fredag 30 september 2016

Kissen

Lördag kväll, sent. Jag dimper ner i soffan i en hög. Borde egentligen gå och sova, men den här tiden brukar det gå gamla hederliga svartvita filmatiseringar på TV och jag känner att jag vill varva ner en stund först. - Ah yes, en hederlig gansterfilm med italienare i kostym och revolver. Min favorit. De långa timmarna inklämd i bussen under helgen har gjort sitt för mitt diskbråck. Jag känner både stelhet och strålningar, men inte så farligt nu längre när jag får räta ut mig. Skönt! Resan var dock en pina. Filmen är ju bra så jag drar filten över mig och tittar vidare. Efter en stund kommer katten. Hon sitter på golvet och tittar upp på mig. Hon är ingen famnkisse så jag förväntar mig inte att hon ska hoppa upp i soffan. Jag vet att matkoppen är fylld så jag hälsar på henne men fortsätter att titta på filmen. Jag blir mycket förvånad när hon till slut ändå till slut hoppar upp på mig. Hon gillar ju filten tänker jag. Jag tror hon tror att det är hennes filt. Hon brukar ofta sova på den. Men hon letar sig ner mot mina fötter, och trampar först runt lite innan hon till slut lägger sig till ro mellan mina knän. Som en fjällräv, slingrad runt i en cirkel. Söt.

Detta här är sannerligen ett historiskt ögonblick. Det är inte många tillfällen då katten har varit så gosig eller närgången. Ofta kommer hon bara när man varit sjuk eller ledsen. Som om hon visste att hon behövdes. Det vanliga är dock närmast en dryg tonåring som tycker husse är pinsam. - Baah diss! Men ibland, som ikväll, gosar hon upp sig mot min kropp. Jag kan känna hennes värme genom filten och hennes andetag. Ibland suckar hon till. Efter en stund börjar hon också spinna – något som också är väldigt sällsynt. En verklig lyxsituation det här tänker jag för mig själv. Jag vill inte röra mig än mindre stiga upp, fastän jag börjar bli trött. Jag vill inte förstöra ögonblicket. Så jag ligger kvar och tittar på katten. Min uppmärksamhet har nu helt övergått till henne och min förundran över situationen. Jag reagerar inte ens när kulsprutorna uppenbarar sig på TV:n och skottlossningen börjar.

Men vad händer? Det känns som om värmen från kissen sprider sig längs mina ben. Filten utgör inte mycket till isolering (Pentik :)). Plötslig noterar jag att spänningarna i rygg och ben avtagit och att jag känner mig totalt lugn inombords. Kissens andning speglar av sig på mig och jag känner att min puls sjunker för varje utandning jag gör. Hon surrar sakta, som en rakapparat med dåliga batterier, men vibrationerna når ända upp till mina tänder. Det känns som om hon utstrålar någon form av vibrerande energi som lugnar och samtidigt läker. Ryggen känns mycket bättre nu. Jag känner inte av några spänningar alls, och bäckenet ligger i korrekt position. Jag förstår det inte men jag iaktar vilken effekt en liten kissekatt kan ha på en stor människa. Hur är det möjligt? Är det på riktigt eller sker detta i min fantasi?


Efter den här händelsen har mina tankar varit på katten mer än normalt. Och jag funderar mycket på om katter kan ha någon hemlig superpower gömd i sig som vi människor ibland är priviligerade nog att få känna av utan att erbjudas någon förklaring . Kan det vara så att de har någon form av hemliga läkekrafter? Som typ värsta Gargamel X 2000? Och hur kan de veta när vi behöver få lite av det? Jag har inga svar. Jag bara berättar om en upplevelse, som kan vara helt i min fantasi. Flumm eller icke flumm :) Tyvärr finns det ingen som vet...