fredag 19 augusti 2016

Diskbråck

”This can be cured in three months”…. *tysthet*. Häpen, förvånad…. Skeptisk... Nyfiken...
Först studsar orden mot min mentala rustning som gummibollar mot ett stengolv – “Jaja, det där har jag hört tidigare”. Men någonting gör att det är svårt att släppa japanens genomborrande blick och seriösa och självsäkra röst. Han menar det han säger på ett sätt ingen inom läkarvården tidigare gjort, och han tittar mig i ögonen då han säger det. Jag blir lite nyfiken, men tyvärr först flera dagar senare. Kanske just därför att japanen inte representerar läkarkåren. Han kändes tillräckligt galen för att verkligen ha nåt intressant på gång. Definitivt annorlunda i alla fall.

Jag fick beskedet om diskbråck av en läkare som stirrade på en röntgenbild och pratade mot väggen. Han såg mig aldrig i ögonen, och han var definitivt inte intresserad av mig som människa. Jag var en ansiktslös patíent som fick ta exakt 11,5 minuter av hans dyrbara tid. Jag hade ingen bakgrund och ingen personlighet, och definitivt inget värt att titta på. För honom var jag endast ett sjukdomstillstånd. Hans lösning för mig var att gå i korsett i ett halvår och äta Burana, men annars försöka leva så normalt som möjligt. Skulle det inte bli bättre efter den tiden så skulle man kunna steloperera. Det är sannerligen tur att jag inte obönhörligen följde den (över-)läkarens råd, men det är roligt att sitta och fundera på var man skulle vara idag om man gjort det. Jag gissar på soffan med stora ryggsmärtor trots stelopererad disk. Bitter. Definitivt bitter, och begränsad.

De som har/haft diskbråck vet att man utsätts för en väldigt aggressiv och kraftig smärta som har en knappnåls precision in i nerven, Ischias i mitt fall, och som sprider sig ut i ena benet ända ner till foten. Man kan lätt bli knäckt rent psyktist av en sådan smärta som aldrig avtar. Den bara är, hela tiden alla sekundrar i dygnet. Ingen position är helt smärtfri. Alla ställningar har sin smärta på olika sätt. I vissa känns det mest i ryggen, i vissa strålar det mer till benet. Till slut blir man desperat och börjar leta efter desperata lösningar. I mitt fall gick det bra. Jag kom i kontakt med en mycket skicklig naprapath, som hade en helt annan invikling än överläkaren på sjukhuset. För det första såg han kroppen som en helhet. Jo, det fanns ett diskbråck. Det hade en magnetröntgen definitivt bekräftat. Det var inget snack om saken. För att skydda ryggen hade kroppen kommenderat musklerna att gå i kramp. Ända från vänster vadmuskel i kors över ryggen till höger axel. Hela kedjan var hård som sten. I ett halvår gick jag till honom tre gånger i veckan på behandling för muskelkrampen, för att sedan under de följande drygt två åren successivt minska behandlingarna till en gång i månaden. Under behandlingarna pratade naprapathen med mig som om vi vore gamla bekanta, vilket vi givetvis också blev under alla de timmarna vi spenderade tillsammans.  Men han var genuint intresserad av mig från första träffen. Han frågade om mina dagar i skolan, de kurser som jag höll för vuxenstuderande  och vi pratade mycket om träning. Det var han som uppmuntrade mig att börja med gymträning och han var alltid intresserad av vilka framsteg jag gjorde i gymmet. Han pratade mycket om hur kroppens muskler ska ses som kedjor där varje muskel pratar med sina grannar och påverkar varandra. Det var därför som vaden var i kramp trots att diskbråcket låg i korsryggen. Han var också den första som pratade om hur stress skapar muskelspänningar. Han var intresserad av mitt liv för att försöka förstå varför diskbråcket från första början uppstått så att orsaken kunde behandlas, inte bara de symptom som var synliga just i detta ögonblick. Annars riskerar man ju att åka på ett till diskbråck i framtiden, eller ännu värre.

Tyvärr förstod jag inte naprapathens vishet förrän alldeles nyligen, fem hundra år för sent. Jag har alltid tyckt om honom. Både som person och som yrkesman. Han var inte bara trevlig och utåtritkad och jag kände mig alltid välkommen och han var alltid intresserad av vad som hände i mitt liv, utan han hade också ett väldigt stort yrkeskunnande. Han berättade långa historier om skelettet och muskler och hur allt sitter ihop, vilka jag tyvärr glömde bort de flesta med tiden. Vissa ordspråk sitter dock kvar som hackade i sten som jag också upprepar för mina adepter med jämna mellanrum (ni vet vilka) :) Men nu när jag tittar tillbaka slår det mig hela tiden - ”fan, han hade ju rätt (igen)”. Varför skulle det ta så lång tid innan jag förstod det själv?

Istället för korsett och Burana lade naprapathen fram tre helt andra metoder som bas för min rehabilitering – 1. extern behandling, 2. träning och 3. avslappning. Målet var en välbalanserad kropp. Den externa behandlingen var huvudsakligen naprapathens arbete. Tre gånger i veckan skulle han behandla musklerna med elshocker och massage för att få dem att släppa den hårda krampen. Jag skulle börja gå till gymmet. Vid den tidpunkten var jag jättemager och det var viktigt att bygga upp en stark fysik som kunde hålla kroppen i god hållning. Han poängterade hur viktigt det var att jag tränade hela kroppen, inte bara ryggen, trots att det var i ryggen jag hade skadan. Efter en tid kom också stretchning med som en del av träningen, men i början gick det inte att stretcha nånting i nån riktning :) Sist men inte minst uppmanade han också mig att allvarligt börja fundera på stress management. Mental stress visar sig i musklerna och det var inte helt oförklastligt att en stor bidragare till diskbråcket satt mellan öronen på mig. Jag studerade heltid, arbetade kvällstid, fungerade som vice ordförande för studentföreningen och idrottsansvarig i studentkåren. Mitt schema var fullt. Dessutom fanns en orolig familjesituation ständigt i bakhuvudet.

Naprapathen var övertygad om att man inte behövde operera. Inte nu i alla fall, kanske senare. Det enda han överenstämde med överläkaren var på uppmaningen att förutom behandlingen försöka leva så normalt som möjligt. – Ligg inte på soffan! Det är en av de värsta sakerna man kan göra mot en dålig rygg. Naprapathen lovade att vi kunde göra situationen mycket bätte genom hans behandling, och att jag så småningom skulle bli smärtfri. Men han var samtidigt mycket tydlig med att ett diskbråck lever man med hela livet. Det kommer aldrig att bli som det var tidigare. - Periodvis kommer du att känna av det, och ibland kommer du att få ”återfall”. Detta var trots allt goda nyheter och behandlinen gick som på räls. När jag skrevs ut tre år senare hade jag ökat 30kg i kroppsmassa och hade just tagit mitt första svarta bälte i taekwondo. Jag kände mig i gott skick.

Som naprapathen lovade har dickbråcket aldrig låtit sig förglömmas under alla år. Även om jag påstår att jag kunnat leva och röra på mig som de flesta andra har det ständigt funnits där och påminnt mig om dess existens. Långa stunder av stillasittande leder till strålande värk, jag kan inte sova länge i samma position, återfall kommer en till två gånger per år när jag har för dålig kontroll i en explosiv rörelse. Förstås alltid i kombination med stress som föranlett spänningar i rygg och baksidan av benen. Även om jag vant mig vid det är det ändå något jag önskar att inte fanns i framtiden. Särskilt när man nu börjar vara på ålderns höst :) När en galen (och mycket karismatisk) japan lovar att diskbråcket kan botas blir man därför lite lätt nyfiken. Tillräckligt nyfiken för att börja tänka i banorna att jag inte vill leva resten av livet i samma spår. Om diskbråcket kan botas utan kirurgi så är jag naturligtvis intresserad. Jag är inte känd som den som är rädd för arbete, om sånt skulle krävas.
Därför bestämde jag mig i maj 2016 för att göra allt för att se om japanen kunde ha rätt. Detta skulle bli mitt nästa mål inom träningen, och jag skulle angripa det på det sätt jag vet bäst – på ingenjörens ädla sätt genom modern projektstyrning :) - Vilket är målet? Vad kan göras till delmål? Vilka är de tillgängliga resurserna? Vilken är tidsramen? Utifrån detta skapade jag (endast för mig själv) ett litet projekt med min egen kropp som testmiljö och taekwondon som ledstjärna. Som Musashi sade ”Know the way” – The way är för mig The Do in Tae Kwon Do (do = way)…