tisdag 13 februari 2018

Nytt om taekwondons historia i Finland

Som taekwondoutövare i Finland är man van att höra att den finländska taekwondon startar med den koreanska mästaren Dae Jin Hwang som år 1979 anländer till Finland och grundar den första taekwondoklubben i Klaukkala 1980. Det finska taekwondoförbundet grundas snart därefter med mästare Hwang i spetsen och det blir början på en ny epok för den finska kampsporten som hittills bestått i huvudsak av lite karate, aikido och judo. Idag är taekwondo en av de största organiserade kampsporter i världen, och likaså i Finland. Taekwondon har gjort en otroligt intressant resa genom tiden och historien börjar faktist redan innan Hwang anländer till Finland.

Många känner den finska kampsportslegenden Auvo Niiniketo som grundare och Soke för Hokutoryu Jujutsu och grundare för kickboxingen i Finland. Det som kanske inte är lika känt är att Soke Niiniketo också spelar en central roll i taekwondons historia i Finland. Redan innan mästare Hwang kom till Finland tränades taekwondo av Niiniketo och hans kampsportsvänner.

Auvo Niiniketo föddes 1954. Han började träna boxing redan vid åtta års ålder och vann guld i finska junior-mästerskapet 1972 och silver i finska mästerskapet 1974. Vid sidan om boxningskarriären började Niiniketo träna karate och vann 1979 guld i finska mästerskapen. Niiniketo kom i kontakt med jujutsu under en boxningsresa i Sverige i början av 70-talet och han börjare träna jujutsu vid klubben Budokwai Stockholm.  År 1977 drar Niiniketo första grundkursen i jujutsu i Helsingfors och 1979 erhåller han sitt första svarta bälte i jujutsu. Han upprätthåller ett nära samarbete med  jujutsuklubben i Stockholm och åker regel varje helg över till Sverige för att träna.

Under sina vistelser i Stockholm tränar Niiniketo också taekwondo i en klubb som låg på Sveavägen. Träningstiderna passade så bra att han kunde träna jujutsu på morgnarna och eftermiddagarna och taekwondo mitt på dagen. I veckorna då Niiniketo bodde i Helsingfors tränade han förutom jujutsu också taekwondo med sina kampsportsvänner. Han brukade få låna svartvita videofilmer om taekwondo från den koreanska ambassaden i Helsingfors som han använde för att undersöka taekwondons sparktekniker.  En av Niiniketos nära vänner, Martti Kukkonen, som hade tränat taekwondo ungefär ett år under sin vistelse i Korea som övervakare av ett fartygsbygge, blev en av Niiniketos närmaste träningskamrater i taekwondo.

På sommaren 1979 fick Niiniketo ett samtal från en anställd på koreanska ambassaden vid namn Chung som ville att Niiniketo skulle träffa en taekwondomästare vid namn Hwang som skulle flytta till Finland för att starta upp en organiserad taekwondoverksamhet. Niiniketo tillsammans med Martti Kukkonen tog emot Hwang och ordnade med boende för honom I Helsingfors. Niiniketo hjälpte också till att ordna träningstider i Töölön Kisahalli ett par gånger i veckan och satte ihop en grupp intresserade utövare bestående av hans gamla vänner från karaten. Mästare Hwang kom då från Belgien dit han ursprungligen flyttade för att etablera taekwondon några månader tididigare.

En av Niiniketos nära vänner från karaten Timo Suhonen som fattade stort intresse för taekwondon grundade den första taekwondoklubben i Klaukkala tillsammans med mästare Hwang. Niiniketo och Suhonen hjälpte Hwang att etablera sig i Klaukkala med boende och träningsutrymme. Martti Kukkonen startar ungefär vid samma tidpunkt en taekwondoklubb på Döbelsgatan i Helsingfors. Finland hade därmed fått sina två första taekwondoklubbar med ledning av mästare Hwang.

År 1980 kommer en uppmaning från Korea att grunda ett taekwondoförbund i Finland, men kravet är att det måste ingå minst tre taekwondoklubbar i förbundet. Finland hade just då en klubb för lite. För att kringgå problemet grundades en tredje klubb endast som ”pappersprodukt” utan någon egentlig verksamhet. Nu kunde man gå vidare och starta upp det finska taekwondoförbundet Suomen Taekwondoliitto ry år 1981. Ordförande för det nya förbundet blev Bo Lorenz Löfgren som då också var ordförande för Helsingfors Atletklubb och god vän med Soke Niiniketo.

Niiniketo var väldigt aktiv hands-on med etablerandet av taekwondon i Finland, men hann fann inget intresse i de förtroendeuppdrag som skapades i de nya taekwondoklubbarnas styrelser eller i det nya taekwondoförbundet. Niiniketo, som då var 27 år gammal, var en ung och rastlös kampsportare och han ville hellre fokusera på träning än sitta på politiska poster. Han började dessutom känna av ett visst avstånd till taekwondon och dess asiatiska grenkultur.

Världsmästerskapet i taekwondo hölls 1979 i Stuttgart i Tyskland. Niiniketo blev tillfrågad att delta och representera Finland vilket han övervägde att göra men till slut ändå avböjde. På en kickboxing-tävling i Malmö hade Niiniketo sparkat Knock Out på sin motståndare, som var EM 3:a i taekwondo, vilket hade gjort mästare Hwang besviken. Detta ledde till meningsskiljaktigheter mellan Niiniketo och Hwang och de kom till slut att gå skilda vägar. Niiniketo var den typen av kampsportare som uppskattade hårda tag och realistisk kampmiljö där man fick använda sin styrka. Han började intressera sig allt mer för kickboxing som var en växande gren i europa. På den tiden präglades kickboxing av hårdnackade krigare med brutna näsben och den miljön tilltalade Niiniketo mer än den grenkultur som taekwondon stod för.

Det är längs den vägen Niiniketo kom att officiellt grunda kickboxingen i Finland år 1980. Han samlade också snabbt ihop det första finska landslaget bland sina kampsportsvänner för WAKO’s europamästerskap i London 1980. Kickboxing var en betydligt hårdade gren än taekwondo vilket tilltalade Niiniketo, och det är ett ett intressant faktum att många kickboxare från bla Danmark och Tyskland hade just taekwondobakgrund.

Den taekwondo vi tränar i Finland idag har onekligen en intressant historia som börjar med en ung vetgirig kampsportare och svartvita videofilmer på 70-talet. Det är en intressant berättelse. Soke Auvo Niiniketo har onekligen spelat en stor roll vid taekwondons etablering i Finland under 1979-1981, och genom Niiniketo har också taekwondon påverkat både kickboxingen och jujutsun i Finland. Träningen i taekwondo utvecklade och stärkte Niiniketos sparktekniker vilket gav honom kunskap han bar med sig till de andra grenarna i framtiden. Teknikomfånget i Niiniketos Hokutoryu JuJutsu består av slag och sparkar, kast, låsningar och strypningar, samt olika löstagningar och transportgrepp. Teknikerna som tränas i grenen har nån gång finslipats med hjälp av videofilmer om taekwondoteknik.

Taekwondons historia i Finland

Såhär skrev jag år 2015 i en artikel om taekwondons historia i Finland:


Taekwondon kommer till Finland
Taekwondo introducerades i Finland av den korenska mästaren Dae Jin Hwang år 1979, dvs redan sex år efter grundandet av WTF. Mästare Dae Jin Hwang föddes 1942, under den japanska ockupationen. I sina barndomsår var han väldigt aktiv inom idrott och spelade bla rugby, landhockey och volleyboll. På grund av oroligheterna mellan japanerna och koreanerna började mästare Hwang träna kampsport - det som då hette Kong Soo Do under stormästaren Chun Il Sup. Kong soo do är ett namn för den koreanska kampsporten som användes av åtminstone två av de fem första taekwondoskolorna - Chang Moo Kwan och Ji Do Kwan innan de bytte namn. Stormästare Chun Il Sup är grundare av en mycket framgångsrik Ji Do Kwan-klubb i Kusan år 1947. Hwang inledde sin tävlingskarriär vid 17 års ålder och redan som 21-åring blev han koreansk mästare i grenen. Hwang undervisade kampsport till de amerikanska soldaterna som fanns stationerade i Korea under perioden 1977-1978, och 1979 lämnar Hwang sitt hemland och flyttar till Finland. År 1980 grundar han Finlands första taekwondoklubb i Klaukkala, ca 30 km norr om Helsingfors - Klaukkalan Taekwondo ry. Intresset för taekwondo var stort och innan årets slut hade ytterligare två taekwondoklubbar grundats i Lahti och Herttoniemi.

Mästare Dae Jin Hwang


Finlands taekwondoförbund - Suomen Taekwondoliitto ry grundades 1980 med avsikt att öka intresset för taekwondo på nationell nivå samt utveckla talangfulla tävlande för internationella tävlingar. Förbundet blev officiellt medlem av WTF år 1982, och har sedan dess varit en mycket aktiv deltagare i internationella taekwondoevenemang. Samma år blev förbundet också medlem av ETU. Finlands taekwondoförbund blev godkänd värdorganisation för Taekwondo World Cup år 1987 som hölls i Helsingfors. Detta ökade intresset för taekwondo och 1990 fanns det 40 taekwondoklubbar i Finland. Sport-taekwondon har gjort mycket för taekwondons tillväxt. Efter Olympiska spelen i Sidney år 2000 hade antalet ökat till 70 och idag har vi kring 150 taekwondoklubbar i landet.

Mästare Hwang grundade också Finlands taekwondounion - Suomen Taekwondounioni ry, år 1987. Målsättningen med unionen skiljde sig från förbundets på så sätt att man skulle fokusera på de kulturella aspekterna i taekwondo, till skillnad från den tävlingsinriktning som förbundet hade. År 1994 grundade en annan koreansk mästare Dong Ku Chun (7.dan) en annan taekwondoorganisation - WTF Fin Tae Kwon Do. Chun ville ha en egen takorganisation för de taekwondoklubbar som följde hans inriktning. Han hade ingen internationell avsikt med sin verksamhet. Chun har idag ca 15 klubbar under sin organisation, de flesta i mellersta Finland. Chun flyttade år 1997 till USA och lämnade över ledarskapat för sin organisation till Hyun Chol Oh (6.dan).

Mästare Hyun Chol Oh och mästare Dong Ku Chun
 
Finlands taekwondoförbund arbetar idag med taekwondo som helhet, även om de mesta resurserna fortsättningsvis går till tävlingsverksamhet. Därför startade man år 2006 ett projekt att försöka sammanfoga all taekwondoverksamhet i landet under ett och samma tak. Suomen taekwondounioni och WTF Fin Tae Kwon Do gick genast med i förbundet samma år, och även ITF-taekwondoförbundet gick med år 2010. Sammanslagningen innebär att alla taekwondoutövare oavsett tillhörighet kan träna tillsammans i nationella event.

ITF taekwondo kom till Finland år 1982 med Frikret Guler (8.dan, då 4.dan) som grundade den första klubben i Tammerfors - Tampere Taekwon-do. Några redan etablerade WTF-klubbar konverterade därmed till ITF. ITF är dock fortsättningsvis mindre och har ungefär 1400 utövare i 23 klubbar medan WTF har 5000 utövare i 150 klubbar. International Taekwon-do Federation och World Taekwondo Federation har ännu inte lyckats hitta en fungerande samarbetsform, men i flera länder fungerar samarbete på förbundsnivå.
 

söndag 28 januari 2018

Så minns jag stormästare Richard Chun 9.dan


Bild: Undertecknad tillsammans med stormästare Chun i New York city oktober 2008


- Kim, hur ska man tänka kring den här tekniken? En av mina elever står i frontställning med armbågen utsträckt framför sin träningskompis och tittar frågande på mig. De håller för tillfället på med att undersöka armbågstekniker i stegsparring och frågan handlar om armbågsslaget tillämpat kan användas som nertagning. Nästan instinktivt svarar jag honom ”- Vad tänker du själv?”. Eleven har tränat med mig i åtta år och han ska ta sitt första svarta bälte nu på våren. Om 90 dagar närmare bestämt, så han är ingen nybörjare. Han testar sin teknik, funderar och kommer till slut fram till att det funkar. Jag gratulerar honom till hans upptäckt och berömmer hans uppfinningsrikedom innan jag går vidare för att hjälpa nästa elev. 
Min blick vandrar över träningssalen och fastnar för en sekund över den nya bilden på stormästare Chun som vi nyligen satt upp i salen för att hedra hans minne. Jag minns tillbaka på hur det var att träna med stormästaren och på alla våra intressanta diskussioner. Det slår mig hur mycket han har format mig och hur lika honom jag har blivit som lärare.  Stormästaren ville helst inte ge några raka svar på frågor. Han ville att man skulle tänka ut svaret själv, eller rättare sagt skapa sig sitt eget svar. Enligt honom var lärarens uppgift att guida eleven till ett eget svar hellre än att leverera något färdigt. Enligt stormästaren är en lärares ultimata uppgift att göra sig själv onödig. Detta är enda sättet för grenen att fortsätta spridas och utvecklas i framtiden. Jag ler inombords när jag inser att jag alldeles just svarade min egen elev så som stormästare Chun brukade svara mig, och jag tror att det skulle ha gjort honom glad. Det han ville var trots allt att vi, hans elever, skulle föra den gren han investerat så mycket av sitt liv i vidare till nästa generation. Kanske jag ändå vågar tro att jag har vad som krävs. Nån gång måste ju jag också bli vuxen.
Stormästare Chun lämnar onekligen ett stort hål efter sig. Det är ingen överdrift att säga att mitt liv hade sett totalt annorlunda ut om det inte korsat väg med stormästare Chuns. När jag tänker på hur osannolikt och slumpmässigt det hela gick till förstår jag hur tacksam jag ska vara. Universum ville mig verkligen något gott den dagen jag träffade honom för första gången. Det har varit en otrolig ära och ett obeskrivbart privilegium att vara personlig elev till en av världens främsta taekwondo-stormästare. I 17 år har jag fått ta del av en otrolig kunskapskälla med outtröttligt tålamod att fortsätta guida och lära ut. Trots att jag inte alltid har varit den enklaste eleven med alla mina frågor och behov av att förstå varför. Men någonstans har stormästaren ändå sett någon form av potential då han aldrig gett upp hoppet med mig. Han var ju en sådan person trots allt.
Stormästare Chun var en sympatisk man med stort hjärta som trodde på människans godhet. Jag minns så bra ett av våra samtal som handlade om huruvida man bör utesluta utövare från träningarna som beter sig ovärdigt eller våldsamt utanför verksamheten. Detta är nämligen förfarandet enligt många föreningars policydokument. Men stormästare Chun höll inte med om detta. Han menade att en människa som beter sig illa är vilsen och behöver än mer guidning av en kvalificerad lärare. Om man utesluter en sådan person från verksamheten har man inte längre någon chans att påverka honom och hjälpa honom få en bättre riktning på sitt liv. Stormästaren poängterade alltid att taekwondo är inte bara en idrottsgren, det är en traditionell kampkonst och ett sätt att leva, och enligt honom har taekwondon räddat många människor från destruktiva liv. Taekwondo handlar inte om att slåss utan om att bli en bättre människa och vår uppgift som lärare eller som träningskompis är att hjälpa andra att uppnå sin fulla potential. På samma sätt som andra hjälpt oss. Vi ska aldrig utesluta någon från taekwondon, den är öppen för alla.
Främst hans egna elever, men också andra taekwondoutövare världen över, har mycket att tacka stormästare Chun för. Även om man aldrig haft privilegiet att träffat honom personligen kan man inte blunda för den påverkan som stormästare Chun haft på taekwondon under sina levnadsår, bla vid grundandet av World Taekwondo Federation, och idag är taekwondon en av världens största organiserade kampsporter och en olympisk idrottsgren. Stormästare Chun såg med glädje hur taekwondon utvecklades som tävlingsgren men slutade ändå aldrig att lyfta taekwondons traditionella delar och han påminde ständigt om taekwondons bakgrund. Han betonade i varje samtal med mig hur viktigt det var att vi bevarar det traditionella. Taekwondo som idrott får aldrig komma att ersätta den traditionella taekwondon och taekwondon får aldrig bli ”bara” en sport. Tradition och modernisering är två delar som ska arbeta sida vid sida för att stärka varandra. Stormästaren sade att om man endast tränar den ena delen utan den andra så tränar man inte taekwondo.
En av stormästare Chuns stora passioner inom taekwondo var ju teknikmönstren. Han lyfte alltid deras betydelse för grenen och menade att utövare ska se teknikmönstren som taekwondons uppslagsverk. Han frågade mig alltid om vi i Finland tränar den gamla Palgwe-serien och blev lika besviken varje gång jag svarade nej. Han var noga med att lära mig dem och ville att jag skulle föra dem vidare till mina elever. Palgwe, Original Koryo och de gamla teknikmönstren från Moo Duk Kwan var särskilt viktiga för stormästaren att kunna ge i arv för framtiden. Det viktiga var inte att endast lära sig rörelsesekvenser utantill utan att verkligen förstå teknikmönstrens innebörd och på vilket sätt de stärker utövarens kunnande inom grenen. Som traditionalist var estetiken alltid viktig för stormästare Chun. Han sade att taekwondons teknikmönster ska vara vackra att titta på och jämförde ofta taekwondo med balett ur det avseendet. Ett teknimönster ska inte bara utföras med mekanisk millimeterprecision. Utövaren ska också visa utstrålning, självförtroende och korrekt attityd på samma sätt som man ska tackla utmaningar i livet.
Bild: Undertecknad tillsammans med stormästare Chun i New Jersey, oktober 2016

Det var på så sätt stormästaren fick mig att ta steget till att bli författare. På grund av mitt dåliga minne hade jag redan tidigt i min karriär satt ihop ett stödmaterial för min egen träning som bestod av mediokra fotografier och bildtexter för graderingskraven i taekwondo. Mest bara för att jag själv skulle minnas dem. Jag visade stormästaren materialet vid en av våra träffar och han tyckte att jag skulle trycka upp det och dela med mig till mina elever, vilket jag också gjorde. Det var viktigt för stormästaren att man delade med sig av sin kunskap. Han har rätt i sitt påstående att ju mer man ger till andra desto mer får man själv tillbaka, och stormästaren var en oerhört generös man. Under hans guidning kom mitt tidiga träningsmaterial att utvecklas och senare bli fyra separata böcker varav den första handlade om teknikmönster och innehöll bla Palgwe-serien. År 2016 påbörjade jag tillsammans med stormästaren ett nytt projekt som handlade om att dokumentera teknikmönstren Balsek, Osipsabo, Chinto och Chulki Shodan. Tillsammans med teknikmönstrens historia och filosofi, guidlines för teknikmönsterträning och instruktion i respektive teknikmönster med tolkning och tillämpning skulle detta resultera i fyra separata böcker för avacerade taekwondoutövare. Stormästaren hann endast se det färdiga resultatet för Balsek och ett ofärdigt förslag till Osipsabo innan han gick bort i november 2017. Men han lämnade mig förtroendet att färdigställa detta verk och sprida teknikmönstren vidare till andra entusiaster så som han lärde ut dem till mig. Det kommer jag att göra utav respekt för min lärare. Jag förstår bättre nu varför han var så ivrig att lära ut dem till mig.

Stormästare Chun hade många roller i mitt liv. Han var en lärare ut i fingerspetsarna och en livsguide. Eftersom taekwondo i hans ögon handlade om att skapa sig ett framgångsrikt och lyckligt liv hade han en stor roll också för mitt civila liv. Han tjatade alltid på mig och min sambo att vi borde gifta oss och han gladdes åt oss när vår dotter kom till världen. Han frågade mig alltid hur det går med hennes taekwondoträning och betonade hur viktiga barnen är. ”– Det är dem man ska satsa på. De är vår framtid”, brukade han säga. Han frågade också varje gång vi träffades om jag startat upp någon barngrupp i min klubb. För honom fanns inga viktigare utövare än barnen och med tanke på hur otrygg världen är idag kan taekwondon spela en viktig roll i att stärka barnen och ge dem verktyg för att klara sig bra i livet. Jag håller fullständigt med. Stormästaren fick mig att förstå vad det betyder att träna taekwondo som ett sätt att leva (way of life), och vad ordet "do" står för i taekwondo, och det är kanske den viktigaste lärdomen han gett mig.

Jag tittar åter på mina elever som står och tränar på armbågsslaget. Det slår mig hur duktiga de är och hur fina människor de är. Jag vet att stormästare Chun med stolthet skulle knyta det svarta bältet runt deras midjor, och det gör mig stolt att se det framför mig. Samtidigt är det synd att han inte kommer att kunna göra det. Planen var ursprungligen att han skulle ha gjort det, precis som han gjort för alla mina elever vid tillfället för det första svarta bältet. Detta kommer att bli den första dan-graderingen utan stormästare Chuns feedback. Det är dags för mig att bli vuxen. En stormästare har gått ur tiden men taekwondon kommer snart att berikas med två nya och starka svartbältare som kommer att berika grenen och påverka många människors liv. Detta är inte min förtjänst, utan deras egen. En annan viktig insikt som stormästaren fått mig att förstå är nämligen det att ingen människa kan lära någon annan någonting. Alla måste lära sig själv. En lärare kan bara hjälpa till på vägen. Jag är glad att jag fått vara med på vägen för så många fina människor. För stormästaren och för mina elever och för min dotter. Jag ska förvalta den kunskap jag erhållit  tack vare stormästare Chun väl och jag ska försöka att bli en lika god förebild och livscoach som han.

Som stormästare Chun alltid sade ”I wish you all the best

Kim Gylling 5.dan
Personlig elev till Stormästare Richard Chun under 2000-2017



lördag 24 december 2016

Extra träning

Min lilla klubb på 30-40 aktiva utövare är knappast ens en liten, liten ynklig droppe i det väldiga kampsportshavet. Jag är mycket förvånad om nån ens vet om att vi existerar. Men vi kämpar på ändå :) Vi har två huvudsakliga grupper – en för utövare som tränar kickboxing och en för utövare som tränar taekwondo. Respektive grupp tränar tre gånger i veckan, alla utövare tillsammans. Vi har inte instruktörskapacitet nog för någon ytterligare gruppindelning exempelvis enligt ålder eller bältesgrad, vilket är vanligt i större föreningar i fastlandet. För- och nackdelar med det, precis som med allt annat.
Jag brukar alltid säga att varje utövare tränar i egen takt och enligt egna premisser. Om man befinner sig i ett livsskede där man för tillfället endast har möjlighet till träning en gång i veckan – vackert så! All träning är ju hemåt. Det viktiga är förstås då att man har förståelse för varför klubbkamraterna avancerar snabbare än man själv. De tränar ju faktist två gånger mer i veckan, dvs 67% mer och gör sannolikt 67% större framsteg. Ingen annan än man själv sätter ju målen och likaså är det ingen annan än man själv som sätter hindren. Det är fullständigt förståeligt att man periodvis tvingas prioritera andra saker än träningen. Och det borde vara lika förståeligt för utövaren att hon då inte lär sig lika snabbt som klubbkamraterna. Men är detta alltid så klart för utövarna?

Men det finns också de utövare som säger att träning tre gånger i veckan inte räcker till. De vill ha mer. De vill avancera. De är hungriga och rastlösa och vill nå sina mål snabbare än på ”normal” tid. Sådana utövare sätter taekwondon i främsta rummet och gör sina dagliga planer och prioriteringar runt träningstiderna. Träningen går först och resten sedan. Sådana utövare tycker jag som tränare att det är otroligt spännande att arbeta med. Inget ont om hobbyutövaren och motionären. De är den överlägset största och kanske den viktigaste gruppen för grenen och förtjänar den bästa insats från varje tränare och instruktör. Ändå finns det inget som ger mig sån enorm energi som de utövare som brinner för grenen och är beredda att göra stora satsningar för sin framgång. Dem är alltid jag beredd att jobba extra för.

Det jag tycker är sorgligt är att människan inte genuint kan glädjas åt varandras framgång. Det måste alltid finnas ett mått avundsjuka som leder till destruktiva tankar och beteenden. Jag frågar mig själv varför. Det känns bara så onödigt, och det bidrar absolut inte till något gott. Inte för personen själv i fråga och inte för gruppen. Alltså hör det inte hemma i en kampsportsklubb. Jag har ett par utövare som jag tränar extra på sidan om den reguljära träningen. Just därför att de brinner för grenen, sin träning och är beredda att göra ansträning och uppoffringar för att nå resultat. Förstås finns det sådana som anser att detta är orättvist, och som ifrågastätter varför vissa utövare priviligeras med extra intruktörsinsatser. Och därifrån börjar surande och baktal.

Jag ska börja med att etablera en grundregel. - Det går inte att jämföra en kampsportsklubb med resten av vårt ”rättvisa” samhälle. Exempelvis i skolan har alla studerande (i teorin) rätt till lika mycket av lärarens uppmärksamhet, eller hur? Fast är det så i verkligheten? Vem får lärarens största del tid? – De som samvetsgrannt utför sina uppgifter med hög kvalitet och gott resultat, eller de som stökar och bråkar och annars uppför sig på ett omotiverat sätt? Jag tror nog att alla vet svaret på den frågan. Och tyvärr tar vi med oss ett sådant tänk när vi stiger innanför dörrarna till en kampsportsklubb. Fast där blir det väldigt fel.

Jag hade en utövare en gång som efter en träning kom fram till mig och berättade att han var intresserad av att börja tävla, och undrade om jag kunde hjälpa honom att träna extra. Javisst sade jag. Jag gillar ju sådana utövare, och tar mig gärna ann utmaningar. Utövaren var nybörjare så vi bestämde att vi skulle börja träna matchteknik och skapa oss sparringerfarenhet från grunden, i ganska lugnt tempo utan någon stress. Att lägga på för mycket stress från början är ett big no-no. Särskilt i det skedet innan utövaren ens har provat tävla en enda gång. Men när utövaren inte dök upp på vår extra träning enligt överenskommelse så tröttnade jag direkt. Orsaken var naturligtvis krapula. Till storyn hör också att utövaren ganska ofta var frånvarande också från den reguljära träningen av samma orsak. Detta signalerar till mig definitivt inte någon seriösitet eller att utövaren är beredd att göra uppoffringar för träningen. Den orsak som överlägset till störst grad gör mig ointresserad av att träna utövare extra är supande och bakfylla. Om man befinner sig i det skedet i sitt liv att detta är av högsta prioritet ska man vända sig till någon annan för extra träning. Som jag sade tidigare får alla utövare göra sina egna prioriteringar, och man är alltid välkommen med på de reguljära träningarna. Det är när man börjar göra anspråk på min tid utanför träningstiden som jag behöver se tecken på seriositet för att bli intresserad.

En annan sak som gör mig ointresserad av att engagera mig i en utövare utanför den reguljära träningen är att han eller hon ber om ett privat träningsprogram att göra på fritiden, men sen inte utför programmet. Det bekymrar mig djupt att utövare glömmer att en instruktör i en en ideell förening inte är avlönad med skattemedel som läraren i skolan, och att man därför inte kan ställa samma sorters ”rättvisa” krav i klubben som man är van med från skolan. När tror man egentligen att en kampsportsinstruktör sitter och gör de privata träningsprogrammen? Och varifrån tror man att kampsportsinstruktören tar tid för att komma till salen för extra träning? – Jo det är tid och energi från instruktörens privatliv. Tid från hennes vänner, familj och andra privata intresseområden. Vill man att en instruktör ska sätta mer tid och energi än vad som redan ingår i den reguljära träningen så ska man förtjäna den ansträningen. Det är ingen självklarhet. Eller med andra ord - vem tror man att man är om man anser att en annan människa ska offra tid från sitt privatliv och från sina privata intressen för att komma och träna extra, men sen dyker man inte upp för att man ligger i krapula?! Ego-varning right here!

Många människor idag är lite för självcentrerade och klarar inte av att se det egna ansvaret i situationen, så ibland kanske det inte stannar här. Ibland förstår inte utövaren varför instruktören förlorade intresset och hon blir sur för att hon inte får den förväntade servicen. Man ser att någon annan, mer seriös utövare, får det privilegiet och då är det lätt att hon blir avundsjuk och tycker det är orättvist. Men sådant tänkande hör inte hemma i en kampsportsklubb. Särskilt inte i min. Mitt intresse för en utövare alltid i relation till utövarens eget engagemang. Visar man mig att man är seriös och vill satsa på träningen så hjälper jag. Visar man mig däremot det motsatta så blir också mitt intresse därenligt. Det är synnerligen enkelt, och rättvist, men ändå så svårt att förstå. Det hör lite till dagens melodi att skylla sina motgångar på andra. Fast sanningen är den att det nästan alltid är man själv som orsakat dem. Om en människa – en kille/tjej, medarbetare, chef, samarbetspart, lärare, handledare, människa på gatan, eller en instruktör förlorar intresset för dig – vilket var ditt eget ansvar? Vad kunde du själv ha gjort annorlunda? Och viktigast av allt – vad tänker du göra annorlunda i framtiden? För väldigt få situationer kan inte svängas med enkla medel. Det är du själv som bestämmer hur framtiden ska se ut. Vill du bli en priviligerad utövare som får extra handledning? – ”What are you prepared to do?”

I en kampsportsklubb gäller ofta stränga förhållningsregler och ett gott uppförande är en självklarhet. Surhet och subjektiva rättvisejämförelser leder ofta till baktal och annat dåligt beteende som förstås står i strid med förhållningsreglerna men också är destruktiva i vilka sociala konstellationer som helst. Lyckligtvis är systemet i kampsportsklubbar självreglerande och utövare som inte kan anpassa sig till regler som baserar sig på gott uppförande slutar och söker sig vidare. Det är alltid tråkigt när någon slutar, men för vissa är det svårt att vara i en miljö som som inte godkänner negativ beteende, och då är det bäst för alla att den utövaren slutar. Jag har flera gånger sett hur en enda människas negativa utstrålning kan dra ner hela gruppens gemensamma humör och stämningen på en träning. Det är så otroligt viktigt att atmosfären är positivit när man sysslar med kampsportsträning. Många är där för att bygga självförtroende och/eller letar efter trygghet i vardagen. Att gå på träning ska alltid innebära ökad själslig energi och en känsla av må-bra. Det finns inte rum för energitjuvar helt enkelt. Men det händer faktist också att sådana utövare förstår reglerna och inser att de måste anpassa sig. Och det är alltid lika kul när det händer. Det betyder ju att det finns en öppen reflektion och förståelse hos utövaren som kan leda henne hur långt som helst i verksamheten och i hennes träning. Ingenting kan stoppa en människa som kan anpassa sig till alla situationer.


Stormästare Chun brukar säga att man har chans att påverka människor sålänge de är kvar i träningen. Han säger att man ska vara öppen och accepterande till alla människor. Även sådana med exempelvis kriminella handlingar i bagaget. Taekwondo handlar om att bli en bättre människa och är man en del av taekwondo ska man försöka hälpa andra på den vägen. Även de värsta. När de slutar har man längre ingen chans att guida dem rätt och då finns det chans att de förblir kvar i sitt dåliga beteende. Han har förstås rätt, som vanligt. 

fredag 16 december 2016

TKD Kickboxing

Jag vet ingenting om kickboxing. Det vill jag vara tydlig med genast från början. Jag är taekwondoelev och jag har aldrig gjort anspråk på någon expertis inom kickboxing. Alla kan nu lugna ner sig :)

Men jag har grundat kickboxingen på Åland. Det kan eventuellt ha funnits kickboxing i någon mindre skala tidigare, men Finlands kickboxingförbund räknar min förening som den första på Åland. Åtminstone har det inte funnits någon verksamhet på Åland som varit ansluten till förbundet tidigare.  Så hur kan jag då ha infört kickboxingen utan expertis inom grenen? Jo, därför att jag är ingenjör :) Sagt med glimten i ögat, men ändå med en seriös ton. Helt utan sanning är det faktist inte.

Först en definition. - Kickboxing är urpsrungligen inte en egen kampsport. Den grundades på 70-talet som ett universiellt regelverk där kampsportare från olika grenar kunde tävla mot varandra. De tävlande kom från karate-, thaiboxing-, eller boxingbakgrund (och kanske nån till?). Man tränade alltså en annan kampsport och tävlade enligt kickboxingregler. Utmed att tävlingsformens popularitet ökade började man också starta träningsgrupper i kickboxing för nybörjare, alltså sådana som inte tränade andra kampsporter. Då hade en egen kampsport fått sin början.

Jag har aldrig hört talas om att taekwondon skulle ha varit med i processen då kickboxingen grundades. Taekwondon låg fortfarande i sin vagga på 70-talet och man satsade på att ta fram den egna tävlingsformen. Men man kan lätt tänka sig att om taekwondon varit större just då så skulle den säkert varit med och bidragit till utvecklingen i någon form. Nu har ju taekwondons tävlingsform glidit ganska långt ifrån kickboxingreglerna, men grenen såg lite annorlunda ut förr. Idag kallas taekwondon för ”spel”, kanske just för att den utvecklats så långt ifrån de andra fighting-grenarna. Det är ju väldigt sällsynt att man ser någon taekwondoutövare komma långt i exempelvis K1-tävlingar. Jag känner till bara en sådan.

Back in the days när det var karate- och thaiboxingsutövare som möttes i ringen fick coacharna helt enkelt gå in och styra om träningen så att det på bästa sätt gynnade utövaren i ringen enligt de givna reglerna. Man får göra si men inte så, och därför ska vi träna på si och undvika så. Detta är förstås att förenkla det hela en smula :) Det jag gjort på Åland är inte så mycket annorlunda. Jag har tagit min kampsportserfarenhet och skapat en verksamhet där man fokuserar på träning enligt dagens kickboxingregler. Namnet på en sådan verksamhet torde ju vara ”kickboxing. Jag skulle helst kalla det ”kims slå- och sparka-verksamhet”, men det är svårt att rekrytera nya medlemmar med det namnet. Verksamheten är ju defacto kickboxing, men att använda det ordet är inte så enkelt som det låter.

Ty kickboxing är numera en egen och erkänd kampsport, likvärdig övriga kampsporter. Någonstans under processen från tävlingsform till kampsport gjorde man beslutet att ta till heders ett bältessystem, samma som man använder inom karate (i Finland alltså). När man gör det skapas direkt starka politiska hierarkier. Är man högt graderad sitter man i regel också på en hög beslutsfattarposition, eller åtminstone kan utöva mycket inflytande inom grenen. Är man lågt graderad ska man hålla käften. Krasst sett. Jag är ju lågt graderad och ska ju därför hålla käften :) Än mindre börja skapa kickboxingklubbar. Det fattar ju vem som helst.

Jag har faktist gått en grundkurs i kickboxing för många år sen, som avslutades med gult bältesprov. Under taekwondokarriären har jag också gjort tre trippar till Thailand för att träna thaiboxing i thaiboxningens hemland. Mer en så hade jag inte att komma med när verksamheten skulle startas. Förutom då mina 20+ år inom taekwondo. Men jag är inte den sortens ingenjör som gör någonting half assed. Jag ville inte sätta mitt rykte som kampsportare på spel genom att starta något som inte var seriöst. Jag var på det klara med att jag var utanför min expertis i den här grenen och behövde ta in mer kunskap utifrån. Ingenjörens angreppssätt – vad är målet, vilka är resurserna, vad är tidsplanen – hur når jag målet? Jag sträckte ut handen mot fyra storheter inom kickboxing som jag hade någon form av kontakt med sedan tidigare, och alla var intresserade av att stöda vår verksamhet. Hah!

Efter att ha provat oss fram med kickboxingverksamhet sedan 2012 etablerar vi officiellt kickboxing på Åland 2014 med stöd av stjärnorna Soke Auvo Niiniketo, Jörgen Kruth, Jarkko Jussila och Mathias Klockars. Dessa herrar blev våra faddrar och har tagit vår verksamhet under sina vingar sedan dess. Förutom alla resor vi gjort till dem för träning har Kruth, Jussila och Klockars besökt vår klubb årligen. Våra instruktörer har dessutom avlagt sina bältesprov i närvaro av Soke Niiniketo i hans klubb i Helsingfors. Vårt mål är förstås att hålla en hög kvalitet på vår verksamhet.

Inledningsvis var tanken att skippa bältessystemet helt i vår verksamhet. Jag hade ju ingen graderingsrätt i kickboxing så jag tyckte det skulle bli enklare så. Dessutom ska man vara ytterst försiktig med att trampa någon på tårna. Inget är så känsligt som bälten och graderingar för högra kampsportsherrar. Det sista jag ville var ju att komma på kant med sådana herrar. Innan vi officiellt sjösatte kickboxingen på Åland ventilerade jag ärendet angående bältessystemet med samtliga faddrar. Alla var av den åsikten att ett bältessystem är bra. Även om man såg utmaningarna ansåg man att fördelarna övervann nackdelarna. Det är trots allt runt 10% av utövarna som är tävlingsidrottare. Resten tränar för motion och hälsa. För tävlingsidrottarna utgör goda tävlingsresultat delmål och morot, men för den återstående 90%:en av utövarna blir ett bältessystem ett bra subsitut. Det är antagligen anledningen till att man tog in bältessystemet i grenen från första början. Och det faktum att 90% av utövarna inte tävlar är en bekräftan på att kickboxning inte längre är endast ett regelverk för tävling.

Så bältessystemet blev ett faktum. Enligt rekommendation från faddrarna tog vi in det finska graderingssystemet i kickboxing, för att utövare som flyttar mellan fastlandet och Åland ska kunna känna igen sig. WAKO har också en rekommendation för graderingssystem som vi tittade på i detalj, och vi beslöt att inte avvika från det fastländska systemet allt för mycket. Men att börja dela ut bälten enligt finskt bältesystem utan officiella graderingsrättigheter skulle nog skapat irritation på flera håll. Minst sagt. Jag kan se framför mig vilka finska kraftuttryck som skulle ha skrivits på facebook och andra forum :) Och som sagt var det ingenting som jag ville sätta mitt rykte på spel för.

Min kampsportserfarenhet (åtminstone mätt i år) består i huvudsak av taekwondo. Man kan därför säga att det jag lär ut är taekwondoteknik. Okej, jag har anpassat massor av tekniken för kickboxarna efter att jag lär mig mer och mer. Men vår kickboxing kommer alltid att genom mig ha sina rötter i taekwondon. Vi respekterar Finlands kickboxingförbund och vi vill inte trampa någon på tårna. Vi vet att vi inte har några graderingsrättigheter utfärdade av förbundet. Därför tar vi avstånd till förbundets utövarpass, där graderingsnoteringar normalt görs. Endast våra tävlande använder passet för noteringar i anslutning till tävlingar. Däremot har vi förtroendet av fyra stjärnor och experter inom kickboxing som står bakom de graderingar som görs i vår klubb. För graderingar använder vi därför egna graderingsintyg och grenen vi graderar utövare i kallar vi för TKD Kickboxing (taekwondo-kickboxing).


TKD Kickboxing är ingalunda en ny kampsport. Det är kickboxing så som jag blir lärd av våra faddrar med min bakgrund i taekwondo. Är det då ”riktiga” graderingar vi ger? – Så säger i alla fall fyra stjärnor inom grenen. Men vad vet nu de om kickboxing? Egentligen? :D

onsdag 30 november 2016

Höftböjaren

Jag står i lunchrestaurangen när det händer. Jag har just betalat min mat och tagit ett par steg från kassan inåt restaurangen med matbrickan i händerna när det säger "pang". Höftböjaren på vänster sida slår i kramp. Och en sjuhelvetes sådan. Det bara smäller till utan varning. På en sekund hugger den fast och det går en brännande känsla genom hela vänstra sidan av höften. Jag gör bedömningen att det inte är socialt acceptabelt att lägga sig ner på golvet och skrika, så jag gör det inombords. - Arrrrrrrrr!!!!!! Men jag står kvar, i panik, och känner svetten komma. Något framåtböjd med hela vikten på höger ben försöker jag balansera matbrickan med en sopptallrik och två vattenglas. Det sista jag vill är ju att dessa åker i golvet och jag drar till mig allas uppmärksamhet. Restaurangen är ju full med snygga sjuksköterskor :) Men jag kan inte röra mig. Där står jag som en opolerad bronsstatyett av ett uberfån med en matbricka påväg ur händerna och försöker se normal ut. Noot! Lyckligtvis ser min kollega mig och kommer fram till mig med en frågande blick – Baah, behöver du hjälp eller nåt? Hon tar brickan och jag lyckas besvärligt stapla mig fram till vårt bord genom att ta stöd från bord och stolar påvägen. Värsta invaliden liksom! Nå, det är inga problem att sätta sig ner. Höftböjar (-jäveln) vill ju gärna bli kortare, så det går bra. Den har varit spänd och bitchat omkring i flera dagar nu. Jag har den sista tiden verkligen tränat hårt och kanske, om jag är ärlig, slarvat med underhållsstretchningen. Sen hjälper det förstås inte att jag sitter på ett kontor framför en dator hela dagarna. Och efter den här lunchen nu så kommer jag naturligtvis att återgår till min bekväma kontorsstol för ytterligare ett pass av sittande. Detta hände för 12 år sedan. Då var jag inte lika insatt som nu i hur kroppens olika fina system fungerade, så min rehab bestod av vila tills det akuta gick över. Sedan tillbaka till den vanliga träningen och stretchningen. Förstås hände inget revolutionärt med höftböjaren och ännu idag är den lika spänd som då. Så nånting har ju inte fungerat kan man säga :)

Så idag, för ett par timmar sedan stod jag och väntade på att få gå av båten när höftböjaren försöker sig på ett likadant trick igen som för tolv år sen. – Pang säger det, och höftböjaren går i kramp. Förbannade #¤%(#”#/(”#¤ böjarjävel, säger jag inombords. Vilket är nåt jag förstås aldrig skulle skriva offentligt på en blogg :) Men så kändes det just då i alla fall. Vänteaulan är stor och det är säkert 50 pers där just nu som alla står och trängs med vinterkläderna på sig och svettas. Det är trångt och jag vill förstås inte hamna i nån tvivelaktig position till marken bland alla resenärers trängande fötter. Jag vet förstås inte så mycket om nånting, men denhär gången har jag lite mera såndära noitapoppakonsteja upp in i rockärmen. Euhm...eller nåt.

Alltså höftböjaren är ju väldigt central för att hålla bäckenet och därmed hela vår kropps upprätta ställning i position. Den får konstant kämpa emot yttre krafter och gravitiation, så man får ju trots allt förstå dess dåliga humör ibland. Höftböjarens antagonist är stora rövmuskeln, Gluteus Maximus. I en välfungerande kropp (vilket min inte är) så kan två antagonister inte arbeta samtidigt. Stretch-reflexen säger åt endera muskel att i samma grad slappna av som den andra spänns – jämför biceps och triceps. Båda kan inte dra ihop sig samtidigt (ok, faktum är att båda gör det eftersom den ena stabiliserar den andras rörelse, men det är överkurs, och nu gör vi det enkelt). Sannolikt är det så att min höftböjare är överansträngd därför att rumpan är slapp och inte vill göra sin del av jobbet med att upprätthålla kroppens hållning. Skulle rumpan göra lite jobb skulle höftböjaren kunna slappna av helt enkelt. Ok – så jag gör ett försök. Det här är egentligen inget nytt. Jag har lekt med de här musklerna hela sommaren så det borde inte vara några problem. – Men vadnu? Jag försöker febrilt att få kontakt med min vänstra rumpa – ingen reaktion. Det är som om jag glömt var jag ska spänna till. Jag vet att muskeln aktiveras om jag gör en hästspark, men jag tror inte att tanten i den tigerfärgade halsduken och den allt för kraftiga gröna ögonskuggan skulle ha förståelse för min fot in hennes mage. Så jag får låta bli att sparka och ta till andra verktyg för att väcka muskeln till liv. Jag vet ju exakt var muskeln sitter. Det krävs inte precis någon brain surgeon för att hitta en rumpa, ännu mindre för en utbildad massör ;) Diskret, eller så diskret som man nu kan under dessa omständigheter, smyger jag ena handen till min högra skinka. Precis där jag minns att muskeln brukar spännas när jag sparkar borrar jag in ett finger i muskeln. Jag försöker på det här sättet skapa en kontakt mellan centrala nervsystemet och muskeln som glömt hur den ska spänna sig. Med fingret inborrat i muskeln försöker jag mig åter på att spänna den. Och skriker lite grann inombords –”Det är ju HÄR du ska spänna dig din dumma #&/&#!” :D Det känns lite som att starta en gammal Moscovitch – sakta men säkert. Jag pumpar på och till slut känns det som jag får igång den. Jippii! Kontakten till rumpan är återställd. – Och hör och häpna. Omedelbart släpper höftböjaren sitt grepp. Öppna champagnen! Eller jo, tanten i halsduken har redan druckit upp allt!

Istället för att göra samma miss som för 12 år sedan och så snabbt som möjligt sätta mig ner och förkorta höftböjaren bestämmer jag mig för att skippa tåget och istället marchera in till stan till fots. Efter en tre kilometer i rask takt med långa steg där rumpa aktiveras och höftböjaren stretchas för varje steg är man som good as new igen. Vaddå ont i höftböjaren? Nä, du måste skämta! Det skulle inte jag känna till :D


Jo föresten, glöm inte bålen! :) 

torsdag 3 november 2016

Energi

Som idrottare har jag alltid räknat min prestationsenergi (personlig upplevelse av den ork som finns till förfogande för att utföra ett visst träningsmoment) som ett resultat av träning, kost och sömn. Men så är det ju inte. Det står klart för mig nu. Jag har gång på gång sett energin vara låg trots bra träning, bra kost och bra sömn, och jag har gång på gång sett energin vara hög trots utebliven träning, slarvig kost och sömnskulder. Ändå har det inte varit klart för mig att en fjärde faktor saknas i ekvationen. Som ingenjör får jag skämmas då jag inte kunnat se detta samband tidigare. Men sen finns det ju en vettig förklaring till det också – som den här gången inte är det att farbror börjar bli lite gammal, trött och senil :) Nej, det handlar om en fjärde faktor som västvärlden har svårt att definiera och därmed erkänna. Som ingenjör får man lära sig att basera sina teorier på bevisbara och mätbara fakta. Och börjar jag nu prata om sådant som inte kan mätas med en multimegatrometer så kommer blinkbilen med en tvångströja och sen blir det elchocker och madrasserad cell. Så hur gör en man? - Sen är det ju förstås inte meningen att nån ska läsa det här. Så skyll er själva :)

För många herrans år sedan såg jag en dokumentärfilm som handlade om 100-åringar. Man var intresserad om vilka faktorer som tillät att en människa blev äldre än 100 år. Det är ju sällsynt att man har så hög medellivslängd någonstans i världen, och blir man 100 år så måste man ju leva på ett speciellt sätt? Så man letade upp en massa gamlingar runt världens alla hörn och intervjuade dem om deras levnadssätt. Förväntan var att man skulle hitta förklaringar i hälsosam kost och motion, men förvånansvärt nog var det inte alls så. Jag kommer särskilt bra ihåg två tvillingsystrar som överlevt andra världskriget. Under intervjun förklarade damerna att de som små hade blivit lärda att lägga tjockt med smör på brödet. Man fick till och med se dem tillaga smördrypande smörsgåsar till fikat. Och till fikat drack damerna cognac och rökte tobak. De berättade att så gör de varje dag. Det gick normalt två paket röka varje dag. Desperat försökte intervjuaren hitta någon faktor som kunde förklara hur de kunde ha blivit så gamla trots att de levde precis tvärt emot det vi får lära oss om hälsa ur skolboken. Den enda lilla biten som tycktes överensstämma med teorierna var att damerna älskade att dansa och dansade i regel ett par timmar om dagen. Kunde motionen motverka deras annars så dåliga leverne?

Man letade naturligtvis också efter genetiska, geografiska och andra faktorer för att försöka hitta nyckeln till långt liv. Men det enda man kunde hitta som gemensam faktor för samtliga 100-åringar var deras goda humör. Det är nu det blir lite konstigt :) Tänk om det är så att ordspråket ”ett gott skratt förlänger livet” verkligen är sant? Tänk om? Damerna i intervjun skrattade sig mycket riktigt genom hela intervjun. Jag kommer också ihåg en kinesisk gubbe som alltid lutade sig bakåt och skrattade med magen lite lika som jultomten. Tänk om det är så enkelt? Vi håller tanken lite bakom örat tills vidare...

Jag har i mitt lilla diskbråcksprojekt hittat ett samband mellan gott humör och balans i det endokrina systemet. Det västvärlden gör fel är att se människokroppen som en maskin, tex en bil, där man kan byta ut en viss del mot reservdelar utan bekymmer. Så den liknelsen ska man egentligen försöka undvika, men man ska tala till ingenjörer på ingenjörers språk, så jag tänker ändå börja i den änden för att förhoppningsvis komma vidare därifrån utmed resonemanget. Människan är alltså en bil, och när den kör vägen fram år ut och år in, så slits dess rörliga delar. Märkesverkstaden nästa. Ni vet ju att man ska byta kamrem efter 100.000 km och toplockpackning efter 400.000 km. Nu förnyar ju människan sina celler själv, så i de bästa av fallen behöver vi inte byta till några reservdelar. Men vi har ändå en viss begränsad livslängd. Om vi kör vår bil försiktigt fram på en asfalterad väg endast i torrt väder och med försiktiga handtag håller bilen längre än om vi pinar skiten ur den på en skogsbana. Det är jättesjälvklart för oss då det gäller bilen. Men då det gäller vår kropp blir vi liksom de dummaste aporna på jorden. - Baah vaddådå? – Jo alltså om du sköter om din kropp håller den längre. Visste du det? Men nu satt ju damerna och åt smör, drack sprit och rökte tobak. Kan man vara mer motsägelsefull?

I det endokrina systemet finns en liten hormonpolis – Hypotalamus. Nu handlar inte denna berättelse om en redogörelse om det endokringa systemet, så förklaringen kommer att bli enkel och kort. Hypotalamus känner av hormonbalansen i kroppen och om den uppfattar en brist eller ett överskott av något hormon tar det till action. Via adeno- eller neurohypofysen kommenderar hypotalamus rätt organ eller körtel att frisätta korrekt mängd hormon tills balansen är återställd. Mycket förenklat alltså. Och ifall jag inte redan sade det – så jo, allt handlar om hormoner! :) Exempelvis produceras thyreoideahormonerna T3 och T4 i sköldkörteln. Dessa hormoner är ansvariga för bla ämnesomsättning, matspjälkning och reproduktion. Om sköldkörteln producerar för lite hormoner kan personen uppleva trötthet, viktuppgång och kyla. Hmm... trötthet. Det låter ju alltså inte som något recept för bra energi, eller hur? Och motsvarande är det med störningar i de andra hormonnivåerna. Det är därför jag vågar mig på att påstå att det finns ett samband mellan humör och hormonell balans. Jag har svårt att se att någon med dåligt humör kan upprätthålla en god hormonell balans i kroppen. Alla är vi ju på dåligt humör nångång. Det hör ju till att vara människa. Nu pratar jag om den klassiska surgubben som bor i alla kvarter när man är liten snok :)

När ett organ inte får arbeta på optimal nivå kan man ju tänka sig att det utmattas eller bränns ut? Och om belastningen är tillräckligt långvarig kanske tom förkortas i livslängd. När ett organ bränns ut och får störningar kan man ibland få mediciner och ibland byter man ut det som reservdelarna på en bil. Men om orsaken till organets funktionsstörning inte hittas och åtgärdas står nästa organ på tur att fallera inom kort. Alltså människan förkortar sin livslängd genom att inte upprätthålla hormonell balans i kroppen. Skratt frigör både dopamin och endorfin, vilka är hormoner som får oss att må bra. Dessutom sänker de stresshormonerna och därmed motverkar de den nedbrytande effekt stress har på vår kropp. Stress är ju annars ett av de mest skadliga ”sjukdomarna” vi människor tampas med i vår tid. Det tär på alla system i kroppen och får oss att förtvina inifrån. Immunförsvaret försvagas och cellförnyelsen blir ineffektivare. Skrattets positiva påverkan på vår hälsa skulle kunna förklara damerna i dokumentärens höga ålder. Men det är ännu djupare än så är jag rädd :)

Jag har också funnit, i mitt irrande bland både vetenskap och pseudo-vetenskap, att kropp och sinne utan tvivel sitter ihop. Om man är stressad blir kroppen spänd och är man lycklig har man lättare att slappna av. Stress ger upphov till spänningar, och spänningar ger upphov till störningar i cellernas förmåga att kommunicera med varandra, dvs förmågan att skicka signaler mellan sensorer, hjärnan och organen. Hypotalamus ska ju kontrollera hormonnivån i kroppen. På kvällen ska hypotalamus kommendera tallkottskörteln att öka produktionen av hormonet melatonin, som gör oss sömniga. Men hur vet hypotalamus när den ska göra det? - Jo, när det är mörkt. Och hur vet hypotalamus när det är mörkt? – Jo, för att hjärnan får signaler från ögonen, som är ett av de sensoriska organen. Om nåt skulle störa signalen mellan ögonen och hjärnan skulle detta försvåra hypotalamus arbete med att bedöma nödvändig melatoninnivå. På samma sätt om nåt skulle nåt störa kommunikationen mellan hypotalamus och tallkottskörteln så skulle ju tallkottskörteln inte veta hur mycket melatonin den ska utsönda. Vi vet även i västerländsk forskning att blinda har svårare att reglera melatoninnivån än seende. Våra viktigaste sensoriska kroppsdelar är ju förutom de som sitter på huvudet även händerna och fötterna. Skulle signalerna från dessa störas skulle kroppen ha svårare att bla avgöra temperatur och kontrollera balansen. Kommunikationen mellan de interna organen kan naturligtvis också störas enligt samma resonemang. Levern kan få svårare att kommunicera med njurarna och njurarna svårare att kommunicera med urinblåsan. När denna kommunikationskedja inte fungerar förstår ni själva att det kan bli svåra komplikationer för individen. För att saker och ting ska funka bra behövs alltså en balans mellan spänning och avlappning.  Allt för ofta är det avsaknaden av avslappning som är problemet vid störningar i organens funktion.

Så om vi föreställer oss att stress orsakar spänningar i kroppen, och spänningar i sin tur orsakar försvårad kommunikation mellan sensoriska organ, hjärnan och organen kan vi lätt förutse problem med att upprätthålla hormonell balans. Då spelar det ingen roll om vi äter, tränar och sover den korrekta numeriska mängden. Vi kommer ändå att ha en upplevelse av låg energi och eventuellt utmattning. Att finna en metod för att åstadkomma en avslappnad kropp är alltså steg ett. När kroppen är avslappnad och det saknas spänningar som ger upphov till störningar kan de elektriska impulserna mellan cellerna flöda fritt. Signaler når sin destination och rätt bedömningar och åtgärder kan göras av hypotalamus. Vad ska vi då kalla den här energin? Nå, Chineserna kallar den för Chi och koreanerna för Ki. Det är när man börjar använda dessa begrepp man vanligtvis tappar de flesta ingenjörer. Chi kan ju inte bevisas, trots mitt försök att ingenjörifiera ihop nån form av förklaring.

Vanliga dödliga är säkert nöjda med att förklara upplevelsen av låg energi med att spänningarna i musklerna konsumerar alla kolhydrater. Vackert så! Alla får ju ta till sig de teorier och förklaringar som känns dem som mest hemma. Jag bara rapporterar mina resultat från fältet från mina högst ovetenskapliga test på human test subjects, främst migsjälv.


Så enligt ovanstående resonemang kommer min prestationsenergi förutom träning, kost och vila även att bestå av nåt svårdefinierbart som kineserna kallar Chi. Kanske. Vem vet :)