onsdag 27 juli 2016

Trappstegsmodellen



När jag föreläser brukar jag prata om en trappstegsmodell för hantering av våldsamma situationer. Läsaren ska veta att jag ingalunda vill ta creds för den här modellen. Det är nåt jag snappat upp under åren i karriären. Modellen är barnsligt enkel och därför passar den bra åt en enkel man som mig. Poängen med stegen är att synliggöra det faktum att det finns väldigt mycket man kan göra för att undvika att bli måltavla för flygande knytnävar innan situationen gått så långt.

Steg 1 – Undvik att gå till platser där sannolikheten för våld är stor. Är det verkligen nödvändigt att gå på den festivalen i det sällskapet? Är det verkligen nödvändigt att gå på den där efterfesten till den klubblokalen? Är det verkligen nödvändigt att ta den svarttaxin? Etc. Ofta är det spänning som lockar oss att göra dumdristiga beslut som i slutändan kan placera oss i en hotfull situation. Vi får helt enkelt placera för- och nackdelar i vågen för vårt personliga risktagande och se vad som löns att göra. Sen finns det också situationer då platser med potential för våld inte kan undvikas. Exempelvis om man arbetar på ett sådant ställe (någon måste ju göra de jobben också). Men sen ska vi komma ihåg att mycket våld sker i hemmen och det är inte så lätt att undvika sitt eget hem. Är det omöjligt att undvika stället får vi helt enkelt avancera till steg 2.

Steg 2 – Lämna stället då du märker att det börjar bli hotfullt. Det verkar självklart, men i praktiken är det ändå inte alltid så lätt. För det första är vi människor belastade med någonting som heter EGO. Och vårt ego jobbar inte alltid till vår fördel. Om man blir uppmuckad av en kille inför andra människor tror egot att man kommer att ses som en förlorare om man går därifrån. Särskilt om där finns människor (läs snygga tjejer) som man vill imponera på. Ingen vill ju vara en förlorare. Istället kommer egot att styra en längre in i konflikten, för att man inte ska tappa ansiktet inför de andra. Sedan kan det också vara så att man inte kan lämna stället för att man måste skydda en annan människa. Exempelvis om en sinnesförvirrad hålligångare skulle få för sig att din kompis tittade snett på honom och börjar mucka gräl. Då är det givetvis så att man tar kompisen med sig och går därifrån, men ibland måste man skydda ett barn, en gamling eller en handikappad. Det är illa att bli kvar i situationen när den blir våldsam, men det är värre att lämna en annan ensam i sticket.

Steg 3 – Trappa ner hotet genom säker kommunikation. När det inte går att undvika att hamna face to face med ett hot finns det fortfarande möjlighet att undvika fysiska våldsamheter. Genom att på ett medvetet och planerat sätt använda kroppsspråk och meningsformuleringar har man goda chanser att trappa ner aggressionen i en hotfull situation. Detta är en färdighet som måste övas in och ständigt underhållas, till skillnad från steg 1 och 2 som endast kräver lite eftertanke och en gnutta mod att gå emot sitt ego. Säker kommunikation är en färdighet som är mycket, mycket viktigare än färdigheter i slag och sparkar. Man vill aldrig hamna i en fysisk situation eftersom det innebär en stor risk för att bli skadad. Att kunna hantera situationer på steg 3 är mycket viktigt. Blir man oändligt skicklig på det behöver man ju aldrig slåss. Ni har säkert hört talas om människor som kan ”prata sig ur vad som helst”.  Jap, har ni lyxen att ha en sådan i din kamratskapskrets – iakta och lär dig! Det är den viktigaste färdighet du någonsin kommer att få lära dig!

Steg 4 – Försvara dig med fysiskt försvar. Ibland lyckas man helt enkelt inte. Våldet söker upp dig och har redan på förhand bestämt sig. Nu är vi på sista trappsteget och situationen är mycket allvarlig. Det råder nu stor risk för skador. När slagen och sparkarna flyger är det för sent att prata och vi kan inte längre undkomma fysiskt agerande. Därför är det bra att vi som kampsportare kan hantera det här trappsteget. Men vi får inte vara blinda för det faktum att ”äkta” våld på gatan inte alls liknar den typen av låtsasvåld som man i regel tränar i kampsportsklubbar. Kampsportare är bra på biomekaniska rörelser men ofta svaga på det mentala arbete som krävs när en våldssituation är på riktigt. Vi övar aldrig på att vara rädda för livet, bli nedvärderade och förolämpade, känna smärtan av en led som krossas, uppleva motståndarens raseri och aktiva och genuina strävan till att skada oss. Därför finns det alltid en risk att även den erfarnaste kampsportaren fryser till och inte förmår sig göra nåt.  

För att nå en konklusion på den här modellen vill jag lyfta fram de två väsentliga färdigheter som en människa som lever i en verklighet där våld kan förekomma bör träna på – steg 3 (säker kommunikation) och steg 4 (fysiska självförsvarsfärdigheter). Träna, lär dig, och bemästra dessa så behöver du inte känna oro för våld längre. I teorin borde det inte existera våld i vår utvecklade och sofistikerade värld, men ändock gör det det. Och samhället verkar helt oförmöget till att hantera det. Varför ökar våldsstatistiken varje år, trots satsning på satsning på olika projekt som ska minska våldet i landet? Man står handfallen. Därför gott folk, måste var och en av oss själva ta ansvar för vårt liv och vår säkerhet. Och det behöver inte vara sådär jättekomplicerat. Det mesta jobbet sitter nämligen innanför skallbenet på oss och är attitydsbetingat. Efter några år som intresserad kampsportare (och –nörd, väldigt mycket sådan dessutom:)) har jag hittat en formel för detta som jag tror på. Tyvärr har jag inget namn på den ännu :)

måndag 25 juli 2016

Reptilhjärnan



Det är alltid kul när man blir inbjuden att föreläsa på större tillstäningar i riket. Det är uppfriskande för både härta och själ :) Man går ju inte till en såhär stor tillställning oförberedd så man blir liksom tvungen att uppdatera sig inom substansområdet. Minnet börjar bli så dåligt på en gammal man, och dessutom har ju forskningen gått vidare. Alltid bra med refreshment. Det gäller alltså våldets psykologi. Spännande, spännande :)

Sen tror jag också att vi hade vår kära lilla reptilhjärna bara till hälften uppklarad sedan tidigare, så en liten fortsättning på den är i allra högsta grad på sin plats tycker jag. Jag tror vi börjar från början helt enkelt. 

Vår mänskliga stackars hjärna består av tre ”skikt”. Den största på ca 90% av volymen heter människohjärnan (bla cortex)och det är här vi gör våra logiska resonemang, strategiska beslut, målplanering, konsekvensbedömning etc. Sedan har vi ett skikt som heter däggdjurshjärnan som ligger under 10% av volymen. Här ligger sådant som vi också kan observera hos våra husdjur, så som känslor och minnen (hippocampus, amydgdala etc). Jag nämner dem endast kort eftersom det inte är dessa vi ska fokusera på. Sen kommer vi ner till vår kompis reptilhjärnan (eller hjärnbarken) som ligger på ca 2% av hjärnans totala volym, dvs inte mycket till volym men ack så stor till påverkan på vårt beteende. Det är den äldsta och mest primitiva delen av en människas hjärna och står för repetitiva instinktiva beteenden som tex andning och balans. Den kallas reptilhjärnan för att det är det enda reptiler har att komma med. Vi ska just återkomma till den lite närmare.

Det vi också måste vara på det klara med är att vi människor har utvecklat vår omgivning snabbare än vad vi själva utvecklats som art. Arter utvecklas genom evolution, och egenskaper som inte längre behövs försvinner och ersätts med mera lämpliga egenskaper genom generationsbyten. Individer med lämpliga egenskaper har alltså större chans att få föra sina gener vidare, och därmed försvinner sakta gener med mindre lämpliga egenskaper. Men det tar tid. Mycket längre tid än det det tagit oss att skapa vårt moderna samhälle, och därför är vi fortfarande belastade med beteenden som hör till urminnes tider.  

I vårt fina samhälle idag ska det (i teorin i alla fall) inte vara nödvändigt att använda våld, än mindre behöva vara beredda på att försvara sig mot våld. Ändå existerar våld, folk blir misshandlade, och det sitter folk inspärrade i fängelser med misshandelsdomar. Hur kan det då komma sig? – Jo, igen – det beror i huvudsak på vår lilla kompis reptilhjärnan. I reptilhjärnan finns förutom det som redan nämndes också tre grundfunktioner – 1.) födosökning, 2.) fortplantning och 3.) fight/flee. De som känner till Maslow vet att dessa är överordnade behov och styr långt våra dagliga drifter. Däremot kan människohjärnan under optimala förhållanden kontrollera drifterna i reptilhjärnan. Vi kan exempelvis i extrema fall bestämma oss för att hungerstrejka eller leva i celibat. Sådant kräver dock väldigt hård disciplin och kan skada personen i fråga, fysiskt och/eller mentalt. Det vanliga är dock att vi alla är slavar under våra drifter i olika mån. Ännu mer så när människohjärnans kontrollerande och styrande förmåga sätts ur spel. Exempelvis med rusmedel, extrem stress eller sjukdom. Vi har alla sett berusade killar försöka stöta på allt för snygga tjejer med allt för dåliga repliker, för att sedan gå till grillen och slutligen slåss med någon på gatan för att han råkade passera på samma sida övergångsstället. Reptilhjärnan in control!

Vi har alltså ALLA inbyggt i våra kroppar en automatisk reflexmässig funktion ”Fight or Flee”, som en gång var livsviktig i tider där våld var en daglig realtitet. Jag betonar att ALLA människor har den funktionen inbyggt eftersom det alldeles nyligen fördes en debatt i den lokala tidningen om att våldsamt beteende endast tillföll män. En av de lokala politikerna skrev tom med stora rubriker att ”våld har ett kön”. Nåja, det är en helt annan diskussion. Reflexmässigt potentiellt våldsamt handlande finns inbyggt i oss allihopa oavsett kön, ålder, politisk läggning, social status etc. Hmm.. eller finns det inga kvinnor dömda för misshandel? Sorry, slank dit igen J Ska försöka släppa det nu. Samma politiker skrev också att alla män är potentiella våldtäktsmän. Äuhm, ännu en stor tabbe helt utan vetenskaplig grund. Alla män OCH KVINNOR har en reptilhjärna -  ja! Men det krävs lite mera psykologiska (miss-)faktorer för att skapa en våldstäktsman. En våldtäkt kräver nämligen komponenter av sexuell störning  - och det gott folk har INTE alla män inbyggt. Men det är också ett helt eget blogginlägg. 

Den väsentliga funktionen i reptilhjärnan som vi ska fokusera på är alltså ”Fight or Flee”. Läs det igen ”fight OR flee”. Det handlar alltså om en OR-switch, för att använda en IT-ingenjörs alldeles förträffliga vokabulär. När ett hot presenteras bör personen välja mellan två ageranden – att antingen slåss eller fly. Det är här de intressanta frågorna kommer – vem väljer att slåss (och varför det?) och vem väljer att fly (och isåfall varför det?). Men innan jag går in på dessa frågor vill jag  vill jag först diskutera det faktum att det existerar ett hot. För att fight-or-flee-switchen ska aktiveras måste det ju först finnas för personen ett väsentligt hot. Det hotet behöver inte vara verkligt eller synbart. Det enda som är viktigt är att det är verkligt för personen i fråga. Vad vi andra tycker eller bedömer spelar ingen roll. Fight-or-flee aktiveras ju hos den som känner sig hotad. För oss andra kan hotet vara fullständigt fantasi. Och detta är inte begränsat till fysiskt våld. Alla har säkert märkt att också i verbala diskussioner kan ena eller båda parter gå i vad som kallas ”försvarsläge” då de känner sig hotade. Samma sak, samma funktion, samma reptilhjärna! Det är inte bara vår kropp och vårt liv som kan utsättas för hot. Även vår position, vårt anseende och vårt rykte är mål för externa hot, och dem vill vi försvara på samma sätt. 

Fight-or-flee kickar igång vårt sympatiska nervsystem som förbereder vår kropp för ett stort och kraftigt agerade. Exempelvis utsöndras adrenalin, noradrenalin och andra stresshormoner, blodtrycket ökar och blodcirkulationen omfördelas till stora muskelgrupper, matsmältningen stannar, och blodsockret höjs. Kroppen är nu beredd på såväl 100m sprint (flee) eller en kraftig fysisk sammandrabbning med den som utgör hotet (fight). Skulle hotet vara i en verbal debattsituation är det sympatiska nervsystemets agerande helt felaktigt. Blodtrycket i hjärnan sjunker ju och det gör oss defacto till en sämre debattör. Ännu ett bevis för att människan är en uråldrig varelse helt oanpassad till sin nuvarande verklighet.

Att undvika att strida är alltid det kortsiktigaste säkraste alternativet eftersom det utsätter kroppen för minst risk att bli skadad. Blev man skadad på stenåldern kunde det innebära att man svalt. Det fanns inte någon folkpensionsanstalt som betalade ut en extra hjort till en skadad jägare. Att vara försiktig med kroppen var ett måste för att överleva. Men lika viktigt var också att få bevara sin position i gruppen och att få föra sina gener vidare. Starka gener får i regel para sig i större utsträckning, och styrka visar man tyvärr inte genom att springa undan varje gång ett hot uppstår. Som jag redan nämnt har även kvinnor inbyggt att gå till strid. Det finns ingenting som är säkrare än att en kvinna väljer fight om hon ska skydda sin avkomma. Mother Nature is a mad scientist!

När det gäller valet mellan slåss och fly och vem som väljer vilket alternativ i vilken situation och varför, så påverkas valet som vi sett av flera kringfaktorer. Det är naturligt hårdkodade faktorer som jag beskrev ovan – att skydda sin kropp, sin position, säkra sina geners spridning och skyddandet av den egna avkomman. Det påverkas också av sociala normer – i vårt land är det okej att stena sin kvinna till döds, i vårt MC-gäng är det okej eller tom nödvändigt att använda våld som kommunikationsmedel, eller i vår by hatar vi grannbyn och vi brukar slåss med dem på lördagskvällar, osv osv osv. Det bygger också på biokemi, exempelvis nivåer av testosteron (någonsin hört att anabola skulle öka aggressiviteten?), glukokortikoider, seretonin och vasopressin, för att nämna några exempel. Det som är hårdkodat och biokemiskt är det svårt att rå på. Vi är ju de kroppar som vi är. Det som vi bör arbeta med, och fokusera på, är det som är inlärt och det som går att påverka. 

Nästan alltid handlar våld om balansering av det som personen uppfattar som ett underläge av makt och kontroll. Man vill ta tillbaka förlorad makt eller ta över kontrollen, och det bästa sätt man vet är att ta det med våld. Proffs menar att det samtidigt betyder att våldsbenägna människor ständigt bär med sig en känsla av dåligt självförtroende, vilket nog är sant. Människor som triggas snabbt och snabbt blir våldsamma mår sällan väldigt bra inombords, och saknar andra verktyg att hantera ett upplevt maktunderläge med. Våld är således inte trevligt för någondera part. Inte heller våldtäkt innebär någon njutning  för förövaren. Det handlar bara om balansering av makt och kontroll.

Jag tror att ALLA kan pushas till att agera våldsamt om man pushar tillräckligt långt och tillräckligt länge. Ingen är befriad från reptilhjärnans impulser, men vissa har uppenbart en lägre tröskel för att bli aggressiv och våldsam än andra. Och varför det? – Jo, vi bär alla med oss vår historia som en ryggsäck på ryggen. Vår historia, våra tidigare erfarenheter och upplevelser, och våra minnen och de känslor som är kopplade till dessa minnen. Barn som växer upp under våldsamma förhållanden löper större risk att bli våldsamma själva. Ett barn som blir nertryckt, hotat och kanske misshandlat (läs fråntas makt och kontroll) kommer kanske att skapa impulser att själv trycka ner, hota och kanske misshandla andra som vuxen (läs återta makt och kontroll). En person som mobbar andra har ofta själv blivit mobbad. Tidigare erfarenheter skapar aggressioner och sänker tröskeln för att agera våldsamt. Det är därför som jag säger att våld också handlar om hämd. Man hämnas (dock inte medvetet) tidigare förträt när man agerar våldsamt. – Jag har känt mig nertryckt hela livet, men NU jävlar!! Våldsamma människor har i sin ryggsäck sådana erfarenheter som gör dem aggressiva helt enkelt. 

När vi vet allt detta kan vi (och ska vi) när vi ställs inför ett case med en aggressiv människa tänka vad det är som gör att han upplever sig ha förlorat makt och kontroll över situationen. Kan vi på annat sätt än genom våld återge (upplevd) makt och kontroll så kan vi kanske undvika våldsamheterna helt. Kan vi göra det genom hur vi verbalt uttrycker oss, och med vilket kroppspråk vi använder? Handlar det om en sak eller tjänst som personen vill ha, som vid exempelvis ett rån? Detta måste man ha klart för sig i ett tidigt skede. För ”when violence begins it is too late to talk”. Det enda som vi med säkerhet vet är att när en människa känner sig hotad aktiveras fight or flee – och väljer personen inte flee så återstår endast fight.