Snabbt till svart bälte

  För en lite tid sedan pratade jag med en gammal bekant, en kompis sedan många år men som jag tyvärr har lite sämre kontakt med dessa dagar (vilket är beklagligt). Han hade tränat kampsport nu i ett par år och vi pratade mycket om träning och sånt. Han var mycket intresserad av att låna mina erfarenheter inom området, och jag tyckte det var spännande att lyssna på hans upplevelser. Vi behandlade allt från konkreta tekniker och tillämpningar till träningskompisar, pedagogik  och den sociala atmosfären i kampsportsverksamheten. Givetvis berörde vi också bälten och gradering. I dagens kampsport är det svårt att hålla fokuseringen borta från bältena, vilket är tråkigt. Jag tycker att det råder en slags negativ bälteshysteri där graderingarna har blivit ett självändamål, mycket viktigare än själva kunskapen och erfarenheten som träningen ger.

  Anyway, min kompis frågade mig om råd om hur man snabbast kommer till svart bälte. Normalt brukar jag undvika att svara på den frågan (det är inte första gången jag hör den) och istället förklara att om man tränar för bältet tränar man av fel anledning. Men den här gången var det inte en av mina egna elever som kom med frågan. Istället var det en av mina gamla bekanta som tränar en helt annan kampsport som jag inte har någon koppling till. Vi sitter på ett mysigt hak och pratar gamla minnen och nya erfarenheter. I det ögonblicket kändes det som att jag verkligen ville hjälpa min kompis och kom istället på migsjälv med att angripa frågan från en helt annan vinkel. Istället för att snäsa av den och styra den till en mera ”korrekt” och proper diskussion angrep jag frågan som ingenjören i mig gör i yrkeslivet. – Ok, var är vi nu, vilket är målet, vilka är våra verktyg – hur kan vi nå målet med de verktyg som står till förfogande? Jag tänker nu delge denna linje av resonemang med tanke att det kanske får någon vilsen själ att halka in på rätt bana.

  Först ville jag få en bild av målet, dvs vilka krav som fanns som min kompis måste uppfylla för att erhålla det svarta bältet. Jag själv har tre krav på mina utövare – 1.) Uppförande, man måste bete sig inom och utanför klubben som trevliga och artiga människor, 2.) Kämparglöd, på varje träning ger man allt och man tar varje tillfälle som står till förfogande att lära sig och utvecklas, och 3.) Teknisk och teorietisk kunskap, man måste kunna utföra teknikerna och kunna teorin som står i graderingskraven. För att blir ”godkänd” måste man förstås utvärderas av någon, och som nästa info ville jag veta vem som är domaren, dvs den graderande instruktören. När det handlar om människors bedömning så är allting subjektivt. Därför är det så viktigt att veta hurudan människa domaren är – vad som är viktigt för honom så att man kan träna extra hårt på de viktigaste sakerna och kanske erhålla några extra poäng. Personligen ser jag punkterna 1 och 2 som viktigare än punkt 3. Man kan i någon skala kompencera dålig teknik med ett utomordentligt uppförande och enorm kämparglöd, men man kan aldrig kompencera oartigt beteende, tom kanske mobbning, med en perfekt sidospark.

  Vidare måste jag förstå i vilket läge min kompis var nu, dvs hans styrkor och utvecklingsområden i förhållande till målet. I detta exempel får mina tre punkter utgöra diskussionsunderlaget. – 1.) Hur är ditt uppförande nu? Ännu viktigare är förstås hur är ditt uppförande i domarens ögon? 2.) Hur är din kämparglöd? Och förstås hur ser domaren på din kämparglöd? Slöar du när han vänder ryggen till (det ska alla veta att man som instruktör märker mycket snabbt), etc? 3.) På vilken nivå är din tekniska och teoretiska kunskap? Min kompis menade att det fanns förbättringsmöjligheter inom samtliga, och är vi fullständigt ärliga med oss själva så finner vi kanske alla att det finns. Man blir ju aldrig fullärd i att vara en bra människa, eller kampsportare heller för den delen.

  Nästa steg är att inventera de befintliga verktygen. – Vilka vertyg behövs för att ta oss till målet? Här kommer vi att se att det mesta handlar om simpelt bondförnuft. Det är inte kärnfysik att lista ut hur man kan utveckla dessa enkla punkter. 1.) Vilka vetyg behövs för att förbättra uppförandet? – Medvetenhet och självanalys om det egna beteendet, förståelse för hur man påverkar andra med sitt beteende, samt en aktiv vilja och strävan att förbättra nuvarande beteende. 2.) Vilka vetyg behövs för att förbättra kämparglöden? – Motivation, vilja, beslutsamhet samt envishet. 3.) Vilka verktyg behövs för att förbättra den tekniska och teoretiska kunskapen? – Den största resursen som behövs är tid att träna och studera. Naturligtvis behövs också självanalys, vissa träningsredskap, studiematerial etc. Så vilka av dessa vektyg har vi redan? – Vilka behöver skaffas och vilka behöver användas effektivare eller annorlunda? De flesta av dessa verktyg besitter de flesta av oss redan. Alla kan använda orden “tack” och “förlåt” oftare och inser dessas påverkan på andra. Jag tror också att alla kan pressa sig ännu lite hårdare i sin träning. Detta är som sagt mycket enkla medel. Tid är alltid en prioriteringsfråga. Om livet ser ut så att man har för lite tid för träning kanske man prioriterar fel? Och då kanske man inte vill ha det svarta bältet tillräckligt mycket?

  Sista steget är att göra upp en plan på hur vi tar oss från vår nuvarande situation till målet med hjälp av de verktyg som står till vårt förfogande. Planen som resulterade från diskussionen med min kompis blev en checklista på enkla medel för att snabbast möjligt ta sig till svart bälte.

Eftersom domaren (den graderande instruktören) betonar uppförande är det viktigt att man som utövare försöker nå en så hög nivå som möjligt på sitt uppförande. Exempel:

-          Hälsa glatt på alla träningskompisar, fråga hur de mår. Var lika glad och öppen mot alla.

-          Säg alltid tack om någon ger dig något.

-          Säg alltig förlåt om du gör ett misstag som orsakar smärta för träningskompisen (“sorry” duger inte).

-          Var hjälpsam mot träningskompisarna. Var hurtig när det behövs frivilliga. Ställ upp för klubben om det behövs talkokrafter.

-          Var inte en besserwisser. Sträva inte efter att vinna i meningsskiljaktigheter, och sträva aldrig efter att få andra att tappa ansiktet. Lägg hellre skulden på ditt “dåliga minne" än på motpartens felaktiga kunskap.

-          Prata aldrig illa om någon, inte ens någon av dina ärkefiender.

  Ett gott uppförande i en kampsportsklubb uppfattas mycket snabbt. Inte bara av instruktören utan också av de andra utövarna. Träningskamraterna kommer snabbt att kalla dig för en “schysst kille/tjej”. Eftersom kämparglöd är det andra viktiga kravet är det lika viktigt att man försöker visa domaren att man har en helt vansinnig kämparglöd. Exempel:

-          Träna alltid så hårt du orkar. Det lönar sig inte att spara på krafterna.

-          Slarva inte med någonting. Sträva alltid efter perfektion.

-          Fråga mycket frågor för att visa ditt intresse. Diskutera gärna i pauserna och efter träningarna med instruktörerna.

-          Om du får “hemläxor” (tex du behöver strecha mer) ta dem på allvar.

-          Klaga inte på små smällar och små skador. Visa hela tiden att du har en stor vilja och en inre glöd.

-          Kom inte för sent, och kom inte med bortförklaringar.

-          Var närvarande på alla träningar, läger och andra tillställningar.

-          Visa att träningen är en viktig del av din vardag som du prioriterar.

  Att visa att man menar allvar med träningen är mycket viktigt, därför att det berättar för instruktören att det är väl investerad tid, energi och känslomässigt engagemang att träna mig. Det tredje kravet är teknisk och teoretisk kunskap. För att finslipa dessa kan man:

-          Teknik kommer genom erfarenhet. Förvänta dig inte att bemästra en teknik efter 10 repetitioner. Det krävs 1000-tals! Träna ivrigt och ihärdigt även om det ibland är tråkigt. Nöta, nöta, nöta…

-          Träna aktivt också utanför träningstid. Lägg tex upp en säck i garaget.

-          Var analytisk på din egen kropp. Sträva till att förstå varför den beter sig som den gör.

-          Studera noggrannt den teori som förväntas av dig. Kampsport är inte bara att sparka.

-          Studera de tekniska och teoretiska graderingskraven noggrannt så att du vet vad som ska uppvisas på ett bältesprov. Det lönar sig aldrig att gå till ett provtillfälle och “testa” om man blir godkänd. Det ger domaren en dålig bild av dig. Till bältesprov kommer man förberedd.

  Utöver de tre ovanstående konkreta graderingskraven tillkommer en hel del faktorer som påverkar domarens generella uppfattning om dig. En god uppfattning om en utövare kan snabba upp inbjudningarna till bältesprov. Jag har tex en avlägsen klubb där jag inte hinner närvara oftare än kanske varnannan månad. Det innebär ju att jag inte aktivt kan följa med hur utövarna lever upp till de tre graderingskraven. Detta betyder att utövarna måste vara aktiva i att upprätthålla kontakt med mig. Man kan i allra högsta grad påvisa ett stort intresse även på distans. Jag har flera utövare som ringer mig, skriver epost med frågor, och tom filmar sin teknik för mig att kommentera. Sådana saker signalerar till mig att utövaren menar allvar med sin träning och vill framåt med alla medel. Det är klart att det påverkar mig på ett positivt sätt.

  Det man ska vara försiktig med är de negativa signaler man skickar ut. Man ska aldrig visa egenskaper som tex lathet om man snabbt vill få svart bälte. En av mina 14-åriga utövare var frånvarande sista veckans träningar innan bältesprovet, vilket i sig är en mycket dålig signal. På frågan varför han varit frånvarande fick jag svaret “orkade inte”. Ni kan ju gissa i vilken riktining det påverkade min uppfattning om utövaren. Påminnelse: det här är inte högstadieskolan där man kan ha attitydproblem gentemot verksamheten!

  Och slutligen: Det som är absolut det mest effektiva sättet att inte bli bjuden på bältesprov och att förlänga tiden det tar att uppnå svart bälte till det maximal är att prata skit om domaren, ty det kommer alltid fram förr eller senare. Vill man lära sig kampsport av en lärare/instruktör är man tyvärr i den sitsen att man är bunden till den lärarens regler. Varje lärare graderar i sitt eget namn (med sitt eget rykte på spel) och kan därför skapa sina egna regler. Vill man bli framgångsrik som lärare och skapa sig ett gott rykte som kampsportare och –instruktör är man givetvis så rättvis som möjligt. Men synen på rättvisa är subjektiv, och ofta när man som utövare dömer en situation som orättvis saknar man mycket information som beslutsfattaren har haft. Det är ganska vanligt att utövare blir besvikna när de inte bjuds in till bältsprov. Det är förstås extra otrevligt när träningskompisarna blir bjudna om man själv inte blir det. Vill man då bjudas in vid nästa tillfälle är det då viktigt att den besvikelsen inte leder till ett negativt beteende som påverkar instruktörens uppfattning om utövaren, tex skitprat. Det är otäckt vanligt att utövare inte kan se det egna ansvaret i den uteblivna inbjudan. Den vanligaste anledningen är att utövaren inte varit speciellt träningsaktiv under en period, men den uppfattningen har de ofta inte själva även om man kan se det i antalet dokumenterade träningar i träningshäftet. Ofta jämför man istället sin teknik med de övrigas –jag har ju mycket bättre sidospark än nano nano, varför får hon delta i bältesprov och inte jag? Men bältesprov är ett privilegie som ska förtjänas genom blod svett och tårar. Vill man snabbt framåt – lita på domarens bedömningar och försök istället se till att bedömningarna ligger till din fördel nästa gång.

  Så, jag hoppas att denna lilla handledning hjälper in utövare på en bana som för dem närmare det svarta bältet. Om det hjälper er får ni i detta skede gärna tro att detta var huvudsyftet med texten. Tyvärr är syftet inte mer än att guida in vilsna utövare på en bättre väg som gör dem till 1.) artiga människor 2.) med stor kämparglöd som inte låter sig slås ner av motgångar i livet, och som 3.) älskar kampsport med hela dess bredd. Om motivationen för dem att bli bättre människor är det svarta bältet så må det vara hänt (den här gången....:)).

Etik forts.

Det är inte enklelt det där med våld och självförsvar. Det är fantastiskt svårt för en människa att skapa sig en bild av vad som är ett perfekt agerande vid en attack, och ännu svårare är det att följa en sådan bild till punkt och pricka pga alla stressfaktorer ifall man skulle bli attackerad. Dels har vi problematiken med rädsla som förhindrar oss från att agera. Sedan har vi den diskuterade etiken som sätter gränser för vad vi är kapabla till. Om vi dessutom tar med komponenten juridik i ekvationen så finner vi snabbt att det blir en oerhört komplex situation. Det är tyvärr så att juridiken inte alla gånger ligger till försvararens fördel. Det finns en stor överhängande risk att man själv kan bli dömd för misshandel om man blir utsatt för en oprovocerad attack. Det kan kännas ytterst otacksamt. Lagens långa arm har ju inte gjort sitt beskyddande jobb när en person blir attackerad. Om lagen kunde skydda oss proaktivt så skulle vi inte ha det problemet med våld som vi har idag. Nej, istället placeras individens säkerhet i hennes egna händer (lära sig försvara sig). När man sedan tvingas använda sig av den säkerheten är det inte självklart att man går fri från straff. Då passar det för lagens långa arm att i efterhand komma med fingervisning, men var är du när du behövs?!

Lagarna ser olika ut per land. På seminariet jag besökte behandlade man amerikansk lagstiftning där faktist lagen om självförsvar varierar per delstat. Man gjorde en grov indelning på två grupper - ”obligated to leave”- och ”stand my ground”-lagstiftning. I Finland ligger vi mera mot ”obligated to leave” vilket betyder att om vi presenteras med en farlig situation är vi bundna att försöka ta oss därifrån med alla medel innan vi börjar med fysiskt självförsvar. Har vi haft möjligheten att avlägsna oss men inte tagit tillfället i akt det kan vi bli dömda för misshandel. Det betyder att om vi utsätts för inbrott så ska vi först och främst avlägsna oss från byggnaden, inte gå in i en kamp med inbrottstjuven. Vi har ingen laglig rätt att försvara vår egendom med fysiskt agerande, som man har i ”stand my ground”-lagstiftning. Vi har heller ingen rätt att försvara vår heder. Vi bör svälja alla förolämpningar och avlägsna oss från området. Det kan till och med vara så att vi kan bli dömda om vi försvarar oss verbalt i en situation om det i slutändan leder till att situationen eskalerar till våld (även om det inte är vi själva som går över gränsen). Frågan är alltid – hade du chansen att avlägsna dig från platsen? Ett undantag är naturligtvis om vi skyddar en annan människa, då behöver vi inte avlägsna oss från platsen sålänge hotet kvarstår.

Så var placerar detta oss på kartan som små individer i en stor värld som ska klara oss själva? – Jo, först och främst måste vi bygga ett starkt krigarhjärta så att vi kan stå emot rädslan och förmår oss att göra ett aktivt motstånd. Detta är kanske den största tröskeln för många människor, och det kräver mycket arbete att bygga ett sådant självförtroende. När vi sedan drabbas av våld stiger som bekant adrenalinnivån i kroppen vilket tyvärr har en inte så positivt effekt på blodtrycket i hjärnan, som sjunker och gör det svårare för oss att tänka logiskt. Kroppen kommer således att agera som den är van/tränad att agera. Har vi tränat någon kampsport så agerar den autonomt enligt detta ramverk. Har vi då ägnat år på att träna ett ”hårt” självförsvar kommer vi att reagera hårt, vilket medför risken att vi skadar anfallaren mer än nödvändigt (vilket sätter oss i ett dåligt juridiskt ljus). Har vi tränat ett ”mjukt” självförsvar kanske försvaret inte är tillräckligt och vi själva blir skadade.

Vidare har vi då vår etik med rötter i en uppfattning/moral om vad som är rätt och fel. Jag tycker personligen det är rätt att försvara min egendom med fysiskt agerande. Om jag ser en cykeltjuv ifärd med att stjäla min cykel så vill jag gärna kunna stoppa honom direkt på platsen, och jag tycker det är moraliskt korrekt att göra så. Att ringa polisen ser jag som ganska ineffektivt  i en sådan situation. Likaledes om jag vaknar av en inbrottstjuv i huset så kan jag tycka att det kan vara på sin plats att handgripligen slänga ut honom (i vårt land kan inbrottstjuven stämma husägaren om han halkar på uppfarten under inbrottet). Här ser vi att min etik går i kors med juridiken i mitt land. Jag kan tycka att juridikens fokus ligger alldeles för mycket på att skydda förövarna. Detta ser jag på med mycket kritiska ögon. Det skapar ett oerhört dilemma för många kvinnor som blir utsatta för våldsamheter. De borde ju inte behöva ta anfallaren i försvar utan istället kunna förlita sig på att lagen skyddar dem som är offer. Lagen ska ju återspegla samhällets gemensamma moral och det är viktigt att utsatta kvinnor kan känna att de är mer värda (och ska skyddas) än den idioten som går dem till anfall och vill skada dem. När jag drar självförsvarskurser hamnar jag alltid i dessa diskussioner berörande de juridiska konsekvenserna som kan komma av ett fysiskt självförsvar. Dessa tankar ger upphov till spärrar som förhindrar oss från att agera. Människor är rädda för att få ett brottsregister i en situation där man egentligen är ett offer. Av kuriosa kan också nämnas att det sägs att kampsportsutövare har det tuffare (svårare) i en rättegång. Det sägs att rätten ofta anser att man ”borde ha vetat bättre” eller ”borde ha kunnat försvara sig med mindre våld” etc genom erfarenheten man fått i träningen. Detta är ytterligare en försvårande faktor, oavsett om påståendet är rätt eller inte. Det räcker med att man tror att påståendet är rätt för att man ska skapa spärrar.

Summa summarum:

Den viktigaste komponenten i en självförsvarssituation är alltid tid. Tid ger försvararen möjlighet att agera med någon form av handling för att försvara sig (eller nån annan) mot attacken. Det kan vara att helt enkelt springa iväg. Mycket tid kan också ge försvararen lite större möjligheter att tänka genom ageranden innan de utförs, så att man inte utför handlingar i panik som får ett otrevligt resultat. => Man bör alltså fokusera på att skaffa sig så mycket tid som möjligt, exempelvis på följande sätt:

1.)    Det viktigaste är förstås att kunna identifiera ett våldsamt agerande så tidigt som möjligt. Ju tidigare man kan identifiera det, desto mer tid har man på sig. Att kunna springa iväg kräver ganska mycket tid om man inte vill att anfallaren springer ikapp en från ryggsidan.

2.)    Vidare på listan så ska man ha klart för sig var gränserna för sitt agerande ligger - juridik vs. etik. – Om någon gör si eller så, så är jag beredd att göra si eller så TROTS att det strider mot lagstiftningen och kan orsaka bekymmer i efterhand. Det viktiga är inte huruvida den personliga etiken följer lagstiftningen eller inte. Det viktiga är att man på förhand har resonerat klart kring dessa frågor så att man är fri att agera när situationen är överhängande. Då är det för sent att fundera på handlande, då ska handlingen redan vara i full färd. Det tar mindre än en sekund för att slag att accelerera och träffa en människa i ansiktet. Ämnar man försöka blockera så ska det ske omedelbart.

3.)    Det f ysiska agerandet måste vara autonomt. Man måste ha tränat in responsrörelser mot olika attacker så djupt att kroppen gjort dem till reflexer. Det krävs tusentals och åter tusentals repetitioner får att åstadkomma sådant agerande.

Självförsvar är alltså inte så enkelt som man kan tro. Och det handlar definitivt inte bara om att träna upp en effektiv teknik. De mentala komponenterna är faktist av större betydelse. Jag uppmanar därför alla att tänka genom detta från alla vinklar så att det inte finns några oklarheter som kostar värdefulla sekunder när våldet inträffar. Hur man ska brottas med själva rädslan är ett helt annat kapitel :)

Etik forts.

Varje persons etik växter fram genom en räcka av entiteter enligt följande:
TRO => VÄRDERINGAR => MORAL => ETIK.
Allt börjar alltså från en människas tro – vad är verklighet, vad är inte verklighet? Vi bör förstå att verklighet för en individ inte nödvändigtvis är verklighet för en annan. Vissa saker har vetenskapen kunnat bevisa (jorden är rund), men det finns saker som vetenskapen inte kan bevisa men som fortfarande betraktas som sanningar. Till exempel religiösa frågor – finns det liv efter döden, är människor innerst inne goda? Utifrån sin tro skapar människan sina personliga värderingar – vad är viktigt, vad är inte viktigt? Värderingarna utgör en slags prioriteringsordning för trosuppfattningen. Exempelvis om en människas religiösa tro säger att det är fel att utföra kirurgiska ingrepp, men ett barn riskerar att dö utan en rutinmässig operation (tex blindtarmsoperation). Värderingarna berättar vad som är viktigare. Tro och värdering arbetar ofta på ett undermedvetet plan och det är svårt att förklara varför något är som det är, man bara vet det. Ur värderingarna skapar sedan individen en moral – vad som är rätt och fel. Också här handlar det om en magkänsla. Ofta är det svårt att förklara varför man anser att något är rätt eller fel, men man vet ändå med all säkerhet. Etiken är det sista steget i räckan där man försöker verbalisera moralen. Etiken utgör ett slags regelverk som man skapar för sig själv enligt hur man lever. Reversibelt kan alltså mitt tidigare exempel ,ed  mannen med köttyxan se ut på följande sätt: -Jag skjuter mannen (etik) därför att jag anser mig ha rätt till det (motal) eftersom barnet är oskyldigt och mannen har initierat scenariot (värdering), ty den som sig i leken ger får leken tåla (tro).

Etiken är den mest medvetna i räckan, och kan därmed resoneras kring ganska fritt (huruvida jag borde ha skjutit mannen i huvudet, bröstkorgen eller benet). Kritik mot vår etik tar vi sällan som personligt påhopp eftersom den ligger längre ifrån den personliga kärnan. Ju närmare kärnan (tron) vi kommer desto mer börjar vi skydda oss mot kritik och vi tar ofta kritik mot tron som en attack eller ett personligt påhopp (hur kan jag anse att barnets liv är värt mer än den andras?). Man brukar ju skämtsamt säga att man ska undvika att prata politik eller religion på fester, eftersom det alltid riskerar att urarta i bråk, och det är nåt jag får hålla med om. Jag har ”lyckan” att ha en färsk erfarenhet där jag blev attackerad på det personliga planet i arbetet och därmed fick chansen att analysera min egen reaktion i förhållande till den presenterade teorin (man ska hitta det positiva i alla utmanande situationer) :)

- Det var en kollega som var förbannad och störtade in på kontoret och gav mig en ordentlig utskällning. Det var förstås en frustration som lett till ilska som vuxit sig så stor att den inte längre kunde tyglas. Jag bär själv på mycket frustration för olika saker, så jag har inte det minsta svårt att förstå själva känslan. Vad vi gör med den frustrationen är sedan mycket det som definierar oss som personer. När någon kommer in i ett frustrerat tillstånd brukar det ändå gå att resonera sig fram till en förståelse. I nästan 99% av fallen beror det på saknad av information – människor irriterar sig på beslut och händelser, men har inte information om varför dessa beslut och händelser är de bästa (kanske av flera dåliga alternativ). Ofta kan det också vara så att jag själv saknar information. Att utbyta information i ärendet är således min första avsikt när någon är kritisk till ett beslut. I ett känslomässigt neutralt tillstånd är det förstås mycket lätt att sitta och resonera kring olika teorier och hur man borde/kunde göra. Tyvärr styrde kollegans ilska in honom på vad jag tolkade som förolämpningar på det personliga planet, vilket aktiverade väldigt starka försvarsimpulser hos mig. Detta avledde min första avsikt med informationutbyte till ett mera ”stand my ground”-tänkande, rent mekaniskt utan medvetet tänkande. Låt mig förklara varför:

- I min trosgrund ligger en förkärlek till hårt arbete. Jag tycker väl ungefär så att varje människas lycka ligger i hennes egna händer genom det arbete hon utför. Jobbar man hårt kan man förvänta sig belöning och framgång (lön, befodran, avancemang, möjligheter), och är man lat ska man inget ha. Man ska göra rätt för sig och göra sig förtjänt av den lyx som samhället erbjuder (gratis utbildning, sjukvård, socialvård, rättsväsende etc). Jag hatar parasiter som pga lathet utnyttjar samhälleliga funktioner som finansieras med skattemedel och som är avsedda för verkligt behövande. Denna tro syns förstås i min etik – på det sätt som jag utför uppdrag som jag tar mig för. På min arbetsplats är jag mycket samvetsgrann, noggrann, tom perfektionist (till den grad att det ibland irriterar samarbetspartners:)). Saker och ting ska göras ordentligt från början till slut, och jag offrar gärna pauser och fritid för att få saker klara i tid.. Annars är jag helt enkelt inte nöjd med mig själv. Att få en kommentar enligt ”ni sitter bara här och leker på arbetstid och vill inte hjälpa personalen” är för mig en attack mot min tro – vilket placerar mig i en försvarsposition. Det som sker då är att jag förlorar intresset för den ursprungliga orsaken till frustrationen och intresserar mig istället för att försvara mig mot attacken – dvs att jag definitivt inte sitter och leker på arbetstid och att vi försöker arbeta maximalt effektivt enligt de resurser som står till förfogande. Det som är viktigast är förstås det att göra klart att kommentarer som ovanstående inte accepteras. Vill man förbättra kommunikationen/servicen mot mig ska man hålla sig på ett sakligt plan. En objektiv åskådare ser nu att dialogen har bytt fokus – nu handlar det inte längre om störningen i arbetet som föranlett kollegans frustration utan ett matkspel.

Vidare fortsätter kollegan med att påstå att jag arbetar ”enligt ett sovjektiskt system där man prioriterar kamrater”. Åter igen känner jag kommentaren som en attack mot min personlighet. Kommunism hör till de politiska läggningarna som jag håller väldigt långt ifrån min egen uppfattning (tro) om rättvisa. Enligt mitt tidigare resonemang ska det inte finnas några tak för hur långt man kan avancera om man är beredd att jobba hårt. Lika för alla-tänkande funkar inte för mig eftersom jag ser att det finns både lata och aktiva människor. De lata är nöjda med lite medan de aktiva jobbar hårt och borde därmed ha möjligheter att erhålla mer än de lata. Att påstå att jag skulle ha någon typ av kommunistisk läggning är enligt mina värderingar mycket fult. När man tar steget att kasta ur sig kommentarer/förolämpningar av nämnd karraktär är man inte längre intresserad av att få hjälp eller att förbättra sin arbetsstituation, men är mera intresserad av att hävda sin makt, vilket också bekräftas av kommentaren ”har ni glömt vad som är primärverksamheten här?”. När man står måltavla för detta är det lätt att man sugs in i maktkampen. Här gäller det att vara observant på känslorna. Vissa angripare strävar nämligen aktivt till att dra in den andra i kampen, med ömsesidiga förolämpningar, därför att det då är lättare att skapa befog för det egna beteendet eller skapa anledning att eskalera till nästa stadie (fysisk agerande) – han sade ju också si eller så...

Så mycket människa är jag att jag kan erkänna att jag blir rasande när någon förolämpar mig på den lägsta nivån (tron), vilket jag också blev i min berättelse. Detta är definitivt inte någon god egenskap, som för det mesta inte leder till den optimalaste lösningen. Vid en konfiktsituation är det viktigt att man kan identifiera när konflikten går från yrkesmässig till personlig. När detta sker är alltid subjektivt (vi tolkar alla information olika) men i regel sker det när ena parten kommenterat nåt som ligger i tron hos den andra. Att vara medveten om sig själv, vilken grundtro man har, och hur man strukturerar upp tron till etik är något som det löns att lära sig om man vill ha bättre kontroll över sina handlingar. Här kommer vi då in på det verkliga självförsvaret där hanslingsförfarandet är mycket komplext. I självförsvar handlar försvarets effektivitet mycket om tid. Vi har endast så många sekunder på oss att ta ett beslut om agerande innan köttyxan hinner fram till oss. På den korta tiden ska vi ha klart för oss den optimalaste lösningen som står i förhållande till vår etik – dvs vad vi är kapabla att göra. Etikens betydelse är här enorm. Den ska jag återkomma till inom kort.

Fortsättning följer...

Etik

Det finns etik inom kampsport, våld och självförsvar. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte lever/handlar vi enligt ett internt regelverk – vår personliga etik. Det är etiken som begränsar agerandet och styr vad vi är kapabla till. Vissa är kapabla till väldigt mycket, andra till väldigt lite. I en våldssituation är det allt för ofta så att ena parten fryser till och blir okapabel att försvara sig, och en av de påverkande faktorerna är just individens etik (i kombination med andra orsaker). Det är inte en självklar handling för alla människor att skada någon annan, ens när den andra otvivelaktigt försöker skada dig.

Jag har under veckan fått ta del av något väldigt ovanligt inom kampsporten, men ändock mycket intressant – nämligen analys och filosofi kring den personliga etiken inom kampsport. För att effektivt kunna försvara sig när så behövs och veta hur man träningsmässigt ska förbereda sig på verkligt våld är det viktigt att man känner till sin egen etik. Det är skrämmande vanligt att erfarna kampsportsutövare inte vet var de personliga gränserna ligger. I en verklig våldssituation kan man då bli överraskad, och om man har otur agera ooptimalt och antingen skadas själv eller skada någon annan onödigt mycket. När man hamnar i en överraskande situation som man inte har tidigare erarenhet ifrån och tvingas göra ett snabbt beslut (jag pratar om tiondelssekunder) är det stor chans att beslutet inte blir det bästa. Det är också väldigt vanligt att vi inte klarar av att ta ett beslut överhuvudtaget inom den tillgängliga tidsamen – och vi fryser till.

Det är nämligen så att när hjärnan överhettas när den förväntas ta ett beslut med allt för lite information, utan erfarenhet av liknande situationer och på väldigt kort tid. Det är det som händer när människor fryser till tex vid jordbävningar eller vid våld. Man brukar säga att det rör sig om upp till 70% av människorna som fryser till vid en katastrof. 15% klarar av att ta ett optimalt beslut (antagligen för de har erfarenhet eller information att basera ett beslut på) och ytterligare 15% tar ett väldigt ooptimalt beslut – tex börjar sopa golvet eller liknande. Så för att minska på risken för att vi ska ta ett ooptimalt beslut eller för att vi ska frysa till bör vi ge hjärnan erfarenhet och information på förhand. Detta tankesätt har jag baserat mina självförsvarskurser på redan i många år, men jag har egentligen inte förrän nu börjat fördjupa mig i själva etikens påverkan i handlingsförfarandet. Det är nämligen etiken som ställer ramverket för hur mitt agerande kommer att se ut – vad jag i en pressad situation är kapabel till.

Fråga dig själv följande: - Du står med en laddad pistol riktad mot en person. Han håller en blodig köttyxa högt över huvudet när han kommer springande mot dig med en agressiv blick och skriker att kan ska döda dig. Du har en sekund på dig att ta ett beslut. Är du beredd att skjuta honom? En del skulle säkert tveka, men flera skulle säkert svara ja. Ett sådant tydligt och stereotypt fall har säkert väldigt många nångång resonerat över och skulle säkert ha ett klart svar att basera ett agerande på. Men situationen kan se ut hur som helst. Ovanstående situation är oförändrad förutom att angriparen är en sexårig pojke. Hur agerar du då? Det finns flera fall där sexåringar har dödat vuxna. Om angriparen är en nerknarkad 17-årig tjej som dessutom råkar vara gravid? Om angriparen är ovanstående man, men hans två små döttrar står i dörren med sina nallar i famnen och tittar på? Om angriparen är en din egen pojk-/flickvän? Om angriparen är din farförälder? etc... De flesta har inte förberett sig för alla olika scenarion och vet heller inte hur de skulle reagera. Det är förstås enkelt att resonera nu när man sitter framför en dator och har tid på sig att fundera, men tänk att du ska agera på mindre än en sekund för att inte sätta dig själv i livsfara. Agerar man inte snabbt hinner köttyxan fram till en...

Det som händer i ovanstående fall (medger att det var lite extremt, men jag vill vara tydlig) är att vi tvingas ta ställning till huruvida vi är beredda att döda någon som försöker döda mig – dvs om etiken tillåter dödande för att rädda sig själv. Det är många som inte har detta klart för sig, och därmed blir begränsade. Det är oerhört svåra frågor, och många tycker det är obekvämt att prata om och ibland tom omoraliskt att prata om. Då är det så svårt att komma vidare, och att undvika frågorna bidrar definitivt inte till någon ökad förmåga att ta rätt beslut vid en farlig situation. Nu menar jag absolut inte att alla bör vara beredda att döda någon, inte alls. Det jag menar är att alla bör TA REDA PÅ vad de är kapabla till eller inte. Att inte vara beredd att döda någon kan vara precis lika effektivt som alternativet. Det som är viktigt är insikten och vetskapen om de egna gränserna. Ett svar på ovanstående exempel kunde ju vara – nej, jag är inte beredd att döda mannen med köttyxan, så jag offrar det stora målet som är enklare ett träffa (bröstkorgen) för att försöka träffa honom i benet istället och är beredd på att skottet kanske missar och jag tvingas hantera köttyxan i närstrid. Det viktiga är att man VET på förhand. Sen blir det ju svårare om man ska skydda sin egna barn. Är man också då beredd att offra det största målet som är enklast att träffa och som med störst sannolikhet kommer att stoppa anfallaren, eller går man på det säkraste kortet?

Det löns inte att man lämnar dessa frågor obesvarade tills situationen uppstår och förväntar sig att man då ska kunna hantera den på det bästa sätt. Det vanligaste är som sagt att man fryser, vilket är väldigt illa om det handlar om en våldtäktssituation. Även mycket erfarna kampsportare fryser. Det handlar inte om de fysiska teknikerna som utförs utan om de övriga faktorerna som man inte är van med från träningen – att angriparen är en nära kompis som verkligen på allvar försöker skada en, alla skrikande svordomar och förolämpningar, samt alla övriga överraskningsmoment som inte sker på ett träningstillfälle. Sen finns det också alltid en 15% chans att man agerar ooptimalt, vilket kan leda till allvarliga följder. Ett exempel kunde vara att ta fosterställning när en person försöker misshandla en med boxningsslag mot huvudet, vilket drastiskt minskar möjligheterna att skydda sig mot slagen. En annan sak kan vara att i panik greppa en kniv från diskbänken och hugga anfallaren mot halsen. Detta kan leda till allvarliga konsekvenser även om det var den andra personen som hade initierat våldssituationen. Även om etiken hindrar en person från att döda någon kan misstag ske i situationer där personen tvingats att agera i panik och tyvärr fallit i ett ooptimalt agerande. Sådana fall läser vi ju om i tidningarna hela tiden. För att bättre förbereda oss är det alltså viktigt att varje person klargör för sig själv vad etiken säger. Man ska sedan leva med de handlingar man gjort.

...fortsättning följer...