Litet nåt om intelligens

- ”Han är regionens intelligentaste person”, får jag kort förklarat för mig av en bekant. Efter ett sådant lovordande uttalande blir förstås förväntningarna på personen i fråga mycket höga. Han är doktor inom område x och kan räkna ut vilka avancerade matematiska funktioner som helst. När vi träffas slås jag ändå av förvåning över personens sätt och inställning mot andra människor. Han präglas av stark överlägsenhet mot gemene man och belastas också av en nedvärderande kvinnosyn. Vidare har han en dålig hållning med korta höftböjare och svag bukmuskulatur, samt ett allmänt ovårdat yttre. Jag tänker – hmmm, intelligent? - Not so much, trots allt! Inte i mina ögon i alla fall.

Vi har kommit så långt i vår moderna forskning att vi idag vet bättre än att det skulle finnas endast en typ av intelligens. Idag vill jag framföra att det faktist existerar flertalet intelligenser – känslomässig intelligens, social intelligens, biomekanisk intelligens, biokemisk intelligens, musikalisk intelligens för att nämna några. Har ni aldrig slagits av förvåning över högt utbildade män som inte kan bete sig som folk bland andra människor? Har ni aldrig förundrats över hur en ”lågpresterande” skolelev kan framföra ett musikstycke som om hon var en del av den. Ingen har större förståelse för kroppens rörelser än elitidrottare som kanske inte kan världshistorien utantill, och fleråriga drogmissbrukare kan ha en större kunskap om kemiska ämnens påverkan på kroppen än högt utbildade läkare. Allting handlar om att se och erkänna människans olika fallenhet. För hjärnan kan inte låta bli att lära sig, och det betyder att alla kommer att bli intelligenta på det området som intresserar dem mest. Höga betyg i skolan, och diverse examina, blir därför lite missvisande så som det är strukturerat idag. Jag tror att de flesta kan erhindra sig någon situation där detta framkommit på sätt eller annat.

Så när man uttalar att en människa är regionens intelligentaste person, vilken intelligens syftar vi på då? Är någon intelligens viktigare eller mer värd än de andra? Jag brukar ibland tänka den den diskussion som fanns i högskolevärlden för några år sen när flera skolor från olika sektorer slogs samman och lärarnas löner skulle jämnställas. Det fanns en historia där lärare i tekniska ämnen hade bättre betalt än lärare inom vårdande ämnen. Det var givetvis viktigt att alla lärare skulle ha samma lön, och eftersom man inte ska sänka lönen för någon blev budet att vårdlärarnas lön skulle höjas. Detta mottogs givetvis med protester från tekniklärarhåll. Ett argument var att teknikämnen är så mycket svårare än vårdämnen att man därför bör ha högre lön som lärare inom teknik. För det första kan jag inte i min föreställningsvärld se att en dieselmotor kan vara med komplex än en människokropp, och pratar vi om matematik där vissa vill jämföra en avancerad automationsberäkning som tar hela tavlan i anspråk med  vårdbranschens läkemedelsberäkning som består av lite procenträkning så bör vi komma ihåg att feltoleransen är nåt helt annat inom vård än inom teknik. - Ett litet fel inom vården betyder kanske ett liv.

Låt säga för en sekund att man verkligen kunde värdera kunskap inom teknik som högre än kunskap inom vård (bara för argumentationens skull). Detta skulle isåfall kanske berättiga en liten löneskillnad mellan teknik- och vårdlärare. Det som jag då finner som ett ytterst intressant socialt fenomen är att tekniklärarna hellre bromsar vårdlärarnas löneutveckling än försöker ge sig själva ett lönelyft. Om det viktiga är att löneskillnaden består, varför ska detta ske genom att förhindra någon annans utveckling istället för att försöka utveckla sin egen? Nej, jag kan inte se att en människa som argumenterar på det sättet har en högre intelligens. – För hur kommer motparten att ta denna argumentation? De kommer givetvis inte att gilla att någon annan försöker sätta käppar i hjulen för dem. Särskilt inte med en sån nedvärderande argumentation (”vår bransch är svårare än er bransch”). Därmed har vi har vi satt ett konflikthjul i rullning. Kan det nånsin vara till fördel att starta en konflikt? Och kan en person som startar en konflikt anses vara intelligent?

Sen har vi den unga killen som inte presterar bra i skolan. Anledningen är den att hans hjärna har behov av snabbare informationsintag än skolan kan leverera – dvs han blir understimulerad. Han orkar inte läsa en bok därför att informationsflödet från texten genom ögonen är för långsam. Han orkar inte sitta och lyssna på en föreläsning utan att leka med mobilen. Han orkar inte arbeta i grupp för hans gruppmedlemmar är för långsamma. Ni ser säkert hur en sådan person får låga vitsord i kurserna. Men att kalla honom ointelligent för att hans hjärna vill ha information levererat snabbare än för normala medelsvensson känns också helt snedvridet – han har ju kapacitet!

Eller han som har en sådan social medvetenhet och kommunikativ förmåga att han får andra att vilja hjälpa honom med alla uppgifter han ställs inför. En sådan person har ett enormt socialt nätverk och vet exakt vem han ska vända sig till för att få olika saker utförda. Han behöver ju därför inte själv ha någon extertis i ett substansområde, och kan kanske därför kallas ointelligent – men är han verkligen det?

Att jämföra och värdera olika intelligenser är ganska ointelligent. Det kan ju inte vara möjligt att få ett rätt svar. Det enda man kan komma fram till är att alla behövs och är viktigast i sitt koncept. Om vår uppgift är att bygga en månraket är teknikkunskap kanske viktigast (fast ett sådant projekt kräver så många teknikgurun att det också krävs skickliga ledare för att guruna ska kunna samarbeta), men om uppgiften är att motarbeta mobbning eller våld på en arbetsplats kommer vi inte långt med teknisk kunskap. Däremot är ju allas uppgift  att bygga/arbeta för en välfungerande värld, där varje intelligens kommer till rätt användning och får ett adekvat erkännande. Så till ”regionens intelligentaste person” säger jag bara hohhoooo...

Litet nåt om ödmjukhet

  Jag sitter på en större släkt- och vännertillställning och åtnjuter en enkel men vältillrädd bit lax med nypotatis. Utsökt! Jag har ingen koppling till sällskapet förutom via värdparet, så jag känner mig lite som en utböling bland de andra som till synes verkar känna varandra väldigt väl. Åtminstone de flesta. Detta förhindrar mig dock inte från att ingå i munter konversation med mina närmaste bordskamrater. Mitt emot mig sitter en mycket trevlig och utåtrikad man med skön känsla för livet och vi sjunker snabbt in i flera intressanta samtalsämnen. I timmar sitter vi och diskuterar och jag märker hur den tidigare känslan av utanförskap bytts ut till en mycket gemytligare känsla. Det är ju inte helt ovanligt att dylika timmar av obigatorisk närvaro kan kännas som en evighet  om man hamnar i fel sällskap.

  Vårt första samtalsämne var en sån enkel sak som myggor. Min bordskamrat är inte alls intresserad av vem jag är på basen av hårdkodade variabler (hemort, utbildning, yrke, etc), utan mer om hur jag resonerar i olika frågor – vilka frågor som helst. Jag är själv precis likadan. Det är människors sätt att ta in och tolka omvärlden som gör dem unika och intressanta. Vad säger hemorten om en människa egentligen? Absolut ingenting om personens åsikter om tex höst vs vår, personens förmåga att resonera objektivt vs subjektivt, personens sätt att analysera ett fenomen strukturellt vs holistiskt.

  Min favorit på stora sociala tillställningar, där man tilltvingas bordssällskap, är mannen som enligt egen uppfattning står i världens centrum och därifrån kan diktera vad som är rätt/fel, bra/dåligt, trevligt/tråkigt till mänskligheten. Ofta är fokuseringen på det negativa. Håller man automatiskt inte med åsikterna är man en  idiot (”jeevla idiåot”) som inte fattar nånting. Eftersom världen kretsar kring honom behöver han inte visa någon form av hänsyn. Inte heller när han förser sig ur serveringsskålarna så att maten inte räcker till alla vid bordet - ”man gåtar råff åt se” uttrycker han mycket kraftigt och burdust när han iaktar sällskapets toma fat. Den starka överlever. Dessvärre behöver vår man inte ägna sig åt träning eftersom han äger en domkraft och ett gevär. Allt en man behöver! Träning är för fjollor.

  Jag kan anse att en man som tycker att träning (vilken form som helst) är en urlöjlig sysselsättning men inte förmår förklara varför arbetar på en smula ytlig nivå, rent intellektuellt. Särkilt om han präglas av dålig hållning, ölmage och ett konstant flämtande som vittnar om dålig kondition. När det blir snarlika diskussioner som handlar om övertygningar som inte kan bevisas eller argumentateras för och inte får ifrågasättas drabbas jag av ett akut ointresse även om jag artigt kan sitta och låtsas lyssna i några timmar. Man får helt enkelt se det hela som ett studieobjekt.

  En man som istället sitter och funderar på myggornas inre väsen, och trots deras väldigt irriterande existens för oss människor, ändå tjänar ett nånslags syfte i naturens kretslopp, och hur man på olika sätt kunde påverka deras vilja att angripa oss människor. Hur löjligt samtalsämnet än är, är detta en man som arbetar på ett djupare plan. Alltså långt ifrån ”myggor är skit, punkt”. Djupt tankesätt intresserar mig. Min bordskamrat frågade ingenting om min hemort, utbildning eller arbetsplats och vad jag fick veta om honom angående arbetsplats var att han arbetade för nåt företag  inom köks- och cateringbranschen. Jag tror inte min bransch kom på tal fast jag tror att berättade något om min arbetsplats. Som sagt var dessa områden inte av intresse. Det var en mycket trevlig kväll som gett mig mycket nya synvinklar och tankar om det sociala spelets regler.

  Det var inte förrän efter tillsällningen jag fick veta att jag diskuterat med ingen mindre än VD:n för ett av de största cateringföretagen i landet. Då först slog det mig på riktigt hur imponerad jag var av den här mannen. Vilken ödmjukhet alltså! Det är inte riktigt det man är van med om man säger så. Inget skrytande och inga jag-är-högre/viktigare/bättre-än-dig-signaler. Vad jag alltså vill diskutera idag är ödmjukhet och frihet från tvångsimpulser att hävda sig själv.

  Jag har nämligen noterat att det finns en viss typ som på ett lite irriterande sätt ständigt måste få inflika sina olika meriter i helt vanliga samtal. Med vissa människor är det skrämmande förutsägbart. Man liksom sitter och räknar sekunder tills chansen dyker upp för honom/henne att få berätta att han/hon är chef, doktor, eller svartbältare. Det var en kompis till mig som på ett bröllop pekade ut en av gästerna och berättade att han var belastad med denna egenskap, och att han så snabbt som möjligt strävade till att få berätta att han tränade karate och hade svart bälte. Jag kan bekräfta att det inte gick mer än en minut för honom att komma in på det samtalsämnet när vi senare språkades vid salladsbordet. Detta är alltså rena motsatsen till den nya bekantskap jag gjorde på den tidigare släkttillställningen.

  De flesta kampsporter strävar till att utveckla utövarnas personligheter till fredfulla och respektfulla  människor som är fria från högfärd. Det är därför man sällan hör seriösa utövare ens prata om sin träning eller åtminstone sin bältesgrad i sociala sammanhang (utanför grenen naturligtvis). De flesta tränar för sin egen utveckling och har inget intresse i att skryta med sina meriter. Frågar man en svartbältare vad han har för bälte är det vanligt att han tittar ner på sina byxor och beskriver det bälte som råkar sitta runt midjan vid just den här sekunden. Han förstår att ett bälte endast har sitt värde i det rätta sammanhanget, dvs inom grenens verskamhet. Utanför är det bara en tygbit värd fem euro. De som skryter om sin bältesgrad brukar ofta ha ett färgat bälte och några få års erfarenhet av grenen varav största kunskapsmängden är hämtad från internet. Det signalerar något av en omogenhet. Det brukar också oftast vara de som är de mest påstående skribenterna på olika kampsports-diskussionsforum. Det finner jag mycket lustigt. Det har ett visst underhållningsvärde att läsa när en person med två års erfarenhet bakom sig påstår sig veta/förstå mer än en utövare med tio gånger hans erfarenhet. Detta är rena motsatsen till ödmjukhet, och något som jag definitivt inte imponeras av.

  Att skryta med en bältesgrad har nuförtiden sällan någon positiv effekt i något sammanhang överhuvudtaget. Den tiden är förbi då man kunde imponera på tjejer med en sådan bedrift eller skrämma kompisarna. Min erfarenhet säger kanske istället att folk blir provocerade, och att man kanske kan riskera att utsättas för upp-till-bevis-utmaningar om man försöker imponera på fel människor. Nej, hellre bör man hålla sin träning som en privat angelägenhet som inte direkt behöver döljas, men som definitivt inte ska användas för att skryta med. Ödmjuka människor brukar som sagt lyckas bättre med att imponera som jag själv fick erfara på släkttillställningen.

  Men det är inte lätt. Många lever ju i ett sådant sammanhang där meriter ständigt är en faktor. Alla är ju vana att använda dem vid tex arbetsansökningar och på arbetsintervjuer. Många befinner sig också i sådan arbetsmiljö där formell kompetens och utbildningsgrad har stor betydelse i dagligt arbete och på så sätt ständigt närvarande. Ibland officiellt, och ibland bara inbakat i arbetsplatsens kultur trots att det egentligen inte har någon betydelse. Jag har erfarenhet från arbetsplatser där utbildningsgrad hade stor påverkan på vikten i personens argumentation, också i ärenden som inte berör personens utbildningsområde.  – ”Hon är ju doktor, så vi måste lyssna på henne, hon vet bäst”. Detta skapar en snöbollseffekt, eftersom människorna i en sådan miljön uppfattar att man bör/måste hänvisa till sin utbildningsgrad för att öka tyngden i sin argumentation. Då börjar formuleringar som ”vi diplomingenjörer” eller ”jag som är doktor” höras allt oftare i korridorerna, vilket i sin tur sporrar andra och till slut blir det en tävling. Människorna får alltså på detta sätt ett behov av att ständigt hävda sig och kanske det då blir svårt att stänga av det beteendet när man befinner sig utanför det forum där det så naturligt förekommer.

  Om vi alla är jätteärliga så låter vi oss egentligen inte luras av ”pappersmeriter” och vi blir lätt irriterade på sådana som skryter. De som imponerar på oss mest är egentligen de som är ödmjuka och som kan prata om livets frågor utan att behöva hävda sig. Och vi blir imponerade av just det faktum att en person som har kommit så långt, har så mycket erfarenhet, så mycket ansvar och så mycket meriter ändå kan vara så ”normal” och nära oss vanliga dödliga. Är det inte den sortens feedback vi egentligen vill ha? Jag tänker tillbaka på mannen jag träffade på familjetillställningen.

  I bälteskraven i mina klubbar finns ordet ödmjuket som ett av de teoretiska frågorna som utövarna bör förstå för gradering. Jag brukar säga att en utövare med rött bälte (dvs svart bälte som nästa framtida gradering) inte är redo att graderas sålänge han/hon känner impulsen att använda det som skrytfaktor. Jag försöker inte minimera det svarta bältets betydelse för karriären. Det är ett stort trappsteg, och någonting man har gjort sig förtjänt att vara stolt över. Jag försöker berätta att det finns en skillnad på att vara stolt över nåt och att skryta över nåt. Ny formel för Maols tabeller: Ödmjukhet = anti-skryt.  Och jag vill påstå att den metoden imponerar mer än alternativet J

Mognad

I tiderna fick jag lära mig katan ur Naifanchi-serien. På äldre dagar har intresset för teknikmönster igen ökat, särskilt nu när jag försöker göra min egen dokumentation av taekwondon och jag utfört lite forskning i den historiska relationen mellan taekwondo och karate. Jag har bla tittat på lite youtube-klipp på olika karatestilars tolkningar av Naifanchi-katan, och hur man kan se dem i teknikmönster som används inom taekwondo. 

I detta råkade jag snubbla på ett verkligt bra klipp. Det var en karatemästare i åldern omkring 70-80 som utförde Naifanchi Sandan med mycket stor precision. Min uppfattning av presentationen var att utförandet var mycket bra och vittnade om en livstid av erfarenhet (det handlar alltså om en seriös utövares presentation). -Tekniken var ren och konsekvent, snabba accelerationer och knivskarpa retardationer, samt fokus på topnivå. I kommentarerna under klippet förekom det vanliga tjaffset, men en kommentar fångade min uppmärksamhet. Det lät nånting i stil med: – “Don’t waste your time watching this! It’s all wrong. This guy stinks!”. 

Man har ju småningom börjat vänja sig med alla subjektiva och osakligt kritiska uppfattningar som hejvilt skrivs om andras prestationer på youtube, men den här personen avvek på det sättet att han inte enbart nöjde sig med att berätta att teknikmönstret var fel utan ytterligare uppmanade andra att inte slösa sin tid på att titta på det. Uttrycket är väldigt kraftigt och pompöst, och visa läsare kan kanske falla i fällan att tro att skribenten vet vad han talar om. Min slutsats blir ändå den att skribenten åtminstone själv tror att han vet/kan bättre än mästaren i videon. Jag kunde därför inte låta bli att klicka på skribentens alias och fick därmed upp hans personliga sida. Det lustiga med youtube är att man kan kolla precis alla kommentarer som en användare har skrivit. En snabb koll på denna användares inlägg vittnade om en ytterst negativt och kritiskt riktad personen. Jag kunde inte hitta en enda uppmuntrande eller positiv kommentar till ett enda klipp, och då hade personen säkert gjort kring hundra inlägg. 

Det intressanta, men inte helt förvånande, var att personen ofta rört sig på videoklipp berörande dataspel (med inspelade sekvenser av spelarens skärm) och ofta kommenterat spelvideon med inlägg som gick i stil med det tidigare - ofta hur han själv skulle ha presterat bättre än spelaren i den aktuella videon. Jag tänker först  jo – om man är expert på dataspel kanske man spenderar allt för mycket tid framför datorn och för lite tid i träningssalen? Jag utgick ju trots allt ifrån att personen är karateutövare eftersom han också rört sig på vissa karateklipp och ansett sig ha kompetens att göra vissa uttalanden om diverse videon. 

Men det roligaste kommer ändå när jag scrollar ner till personens allra första inlägg på youtube. I ett av de tidigaste inläggen skriver han faktist att han tränat karate ett år nu och har just fått grönt bälte. Pusselbitarna faller liksom på plats på en gång och jag kan inte hindra migsjälv från att le inombords. En utövare med ett års erfarenhet av karate har ansett sig kompetent nog att skicka en kommentar som den ovanstående på ett videoklipp gjort av en karateutövare med en livstid av erfarenhet bakom sig. Det är ju inte första gången detta är så tydligt. Jag har börjat leka med en sådan hypotes att de som är de största gaphalsarna, skrytmakarna, besserwisserna, och förståsigpåarna är tyvärr de som har minst erfarenhet, och definitivt minst mognad.Jag vill ju tro att hård träning är ett bra botemedel mot den sortens sjukdom.

Jag kan ytterligare inte låta bli att undra - varför har vår skribent inte själv laddat upp nån video? ;)

Vad hör till?

Bäste taekwondobroder!

Jag inledde min träning för herrans många år sedan med en mycket tydlig målsättning – att bli lika skicklig på att sparka som actionhjältarna i filmerna. Den underliggande drivkraften var ett stort behov av att lära mig självförsvar. Min uppväxtmiljö var ganska hotfull och det fanns en konstant existerande aggressivitet. Så som det såg ut på filmerna var det alltså sparkar som var det effektivaste vapnet i våldsamma situationer. Jag kan avslöja att träningen tyvärr inte hjälpte som önskat. Omgivningens vetskap att jag tränade kampsport var snarare en trigger till ytterligare provokation än en säkerhetsfaktor.

I lite äldre ålder började jag forska om våld och dynamiken i våldssituationer ur en mera akademisk synvinkel. Det tog inte länge innan jag insåg att sparkarna inte kunde leverera den sortens säkerhet som jag försökte uppnå. De simulerade våldsscenariona på träningen låg långt ifrån det våld jag kom i kontakt med via studierna. Jag blev mer och mer övertygad om att man saknade en korrekt bild av våld i min klubb, men också inom grenen rent generellt. Förvisso är de flesta taekwondoklubbar idag sportfokuserade och spenderar massor med tid för att finslipa sin teknik enligt rådande matchregler (och inget fel med det), men de flesta skriver ändå att taekwondo är en självförsvarsgren. Tyvärr drar också de verkligt stora organisationerna taekwondon mot en mera renodlad idrott, och då blir det naturligt så att all tid som spenderas på annat än för tävling förberedande verksamhet betraktas som slöseri med tid. Men förbereder man sig istället för det eventuella självförsvarsscenariot bör man också kritiskt granska den repertoar man utövar. Jag brukar vara lite försiktig med starka påståenden om olika kampsportsstilar, men jag tänker nu ta mig friheten att påstå att om man tror att man kan hantera de flesta verkliga våldsscenarion med matchförberedande taekwondoteknik så är man inte ute på sju famnars vatten utan snarare tusen. Vad händer om rådande omständigheter inte tillåter sparkavstånd? Vad händer om man upptäcker att situationen är farlig först när angriparen fått ett stadigt grepp? Vad händer om man hamnar på marken? Vad händer om angriparen har ett vapen? – Jo, man åker på stryk!

Idag finns det många självutnämnda messias-typer inom kampsporten, och det är inte helt ovanligt att dessa har kort träningserfarenhet utan djupare studier i verklighetens våld. Ofta spenderar de fler timmar framför datorn än i träningssalen. Det är så lätt att man blir förförd av häftiga tekniker istället för praktiska. Det hände också mig när jag var ung så jag kan egentligen inte själv föregå med gott exempel heller. Men jag har insett felet och sedan dess försökt att korrigera det så gott det går. Inte helt utan utmaning. Sparkarna har ju genom åren blivit en naturlig del av min träning, något som är roligt och som jag väldigt gärna gör. Det håller dessutom kroppen i gott och rörligt skick vilket gör det generellt bra att träna sparkar. Därför vill jag gärna se migsjälv, också i framtiden, som en taekwondoutövare med mycket sparkar trots att jag inbringat det jag ansett vara viktigt från andra källor med avseende på självförsvar. När det gick upp för mig att det jag gjorde på taekwondoträningarna inte skulle räcka till om jag hamnade i verklig knipa var det viktigt att så snabbt och effektivt som möjligt skaffa mig sådana verktyg. Därför har jag i min historia en period då jag nästan överdrev träningen till sådan nivån att kroppen började säga ifrån. Jag deltog i flera klubbars (olika stilar) aktivitet samtidigt och försökte samla på mig så mycket kunskap/färdigheter som möjligt på så kort tid som möjligt. Träningen var då alla gånger viktigare än mina ingenjörsstudier. Träning i flera klubbar och olika stilar gav mig ett mycket bredare perspektiv och varje erfarenhet har varit viktig. Idag räknar jag migsjälv som en allätare inom kampsport – och jag samlar fortfarande på mig så mycket som möjligt från så många källor som möjligt. Min filosofi är att man alltid måste vara öppen inför nya impulser, och först efter att ha utsatt en ny teknik för en ordentlig utvärdering förkastar man den eller gör den till en del av den egna repertoaren. En messias som förkastar tekniker, eller hela stilar, på basen av sina personliga uppfattningar som skapats utifrån videon på internet ska man kanske inte ta på så stort allvar. Har den människan otur så får han lära sig den hårda vägen hur bra hans repertoar verkligen är.

Jag har på denna väg gjort en hel del justeringar i det som utövas på träningstid i mina klubbar. I stort sett har jag behållit taekwondons kärna med sin teknikbas, traditionella stegsparring, fri match, teknikmönster och övrigt som förväntas att man kan enligt Kukkiwon. Därutöver har jag adderat sådant som jag ansett vara viktigt med avseende på självförsvar. Det är grepp, fällningar, markstrid och övriga komponenter. Dessutom diskuterar vi mycket teoretiska aspekter som förövarpsykologi, juridik, statistiska föhållanden etc. Det betyder att på tre officiella taekwondoträningar i veckan så blir tiden för nötande av dollyo chagi mindre än i andra klubbar eftersom det är så mycket annat som också ska nötas. Resultatet blir att vi ligger i underkant vad gäller high level sparkar i förhållande till sådana som gjort tusentals fler repetitioner, men vår repertoar är istället bredare och vi har en annan allmänbildning inom kamp. Allt handlar om vad som är målsättningen med träning. För mig är det definitivt inte begränsat till någon messias uppfattning om vad som hör eller icke hör till taekwondons repertoar.

Eftersom jag försöker hålla bälteskraven på minst samma nivå som jag uppfattar att gäller i de flesta andra taekwondoklubbar i omnejden kommer således också tiden mellan graderingar att bli längre eftersom bältesprovstekniker får mindre tid i anspråk under officiell träningstid. Detta är både bra och dåligt. För utövare med bälteshunger går avancemanget för långsamt kan man tycka, men närväl man uppnår ett bälte ska utövaren istället kunna känna stolthet i sin prestation och trygghet i att man ligger på minst samma nivå utövarna i andra klubbar (med smalare repertoar). Jag brukar säga att det tar 10 år att få svart bälte i mina klubbar med ”normal” träningstakt. Det kanske är lite i överkant, men det ska signalera att det krävs en ordentlig satsning. Jag har haft flera besök i mina klubbar under åren av utövare som tagit svart bälte på tre år. Jag säger inte att det är omöjligt eftersom jag inte kan ta ställning till bakgrund, begåvningsgrad eller kämparglöd under träning, men de fallen jag har erfarenhet av har visat sig vara personer med en väldigt bra dollyo chagi men helt avsaknad av förståelse för balansering när man fäller en annan människas kropp till marken. Bara som exempel...

Det är därför som jag ofta ser migsjälv som ett svart får inom taekwondoväsendet. Det jag undervisar är ingalunda ”rent” vad beträffar taekwondo som sport eller topidrott. Min målsättning är en annan, men missförstå mig rätt - sporten har fortfarande en mycket stor betydelse i vår verksamhet. Vi använder sportdelen av träningen för utveckling av reaktionsförmåga, mätning av snabbhet, utveckling av fotarbete, avståndsbedömning etc. Sporten blir alltså ett (av många) verktyg på vägen, men huvudsakliga målet är fortfarande överlevnad i ett våldsscenario. Vi tävlar i nationella tävlingar och jag har elever som representerar landet i internationella tävlingar. Att ligga på tävlingstoppen är en kort period i ett liv, men kampsporten finns hela livet. Det ska också finnas en fortsättning också efter tävlingskarriären. Det kan inte bara handla om medaljer.

Jag har funderat mycket den senaste tiden på det här med jämförelse av olika kampsportsstilar, och vad som hör dem till och inte hör till. Varje människa, varje utövare och varje instruktör ser lite olika på detta, och vissa har en stenhård övertygelse som inte går att rubba ens med slägga. Ur det avseendet har kampsporten blivit som religion. Det handlar mer i våra dagar om vad olika individer tror eller tycker än faktist vet och kan förankra i ostridiga fakta. Ärligt - hur många av oss har inte en åsikt om vad som hör en kampsportsstil till utan att defacto haft någon betydande involvering i stilens verksamhet? I bästa fall har man deltagit i någon enstaka träning, men oftast har man skapat sig en bild på basis av information hämtad från andra källor än praktisk erfarenhet. Fråga ett - Kan man bedöma en kampsportsstil efter ett par enstaka träningstillfällen i en random klubb? Jag har mycket tematräningar och det vore ju synd om man dömde taekwondo som stil efter en av mina tråkiga strechningsträningar. Fråga två – Kan man bedöma en kampsportsstil efter träningserfarenhet (längre eller kortare) i en enda random klubb? Det vore ju synd om taekwondon blev dömd utifrån mina ostrukturerade träningar med mycket yrande och pratande, och dessutom inslag från andra stilar. Det finns ju mer och mindre skickliga instruktörer... Så när kan man då egentligen göra en korrekt bedömning av en kampsportsstil?

Alldeles nyligen besöktes min klubb av en utrikisk taekwondoutövare som var yngre än de antal år jag tränat, med en grad på 2.dan efter åtta års träning. Inte helt oväntat var han tekniskt en ganska renodlad sport-taekwondoutövare. Med de orden lämnar vi utvärderingen av hans färdighetsnivå. I vår klubb är nämligen alla välkomna att träna oavsett grad, erfarenhet och färdighetsnivå. Dvs man får också träna med oss även om man är nybörjare. Vi erkänner automatiskt tidigare utförda graderingar så långt att man får ha sitt tidigare erhållna bälte på sig i salen. Träningen kretsar ju inte kring grader och bälten så egentligen är det inte så stor skillnad vilket bälte en gästutövare har runt midjan. Det är ju inte mitt ansvar att han lever upp till det. Men en gästutövare med så kort tränings- (och livs-) erfarenhet som i ovan nämnda fall ska inte komma in i min klubb, delta i en av mina träningar (som hade temat våldscenariots alla räckvidder, från stående strid utanför räckvidd till liggande strid) och berätta för mig vilka av dessa tekniker som hör och inte hör till taekwondoträning. Ty vad taekwondo är och icke är, vad som hör till och vad som icke hör till, är frågor jag fortfarande letar svaren på. En nybörjare, som vår gäst trots allt är, (8 år) på en livslång träningsväg kan omöjligt i drygt myndig ålder veta den sanna naturen i träning av handens och fotens väg - det jag ser som kamp på liv och död, och dessutom hur det ska utövas i en av de klubbar jag grundat och är huvudinstruktör i. Detta är den självutnämnde messiasen.

Men summa summarum finns det viktigare saker att fokusera på än stilars namn. Namnen får oss tydligt att fokusera på fel saker. Vi har alla olika målsättningar med träningen, vissa vill vinna medaljer, andra hålla kroppen i gott skick, en tredje grupp vill bygga självförtroende och en fjärde lära sig självförsvar. Inget av målsättningarna är sämre än de andra, och kanske vår målsättning ändrar utmed årens gång. Det viktiga är att var och en hittar en verksamhet som passar deras målsättningar och en klubb där de trivs att träna – Om du får det du letar efter i en verksamhet fortsätt då att vara aktiv där. Om inte så sök dig då nån annanstans. Vilket namn (vilken stil) som står på reklamaffishen och på graderingsintyget ska ha mindre betydelse för dig! Fokusera på din träning och på din utveckling istället för på andra verksamheters brister. Du kommer aldrig att kunna påverka dem i alla fall. Enda resultatet blir att du blir opopulär. Värna istället om din utveckling och framtid där goda kontakter defacto kan vara till stor nytta J

Gäster

Alla seriösa kampsportare besöker aktivt andra klubbar, andra instruktörers träningar, gemensamma träningsläger, osv. Avsikten är förstås självklar. Den seriöse och något erfarne utövaren inser naturligtvis hur man beter sig som gäst vid en annan klubb. För den mindre erfarne utövaren, som vi kan kalla för Wannabe, står detta inte alla gånge helt solklart. Därför tänkte jag sammanfatta en liten guide för dig som besöker andra klubbar. Dessa punkter bygger helt på vanligt bondförnuft kan man tycka. Ändock kan jag inte alla gånger uppfatta ett så omfattande förnuft hos alla gäster jag ser i mina klubbar. Det är förstås en mindre utmaning, tom ibland underhållning, och nästan alltid förblir minnet av dessa typer ett skämt mellan väggarna. Det som är mera allvarligt är ifall någon av mina utövare skulle bete sig illa i en främmande klubb. Då skulle jag få skämmas som instruktör som inte haft vett att guida dem bättre än så. Man får komma ihåg att inom kampsporten finns ofta strikta förhållningsregler som kan baseras på asiatisk kultur. Jag tycker detta är bra eftersom kampsport handlar om att slå och sparka. Då är det bra att det finns regler som bestämmer hur man beter sig under träningarna så att alla trivs och har trevligt.

The Wannabe’s Guide to Behavior in Foreign Clubs:

1. Följ lokala regler. Försök förstå i vilken miljö du befinner dig, och vilka förhållningsregler som finns. Lär dig av hur andra utövare beter sig och gör likadant även om du inte är van att göra så i din vanliga klubb. Om utövarna bugar åt varandra innan träning så gör det du med. Om de inte skriker vid varje spark, gör inte det du heller. Om de inte tar drickpauser mitt i ett träningsmoment så ta det inte du heller.

2. Artighet. Uppför dig alla gånger artigt. Varje gång du får en ny träningskompis du inte tränat med tidigare presenterar du dig med namn och en handskakning. Man gör inte så i alla klubbar, men extra artighet och gott uppförande har aldrig straffat sig. Det gör det lättare och bekvämare att kommunicera med träningskompisen under träningen. Var också noga med att be om ursäkt om din träningskompis får ont pga ett misstag du gjorde.

3. Respekt. Du måste inse att du är en gäst i en annan instruktörs verksamhet. Respektera det sätt som instruktören driver verksamheten på. Du kanske är van med andra metoder men det håller du för dig själv. Du är här för att hämta mer erfarnenhet, inte för att delge din erfarenhet till andra. Det får du göra när du fungerar som instruktör. Det är alltid bra med frågor, men håll dem okritiska och respektfulla. Du vinner ingenting på att signalera att du vet bättre.

4. Ödmjukhet. Du kanske har en högre formell grad än andra utövare i klubben, men din grad härstammar inte från samma källa, och därför är det inte helt säkert att din grad erkänns vid klubben. Det går bra att fråga hur du ska göra innan träningen börjar, men det bästa är att automatiskt ha ett vitt bälte. Det signalerar en stor ödmjukhet. Vad du har för grad spelar ingen roll för träningen och det behöver faktist inte alls framkomma under ditt besök. Undvik alla gånger att skryta eller framhäva dig.

5. Låg profil. Om du inte vet något om instruktören och de andra utövarna utgå ifrån att de har mer erfarenhet än dig och visa dem respekt. Du ska aldrig oavsett din grad ta en undervisande eller argumenterande roll i en klubb där du är gäst, även om du ser att de andra gör fel. Du behöver inte heller berätta hur du brukar göra. Det är helt ointressant för dem. Du är gäst i deras klubb – det är deras sätt som gäller på den här träningen. Börja aldrig argumentera. Håll låg profil med  målsättningen att få nya erfarenheter, bra som dåliga.

6. Lämna trygghetszonen. När man bugar in till en träning så gör man sig skyldig att följa instruktörens anvisningar. Om hon har byggt ett träningsmoment på ett särskillt sätt så ska alla följa det så som det beskrivs, även gäster som är vana med andra metoder. Du är inte här för att upprepa saker du redan kan. Du är här för att lära dig nytt. Om instruktören ber dig vrida höften mer vid sparken så försöker du göra det oavsett hur du är van att göra det i hemklubben. Man behöver inte skämmas för att man inte kan. Har man vitt bälte behöver man inte oroa sig för att någon har stora förväntningar.

7. Visa tacksamhet. Alla klubbar är inte helt öppna för gästutövare. Du har fått ett privilegium. Var noga med att visa tacksamhet oavsett vad du har för åsikt om träningen. Det minsta du fått är i alla fall en ny erfarenhet. Man kan faktist avlägsna sig från ett träningspass med tusen kommentarer om olika moment eller tekniker som aldrig lämnar huvudet. Man måste inte öppna munnen om man bara har kritik att komma med. Att ha goda relationer förlorar man aldrig på.

Som sagt är detta helt självklara saker som egentligen inte är begränsat till kampsportsverksamhet. Varför inte tillämpa detta också utanför träningen? Vad är det värsta som kan hända? – Jo, man kan få en massa goda relationer och kontakter. Andra alternativet är ju att man gör sig opopulär.

Hets

När man driver en verksamhet, särskilt om det är på en liten ort, finns det fördelar med att ha god kontakt med andra organisationer med samma intressen. Eller så kör man en helt isolerad verksamhet med sina 20 medlemmar och riskerar till slut att verksamheten blir något inskränkt och kanske oseriös. Att ha kontakt med andra innebär nämligen möjligheter till tävlingar, gemensamma träningsläger, möjlighet till benchmarking och utvecklingsdiskussioner. Dessutom håller man sig bättre up to date med nyheter och information från erkända källor. I vårt fall innebär detta på samma vis att vi försöker hålla goda kontakter med andra kampsports- och taekwondoklubbar. Naturligtvis med lokala kampsportsklubbar, men eftersom vi är en enda taekwondoklubben i regionen också med klubbar och organisationer i riket där en av de viktigaste är Finlands taekwondoförbund, dit vi hör rent nationellt.

I praktiken betyder detta att vi med jämna mellanrum snällt sätter oss på båten och reser österut för att delta i nationella tävlingar och läger, men vi har också lyxen att åtnjuta goda kontakter med instruktörer på hög nivå i riket som gärna kommer hit för att undervisa. Regionen är ju vacker och intressant för många, och det brukar inte krävas speciellt mycket övertalning att få dem hit. Vi har ett helt knäppt gäng i vår klubb och många säger att det är en upplevelse att få umgås med dem :)

Så föreställ er följande – Vi har arrangerat ett träningsläger på hemmaplan och ordnat med en topinstruktör från riket, som tävlar i det finska matchlandslaget. Lägret går av stapeln i det träningsutrymme där vi normalt är inhyrda, dvs stadens bombskydd i centrum. Det är viktigt att notera att detta är ett utrymme som till fullo upprätthålls av staden. Vi städar endast den del som vi är inhyrda under. Eftersom detta är ett bombskydd ska förstås adekvata skyltar och märkningar finnas så att befolkningen i händelse av luftangrepp förstår vart de ska söka sig. Ovanför ingången hänger följande skylt ungefär i storleken 30x40 cm.

 

 

Vackert så. Men finn ett fel! Jo det har ursprungligen funnits två rader text på skylten under triangeln och man har tejpat över den övre raden. Olyckligtvis kan man se texten genom tejpen, som säger ”väestönsuoja”. Min kamera fångade dock inte upp detta så tydligt så ni får helt enkelt tro på mitt ord när jag säger att det i verkligheten inte är några problem med att se texten genom tejpen. När jag guidar den gästande instruktören till vår träningslokal så ska han alltså tvingas se en skylt där man tejpat över hans modersmål utan någon vettig förklaring på varför. Det är lika pinsamt varje gång, och jag får alltid hosta upp mer eller mindre konstnärliga förklaringar och försöka övertyga om att de inte behöver känna sig ovälkomna på nåt sätt.

Nu är det så att regionen är enspråkigt svensk. Jag får ha mina personliga åsikter om det, men så är det alltså lagstiftat och därmed nåt alla får och ska acceptera. Det jag är så ledsen över är hur man utövar enspråkigheten tom på stadens administrationsnivå. - Måste vi verkligen använda oss av en skylt där det från början funnits finskspråkig text? Kunde vi inte använt oss av en helt svenskspråkig skylt så hade inte finska intruktörer (eller andra gäster) tvingats känna sig ovälkomna. Att tejpa över en översättning på ett sådant sätt att texten kan läsas genom är en smula oprofessionellt och kan tolkas något ovälkomnande. Hade det inte varit bättre om texten på det ”felaktiga” språket inte varit med från första början? Vad kan en sådan skylt av 3mm PVC-plast kosta? 5€? Man kan tycka att staden borde ha råd med det. Jag pratar alltså inte om att ha finsk text på skylten. Den får gärna vara enspråkig. Vad jag menar är signalen som det ger att någon har beodrat en tejpning över en befintlig text och någon annan har utfört det på ett sätt där det är så tydligt. På en av de idrottsutbildningar jag gick på finska var det en kurskamrat som frågade mig – varför hatar de oss finnar där du bor? Det var mycket, mycket tråkigt att höra en sån fråga. Jag är ju svenskspråkig och har vuxit upp som minoritet i riket och har sett, tom på mycket nära håll, språkhets också från den andra sidan. Dock aldrig så kraftigt som här och nu. För mig känns det mer obekvämt att tillhöra den hetsande majoriteten.

Språkfrågan ligger också nationellt som en het potatis och visst är det viktigt att man håller på sin sak. Det jag tycker är tråkigt är att se ett folk splittras över just en sådan sak. Jag ser barn i sandlådan leka helt oförhindrat trots olika modersmål. De har ännu inte skapat sig imaginära begränsningar och belastningar (som det trots allt är i slutänden). De förstår inget annat än att vi tillsammans ska bygga det där sandslottet. När är det vi hamnar på fel kälke här?

Egentligen handlar min diskussion inte alls om språk, utan om hets mot andra – de som inte är som oss. Alltså om den oundvikliga kategoriseringsprocess som vi människor gör i vårt huvud för att överhuvudtaget kunna existera. Den måste vi göra för att inte bränna ut vår hjärna, men jag ifrågasätter om den måste vara negativt laddad. Det är klart att vi människor måste katergorisera information för att kunna hantera informationsflödet, men måste det också stämplas som antingen bra eller dåligt? I mitt fall svenska och finska, där om man får fritt tolka signalen från skylten, kan finskan ses som något dåligt.

När man är nere på ”kampsportsgolvet” och tränar så värderas alltid alla människor lika. Alla medlemmar ska få vara med och känna sig välkomna, och ingen är mer värd än andra. – Nej, högre graderade utövare är ingalunda mer värda än lägre. Vi tränar alla sida vid sida med samma målsättning – att träna, utvecklas och ha roligt medan vi gör det. Det spelar ingen roll i vilken ålder man är, vilken utbildningsgrad man har, vilket yrke man har, eller vilket modersmål man har. Taekwondodräkten ska ju symbolisera jämlikhet och det är hela vitsen med att vi alla har samma dräkt. På träningen är vi lika, jurist som fortkörare, programmerare som användare, rektor som studerande, etc (det lär ska vara oerhört respektlöst att träna utan dräkt har jag hört :) ).

Eftersom kamspsportsträningen, så som jag utövar den, har en ganska tydlig målsättning i att utvecklas som människa och bli en envis och hård individ som inte ger upp vid motgångar, men som samtidigt har ett internt lugn som gör att man är trygg i sig själv och inte behöver visa hets eller aggression mot andra. Jag påstår inte att jag är ens i närheten av den målsättningen, men jag vill verkligen nå dit och jag är beredd att göra det jobb som krävs. Och som jag ser det är detta mer värdefullt än att lära sig slå och sparka. Om man tänker efter ärligt en sekund kan varje människa uppfatta någon form hetstänk mot en eller flera grupperingar. Ofta har vi flera. Det kan vara stadsbor-landsbygdsbor,  män-kvinnor, volvoförare-opelförare, karateutövare-taekwondoutövare, eller svenskspråkiga-finskspråkiga. Och alltid är ”vi” på nåt sätt bättre än ”de”.

När en kampsportare når en nivå där det känns bekvämt att kalla sig för mästare (vilket i min karriär kommer att vara efter 370 års träning och efter 234 års ålder) alltså när man har uppnått en sådan förståelse och ”öga” för kampsituationen att man inte längre behöver slå och sparka, så ska man samtidigt också vara helt befriad från all onska. Att hetsa mot andra, eller visa hat på andra sätt, leder aldrig till något positivt. Kan någon påvisa ett exempel där hat har bidragit till en förbättring? Vill man snabbare bli en kampsportsmästare kan man med fördel snabbare släppa hat och hets, och istället ägna sig åt att få folk i sin omgivning att må bra. Och det är ganska enkelt – säg ofta ”förlåt”, ”tack”, ”hej” och ”kram”, och strunta helt i att ge negativ feedback. Den som sprider gott omkring sig blir dessutom ofta själv omtyckt – att vara en god människa har en ganska snabb återbetalning. Det är inte hjärnkirurgi gott folk!

Experternas lillfinger

  Föreställ er en av tidernas största boxningsstjärnor värma upp inför en viktig tävling. Kanske den viktigaste någonsin. Uppvärmningen börjar ordentligt tidigt innan han ska upp i ringen. De första skuggboxningsrundorna kör han i gymmet innan han ens anländer till tävlingslokalen. Han har på sig en lös och bekväm overall. En favorit som varit med i många år, både sliten och smutsig, men på nåt sätt hänger den kvar. Kanske för att den för tur med sig :) I gymmet är det tyst och tomt. Han är den enda på plats. Han försöker samla mental fokus inför kvällens sammandrabbning. Han dansar runt i ringen, jabbar lite slött och försöker sätta sig i det rätta psykologiska tillståndet. Kroppen rör sig löst och ledigt och jabbarna är ganska intetsägande, symboliska men vittnar ändå om en lång erfarenhet. För tre år sedan bröt han lill- och ringfingret på vänster hand i en bortamatch, och även den högra handen har fått sin beskärda del stryk under karriären. Han har svårt att sluta handen och håller därför händerna ganska slappt när han skuggboxas. Han vill inte sätta för mycket fokusering på dem. På båda händer sprätar både lillfinger och tumme ut från resten av den slutna näven. 

  Boxningsstjärnan blir till film. Hollywood gör en mycket påkostad och romantiserad story om boxningsstjärnans uppväxt, liv och kamp till segern. Den ovanstående scenen när han står och värmer upp i den ensamma boxningsringen är en av de mest dramatiska i hela filmen. Filmen blir succee och ses av miljoner och åter miljoner tittare över hela världen. Den dramatiska scenen når många unga pojkars ögon som går och drömmer om att nångång i framtiden bli boxningsproffs.

  En pojke börjar några år senare vid en kampsportsklubb. Han har sett filmen och i några år fantiserat och visualiserat sin karriär till toppen. I hans huvud är han redan boxningsproffs. Han har ju skuggboxats hemma precis som på filmen flera gånger. Det är hur enkelt som helst. Han är en talang. Han behöver bara några korta träningspass för att finslipa sin teknik, och sedan kommer tränarna att upptäcka hans talang och göra allt för att föra honom till rampljuset. Det kommer att gå bra! Som stjärna kommer alla flickor att vilja ha honom och alla killar kommer att vilja vara honom. Han kommer att få respekt!

  Pojken hoppar ivrigt in på mattan första träningen. På sig har han sin huppari med huvan över huvudet. De har ju så boxarna gör. I luften svingar han sina händer och jabbar på samma sätt som i filmen. Det är en slående likhet i pojkens och boxningsstjärnans handpositionering. Som en kopia av den gamla stjärnan håller pojken också sina lillfinger och tummar utstickande från de övriga knutna fingrarna. Han känner en av den övriga medlemmarna i kampsportsklubben. Han dansar glatt fram till honom och uttrycker ”hoppas vi ska boxas hårt idag” mellan några snabba jabbar mot kompisens ansikte.

  Träningarna börjar på vanligt sätt med fys. Kroppen ska ju värmas upp ordentligt.-Vad är det här för tjaffs? Jag vill ju boxas? Efter 10 minuter är pojken helt förstörd. Konditionsbelastningen var kanske inte den förväntade. Så var det ju inte på filmen. Äntligen börjar teknikträningen. Första drillarna ska ske på handmittzar. Pojken intar ivrigt sin matchställning, så nära den filmatiserade versionen som möjligt. Han vet ju vad han sysslar med. Nu ska han imponera. Han måttar sitt första slag , och PANG! – AJ! Dit rök lillfingret. Pojken fick föras till akuten och gipsa sin hand. Han kom aldrig på träning igen.

  Det är inte en eller två gånger man mött 14-åriga boxningsexperter med sprätande lillfinger. Ofta är riktig träning inte det som de förväntat sig, och ofta blir karriären kort. Jag tycker personligen att det där sprätande lillfingret är en särskilt underhållande faktor. Det ser man väldigt ofta och är ett speciellt kännetecken :) Ett tecken på hur vi ser på våra idoler och hur hårt vi strävar att efterlikna dem och deras unika särdrag, helt utan eftertanke.... även om det kan placera oss på akuten.

Litteratur top-five

Ja, man inleder ofta sin kampsportskarriär med en hunger för att lära sig slå, sparka, brottas etc, dvs fysiska kamptekniska färdigheter. Olika människor har förstås olika drivkrafter, olika intresseområden och olika målsättningar med sin träning. Det kan vara allt mellan självförsvar, kondition, medaljer och personlig utveckling på det mentala planet. Alla är vi ju olika, och det är inte helt ovanligt att motiven förändras under karriären. Det liksom hör till, och på samma sätt som med Maslows behovstrappa utvecklas utövarens målsättningar vartefter olika behov blir uppfyllda.

Men under karriären utsätts utövaren för flera tillfällen av tveksamhet – ska jag fortsätta eller söka mig vidare till en annan klubb/instruktör/stil/gren/verksamhet? Första gången efter allra första träningen – ska jag komma tillbaka till denna klubb nån fler gång? Detta är synd, för jag tror inte det finns någon verksamhet som kan visas/upplevas med rättvisa under ett enda träningspass. Särskilt inte taekwondo som är en så pass bred entitet bestående av flera delområden.

Den andra tvekan kommer också ganska tidigt i karriären, typ under eller just efter nybörjarkursen. Det är då som man börjar se vad grenen/stilen består av för komponenter och ska börja ta ställning till om den här grenen/stilen med dess instruktörer och infallsvinkel kan föra utövaren närmare den personliga målsättningen – gillar jag den här typen av aktivitet överhuvudtaget? Kommer jag att bli bättre på det jag upplever att jag behöver i den här klubben?

Efter några år, beroende på aktivitet och talang, kommer den tredje tvekan då utövaren börjar ha koll på stilens/grenens alla tekniker – dvs det finns inga nya överraskningar och fokuseringen blir inte så mycket nytt utan mer att finslipa det man redan kan. Är det en person som har ett omättligt behov av att ständigt få testa nya saker kan en verkamhet då bli tråkig. Det där med upplevelsen att kunna nåt är ju väldigt olika. Jag upplever ofta att dessa rastlösa personer har en allt för låg nivå av självkritism. De är ofta nöjda med att utföra några enstaka tekniker och tror sedan att de behärskar tekniken och vill gå vidare. De förstår inte värdet i de tusentals repetitioner som det trots allt krävs för att en teknik ska bli tillräckligt ren och dessutom kunna aktiveras autonomt.

Kommer man över den tredje tvekan, kommer nästa tvekan ungefär då man klivit förbi svart bälte och man därmed uppnåt ett stort pinnhål på träningsstegen. Det är då man börjar leta efter det där omtalade filosofiska djupet som ska finnas i traditionell asiatisk kampkonst. Man börjar ställa sig frågor som – finns det inget mer? Är detta allt? Förstår man inte då att fysiska tekniker endast är en liten droppe i havet så kan det vara svårt att hitta en fortsättning i verksamheten. Det är faktist också så att vissa utövare inte vill tro att det finns. För dem är att tänka sig att det finns nåt mer djup i en verksamhet som handlar om biomekanik är att tro på hokus pokus. Tyvärr har 70/80-talets media marknadsfört och förvrängt kampsportens kärna till nån form av övernaturlig magi som också kanske bidrar till att seriösa kampsportare gärna vill ta avstånd till en djupare mening. Det är synd.

Jag har ju själv gått genom alla dessa tveksamheter under min karriär och har funnit att - jo, det finns alltid mer! Det finns alltid nya saker att lära sig, såväl biomekaniska som filosofiska. För mig tog det väldigt många år innan jag faktist förstod vad det innebar med påståendet att lära sig kriga för att undvika kriga. Vi har nyligen diskuterat detta påstående på träningarna och jag har också försökt att sätta själva man-to-man-combat i perspektiv mot alla andra viktiga faktorer som påverkar ett krigs utkomst. Krig ska i våra dagar ses som utmaningar i livet. Som exempel är det faktist viktigare för oss idag med psykologiskt manipulativa färdigheter än man-to-man-combat-färdigheter. Att få en människa att inte vilja slåss är alla gånger effektivare än att försvara oss i ett begynnande slagsmål. Lyckas vi få människor i vår omgivning att tycka om oss behöver vi ju aldrig slåss. Därmed blir att sprida glädje ett mycket effektiv vapen i livets krigsföring. Detta bör studeras noggrant!

Jag har hämtat mycket av min insikt och mitt synsätt från olika litterära verk jag tagit del av under åren. Jag tänkte därför delge en liten top-five-lista på viktigaste verken som gett mig nån form av banbrytande tankar angående krigsföring, som kan tillämpas på livets olika vardagliga utmaningar. Jag tror på nåt sätt att detta är vad kampsportsträning handlar om – att kunna manipulera omgivningen så att ett slagsmål inte kan äga rum. Om jag inte behöver uppleva rädsla över en fysisk förlust är jag fri att studera och använda andra metoder.

1.)    Fem ringars bok av Myamoto Musahi, tolkad av Stefan Stenudd

2.) The Art of War av Sun Tzu, översatt av Samuel Griffith

3.) The Grandmasters Book of Ninja Training av Masaaki Hatsumi

4.) Bubishi av Patrick McCarthy

5.) 47 Ronin, romantiserad av John Allyn

 

Alla dessa ovanstående verk, och många många fler, har något viktigt de vill signalera. Det är inte självklart att man förstår dem första gången man läser dem. Särskilt inte om man läser dem för tidigt i karriären. Man kan inte förstå ett djup av nåt man inte begriper ytan av först. Därför rekommenderar jag att man läser dem fler gånger under karriären. Jag har själv upplevt att de gett nya tankar varje gång jag läst dem, och jag har också fått en känsla av djupare förståelse för innehållet varje gång. Kampsportsträning är ständigt pågående. Är man inte i salen och tränar kan man alltid studera litteraturen (med tyngdpunkt på studera, inte enbart läsa). Sätt hellre din vilotid på nåt av dessa verk än att sitta framför datorn och ta del av diskussionsforum där en massa wannabes skyter om sina kusiners färdigheter. Eller gamla gubbars privata bloggar som berättar om deras personliga livsuppfattningar :)