onsdag 10 oktober 2018

Vad betyder det att träna kampsport?


En tanke till er - Vad betyder det för dig att träna KAMPSPORT?

För mig betyder det en strävan att hitta balans och välmående i livet. Bla genom att stärka mitt självförtroende så att jag vågar leva livet fullt ut utan att behöva vara styrd eller begränsad av rädsla i olika sammanhang. Sen tycker jag förstås att det är otroligt kul och belönande. Det håller kroppen i gott skick och det viktigaste av allt är vännerna!

Alla ska vara välkomna, och oavsett målsättningar ska alla få trivas och träna på sin nivå under roliga förhållanden. Vi har pratat om skillnaden mellan hobbyutövare och idrottare. Man måste träna olika hårt och leva olika liv, men Ingen är mindre värd för det. 90% är hobbyutövare och utan oss skulle idrottarna inte ha några tränare, sparringpartners, styrelsemedlemmar som ordnar med lokaler och utrustning, eller bygger väggar i omklädningsrummen :) Vi är alla ett team och varandras framgångar är våra gemensamma framgångar. För vi har gjort det tillsammans.

Men jag är absolut ingen våldsmänniska. Jag hatar våld och tycker det är obehagligt när någon skadas. Jag ser gärna på matcher och tävlingar i grenar där det finns skyddsutrustning, domare, regler och andra omständigheter som hellre mäter utövarnas tekniska förmågor än vilken skada de kan göra på motståndaren. Jag gillar inte när det är eftersträvansvärt att bryta någons armbåge eller axel, medvetet försöka sparka sönder någons knä, strypa någon tills den blir medvetslös eller sitta på motståndaren och slå mot dennes ansikte tills den blir blodig. Detta är för mig inte längre idrott. Det är något annat, som jag inte vill befatta mig med. Och nej, jag tycker inte det är så ”jöööööövla cloolt” när en utövare blir slagen medvetslös.

Att under kontrollerade förhållande träna på fällningar, låsningar, markstrid och naturligtvis slag- och sparktekniker är ju det bästa som finns. Det är ju det vi gör på varje träning. Men vi vill ju inte skada våra vänner i föreningen. De som medvetet vill orsaka skada på sina träningskompisar hör nog inte hemma i en seriös kampsportsverksamhet anser jag. De blir för farliga för de andra. Man ska ju kunna träna på sin egen nivå utan att skadas varje träning. Skador innebär utebliven träning, vilket leder till minskad utveckling. Plus att det påverkar motivationen till att fortsätta.

Kampsport betyder för mig att försöka göra världen MINDRE våldsam, inte mer. Därför vill jag bara träna utövare som inte målmedvetet vill skada andra. Världen är ond nog så det räcker ändå.

Men det är bara mina tankar... jag är bara en liten trött myra i en väldigt stor myrstack av åsikter. Alla har rätt att tycka olika.

lördag 25 augusti 2018

Taekwondo som metod för post-stroke-rehabilitering

Det började med ett kraftigt knak, som en torr kvist som knäcks på mitten, efterföljt av ett starkt ringande ljud i båda öronen. Jag försöker ställa mig upp. Synen kommer snabbt tillbaka men ändå mycket begränsat. Mitt i synfältet finns den väl bekanta sågtandsformade störningen som normalt efterföljs av ett migränanfall. Fast den här gången är det kraftigare, och på båda ögonen. Därför var min första tanke att detta handlar om ett migränanfall, men ett kraftigare sådant. Jag drar några djupa andetag och försöker samla mig. Världen snurrar runt mig. Jag försöker gå några steg framåt men måste sätta mig ner. Balansen är ur funktion och jag blir illamående. Jag tänker att det är förbipasserande bara jag väntar några minuter. Jag lägger mig på rygg men märker att jag får svårt att andas. Bröstkorgen vill inte röra sig. Paniken börjar komma krypande. Jag förstår att det handlar om nåt allvarligare än migrän. Jag försöker ropa på hjälp. En gång, två gånger, tre gånger och fyra gånger. Men ingen hör mig. Inne i huset ligger sambon och dottern och sover. Det är tidigt en torsdag morgon. En helgdag i Finland och det är ledigt från arbetsplatserna och dagis. Ingen är uppe såhär tidigt. Jag försöker få tag i min mobiltelefon. Musklerna på vänster sida av kroppen fungerar inte och jag kan nätt och jämt hålla den i handen. Armen skakar för mycket. Jag ser inte displayen tydligt men lyckas efter några försök få in sambons nummer och trycka på grön lur. Hon svarar men jag får bara ur mig några grymtande läten. Jag har förlorat talförmågan. Lyckligtvis inser hon att någonting är tokigt och kommer springande ut på gården där jag ligger.

Det tog vården hela tre dagar att ställa korrekt diagnos – hjärninfarkt. Jag hade fått en blodpropp i hjärnan, och det var tydligen inte särskilt vanligt att en frisk och hälsosam man i min ålder får sådana. Terorierna var många och från skalans hela längd, från migrän till hjärnhinneinflamation och kristallsjuka. Till slut lyckades man dock se en förändring i hjärnan via en CT-scanning och fastställa korrekt diagnos. Under ett utdraget äventyr på tre veckor med in och ut på sjukhus både på Åland och i fastlandet blev det totala saldot hjärninfarkter tre till antalet och en mycket tilltuffsad hjärna på köpet. Vid en blodpropp blir den påverkade delen av hjärnan syrelös och dör. I mitt fall var det det område som kallas för lillhjärnan på vänster sida som blev påverkat. I lillhjärnan finns just balans och motorik, som jag fått jobba mycket hårt med att återställa i efterhand. Lyckligtvis finns ingen funktion i lillhjärnan som inte kan läras in av andra delar av hjärnan, men det tar tid. Lång tid, om man måste både vara ihärdig och ha tålamod – något som vi taekwondoutövare får lära oss i träningen.
Synen och talförmågan var återställda innan ambulansen nådde sjukhuset. Jag förlorade lyckligtvis aldrig medvetandet eller medvetenheten om händelserna i min omgivning. Balansen och illamåendet tog hela tre helvetiska dagar av konstant spyende innan det började avta. Ännu tre månader senare har jag inte helt återställd balans, men jag klarar av att röra mig tillräckligt för att klara mig själv i det dagliga livet. Och jag kan träna! Muskelkontrollen på vänster sida av kroppen skadades ordentligt. Jag fick lära mig gå från början igen. Först med rullator och sedan med att gå med hjälp av ledstången längs sjukhusväggarna. Detta är ett sjukdomstillstånd där man inte kan vila sig i form. Eftersom nya delar av hjärnan måste lära sig det som tidigare fanns i den skadade delen är träning och upprepning enda medicinen. Detta är också något vi taekwondoutövare är vana med. Vi brukar prata om att det krävs minst 10.000 repetitioner för att en rörelse ska bli autonom. Men istället för att träna konkreta blockeringar och slag fick jag inledningsvis backa till att öva på att öppna och stänga handen, lyfta armen i olika riktningar samt göra olika former av handledsrotationer. Blockeringarna och slagen skulle komma tillbaka snart nog ändå.
Den största utmaningen har ändå varit den mentala utmattningen, den så kallade hjärntröttheten. Den första tiden på sjukhuset var jag alldeles för trött för artt ens orka läsa om det som inträffat mig. Även om läkarnas tester visade att jag inte hade några kognitiva störningar fanns det ingen ork att ta in mer information. Alla sinnesintryck var uttröttande, synintryck, ljud, dofter, beröring, ja allt. Ännu idag märker jag att större tillställningar med mycket sinnesintryck är otroligt tunga att hantera. Under dessa tre månader av rehabilitering har antal sömntimmar per dygn gått från 16 till det normala åtta. Dagar då jag utmanar mig själv mer än vanligt kräver ibland en tupplur vid middagstid, men vilken frisk person gillar inte det?
Jag har haft tur – jag är fortfarande vid liv. Vilken som helst av mina tre hjärninfarkter kunde ha krävt mitt liv. Läkarna säger också att jag har goda prognoser att bli helt återställd. Ju mer jag utmanar mig själv och orkar träna desto snabbare lär sig hjärnan. De medicinska experterna säger att de flesta med motsvarande grad  av skada, utan kognitiva störningar,  blir 90 procentigt återställda inom ett år. - Varför bara 90 procentigt? – Jo, för att de börjar fuska med träningen. Den sista 10 procenten kräver större ansträngning och det är vanligt att man låter den friska sidan av kroppen ta över alla uppgifter. Men jag har bestämt mig för att bli 110 procentigt återställd, dvs bättre än innan, och det ska jag göra på ett halvår. Den viktigaste egenskapen taekwondoträningen gett mig är kämparglöden.  Jag har stirrat en annan typ av död i ögat än den som de gamla Hwarang-krigarna gjorde, men med samma beslutsamhet har jag gått in i min fight. Och det har jag taekwondon att tacka för.
Taekwondon har varit ett oumbärligt verktyg på den här resan. 26 år av träning hade enligt läkarna gett ett bra utgångsläge för rehabiliteringen. Nervkontakten till musklerna var god och mycket biomekanik automatiserad. Det som saknades var att hjärnan åter lärde sig koppla in rätt muskler med rätt intensitet för respektive rörelse. Detta gällde hela vänstra sidans muskler, från foten till handen. Taekwondoteknik består av ett ganska avancerat muskelarbete där musklerna i hela kroppen samarbetar i ett komplext kedjearbete med att sätta massa i acceleration och därmed skapa kinetisk energi till en potentiell träff. Rörelsen börjar med en laddningsfas som sätter kroppen i en startposition varifrån accelerationsarbetet kan börja. Efter accelerationen når man teknikens slutposition där kroppen igen gör ett avancerat muskelarbete och stannar rörelsen under en retardationsstrecka på en millimeter. Det krävs år av ihärdig träning för att bemästra tekniken och tusentals repetitioner. Det som träningen gör är skapar en biomekanisk intelligens som till slut blir automatiserad och ryggmärgsbefäst. Syftet med automatiseringen är att rörelserna ska komma naturligt utan aktiv tanke vid en stressad situation, exempelvis en våldssituation. Men automatisering gör också rörelserna lättare att lära sig en andra gång eftersom kroppen vet hur den ska göra också utan hjärnan . För mig var tiden mellan att jag lämnade rullatorn tills att jag gick utan stöd två dygn. Det var vingligt, och jag drog det vänstra benet efter mig som en zombie, men jag gick utan stöd och det var för mig en stor seger. Det tog mig ytterligare två veckor tills jag tog mina första löpsteg, och cirka två månader tills jag kunde åstadkomma något som liknade en snurrande spark. Det finns ingen rörelse i det dagliga livet som inte liknas av en taekwondoteknik. Exempelvis att vrida på handtaget för att öppna en dörr, dricka ur en vattenflaska, eller ens äta med kniv och gaffel. Allt detta har jag fått lära mig pånytt och tack vare taekwondon har det gått förhållandevis snabbt.
 Grundteknikdrillar med par är bra metod för post-stroke-rehabilitering. Här tillsammans med Julia Johnsson.
Taekwondo har med åren blivit en integrerad del av mitt liv. Redan första kvällen jag slapp hem från sjukhuset var jag i träningssalen och drog träning för min klubb. Jag kommer ihåg hur mattorna på golvet utmanade min balans ordentligt och jag hade svårt att hållas på fötterna. Men de största framstegen jag gjort under rehabiliteringen har inte kommit genom att försiktigt prova mig fram utan genom att bestämma mig för att jag kan. Jag ville så snabbt som möjligt tillbaka till klubben, vännerna och träningen. Som stroke- patient ordineras man både fysioterapi och ergoterapi med tillhörande träningsprogram man förväntas utföra hemma. Rörelserna i programmen är basala och fungerar bra i början av rehabiliteringen, men ingenting kan ersätta alla arm- och handledsrörelser man hittar i taekwondons slag och blockeringar. Genast jag kunde lämnade jag det ordinerade träningsprogrammet och ersatte det med nötande av taekwondons grundteknik. Taekwondo blev snabbt en erkänd  rehabiliteringsmetod hos fysioterapeuterna i mitt fall tack vare de snabba framstegen jag gjorde. Första steget var att få kroppen i korrekta start- och stop-positioner, vilket faktist inte skiljer sig mycket från det standardiserade rehabprogrammet. Den stora utmaningen, vilken jag fortfarande kämpar hårt med idag, är det muskelarbete som krävs för accelerationen och retardationen i tekniken. Ännu har jag inte hittat det korrekta samspelet mellan musklerna. Men man kan definitivt säga att taekwondoteknik är en höre nivå av rehabträningsprogram för utveckling av muskelkontroll. Detta gäller säkert också vid andra sjukdomar där man förlorar neurologisk kontakt till musklerna.
Redan första kvällen hemma från sjukhuzset var jag i träningssalen. Här undervisar jag rörelsemängd vs kinetisk energi i rundsparkar nio veckor post-stroke.
Stormästare Richard Chun sade alltid att taekwondo inte är enbart en idrott eller en motionsform, inte heller enbart ett vertyg för självförsvar. Han sade att taekwondo är ”a way of life”, dvs ett sätt att leva. Min sjukdomsresa har fått mig att se en ny dimension av hans budskap. Många års träning gav mig bra förutsättningar att möta sjukdomsanfallet när det inträffade. Det gav mig också en bra utgångspunkt för snabb rehabilitering och återhämtning. Dessutom har träningen efter stroken gett mig stora framsteg i rehabiliteringen. Jag är helt övertygad om att jag har träningen att tacka för att  jag var så snabbt på benen igen. Men det viktigaste jag fått av taekwondon och stormästare Chuns visdomar är ändå krigarandan – att varje gång lika energiskt resa sig och kämpa vidare trots att hjärninfarkt efter hjärninfarkt vill knuffa ner en, samt att orka möta alla känslor av att kanske vara död imorgon. I mitt huvud har orden ”ger man upp så dör man” ekat varje dag. Dessa har jag lärt mig i taekwondon, och de har fått en ny betydelse för mig
Det finns alltid någonting att hämta ur alla händelser. Så även ur denna. Att få chansen att lära sig röra kroppen igen har definitivt gett mig djupare kunskap om människans rörelseapparat och musklernas samspel. Det har varit otroligt hälsosamt att gå tillbaka till grunderna och analysera varje rörelse och se hur rörelsen skapas. Och att få uppleva hur hjärnan lär sig och hur den arbetar med att skapa nya neurologiska kontakter. Hjärnan är en helt otrolig apparat. Ja hela människokroppen för den delen. Jag har redan korrigerat flera mekaniska fel jag tidigare hade i min grundteknik för att jag inte hade tänkt genom samspelet mellan musklerna tillräckligt noga. Och det finns så mycket kvar att lära sig. Ännu kan jag inte använda en nagelklippare med vänster hand, än mindre öppna en mjölktetra, eller sanvända ett tangentbord med båda händerna . Precision i fingerfärdigheten lär ska ta längre tid att återställa, men medicinen är den samma – upprepning, upprepning och åter upprepning. Precis som med vilken taekwindoteknik som helst.

Nu väntar jag på vad som heter post-stroke-depression som hör till den vanliga återhämtningsprocessen efter en stroke. Det är en biokemisk förändring i den hormonella balansen som bland annat påverkar seretoninnivån och följdaktligen humöret. Irritation, frustration och destruktiva tankar är vanliga konsekvenser av detta tillstånd. Lyckligtvis är taekwondoverksamheten fylld av positiva och härliga människor som dagligen bjuder på en positiv atmosfär med många skratt.  Är inte det den bästa medicinen mot depression? Så jag välkomnar den, närhelst den tänker dyka upp. Den här fienden har ingen chans mot taekwondo. Livet har fått en annan betydelse för mig nu. Det jag ansåg som viktigt för några månader sedan är inte alls viktigt längre. Livet är för kort för att slösas bort på onödiga småsaker som vi förstorar upp till fulla katastrofer. Varje timme ska användas visare, till någonting som ger livet betydelse. Taekwondo håller kroppen, psyket och själen i gott skick. Och det är där familjen och vännerna finns. Jag önskar att utövare alla insåg hur viktig varje träning är och hur viktig repetition är. Fuska aldrig med träningen. Den kan komma att vara viktigare än du tror en dag.

 

 

tisdag 13 februari 2018

Nytt om taekwondons historia i Finland

Som taekwondoutövare i Finland är man van att höra att den finländska taekwondon startar med den koreanska mästaren Dae Jin Hwang som år 1979 anländer till Finland och grundar den första taekwondoklubben i Klaukkala 1980. Det finska taekwondoförbundet grundas snart därefter med mästare Hwang i spetsen och det blir början på en ny epok för den finska kampsporten som hittills bestått i huvudsak av lite karate, aikido och judo. Idag är taekwondo en av de största organiserade kampsporter i världen, och likaså i Finland. Taekwondon har gjort en otroligt intressant resa genom tiden och historien börjar faktist redan innan Hwang anländer till Finland.

Många känner den finska kampsportslegenden Auvo Niiniketo som grundare och Soke för Hokutoryu Jujutsu och grundare för kickboxingen i Finland. Det som kanske inte är lika känt är att Soke Niiniketo också spelar en central roll i taekwondons historia i Finland. Redan innan mästare Hwang kom till Finland tränades taekwondo av Niiniketo och hans kampsportsvänner.

Auvo Niiniketo föddes 1954. Han började träna boxing redan vid åtta års ålder och vann guld i finska junior-mästerskapet 1972 och silver i finska mästerskapet 1974. Vid sidan om boxningskarriären började Niiniketo träna karate och vann 1979 guld i finska mästerskapen. Niiniketo kom i kontakt med jujutsu under en boxningsresa i Sverige i början av 70-talet och han börjare träna jujutsu vid klubben Budokwai Stockholm.  År 1977 drar Niiniketo första grundkursen i jujutsu i Helsingfors och 1979 erhåller han sitt första svarta bälte i jujutsu. Han upprätthåller ett nära samarbete med  jujutsuklubben i Stockholm och åker regel varje helg över till Sverige för att träna.

Under sina vistelser i Stockholm tränar Niiniketo också taekwondo i en klubb som låg på Sveavägen. Träningstiderna passade så bra att han kunde träna jujutsu på morgnarna och eftermiddagarna och taekwondo mitt på dagen. I veckorna då Niiniketo bodde i Helsingfors tränade han förutom jujutsu också taekwondo med sina kampsportsvänner. Han brukade få låna svartvita videofilmer om taekwondo från den koreanska ambassaden i Helsingfors som han använde för att undersöka taekwondons sparktekniker.  En av Niiniketos nära vänner, Martti Kukkonen, som hade tränat taekwondo ungefär ett år under sin vistelse i Korea som övervakare av ett fartygsbygge, blev en av Niiniketos närmaste träningskamrater i taekwondo.

På sommaren 1979 fick Niiniketo ett samtal från en anställd på koreanska ambassaden vid namn Chung som ville att Niiniketo skulle träffa en taekwondomästare vid namn Hwang som skulle flytta till Finland för att starta upp en organiserad taekwondoverksamhet. Niiniketo tillsammans med Martti Kukkonen tog emot Hwang och ordnade med boende för honom I Helsingfors. Niiniketo hjälpte också till att ordna träningstider i Töölön Kisahalli ett par gånger i veckan och satte ihop en grupp intresserade utövare bestående av hans gamla vänner från karaten. Mästare Hwang kom då från Belgien dit han ursprungligen flyttade för att etablera taekwondon några månader tididigare.

En av Niiniketos nära vänner från karaten Timo Suhonen som fattade stort intresse för taekwondon grundade den första taekwondoklubben i Klaukkala tillsammans med mästare Hwang. Niiniketo och Suhonen hjälpte Hwang att etablera sig i Klaukkala med boende och träningsutrymme. Martti Kukkonen startar ungefär vid samma tidpunkt en taekwondoklubb på Döbelsgatan i Helsingfors. Finland hade därmed fått sina två första taekwondoklubbar med ledning av mästare Hwang.

År 1980 kommer en uppmaning från Korea att grunda ett taekwondoförbund i Finland, men kravet är att det måste ingå minst tre taekwondoklubbar i förbundet. Finland hade just då en klubb för lite. För att kringgå problemet grundades en tredje klubb endast som ”pappersprodukt” utan någon egentlig verksamhet. Nu kunde man gå vidare och starta upp det finska taekwondoförbundet Suomen Taekwondoliitto ry år 1981. Ordförande för det nya förbundet blev Bo Lorenz Löfgren som då också var ordförande för Helsingfors Atletklubb och god vän med Soke Niiniketo.

Niiniketo var väldigt aktiv hands-on med etablerandet av taekwondon i Finland, men hann fann inget intresse i de förtroendeuppdrag som skapades i de nya taekwondoklubbarnas styrelser eller i det nya taekwondoförbundet. Niiniketo, som då var 27 år gammal, var en ung och rastlös kampsportare och han ville hellre fokusera på träning än sitta på politiska poster. Han började dessutom känna av ett visst avstånd till taekwondon och dess asiatiska grenkultur.

Världsmästerskapet i taekwondo hölls 1979 i Stuttgart i Tyskland. Niiniketo blev tillfrågad att delta och representera Finland vilket han övervägde att göra men till slut ändå avböjde. På en kickboxing-tävling i Malmö hade Niiniketo sparkat Knock Out på sin motståndare, som var EM 3:a i taekwondo, vilket hade gjort mästare Hwang besviken. Detta ledde till meningsskiljaktigheter mellan Niiniketo och Hwang och de kom till slut att gå skilda vägar. Niiniketo var den typen av kampsportare som uppskattade hårda tag och realistisk kampmiljö där man fick använda sin styrka. Han började intressera sig allt mer för kickboxing som var en växande gren i europa. På den tiden präglades kickboxing av hårdnackade krigare med brutna näsben och den miljön tilltalade Niiniketo mer än den grenkultur som taekwondon stod för.

Det är längs den vägen Niiniketo kom att officiellt grunda kickboxingen i Finland år 1980. Han samlade också snabbt ihop det första finska landslaget bland sina kampsportsvänner för WAKO’s europamästerskap i London 1980. Kickboxing var en betydligt hårdade gren än taekwondo vilket tilltalade Niiniketo, och det är ett ett intressant faktum att många kickboxare från bla Danmark och Tyskland hade just taekwondobakgrund.

Den taekwondo vi tränar i Finland idag har onekligen en intressant historia som börjar med en ung vetgirig kampsportare och svartvita videofilmer på 70-talet. Det är en intressant berättelse. Soke Auvo Niiniketo har onekligen spelat en stor roll vid taekwondons etablering i Finland under 1979-1981, och genom Niiniketo har också taekwondon påverkat både kickboxingen och jujutsun i Finland. Träningen i taekwondo utvecklade och stärkte Niiniketos sparktekniker vilket gav honom kunskap han bar med sig till de andra grenarna i framtiden. Teknikomfånget i Niiniketos Hokutoryu JuJutsu består av slag och sparkar, kast, låsningar och strypningar, samt olika löstagningar och transportgrepp. Teknikerna som tränas i grenen har nån gång finslipats med hjälp av videofilmer om taekwondoteknik.

Taekwondons historia i Finland

Såhär skrev jag år 2015 i en artikel om taekwondons historia i Finland:


Taekwondon kommer till Finland
Taekwondo introducerades i Finland av den korenska mästaren Dae Jin Hwang år 1979, dvs redan sex år efter grundandet av WTF. Mästare Dae Jin Hwang föddes 1942, under den japanska ockupationen. I sina barndomsår var han väldigt aktiv inom idrott och spelade bla rugby, landhockey och volleyboll. På grund av oroligheterna mellan japanerna och koreanerna började mästare Hwang träna kampsport - det som då hette Kong Soo Do under stormästaren Chun Il Sup. Kong soo do är ett namn för den koreanska kampsporten som användes av åtminstone två av de fem första taekwondoskolorna - Chang Moo Kwan och Ji Do Kwan innan de bytte namn. Stormästare Chun Il Sup är grundare av en mycket framgångsrik Ji Do Kwan-klubb i Kusan år 1947. Hwang inledde sin tävlingskarriär vid 17 års ålder och redan som 21-åring blev han koreansk mästare i grenen. Hwang undervisade kampsport till de amerikanska soldaterna som fanns stationerade i Korea under perioden 1977-1978, och 1979 lämnar Hwang sitt hemland och flyttar till Finland. År 1980 grundar han Finlands första taekwondoklubb i Klaukkala, ca 30 km norr om Helsingfors - Klaukkalan Taekwondo ry. Intresset för taekwondo var stort och innan årets slut hade ytterligare två taekwondoklubbar grundats i Lahti och Herttoniemi.

Mästare Dae Jin Hwang


Finlands taekwondoförbund - Suomen Taekwondoliitto ry grundades 1980 med avsikt att öka intresset för taekwondo på nationell nivå samt utveckla talangfulla tävlande för internationella tävlingar. Förbundet blev officiellt medlem av WTF år 1982, och har sedan dess varit en mycket aktiv deltagare i internationella taekwondoevenemang. Samma år blev förbundet också medlem av ETU. Finlands taekwondoförbund blev godkänd värdorganisation för Taekwondo World Cup år 1987 som hölls i Helsingfors. Detta ökade intresset för taekwondo och 1990 fanns det 40 taekwondoklubbar i Finland. Sport-taekwondon har gjort mycket för taekwondons tillväxt. Efter Olympiska spelen i Sidney år 2000 hade antalet ökat till 70 och idag har vi kring 150 taekwondoklubbar i landet.

Mästare Hwang grundade också Finlands taekwondounion - Suomen Taekwondounioni ry, år 1987. Målsättningen med unionen skiljde sig från förbundets på så sätt att man skulle fokusera på de kulturella aspekterna i taekwondo, till skillnad från den tävlingsinriktning som förbundet hade. År 1994 grundade en annan koreansk mästare Dong Ku Chun (7.dan) en annan taekwondoorganisation - WTF Fin Tae Kwon Do. Chun ville ha en egen takorganisation för de taekwondoklubbar som följde hans inriktning. Han hade ingen internationell avsikt med sin verksamhet. Chun har idag ca 15 klubbar under sin organisation, de flesta i mellersta Finland. Chun flyttade år 1997 till USA och lämnade över ledarskapat för sin organisation till Hyun Chol Oh (6.dan).

Mästare Hyun Chol Oh och mästare Dong Ku Chun
 
Finlands taekwondoförbund arbetar idag med taekwondo som helhet, även om de mesta resurserna fortsättningsvis går till tävlingsverksamhet. Därför startade man år 2006 ett projekt att försöka sammanfoga all taekwondoverksamhet i landet under ett och samma tak. Suomen taekwondounioni och WTF Fin Tae Kwon Do gick genast med i förbundet samma år, och även ITF-taekwondoförbundet gick med år 2010. Sammanslagningen innebär att alla taekwondoutövare oavsett tillhörighet kan träna tillsammans i nationella event.

ITF taekwondo kom till Finland år 1982 med Frikret Guler (8.dan, då 4.dan) som grundade den första klubben i Tammerfors - Tampere Taekwon-do. Några redan etablerade WTF-klubbar konverterade därmed till ITF. ITF är dock fortsättningsvis mindre och har ungefär 1400 utövare i 23 klubbar medan WTF har 5000 utövare i 150 klubbar. International Taekwon-do Federation och World Taekwondo Federation har ännu inte lyckats hitta en fungerande samarbetsform, men i flera länder fungerar samarbete på förbundsnivå.
 

söndag 28 januari 2018

Så minns jag stormästare Richard Chun 9.dan


Bild: Undertecknad tillsammans med stormästare Chun i New York city oktober 2008


- Kim, hur ska man tänka kring den här tekniken? En av mina elever står i frontställning med armbågen utsträckt framför sin träningskompis och tittar frågande på mig. De håller för tillfället på med att undersöka armbågstekniker i stegsparring och frågan handlar om armbågsslaget tillämpat kan användas som nertagning. Nästan instinktivt svarar jag honom ”- Vad tänker du själv?”. Eleven har tränat med mig i åtta år och han ska ta sitt första svarta bälte nu på våren. Om 90 dagar närmare bestämt, så han är ingen nybörjare. Han testar sin teknik, funderar och kommer till slut fram till att det funkar. Jag gratulerar honom till hans upptäckt och berömmer hans uppfinningsrikedom innan jag går vidare för att hjälpa nästa elev. 
Min blick vandrar över träningssalen och fastnar för en sekund över den nya bilden på stormästare Chun som vi nyligen satt upp i salen för att hedra hans minne. Jag minns tillbaka på hur det var att träna med stormästaren och på alla våra intressanta diskussioner. Det slår mig hur mycket han har format mig och hur lika honom jag har blivit som lärare.  Stormästaren ville helst inte ge några raka svar på frågor. Han ville att man skulle tänka ut svaret själv, eller rättare sagt skapa sig sitt eget svar. Enligt honom var lärarens uppgift att guida eleven till ett eget svar hellre än att leverera något färdigt. Enligt stormästaren är en lärares ultimata uppgift att göra sig själv onödig. Detta är enda sättet för grenen att fortsätta spridas och utvecklas i framtiden. Jag ler inombords när jag inser att jag alldeles just svarade min egen elev så som stormästare Chun brukade svara mig, och jag tror att det skulle ha gjort honom glad. Det han ville var trots allt att vi, hans elever, skulle föra den gren han investerat så mycket av sitt liv i vidare till nästa generation. Kanske jag ändå vågar tro att jag har vad som krävs. Nån gång måste ju jag också bli vuxen.
Stormästare Chun lämnar onekligen ett stort hål efter sig. Det är ingen överdrift att säga att mitt liv hade sett totalt annorlunda ut om det inte korsat väg med stormästare Chuns. När jag tänker på hur osannolikt och slumpmässigt det hela gick till förstår jag hur tacksam jag ska vara. Universum ville mig verkligen något gott den dagen jag träffade honom för första gången. Det har varit en otrolig ära och ett obeskrivbart privilegium att vara personlig elev till en av världens främsta taekwondo-stormästare. I 17 år har jag fått ta del av en otrolig kunskapskälla med outtröttligt tålamod att fortsätta guida och lära ut. Trots att jag inte alltid har varit den enklaste eleven med alla mina frågor och behov av att förstå varför. Men någonstans har stormästaren ändå sett någon form av potential då han aldrig gett upp hoppet med mig. Han var ju en sådan person trots allt.
Stormästare Chun var en sympatisk man med stort hjärta som trodde på människans godhet. Jag minns så bra ett av våra samtal som handlade om huruvida man bör utesluta utövare från träningarna som beter sig ovärdigt eller våldsamt utanför verksamheten. Detta är nämligen förfarandet enligt många föreningars policydokument. Men stormästare Chun höll inte med om detta. Han menade att en människa som beter sig illa är vilsen och behöver än mer guidning av en kvalificerad lärare. Om man utesluter en sådan person från verksamheten har man inte längre någon chans att påverka honom och hjälpa honom få en bättre riktning på sitt liv. Stormästaren poängterade alltid att taekwondo är inte bara en idrottsgren, det är en traditionell kampkonst och ett sätt att leva, och enligt honom har taekwondon räddat många människor från destruktiva liv. Taekwondo handlar inte om att slåss utan om att bli en bättre människa och vår uppgift som lärare eller som träningskompis är att hjälpa andra att uppnå sin fulla potential. På samma sätt som andra hjälpt oss. Vi ska aldrig utesluta någon från taekwondon, den är öppen för alla.
Främst hans egna elever, men också andra taekwondoutövare världen över, har mycket att tacka stormästare Chun för. Även om man aldrig haft privilegiet att träffat honom personligen kan man inte blunda för den påverkan som stormästare Chun haft på taekwondon under sina levnadsår, bla vid grundandet av World Taekwondo Federation, och idag är taekwondon en av världens största organiserade kampsporter och en olympisk idrottsgren. Stormästare Chun såg med glädje hur taekwondon utvecklades som tävlingsgren men slutade ändå aldrig att lyfta taekwondons traditionella delar och han påminde ständigt om taekwondons bakgrund. Han betonade i varje samtal med mig hur viktigt det var att vi bevarar det traditionella. Taekwondo som idrott får aldrig komma att ersätta den traditionella taekwondon och taekwondon får aldrig bli ”bara” en sport. Tradition och modernisering är två delar som ska arbeta sida vid sida för att stärka varandra. Stormästaren sade att om man endast tränar den ena delen utan den andra så tränar man inte taekwondo.
En av stormästare Chuns stora passioner inom taekwondo var ju teknikmönstren. Han lyfte alltid deras betydelse för grenen och menade att utövare ska se teknikmönstren som taekwondons uppslagsverk. Han frågade mig alltid om vi i Finland tränar den gamla Palgwe-serien och blev lika besviken varje gång jag svarade nej. Han var noga med att lära mig dem och ville att jag skulle föra dem vidare till mina elever. Palgwe, Original Koryo och de gamla teknikmönstren från Moo Duk Kwan var särskilt viktiga för stormästaren att kunna ge i arv för framtiden. Det viktiga var inte att endast lära sig rörelsesekvenser utantill utan att verkligen förstå teknikmönstrens innebörd och på vilket sätt de stärker utövarens kunnande inom grenen. Som traditionalist var estetiken alltid viktig för stormästare Chun. Han sade att taekwondons teknikmönster ska vara vackra att titta på och jämförde ofta taekwondo med balett ur det avseendet. Ett teknimönster ska inte bara utföras med mekanisk millimeterprecision. Utövaren ska också visa utstrålning, självförtroende och korrekt attityd på samma sätt som man ska tackla utmaningar i livet.
Bild: Undertecknad tillsammans med stormästare Chun i New Jersey, oktober 2016

Det var på så sätt stormästaren fick mig att ta steget till att bli författare. På grund av mitt dåliga minne hade jag redan tidigt i min karriär satt ihop ett stödmaterial för min egen träning som bestod av mediokra fotografier och bildtexter för graderingskraven i taekwondo. Mest bara för att jag själv skulle minnas dem. Jag visade stormästaren materialet vid en av våra träffar och han tyckte att jag skulle trycka upp det och dela med mig till mina elever, vilket jag också gjorde. Det var viktigt för stormästaren att man delade med sig av sin kunskap. Han har rätt i sitt påstående att ju mer man ger till andra desto mer får man själv tillbaka, och stormästaren var en oerhört generös man. Under hans guidning kom mitt tidiga träningsmaterial att utvecklas och senare bli fyra separata böcker varav den första handlade om teknikmönster och innehöll bla Palgwe-serien. År 2016 påbörjade jag tillsammans med stormästaren ett nytt projekt som handlade om att dokumentera teknikmönstren Balsek, Osipsabo, Chinto och Chulki Shodan. Tillsammans med teknikmönstrens historia och filosofi, guidlines för teknikmönsterträning och instruktion i respektive teknikmönster med tolkning och tillämpning skulle detta resultera i fyra separata böcker för avacerade taekwondoutövare. Stormästaren hann endast se det färdiga resultatet för Balsek och ett ofärdigt förslag till Osipsabo innan han gick bort i november 2017. Men han lämnade mig förtroendet att färdigställa detta verk och sprida teknikmönstren vidare till andra entusiaster så som han lärde ut dem till mig. Det kommer jag att göra utav respekt för min lärare. Jag förstår bättre nu varför han var så ivrig att lära ut dem till mig.

Stormästare Chun hade många roller i mitt liv. Han var en lärare ut i fingerspetsarna och en livsguide. Eftersom taekwondo i hans ögon handlade om att skapa sig ett framgångsrikt och lyckligt liv hade han en stor roll också för mitt civila liv. Han tjatade alltid på mig och min sambo att vi borde gifta oss och han gladdes åt oss när vår dotter kom till världen. Han frågade mig alltid hur det går med hennes taekwondoträning och betonade hur viktiga barnen är. ”– Det är dem man ska satsa på. De är vår framtid”, brukade han säga. Han frågade också varje gång vi träffades om jag startat upp någon barngrupp i min klubb. För honom fanns inga viktigare utövare än barnen och med tanke på hur otrygg världen är idag kan taekwondon spela en viktig roll i att stärka barnen och ge dem verktyg för att klara sig bra i livet. Jag håller fullständigt med. Stormästaren fick mig att förstå vad det betyder att träna taekwondo som ett sätt att leva (way of life), och vad ordet "do" står för i taekwondo, och det är kanske den viktigaste lärdomen han gett mig.

Jag tittar åter på mina elever som står och tränar på armbågsslaget. Det slår mig hur duktiga de är och hur fina människor de är. Jag vet att stormästare Chun med stolthet skulle knyta det svarta bältet runt deras midjor, och det gör mig stolt att se det framför mig. Samtidigt är det synd att han inte kommer att kunna göra det. Planen var ursprungligen att han skulle ha gjort det, precis som han gjort för alla mina elever vid tillfället för det första svarta bältet. Detta kommer att bli den första dan-graderingen utan stormästare Chuns feedback. Det är dags för mig att bli vuxen. En stormästare har gått ur tiden men taekwondon kommer snart att berikas med två nya och starka svartbältare som kommer att berika grenen och påverka många människors liv. Detta är inte min förtjänst, utan deras egen. En annan viktig insikt som stormästaren fått mig att förstå är nämligen det att ingen människa kan lära någon annan någonting. Alla måste lära sig själv. En lärare kan bara hjälpa till på vägen. Jag är glad att jag fått vara med på vägen för så många fina människor. För stormästaren och för mina elever och för min dotter. Jag ska förvalta den kunskap jag erhållit  tack vare stormästare Chun väl och jag ska försöka att bli en lika god förebild och livscoach som han.

Som stormästare Chun alltid sade ”I wish you all the best

Kim Gylling 5.dan
Personlig elev till Stormästare Richard Chun under 2000-2017



lördag 24 december 2016

Extra träning

Min lilla klubb på 30-40 aktiva utövare är knappast ens en liten, liten ynklig droppe i det väldiga kampsportshavet. Jag är mycket förvånad om nån ens vet om att vi existerar. Men vi kämpar på ändå :) Vi har två huvudsakliga grupper – en för utövare som tränar kickboxing och en för utövare som tränar taekwondo. Respektive grupp tränar tre gånger i veckan, alla utövare tillsammans. Vi har inte instruktörskapacitet nog för någon ytterligare gruppindelning exempelvis enligt ålder eller bältesgrad, vilket är vanligt i större föreningar i fastlandet. För- och nackdelar med det, precis som med allt annat.
Jag brukar alltid säga att varje utövare tränar i egen takt och enligt egna premisser. Om man befinner sig i ett livsskede där man för tillfället endast har möjlighet till träning en gång i veckan – vackert så! All träning är ju hemåt. Det viktiga är förstås då att man har förståelse för varför klubbkamraterna avancerar snabbare än man själv. De tränar ju faktist två gånger mer i veckan, dvs 67% mer och gör sannolikt 67% större framsteg. Ingen annan än man själv sätter ju målen och likaså är det ingen annan än man själv som sätter hindren. Det är fullständigt förståeligt att man periodvis tvingas prioritera andra saker än träningen. Och det borde vara lika förståeligt för utövaren att hon då inte lär sig lika snabbt som klubbkamraterna. Men är detta alltid så klart för utövarna?

Men det finns också de utövare som säger att träning tre gånger i veckan inte räcker till. De vill ha mer. De vill avancera. De är hungriga och rastlösa och vill nå sina mål snabbare än på ”normal” tid. Sådana utövare sätter taekwondon i främsta rummet och gör sina dagliga planer och prioriteringar runt träningstiderna. Träningen går först och resten sedan. Sådana utövare tycker jag som tränare att det är otroligt spännande att arbeta med. Inget ont om hobbyutövaren och motionären. De är den överlägset största och kanske den viktigaste gruppen för grenen och förtjänar den bästa insats från varje tränare och instruktör. Ändå finns det inget som ger mig sån enorm energi som de utövare som brinner för grenen och är beredda att göra stora satsningar för sin framgång. Dem är alltid jag beredd att jobba extra för.

Det jag tycker är sorgligt är att människan inte genuint kan glädjas åt varandras framgång. Det måste alltid finnas ett mått avundsjuka som leder till destruktiva tankar och beteenden. Jag frågar mig själv varför. Det känns bara så onödigt, och det bidrar absolut inte till något gott. Inte för personen själv i fråga och inte för gruppen. Alltså hör det inte hemma i en kampsportsklubb. Jag har ett par utövare som jag tränar extra på sidan om den reguljära träningen. Just därför att de brinner för grenen, sin träning och är beredda att göra ansträning och uppoffringar för att nå resultat. Förstås finns det sådana som anser att detta är orättvist, och som ifrågastätter varför vissa utövare priviligeras med extra intruktörsinsatser. Och därifrån börjar surande och baktal.

Jag ska börja med att etablera en grundregel. - Det går inte att jämföra en kampsportsklubb med resten av vårt ”rättvisa” samhälle. Exempelvis i skolan har alla studerande (i teorin) rätt till lika mycket av lärarens uppmärksamhet, eller hur? Fast är det så i verkligheten? Vem får lärarens största del tid? – De som samvetsgrannt utför sina uppgifter med hög kvalitet och gott resultat, eller de som stökar och bråkar och annars uppför sig på ett omotiverat sätt? Jag tror nog att alla vet svaret på den frågan. Och tyvärr tar vi med oss ett sådant tänk när vi stiger innanför dörrarna till en kampsportsklubb. Fast där blir det väldigt fel.

Jag hade en utövare en gång som efter en träning kom fram till mig och berättade att han var intresserad av att börja tävla, och undrade om jag kunde hjälpa honom att träna extra. Javisst sade jag. Jag gillar ju sådana utövare, och tar mig gärna ann utmaningar. Utövaren var nybörjare så vi bestämde att vi skulle börja träna matchteknik och skapa oss sparringerfarenhet från grunden, i ganska lugnt tempo utan någon stress. Att lägga på för mycket stress från början är ett big no-no. Särskilt i det skedet innan utövaren ens har provat tävla en enda gång. Men när utövaren inte dök upp på vår extra träning enligt överenskommelse så tröttnade jag direkt. Orsaken var naturligtvis krapula. Till storyn hör också att utövaren ganska ofta var frånvarande också från den reguljära träningen av samma orsak. Detta signalerar till mig definitivt inte någon seriösitet eller att utövaren är beredd att göra uppoffringar för träningen. Den orsak som överlägset till störst grad gör mig ointresserad av att träna utövare extra är supande och bakfylla. Om man befinner sig i det skedet i sitt liv att detta är av högsta prioritet ska man vända sig till någon annan för extra träning. Som jag sade tidigare får alla utövare göra sina egna prioriteringar, och man är alltid välkommen med på de reguljära träningarna. Det är när man börjar göra anspråk på min tid utanför träningstiden som jag behöver se tecken på seriositet för att bli intresserad.

En annan sak som gör mig ointresserad av att engagera mig i en utövare utanför den reguljära träningen är att han eller hon ber om ett privat träningsprogram att göra på fritiden, men sen inte utför programmet. Det bekymrar mig djupt att utövare glömmer att en instruktör i en en ideell förening inte är avlönad med skattemedel som läraren i skolan, och att man därför inte kan ställa samma sorters ”rättvisa” krav i klubben som man är van med från skolan. När tror man egentligen att en kampsportsinstruktör sitter och gör de privata träningsprogrammen? Och varifrån tror man att kampsportsinstruktören tar tid för att komma till salen för extra träning? – Jo det är tid och energi från instruktörens privatliv. Tid från hennes vänner, familj och andra privata intresseområden. Vill man att en instruktör ska sätta mer tid och energi än vad som redan ingår i den reguljära träningen så ska man förtjäna den ansträningen. Det är ingen självklarhet. Eller med andra ord - vem tror man att man är om man anser att en annan människa ska offra tid från sitt privatliv och från sina privata intressen för att komma och träna extra, men sen dyker man inte upp för att man ligger i krapula?! Ego-varning right here!

Många människor idag är lite för självcentrerade och klarar inte av att se det egna ansvaret i situationen, så ibland kanske det inte stannar här. Ibland förstår inte utövaren varför instruktören förlorade intresset och hon blir sur för att hon inte får den förväntade servicen. Man ser att någon annan, mer seriös utövare, får det privilegiet och då är det lätt att hon blir avundsjuk och tycker det är orättvist. Men sådant tänkande hör inte hemma i en kampsportsklubb. Särskilt inte i min. Mitt intresse för en utövare alltid i relation till utövarens eget engagemang. Visar man mig att man är seriös och vill satsa på träningen så hjälper jag. Visar man mig däremot det motsatta så blir också mitt intresse därenligt. Det är synnerligen enkelt, och rättvist, men ändå så svårt att förstå. Det hör lite till dagens melodi att skylla sina motgångar på andra. Fast sanningen är den att det nästan alltid är man själv som orsakat dem. Om en människa – en kille/tjej, medarbetare, chef, samarbetspart, lärare, handledare, människa på gatan, eller en instruktör förlorar intresset för dig – vilket var ditt eget ansvar? Vad kunde du själv ha gjort annorlunda? Och viktigast av allt – vad tänker du göra annorlunda i framtiden? För väldigt få situationer kan inte svängas med enkla medel. Det är du själv som bestämmer hur framtiden ska se ut. Vill du bli en priviligerad utövare som får extra handledning? – ”What are you prepared to do?”

I en kampsportsklubb gäller ofta stränga förhållningsregler och ett gott uppförande är en självklarhet. Surhet och subjektiva rättvisejämförelser leder ofta till baktal och annat dåligt beteende som förstås står i strid med förhållningsreglerna men också är destruktiva i vilka sociala konstellationer som helst. Lyckligtvis är systemet i kampsportsklubbar självreglerande och utövare som inte kan anpassa sig till regler som baserar sig på gott uppförande slutar och söker sig vidare. Det är alltid tråkigt när någon slutar, men för vissa är det svårt att vara i en miljö som som inte godkänner negativ beteende, och då är det bäst för alla att den utövaren slutar. Jag har flera gånger sett hur en enda människas negativa utstrålning kan dra ner hela gruppens gemensamma humör och stämningen på en träning. Det är så otroligt viktigt att atmosfären är positivit när man sysslar med kampsportsträning. Många är där för att bygga självförtroende och/eller letar efter trygghet i vardagen. Att gå på träning ska alltid innebära ökad själslig energi och en känsla av må-bra. Det finns inte rum för energitjuvar helt enkelt. Men det händer faktist också att sådana utövare förstår reglerna och inser att de måste anpassa sig. Och det är alltid lika kul när det händer. Det betyder ju att det finns en öppen reflektion och förståelse hos utövaren som kan leda henne hur långt som helst i verksamheten och i hennes träning. Ingenting kan stoppa en människa som kan anpassa sig till alla situationer.


Stormästare Chun brukar säga att man har chans att påverka människor sålänge de är kvar i träningen. Han säger att man ska vara öppen och accepterande till alla människor. Även sådana med exempelvis kriminella handlingar i bagaget. Taekwondo handlar om att bli en bättre människa och är man en del av taekwondo ska man försöka hälpa andra på den vägen. Även de värsta. När de slutar har man längre ingen chans att guida dem rätt och då finns det chans att de förblir kvar i sitt dåliga beteende. Han har förstås rätt, som vanligt. 

fredag 16 december 2016

TKD Kickboxing

Jag vet ingenting om kickboxing. Det vill jag vara tydlig med genast från början. Jag är taekwondoelev och jag har aldrig gjort anspråk på någon expertis inom kickboxing. Alla kan nu lugna ner sig :)

Men jag har grundat kickboxingen på Åland. Det kan eventuellt ha funnits kickboxing i någon mindre skala tidigare, men Finlands kickboxingförbund räknar min förening som den första på Åland. Åtminstone har det inte funnits någon verksamhet på Åland som varit ansluten till förbundet tidigare.  Så hur kan jag då ha infört kickboxingen utan expertis inom grenen? Jo, därför att jag är ingenjör :) Sagt med glimten i ögat, men ändå med en seriös ton. Helt utan sanning är det faktist inte.

Först en definition. - Kickboxing är urpsrungligen inte en egen kampsport. Den grundades på 70-talet som ett universiellt regelverk där kampsportare från olika grenar kunde tävla mot varandra. De tävlande kom från karate-, thaiboxing-, eller boxingbakgrund (och kanske nån till?). Man tränade alltså en annan kampsport och tävlade enligt kickboxingregler. Utmed att tävlingsformens popularitet ökade började man också starta träningsgrupper i kickboxing för nybörjare, alltså sådana som inte tränade andra kampsporter. Då hade en egen kampsport fått sin början.

Jag har aldrig hört talas om att taekwondon skulle ha varit med i processen då kickboxingen grundades. Taekwondon låg fortfarande i sin vagga på 70-talet och man satsade på att ta fram den egna tävlingsformen. Men man kan lätt tänka sig att om taekwondon varit större just då så skulle den säkert varit med och bidragit till utvecklingen i någon form. Nu har ju taekwondons tävlingsform glidit ganska långt ifrån kickboxingreglerna, men grenen såg lite annorlunda ut förr. Idag kallas taekwondon för ”spel”, kanske just för att den utvecklats så långt ifrån de andra fighting-grenarna. Det är ju väldigt sällsynt att man ser någon taekwondoutövare komma långt i exempelvis K1-tävlingar. Jag känner till bara en sådan.

Back in the days när det var karate- och thaiboxingsutövare som möttes i ringen fick coacharna helt enkelt gå in och styra om träningen så att det på bästa sätt gynnade utövaren i ringen enligt de givna reglerna. Man får göra si men inte så, och därför ska vi träna på si och undvika så. Detta är förstås att förenkla det hela en smula :) Det jag gjort på Åland är inte så mycket annorlunda. Jag har tagit min kampsportserfarenhet och skapat en verksamhet där man fokuserar på träning enligt dagens kickboxingregler. Namnet på en sådan verksamhet torde ju vara ”kickboxing. Jag skulle helst kalla det ”kims slå- och sparka-verksamhet”, men det är svårt att rekrytera nya medlemmar med det namnet. Verksamheten är ju defacto kickboxing, men att använda det ordet är inte så enkelt som det låter.

Ty kickboxing är numera en egen och erkänd kampsport, likvärdig övriga kampsporter. Någonstans under processen från tävlingsform till kampsport gjorde man beslutet att ta till heders ett bältessystem, samma som man använder inom karate (i Finland alltså). När man gör det skapas direkt starka politiska hierarkier. Är man högt graderad sitter man i regel också på en hög beslutsfattarposition, eller åtminstone kan utöva mycket inflytande inom grenen. Är man lågt graderad ska man hålla käften. Krasst sett. Jag är ju lågt graderad och ska ju därför hålla käften :) Än mindre börja skapa kickboxingklubbar. Det fattar ju vem som helst.

Jag har faktist gått en grundkurs i kickboxing för många år sen, som avslutades med gult bältesprov. Under taekwondokarriären har jag också gjort tre trippar till Thailand för att träna thaiboxing i thaiboxningens hemland. Mer en så hade jag inte att komma med när verksamheten skulle startas. Förutom då mina 20+ år inom taekwondo. Men jag är inte den sortens ingenjör som gör någonting half assed. Jag ville inte sätta mitt rykte som kampsportare på spel genom att starta något som inte var seriöst. Jag var på det klara med att jag var utanför min expertis i den här grenen och behövde ta in mer kunskap utifrån. Ingenjörens angreppssätt – vad är målet, vilka är resurserna, vad är tidsplanen – hur når jag målet? Jag sträckte ut handen mot fyra storheter inom kickboxing som jag hade någon form av kontakt med sedan tidigare, och alla var intresserade av att stöda vår verksamhet. Hah!

Efter att ha provat oss fram med kickboxingverksamhet sedan 2012 etablerar vi officiellt kickboxing på Åland 2014 med stöd av stjärnorna Soke Auvo Niiniketo, Jörgen Kruth, Jarkko Jussila och Mathias Klockars. Dessa herrar blev våra faddrar och har tagit vår verksamhet under sina vingar sedan dess. Förutom alla resor vi gjort till dem för träning har Kruth, Jussila och Klockars besökt vår klubb årligen. Våra instruktörer har dessutom avlagt sina bältesprov i närvaro av Soke Niiniketo i hans klubb i Helsingfors. Vårt mål är förstås att hålla en hög kvalitet på vår verksamhet.

Inledningsvis var tanken att skippa bältessystemet helt i vår verksamhet. Jag hade ju ingen graderingsrätt i kickboxing så jag tyckte det skulle bli enklare så. Dessutom ska man vara ytterst försiktig med att trampa någon på tårna. Inget är så känsligt som bälten och graderingar för högra kampsportsherrar. Det sista jag ville var ju att komma på kant med sådana herrar. Innan vi officiellt sjösatte kickboxingen på Åland ventilerade jag ärendet angående bältessystemet med samtliga faddrar. Alla var av den åsikten att ett bältessystem är bra. Även om man såg utmaningarna ansåg man att fördelarna övervann nackdelarna. Det är trots allt runt 10% av utövarna som är tävlingsidrottare. Resten tränar för motion och hälsa. För tävlingsidrottarna utgör goda tävlingsresultat delmål och morot, men för den återstående 90%:en av utövarna blir ett bältessystem ett bra subsitut. Det är antagligen anledningen till att man tog in bältessystemet i grenen från första början. Och det faktum att 90% av utövarna inte tävlar är en bekräftan på att kickboxning inte längre är endast ett regelverk för tävling.

Så bältessystemet blev ett faktum. Enligt rekommendation från faddrarna tog vi in det finska graderingssystemet i kickboxing, för att utövare som flyttar mellan fastlandet och Åland ska kunna känna igen sig. WAKO har också en rekommendation för graderingssystem som vi tittade på i detalj, och vi beslöt att inte avvika från det fastländska systemet allt för mycket. Men att börja dela ut bälten enligt finskt bältesystem utan officiella graderingsrättigheter skulle nog skapat irritation på flera håll. Minst sagt. Jag kan se framför mig vilka finska kraftuttryck som skulle ha skrivits på facebook och andra forum :) Och som sagt var det ingenting som jag ville sätta mitt rykte på spel för.

Min kampsportserfarenhet (åtminstone mätt i år) består i huvudsak av taekwondo. Man kan därför säga att det jag lär ut är taekwondoteknik. Okej, jag har anpassat massor av tekniken för kickboxarna efter att jag lär mig mer och mer. Men vår kickboxing kommer alltid att genom mig ha sina rötter i taekwondon. Vi respekterar Finlands kickboxingförbund och vi vill inte trampa någon på tårna. Vi vet att vi inte har några graderingsrättigheter utfärdade av förbundet. Därför tar vi avstånd till förbundets utövarpass, där graderingsnoteringar normalt görs. Endast våra tävlande använder passet för noteringar i anslutning till tävlingar. Däremot har vi förtroendet av fyra stjärnor och experter inom kickboxing som står bakom de graderingar som görs i vår klubb. För graderingar använder vi därför egna graderingsintyg och grenen vi graderar utövare i kallar vi för TKD Kickboxing (taekwondo-kickboxing).


TKD Kickboxing är ingalunda en ny kampsport. Det är kickboxing så som jag blir lärd av våra faddrar med min bakgrund i taekwondo. Är det då ”riktiga” graderingar vi ger? – Så säger i alla fall fyra stjärnor inom grenen. Men vad vet nu de om kickboxing? Egentligen? :D