lördag 24 december 2016

Extra träning

Min lilla klubb på 30-40 aktiva utövare är knappast ens en liten, liten ynklig droppe i det väldiga kampsportshavet. Jag är mycket förvånad om nån ens vet om att vi existerar. Men vi kämpar på ändå :) Vi har två huvudsakliga grupper – en för utövare som tränar kickboxing och en för utövare som tränar taekwondo. Respektive grupp tränar tre gånger i veckan, alla utövare tillsammans. Vi har inte instruktörskapacitet nog för någon ytterligare gruppindelning exempelvis enligt ålder eller bältesgrad, vilket är vanligt i större föreningar i fastlandet. För- och nackdelar med det, precis som med allt annat.
Jag brukar alltid säga att varje utövare tränar i egen takt och enligt egna premisser. Om man befinner sig i ett livsskede där man för tillfället endast har möjlighet till träning en gång i veckan – vackert så! All träning är ju hemåt. Det viktiga är förstås då att man har förståelse för varför klubbkamraterna avancerar snabbare än man själv. De tränar ju faktist två gånger mer i veckan, dvs 67% mer och gör sannolikt 67% större framsteg. Ingen annan än man själv sätter ju målen och likaså är det ingen annan än man själv som sätter hindren. Det är fullständigt förståeligt att man periodvis tvingas prioritera andra saker än träningen. Och det borde vara lika förståeligt för utövaren att hon då inte lär sig lika snabbt som klubbkamraterna. Men är detta alltid så klart för utövarna?

Men det finns också de utövare som säger att träning tre gånger i veckan inte räcker till. De vill ha mer. De vill avancera. De är hungriga och rastlösa och vill nå sina mål snabbare än på ”normal” tid. Sådana utövare sätter taekwondon i främsta rummet och gör sina dagliga planer och prioriteringar runt träningstiderna. Träningen går först och resten sedan. Sådana utövare tycker jag som tränare att det är otroligt spännande att arbeta med. Inget ont om hobbyutövaren och motionären. De är den överlägset största och kanske den viktigaste gruppen för grenen och förtjänar den bästa insats från varje tränare och instruktör. Ändå finns det inget som ger mig sån enorm energi som de utövare som brinner för grenen och är beredda att göra stora satsningar för sin framgång. Dem är alltid jag beredd att jobba extra för.

Det jag tycker är sorgligt är att människan inte genuint kan glädjas åt varandras framgång. Det måste alltid finnas ett mått avundsjuka som leder till destruktiva tankar och beteenden. Jag frågar mig själv varför. Det känns bara så onödigt, och det bidrar absolut inte till något gott. Inte för personen själv i fråga och inte för gruppen. Alltså hör det inte hemma i en kampsportsklubb. Jag har ett par utövare som jag tränar extra på sidan om den reguljära träningen. Just därför att de brinner för grenen, sin träning och är beredda att göra ansträning och uppoffringar för att nå resultat. Förstås finns det sådana som anser att detta är orättvist, och som ifrågastätter varför vissa utövare priviligeras med extra intruktörsinsatser. Och därifrån börjar surande och baktal.

Jag ska börja med att etablera en grundregel. - Det går inte att jämföra en kampsportsklubb med resten av vårt ”rättvisa” samhälle. Exempelvis i skolan har alla studerande (i teorin) rätt till lika mycket av lärarens uppmärksamhet, eller hur? Fast är det så i verkligheten? Vem får lärarens största del tid? – De som samvetsgrannt utför sina uppgifter med hög kvalitet och gott resultat, eller de som stökar och bråkar och annars uppför sig på ett omotiverat sätt? Jag tror nog att alla vet svaret på den frågan. Och tyvärr tar vi med oss ett sådant tänk när vi stiger innanför dörrarna till en kampsportsklubb. Fast där blir det väldigt fel.

Jag hade en utövare en gång som efter en träning kom fram till mig och berättade att han var intresserad av att börja tävla, och undrade om jag kunde hjälpa honom att träna extra. Javisst sade jag. Jag gillar ju sådana utövare, och tar mig gärna ann utmaningar. Utövaren var nybörjare så vi bestämde att vi skulle börja träna matchteknik och skapa oss sparringerfarenhet från grunden, i ganska lugnt tempo utan någon stress. Att lägga på för mycket stress från början är ett big no-no. Särskilt i det skedet innan utövaren ens har provat tävla en enda gång. Men när utövaren inte dök upp på vår extra träning enligt överenskommelse så tröttnade jag direkt. Orsaken var naturligtvis krapula. Till storyn hör också att utövaren ganska ofta var frånvarande också från den reguljära träningen av samma orsak. Detta signalerar till mig definitivt inte någon seriösitet eller att utövaren är beredd att göra uppoffringar för träningen. Den orsak som överlägset till störst grad gör mig ointresserad av att träna utövare extra är supande och bakfylla. Om man befinner sig i det skedet i sitt liv att detta är av högsta prioritet ska man vända sig till någon annan för extra träning. Som jag sade tidigare får alla utövare göra sina egna prioriteringar, och man är alltid välkommen med på de reguljära träningarna. Det är när man börjar göra anspråk på min tid utanför träningstiden som jag behöver se tecken på seriositet för att bli intresserad.

En annan sak som gör mig ointresserad av att engagera mig i en utövare utanför den reguljära träningen är att han eller hon ber om ett privat träningsprogram att göra på fritiden, men sen inte utför programmet. Det bekymrar mig djupt att utövare glömmer att en instruktör i en en ideell förening inte är avlönad med skattemedel som läraren i skolan, och att man därför inte kan ställa samma sorters ”rättvisa” krav i klubben som man är van med från skolan. När tror man egentligen att en kampsportsinstruktör sitter och gör de privata träningsprogrammen? Och varifrån tror man att kampsportsinstruktören tar tid för att komma till salen för extra träning? – Jo det är tid och energi från instruktörens privatliv. Tid från hennes vänner, familj och andra privata intresseområden. Vill man att en instruktör ska sätta mer tid och energi än vad som redan ingår i den reguljära träningen så ska man förtjäna den ansträningen. Det är ingen självklarhet. Eller med andra ord - vem tror man att man är om man anser att en annan människa ska offra tid från sitt privatliv och från sina privata intressen för att komma och träna extra, men sen dyker man inte upp för att man ligger i krapula?! Ego-varning right here!

Många människor idag är lite för självcentrerade och klarar inte av att se det egna ansvaret i situationen, så ibland kanske det inte stannar här. Ibland förstår inte utövaren varför instruktören förlorade intresset och hon blir sur för att hon inte får den förväntade servicen. Man ser att någon annan, mer seriös utövare, får det privilegiet och då är det lätt att hon blir avundsjuk och tycker det är orättvist. Men sådant tänkande hör inte hemma i en kampsportsklubb. Särskilt inte i min. Mitt intresse för en utövare alltid i relation till utövarens eget engagemang. Visar man mig att man är seriös och vill satsa på träningen så hjälper jag. Visar man mig däremot det motsatta så blir också mitt intresse därenligt. Det är synnerligen enkelt, och rättvist, men ändå så svårt att förstå. Det hör lite till dagens melodi att skylla sina motgångar på andra. Fast sanningen är den att det nästan alltid är man själv som orsakat dem. Om en människa – en kille/tjej, medarbetare, chef, samarbetspart, lärare, handledare, människa på gatan, eller en instruktör förlorar intresset för dig – vilket var ditt eget ansvar? Vad kunde du själv ha gjort annorlunda? Och viktigast av allt – vad tänker du göra annorlunda i framtiden? För väldigt få situationer kan inte svängas med enkla medel. Det är du själv som bestämmer hur framtiden ska se ut. Vill du bli en priviligerad utövare som får extra handledning? – ”What are you prepared to do?”

I en kampsportsklubb gäller ofta stränga förhållningsregler och ett gott uppförande är en självklarhet. Surhet och subjektiva rättvisejämförelser leder ofta till baktal och annat dåligt beteende som förstås står i strid med förhållningsreglerna men också är destruktiva i vilka sociala konstellationer som helst. Lyckligtvis är systemet i kampsportsklubbar självreglerande och utövare som inte kan anpassa sig till regler som baserar sig på gott uppförande slutar och söker sig vidare. Det är alltid tråkigt när någon slutar, men för vissa är det svårt att vara i en miljö som som inte godkänner negativ beteende, och då är det bäst för alla att den utövaren slutar. Jag har flera gånger sett hur en enda människas negativa utstrålning kan dra ner hela gruppens gemensamma humör och stämningen på en träning. Det är så otroligt viktigt att atmosfären är positivit när man sysslar med kampsportsträning. Många är där för att bygga självförtroende och/eller letar efter trygghet i vardagen. Att gå på träning ska alltid innebära ökad själslig energi och en känsla av må-bra. Det finns inte rum för energitjuvar helt enkelt. Men det händer faktist också att sådana utövare förstår reglerna och inser att de måste anpassa sig. Och det är alltid lika kul när det händer. Det betyder ju att det finns en öppen reflektion och förståelse hos utövaren som kan leda henne hur långt som helst i verksamheten och i hennes träning. Ingenting kan stoppa en människa som kan anpassa sig till alla situationer.


Stormästare Chun brukar säga att man har chans att påverka människor sålänge de är kvar i träningen. Han säger att man ska vara öppen och accepterande till alla människor. Även sådana med exempelvis kriminella handlingar i bagaget. Taekwondo handlar om att bli en bättre människa och är man en del av taekwondo ska man försöka hälpa andra på den vägen. Även de värsta. När de slutar har man längre ingen chans att guida dem rätt och då finns det chans att de förblir kvar i sitt dåliga beteende. Han har förstås rätt, som vanligt. 

fredag 16 december 2016

TKD Kickboxing

Jag vet ingenting om kickboxing. Det vill jag vara tydlig med genast från början. Jag är taekwondoelev och jag har aldrig gjort anspråk på någon expertis inom kickboxing. Alla kan nu lugna ner sig :)

Men jag har grundat kickboxingen på Åland. Det kan eventuellt ha funnits kickboxing i någon mindre skala tidigare, men Finlands kickboxingförbund räknar min förening som den första på Åland. Åtminstone har det inte funnits någon verksamhet på Åland som varit ansluten till förbundet tidigare.  Så hur kan jag då ha infört kickboxingen utan expertis inom grenen? Jo, därför att jag är ingenjör :) Sagt med glimten i ögat, men ändå med en seriös ton. Helt utan sanning är det faktist inte.

Först en definition. - Kickboxing är urpsrungligen inte en egen kampsport. Den grundades på 70-talet som ett universiellt regelverk där kampsportare från olika grenar kunde tävla mot varandra. De tävlande kom från karate-, thaiboxing-, eller boxingbakgrund (och kanske nån till?). Man tränade alltså en annan kampsport och tävlade enligt kickboxingregler. Utmed att tävlingsformens popularitet ökade började man också starta träningsgrupper i kickboxing för nybörjare, alltså sådana som inte tränade andra kampsporter. Då hade en egen kampsport fått sin början.

Jag har aldrig hört talas om att taekwondon skulle ha varit med i processen då kickboxingen grundades. Taekwondon låg fortfarande i sin vagga på 70-talet och man satsade på att ta fram den egna tävlingsformen. Men man kan lätt tänka sig att om taekwondon varit större just då så skulle den säkert varit med och bidragit till utvecklingen i någon form. Nu har ju taekwondons tävlingsform glidit ganska långt ifrån kickboxingreglerna, men grenen såg lite annorlunda ut förr. Idag kallas taekwondon för ”spel”, kanske just för att den utvecklats så långt ifrån de andra fighting-grenarna. Det är ju väldigt sällsynt att man ser någon taekwondoutövare komma långt i exempelvis K1-tävlingar. Jag känner till bara en sådan.

Back in the days när det var karate- och thaiboxingsutövare som möttes i ringen fick coacharna helt enkelt gå in och styra om träningen så att det på bästa sätt gynnade utövaren i ringen enligt de givna reglerna. Man får göra si men inte så, och därför ska vi träna på si och undvika så. Detta är förstås att förenkla det hela en smula :) Det jag gjort på Åland är inte så mycket annorlunda. Jag har tagit min kampsportserfarenhet och skapat en verksamhet där man fokuserar på träning enligt dagens kickboxingregler. Namnet på en sådan verksamhet torde ju vara ”kickboxing. Jag skulle helst kalla det ”kims slå- och sparka-verksamhet”, men det är svårt att rekrytera nya medlemmar med det namnet. Verksamheten är ju defacto kickboxing, men att använda det ordet är inte så enkelt som det låter.

Ty kickboxing är numera en egen och erkänd kampsport, likvärdig övriga kampsporter. Någonstans under processen från tävlingsform till kampsport gjorde man beslutet att ta till heders ett bältessystem, samma som man använder inom karate (i Finland alltså). När man gör det skapas direkt starka politiska hierarkier. Är man högt graderad sitter man i regel också på en hög beslutsfattarposition, eller åtminstone kan utöva mycket inflytande inom grenen. Är man lågt graderad ska man hålla käften. Krasst sett. Jag är ju lågt graderad och ska ju därför hålla käften :) Än mindre börja skapa kickboxingklubbar. Det fattar ju vem som helst.

Jag har faktist gått en grundkurs i kickboxing för många år sen, som avslutades med gult bältesprov. Under taekwondokarriären har jag också gjort tre trippar till Thailand för att träna thaiboxing i thaiboxningens hemland. Mer en så hade jag inte att komma med när verksamheten skulle startas. Förutom då mina 20+ år inom taekwondo. Men jag är inte den sortens ingenjör som gör någonting half assed. Jag ville inte sätta mitt rykte som kampsportare på spel genom att starta något som inte var seriöst. Jag var på det klara med att jag var utanför min expertis i den här grenen och behövde ta in mer kunskap utifrån. Ingenjörens angreppssätt – vad är målet, vilka är resurserna, vad är tidsplanen – hur når jag målet? Jag sträckte ut handen mot fyra storheter inom kickboxing som jag hade någon form av kontakt med sedan tidigare, och alla var intresserade av att stöda vår verksamhet. Hah!

Efter att ha provat oss fram med kickboxingverksamhet sedan 2012 etablerar vi officiellt kickboxing på Åland 2014 med stöd av stjärnorna Soke Auvo Niiniketo, Jörgen Kruth, Jarkko Jussila och Mathias Klockars. Dessa herrar blev våra faddrar och har tagit vår verksamhet under sina vingar sedan dess. Förutom alla resor vi gjort till dem för träning har Kruth, Jussila och Klockars besökt vår klubb årligen. Våra instruktörer har dessutom avlagt sina bältesprov i närvaro av Soke Niiniketo i hans klubb i Helsingfors. Vårt mål är förstås att hålla en hög kvalitet på vår verksamhet.

Inledningsvis var tanken att skippa bältessystemet helt i vår verksamhet. Jag hade ju ingen graderingsrätt i kickboxing så jag tyckte det skulle bli enklare så. Dessutom ska man vara ytterst försiktig med att trampa någon på tårna. Inget är så känsligt som bälten och graderingar för högra kampsportsherrar. Det sista jag ville var ju att komma på kant med sådana herrar. Innan vi officiellt sjösatte kickboxingen på Åland ventilerade jag ärendet angående bältessystemet med samtliga faddrar. Alla var av den åsikten att ett bältessystem är bra. Även om man såg utmaningarna ansåg man att fördelarna övervann nackdelarna. Det är trots allt runt 10% av utövarna som är tävlingsidrottare. Resten tränar för motion och hälsa. För tävlingsidrottarna utgör goda tävlingsresultat delmål och morot, men för den återstående 90%:en av utövarna blir ett bältessystem ett bra subsitut. Det är antagligen anledningen till att man tog in bältessystemet i grenen från första början. Och det faktum att 90% av utövarna inte tävlar är en bekräftan på att kickboxning inte längre är endast ett regelverk för tävling.

Så bältessystemet blev ett faktum. Enligt rekommendation från faddrarna tog vi in det finska graderingssystemet i kickboxing, för att utövare som flyttar mellan fastlandet och Åland ska kunna känna igen sig. WAKO har också en rekommendation för graderingssystem som vi tittade på i detalj, och vi beslöt att inte avvika från det fastländska systemet allt för mycket. Men att börja dela ut bälten enligt finskt bältesystem utan officiella graderingsrättigheter skulle nog skapat irritation på flera håll. Minst sagt. Jag kan se framför mig vilka finska kraftuttryck som skulle ha skrivits på facebook och andra forum :) Och som sagt var det ingenting som jag ville sätta mitt rykte på spel för.

Min kampsportserfarenhet (åtminstone mätt i år) består i huvudsak av taekwondo. Man kan därför säga att det jag lär ut är taekwondoteknik. Okej, jag har anpassat massor av tekniken för kickboxarna efter att jag lär mig mer och mer. Men vår kickboxing kommer alltid att genom mig ha sina rötter i taekwondon. Vi respekterar Finlands kickboxingförbund och vi vill inte trampa någon på tårna. Vi vet att vi inte har några graderingsrättigheter utfärdade av förbundet. Därför tar vi avstånd till förbundets utövarpass, där graderingsnoteringar normalt görs. Endast våra tävlande använder passet för noteringar i anslutning till tävlingar. Däremot har vi förtroendet av fyra stjärnor och experter inom kickboxing som står bakom de graderingar som görs i vår klubb. För graderingar använder vi därför egna graderingsintyg och grenen vi graderar utövare i kallar vi för TKD Kickboxing (taekwondo-kickboxing).


TKD Kickboxing är ingalunda en ny kampsport. Det är kickboxing så som jag blir lärd av våra faddrar med min bakgrund i taekwondo. Är det då ”riktiga” graderingar vi ger? – Så säger i alla fall fyra stjärnor inom grenen. Men vad vet nu de om kickboxing? Egentligen? :D

onsdag 30 november 2016

Höftböjaren

Jag står i lunchrestaurangen när det händer. Jag har just betalat min mat och tagit ett par steg från kassan inåt restaurangen med matbrickan i händerna när det säger "pang". Höftböjaren på vänster sida slår i kramp. Och en sjuhelvetes sådan. Det bara smäller till utan varning. På en sekund hugger den fast och det går en brännande känsla genom hela vänstra sidan av höften. Jag gör bedömningen att det inte är socialt acceptabelt att lägga sig ner på golvet och skrika, så jag gör det inombords. - Arrrrrrrrr!!!!!! Men jag står kvar, i panik, och känner svetten komma. Något framåtböjd med hela vikten på höger ben försöker jag balansera matbrickan med en sopptallrik och två vattenglas. Det sista jag vill är ju att dessa åker i golvet och jag drar till mig allas uppmärksamhet. Restaurangen är ju full med snygga sjuksköterskor :) Men jag kan inte röra mig. Där står jag som en opolerad bronsstatyett av ett uberfån med en matbricka påväg ur händerna och försöker se normal ut. Noot! Lyckligtvis ser min kollega mig och kommer fram till mig med en frågande blick – Baah, behöver du hjälp eller nåt? Hon tar brickan och jag lyckas besvärligt stapla mig fram till vårt bord genom att ta stöd från bord och stolar påvägen. Värsta invaliden liksom! Nå, det är inga problem att sätta sig ner. Höftböjar (-jäveln) vill ju gärna bli kortare, så det går bra. Den har varit spänd och bitchat omkring i flera dagar nu. Jag har den sista tiden verkligen tränat hårt och kanske, om jag är ärlig, slarvat med underhållsstretchningen. Sen hjälper det förstås inte att jag sitter på ett kontor framför en dator hela dagarna. Och efter den här lunchen nu så kommer jag naturligtvis att återgår till min bekväma kontorsstol för ytterligare ett pass av sittande. Detta hände för 12 år sedan. Då var jag inte lika insatt som nu i hur kroppens olika fina system fungerade, så min rehab bestod av vila tills det akuta gick över. Sedan tillbaka till den vanliga träningen och stretchningen. Förstås hände inget revolutionärt med höftböjaren och ännu idag är den lika spänd som då. Så nånting har ju inte fungerat kan man säga :)

Så idag, för ett par timmar sedan stod jag och väntade på att få gå av båten när höftböjaren försöker sig på ett likadant trick igen som för tolv år sen. – Pang säger det, och höftböjaren går i kramp. Förbannade #¤%(#”#/(”#¤ böjarjävel, säger jag inombords. Vilket är nåt jag förstås aldrig skulle skriva offentligt på en blogg :) Men så kändes det just då i alla fall. Vänteaulan är stor och det är säkert 50 pers där just nu som alla står och trängs med vinterkläderna på sig och svettas. Det är trångt och jag vill förstås inte hamna i nån tvivelaktig position till marken bland alla resenärers trängande fötter. Jag vet förstås inte så mycket om nånting, men denhär gången har jag lite mera såndära noitapoppakonsteja upp in i rockärmen. Euhm...eller nåt.

Alltså höftböjaren är ju väldigt central för att hålla bäckenet och därmed hela vår kropps upprätta ställning i position. Den får konstant kämpa emot yttre krafter och gravitiation, så man får ju trots allt förstå dess dåliga humör ibland. Höftböjarens antagonist är stora rövmuskeln, Gluteus Maximus. I en välfungerande kropp (vilket min inte är) så kan två antagonister inte arbeta samtidigt. Stretch-reflexen säger åt endera muskel att i samma grad slappna av som den andra spänns – jämför biceps och triceps. Båda kan inte dra ihop sig samtidigt (ok, faktum är att båda gör det eftersom den ena stabiliserar den andras rörelse, men det är överkurs, och nu gör vi det enkelt). Sannolikt är det så att min höftböjare är överansträngd därför att rumpan är slapp och inte vill göra sin del av jobbet med att upprätthålla kroppens hållning. Skulle rumpan göra lite jobb skulle höftböjaren kunna slappna av helt enkelt. Ok – så jag gör ett försök. Det här är egentligen inget nytt. Jag har lekt med de här musklerna hela sommaren så det borde inte vara några problem. – Men vadnu? Jag försöker febrilt att få kontakt med min vänstra rumpa – ingen reaktion. Det är som om jag glömt var jag ska spänna till. Jag vet att muskeln aktiveras om jag gör en hästspark, men jag tror inte att tanten i den tigerfärgade halsduken och den allt för kraftiga gröna ögonskuggan skulle ha förståelse för min fot in hennes mage. Så jag får låta bli att sparka och ta till andra verktyg för att väcka muskeln till liv. Jag vet ju exakt var muskeln sitter. Det krävs inte precis någon brain surgeon för att hitta en rumpa, ännu mindre för en utbildad massör ;) Diskret, eller så diskret som man nu kan under dessa omständigheter, smyger jag ena handen till min högra skinka. Precis där jag minns att muskeln brukar spännas när jag sparkar borrar jag in ett finger i muskeln. Jag försöker på det här sättet skapa en kontakt mellan centrala nervsystemet och muskeln som glömt hur den ska spänna sig. Med fingret inborrat i muskeln försöker jag mig åter på att spänna den. Och skriker lite grann inombords –”Det är ju HÄR du ska spänna dig din dumma #&/&#!” :D Det känns lite som att starta en gammal Moscovitch – sakta men säkert. Jag pumpar på och till slut känns det som jag får igång den. Jippii! Kontakten till rumpan är återställd. – Och hör och häpna. Omedelbart släpper höftböjaren sitt grepp. Öppna champagnen! Eller jo, tanten i halsduken har redan druckit upp allt!

Istället för att göra samma miss som för 12 år sedan och så snabbt som möjligt sätta mig ner och förkorta höftböjaren bestämmer jag mig för att skippa tåget och istället marchera in till stan till fots. Efter en tre kilometer i rask takt med långa steg där rumpa aktiveras och höftböjaren stretchas för varje steg är man som good as new igen. Vaddå ont i höftböjaren? Nä, du måste skämta! Det skulle inte jag känna till :D


Jo föresten, glöm inte bålen! :) 

torsdag 3 november 2016

Energi

Som idrottare har jag alltid räknat min prestationsenergi (personlig upplevelse av den ork som finns till förfogande för att utföra ett visst träningsmoment) som ett resultat av träning, kost och sömn. Men så är det ju inte. Det står klart för mig nu. Jag har gång på gång sett energin vara låg trots bra träning, bra kost och bra sömn, och jag har gång på gång sett energin vara hög trots utebliven träning, slarvig kost och sömnskulder. Ändå har det inte varit klart för mig att en fjärde faktor saknas i ekvationen. Som ingenjör får jag skämmas då jag inte kunnat se detta samband tidigare. Men sen finns det ju en vettig förklaring till det också – som den här gången inte är det att farbror börjar bli lite gammal, trött och senil :) Nej, det handlar om en fjärde faktor som västvärlden har svårt att definiera och därmed erkänna. Som ingenjör får man lära sig att basera sina teorier på bevisbara och mätbara fakta. Och börjar jag nu prata om sådant som inte kan mätas med en multimegatrometer så kommer blinkbilen med en tvångströja och sen blir det elchocker och madrasserad cell. Så hur gör en man? - Sen är det ju förstås inte meningen att nån ska läsa det här. Så skyll er själva :)

För många herrans år sedan såg jag en dokumentärfilm som handlade om 100-åringar. Man var intresserad om vilka faktorer som tillät att en människa blev äldre än 100 år. Det är ju sällsynt att man har så hög medellivslängd någonstans i världen, och blir man 100 år så måste man ju leva på ett speciellt sätt? Så man letade upp en massa gamlingar runt världens alla hörn och intervjuade dem om deras levnadssätt. Förväntan var att man skulle hitta förklaringar i hälsosam kost och motion, men förvånansvärt nog var det inte alls så. Jag kommer särskilt bra ihåg två tvillingsystrar som överlevt andra världskriget. Under intervjun förklarade damerna att de som små hade blivit lärda att lägga tjockt med smör på brödet. Man fick till och med se dem tillaga smördrypande smörsgåsar till fikat. Och till fikat drack damerna cognac och rökte tobak. De berättade att så gör de varje dag. Det gick normalt två paket röka varje dag. Desperat försökte intervjuaren hitta någon faktor som kunde förklara hur de kunde ha blivit så gamla trots att de levde precis tvärt emot det vi får lära oss om hälsa ur skolboken. Den enda lilla biten som tycktes överensstämma med teorierna var att damerna älskade att dansa och dansade i regel ett par timmar om dagen. Kunde motionen motverka deras annars så dåliga leverne?

Man letade naturligtvis också efter genetiska, geografiska och andra faktorer för att försöka hitta nyckeln till långt liv. Men det enda man kunde hitta som gemensam faktor för samtliga 100-åringar var deras goda humör. Det är nu det blir lite konstigt :) Tänk om det är så att ordspråket ”ett gott skratt förlänger livet” verkligen är sant? Tänk om? Damerna i intervjun skrattade sig mycket riktigt genom hela intervjun. Jag kommer också ihåg en kinesisk gubbe som alltid lutade sig bakåt och skrattade med magen lite lika som jultomten. Tänk om det är så enkelt? Vi håller tanken lite bakom örat tills vidare...

Jag har i mitt lilla diskbråcksprojekt hittat ett samband mellan gott humör och balans i det endokrina systemet. Det västvärlden gör fel är att se människokroppen som en maskin, tex en bil, där man kan byta ut en viss del mot reservdelar utan bekymmer. Så den liknelsen ska man egentligen försöka undvika, men man ska tala till ingenjörer på ingenjörers språk, så jag tänker ändå börja i den änden för att förhoppningsvis komma vidare därifrån utmed resonemanget. Människan är alltså en bil, och när den kör vägen fram år ut och år in, så slits dess rörliga delar. Märkesverkstaden nästa. Ni vet ju att man ska byta kamrem efter 100.000 km och toplockpackning efter 400.000 km. Nu förnyar ju människan sina celler själv, så i de bästa av fallen behöver vi inte byta till några reservdelar. Men vi har ändå en viss begränsad livslängd. Om vi kör vår bil försiktigt fram på en asfalterad väg endast i torrt väder och med försiktiga handtag håller bilen längre än om vi pinar skiten ur den på en skogsbana. Det är jättesjälvklart för oss då det gäller bilen. Men då det gäller vår kropp blir vi liksom de dummaste aporna på jorden. - Baah vaddådå? – Jo alltså om du sköter om din kropp håller den längre. Visste du det? Men nu satt ju damerna och åt smör, drack sprit och rökte tobak. Kan man vara mer motsägelsefull?

I det endokrina systemet finns en liten hormonpolis – Hypotalamus. Nu handlar inte denna berättelse om en redogörelse om det endokringa systemet, så förklaringen kommer att bli enkel och kort. Hypotalamus känner av hormonbalansen i kroppen och om den uppfattar en brist eller ett överskott av något hormon tar det till action. Via adeno- eller neurohypofysen kommenderar hypotalamus rätt organ eller körtel att frisätta korrekt mängd hormon tills balansen är återställd. Mycket förenklat alltså. Och ifall jag inte redan sade det – så jo, allt handlar om hormoner! :) Exempelvis produceras thyreoideahormonerna T3 och T4 i sköldkörteln. Dessa hormoner är ansvariga för bla ämnesomsättning, matspjälkning och reproduktion. Om sköldkörteln producerar för lite hormoner kan personen uppleva trötthet, viktuppgång och kyla. Hmm... trötthet. Det låter ju alltså inte som något recept för bra energi, eller hur? Och motsvarande är det med störningar i de andra hormonnivåerna. Det är därför jag vågar mig på att påstå att det finns ett samband mellan humör och hormonell balans. Jag har svårt att se att någon med dåligt humör kan upprätthålla en god hormonell balans i kroppen. Alla är vi ju på dåligt humör nångång. Det hör ju till att vara människa. Nu pratar jag om den klassiska surgubben som bor i alla kvarter när man är liten snok :)

När ett organ inte får arbeta på optimal nivå kan man ju tänka sig att det utmattas eller bränns ut? Och om belastningen är tillräckligt långvarig kanske tom förkortas i livslängd. När ett organ bränns ut och får störningar kan man ibland få mediciner och ibland byter man ut det som reservdelarna på en bil. Men om orsaken till organets funktionsstörning inte hittas och åtgärdas står nästa organ på tur att fallera inom kort. Alltså människan förkortar sin livslängd genom att inte upprätthålla hormonell balans i kroppen. Skratt frigör både dopamin och endorfin, vilka är hormoner som får oss att må bra. Dessutom sänker de stresshormonerna och därmed motverkar de den nedbrytande effekt stress har på vår kropp. Stress är ju annars ett av de mest skadliga ”sjukdomarna” vi människor tampas med i vår tid. Det tär på alla system i kroppen och får oss att förtvina inifrån. Immunförsvaret försvagas och cellförnyelsen blir ineffektivare. Skrattets positiva påverkan på vår hälsa skulle kunna förklara damerna i dokumentärens höga ålder. Men det är ännu djupare än så är jag rädd :)

Jag har också funnit, i mitt irrande bland både vetenskap och pseudo-vetenskap, att kropp och sinne utan tvivel sitter ihop. Om man är stressad blir kroppen spänd och är man lycklig har man lättare att slappna av. Stress ger upphov till spänningar, och spänningar ger upphov till störningar i cellernas förmåga att kommunicera med varandra, dvs förmågan att skicka signaler mellan sensorer, hjärnan och organen. Hypotalamus ska ju kontrollera hormonnivån i kroppen. På kvällen ska hypotalamus kommendera tallkottskörteln att öka produktionen av hormonet melatonin, som gör oss sömniga. Men hur vet hypotalamus när den ska göra det? - Jo, när det är mörkt. Och hur vet hypotalamus när det är mörkt? – Jo, för att hjärnan får signaler från ögonen, som är ett av de sensoriska organen. Om nåt skulle störa signalen mellan ögonen och hjärnan skulle detta försvåra hypotalamus arbete med att bedöma nödvändig melatoninnivå. På samma sätt om nåt skulle nåt störa kommunikationen mellan hypotalamus och tallkottskörteln så skulle ju tallkottskörteln inte veta hur mycket melatonin den ska utsönda. Vi vet även i västerländsk forskning att blinda har svårare att reglera melatoninnivån än seende. Våra viktigaste sensoriska kroppsdelar är ju förutom de som sitter på huvudet även händerna och fötterna. Skulle signalerna från dessa störas skulle kroppen ha svårare att bla avgöra temperatur och kontrollera balansen. Kommunikationen mellan de interna organen kan naturligtvis också störas enligt samma resonemang. Levern kan få svårare att kommunicera med njurarna och njurarna svårare att kommunicera med urinblåsan. När denna kommunikationskedja inte fungerar förstår ni själva att det kan bli svåra komplikationer för individen. För att saker och ting ska funka bra behövs alltså en balans mellan spänning och avlappning.  Allt för ofta är det avsaknaden av avslappning som är problemet vid störningar i organens funktion.

Så om vi föreställer oss att stress orsakar spänningar i kroppen, och spänningar i sin tur orsakar försvårad kommunikation mellan sensoriska organ, hjärnan och organen kan vi lätt förutse problem med att upprätthålla hormonell balans. Då spelar det ingen roll om vi äter, tränar och sover den korrekta numeriska mängden. Vi kommer ändå att ha en upplevelse av låg energi och eventuellt utmattning. Att finna en metod för att åstadkomma en avslappnad kropp är alltså steg ett. När kroppen är avslappnad och det saknas spänningar som ger upphov till störningar kan de elektriska impulserna mellan cellerna flöda fritt. Signaler når sin destination och rätt bedömningar och åtgärder kan göras av hypotalamus. Vad ska vi då kalla den här energin? Nå, Chineserna kallar den för Chi och koreanerna för Ki. Det är när man börjar använda dessa begrepp man vanligtvis tappar de flesta ingenjörer. Chi kan ju inte bevisas, trots mitt försök att ingenjörifiera ihop nån form av förklaring.

Vanliga dödliga är säkert nöjda med att förklara upplevelsen av låg energi med att spänningarna i musklerna konsumerar alla kolhydrater. Vackert så! Alla får ju ta till sig de teorier och förklaringar som känns dem som mest hemma. Jag bara rapporterar mina resultat från fältet från mina högst ovetenskapliga test på human test subjects, främst migsjälv.


Så enligt ovanstående resonemang kommer min prestationsenergi förutom träning, kost och vila även att bestå av nåt svårdefinierbart som kineserna kallar Chi. Kanske. Vem vet :)

fredag 28 oktober 2016

Kursdag

- ”Du måste vara Kim” utbrister en röst när jag stiger in i rummet. En kvinna någonstans i åldrarna mellan 50 och 60 kommer fram till mig och sträcker ut sin hand för att välkomna mig. Vi skakar hand och innan hon släpper taget håller hon min hand en kort sekund medan hon tittar mig i ögonen, som om hon försökte titta in i själen. På ett sätt som normalt skulle vara på gränsen till creepy. Men kvinnan har ett stort leende och en blick som gör det svårt att finna obehag. Hon ställer några artighetsfrågor om resan gått bra och om det varit svårigheter att hitta platsen, och släpper sedan greppet medan hon fortfarande tittar på mig en kort stund. Sedan ler hon ytterligare innan hon återvänder till sin plats i framdelen av salen.

I salen finns även fem andra kvinnor, men de står eller sitter på golvet på ett sätt som berättar att de också är kursdeltagare som jag själv. Kvinnan som hälsade mig välkommen är förstås ledaren. Henne har jag mejlat med innan och jag gissar att det var därför hon visste mitt namn. Inom tio minuter droppar det ytterligare in tre kvinnor. Allihopa kursdeltagare. Kvinnan hälsar alla välkomna med en handskakning och lite small talk. Det är intressant att iakta henne in action. Till skillnad från många människor som rör sig eller arbetar på gym, hälsoinstanser, rehabkliniker etc där det finns ett påtvingad social kontakt känns kvinnan äkta på nåt sätt. Det är inte det där påklistrade leendet och de där standarduttrycken ”härligt” och ”jamen underbart” som man ofta kan möta. Det känns som om hon genuint bryr sig. Därmed är gruppen komplett och kursen kan börja.

Kvinnan babblar på om substansämnet med en brinnande iver som om det inte existerade något annat här i världen. Det är svårt att inte dras med av hennes entusiasm och hennes positiva utstrålning. Det slår mig att många lärare skulle ha mycket att lära av henne berörande presentation. Hon fångar uppmärksamheten hos deltagarna och leder dem längs hennes berättelse med både spänning och förväntan. Fast egentligen gör hon knappast någonting medvetet. Jag tror det är hennes personlighet som bara passar hennes jobb så otroligt bra. Det är roligt att se när någonting är bara så rätt. Det är inga problem med störande bakgrundsprat eller användandet av mobiltelefoner. Vi sitter som tända ljus och lyssnar.

Kursen är teoretisk bara i början. Snabbt förändras den till ett mera praktisk testa-själv-upplägg varvat med teoretiska inslag och diskussioner. Jag blir snabbt en favoritköttklimp :) på ett positivt sätt. Kvinnan använder gärna mig som förevisningsexempel i de olika övningarna. Jag tycker det är kul. Jag tänker att det var länge sedan jag fick vara lärarens favorit i någon kurs :) Dessutom känns det som om jag får ut mer av kursen eftersom jag på ett annat sätt kan sätta mig in i vad hon förklarar då jag samtidigt känner exakt var hon klämmer och på vilket sätt. Jag är ju här för att få ut så mycket kunskap på möjligt.

I pauserna cirkulerar kvinnan runt och diskuterar med deltagarna. De flesta har förstås mycket frågor till henne substansämnet men det diskuteras också barn, arbete och skärgården. I tredje pausen kommer hon fram till mig. Hon sträcker fram handen igen för en handskakning. Jag sträcker ut min. Hon tar tag i den och sätter sin andra hand ovanpå. – ”Du har stark energi!” säger hon med ett stort leende. –”Mycket stark. En av de starkaste jag känt!”. Jag blir förvånad. Kvinnan sa ju att hon arbetat med dessa grejer över 20 år. Hur kan det vara möjligt? Men det är roligt att höra även om jag först tar emot det med en viss skeptisism. Instruktören på grundkursen i golf sade också att min grupp var den bästa han någonsin haft, trots att vi slog bollen till skogs varje gång vi träffade den. Jag tänker först att det kanske hör ett visst mått oskyldigt smicker till en sådan personlighet. Men kvinnan frågar mig om människor brukar säga att jag har varma händer? – Baah jo! Det får jag höra hela tiden. Hon förklarar att värmen kommer från energiflödet. Enligt henne innehar jag ett exceptionellt starkt energiflöde. Hon berättar också för mig att jag troligtvis är känslomässigt temperamentsfull människa som är mycket känslig för yttre påverkan, vilket också stämmer helt och fullt.

Kvinnan säger att hon uppfattar vissa blockader i energiflödet som jag borde jobba på. Hon ser inte samma starka energiflöde till nedre delen av kroppen som jag har i händerna. Med min energipotential borde fötterna uppfattas lika varma som händerna, men de är iskalla. Det kan jag bekräfta. Jag har alltid haft dålig blodcirkulation till fötterna. Jag berättar om den gången jag förfrös fötterna på dagis som liten, och om mitt diskbråck. Kroppen minns alla stötar och smällar den fått motta under åren. Det är på det sättet vi utvecklar spindelmannen-instinkterna, dvs att vi kan förutse smärtan innan smällen och därmed på instinktiv nivå rygga undan för att göra handlingen (jmf sätta handen på varm platta). Men kvinnan förklarar att mina blockader inte kommer från någon av dessa incidenter. Mer sannolikt kommer blockaderna från spänningar orsakade av känslomässig stress under lång tid, antagligen flera år. Diskbråcket är mer en konsekvens av spänningarna, inte en orsak till dem. Kvinnan menar att om jag kan återställa energiflödet till nedre delev av kroppen kommer diskbråcket också att bli bättre eftersom spänningarna runt det släpper. Hon är både entusiastisk och positivt. Hon säger att det är möjligt. Mer än så hinner vi inte chatta innan pausen är slut och vi återgår till agendan. Det finns fler deltagare som vill ha kvinnans uppmärksamhet. Jag förblir åter häpen över vad jag fått lära mig...

Detta från denna kursdag. 

fredag 30 september 2016

Kissen

Lördag kväll, sent. Jag dimper ner i soffan i en hög. Borde egentligen gå och sova, men den här tiden brukar det gå gamla hederliga svartvita filmatiseringar på TV och jag känner att jag vill varva ner en stund först. - Ah yes, en hederlig gansterfilm med italienare i kostym och revolver. Min favorit. De långa timmarna inklämd i bussen under helgen har gjort sitt för mitt diskbråck. Jag känner både stelhet och strålningar, men inte så farligt nu längre när jag får räta ut mig. Skönt! Resan var dock en pina. Filmen är ju bra så jag drar filten över mig och tittar vidare. Efter en stund kommer katten. Hon sitter på golvet och tittar upp på mig. Hon är ingen famnkisse så jag förväntar mig inte att hon ska hoppa upp i soffan. Jag vet att matkoppen är fylld så jag hälsar på henne men fortsätter att titta på filmen. Jag blir mycket förvånad när hon till slut ändå till slut hoppar upp på mig. Hon gillar ju filten tänker jag. Jag tror hon tror att det är hennes filt. Hon brukar ofta sova på den. Men hon letar sig ner mot mina fötter, och trampar först runt lite innan hon till slut lägger sig till ro mellan mina knän. Som en fjällräv, slingrad runt i en cirkel. Söt.

Detta här är sannerligen ett historiskt ögonblick. Det är inte många tillfällen då katten har varit så gosig eller närgången. Ofta kommer hon bara när man varit sjuk eller ledsen. Som om hon visste att hon behövdes. Det vanliga är dock närmast en dryg tonåring som tycker husse är pinsam. - Baah diss! Men ibland, som ikväll, gosar hon upp sig mot min kropp. Jag kan känna hennes värme genom filten och hennes andetag. Ibland suckar hon till. Efter en stund börjar hon också spinna – något som också är väldigt sällsynt. En verklig lyxsituation det här tänker jag för mig själv. Jag vill inte röra mig än mindre stiga upp, fastän jag börjar bli trött. Jag vill inte förstöra ögonblicket. Så jag ligger kvar och tittar på katten. Min uppmärksamhet har nu helt övergått till henne och min förundran över situationen. Jag reagerar inte ens när kulsprutorna uppenbarar sig på TV:n och skottlossningen börjar.

Men vad händer? Det känns som om värmen från kissen sprider sig längs mina ben. Filten utgör inte mycket till isolering (Pentik :)). Plötslig noterar jag att spänningarna i rygg och ben avtagit och att jag känner mig totalt lugn inombords. Kissens andning speglar av sig på mig och jag känner att min puls sjunker för varje utandning jag gör. Hon surrar sakta, som en rakapparat med dåliga batterier, men vibrationerna når ända upp till mina tänder. Det känns som om hon utstrålar någon form av vibrerande energi som lugnar och samtidigt läker. Ryggen känns mycket bättre nu. Jag känner inte av några spänningar alls, och bäckenet ligger i korrekt position. Jag förstår det inte men jag iaktar vilken effekt en liten kissekatt kan ha på en stor människa. Hur är det möjligt? Är det på riktigt eller sker detta i min fantasi?


Efter den här händelsen har mina tankar varit på katten mer än normalt. Och jag funderar mycket på om katter kan ha någon hemlig superpower gömd i sig som vi människor ibland är priviligerade nog att få känna av utan att erbjudas någon förklaring . Kan det vara så att de har någon form av hemliga läkekrafter? Som typ värsta Gargamel X 2000? Och hur kan de veta när vi behöver få lite av det? Jag har inga svar. Jag bara berättar om en upplevelse, som kan vara helt i min fantasi. Flumm eller icke flumm :) Tyvärr finns det ingen som vet...

fredag 19 augusti 2016

Diskbråck

”This can be cured in three months”…. *tysthet*. Häpen, förvånad…. Skeptisk... Nyfiken...
Först studsar orden mot min mentala rustning som gummibollar mot ett stengolv – “Jaja, det där har jag hört tidigare”. Men någonting gör att det är svårt att släppa japanens genomborrande blick och seriösa och självsäkra röst. Han menar det han säger på ett sätt ingen inom läkarvården tidigare gjort, och han tittar mig i ögonen då han säger det. Jag blir lite nyfiken, men tyvärr först flera dagar senare. Kanske just därför att japanen inte representerar läkarkåren. Han kändes tillräckligt galen för att verkligen ha nåt intressant på gång. Definitivt annorlunda i alla fall.

Jag fick beskedet om diskbråck av en läkare som stirrade på en röntgenbild och pratade mot väggen. Han såg mig aldrig i ögonen, och han var definitivt inte intresserad av mig som människa. Jag var en ansiktslös patíent som fick ta exakt 11,5 minuter av hans dyrbara tid. Jag hade ingen bakgrund och ingen personlighet, och definitivt inget värt att titta på. För honom var jag endast ett sjukdomstillstånd. Hans lösning för mig var att gå i korsett i ett halvår och äta Burana, men annars försöka leva så normalt som möjligt. Skulle det inte bli bättre efter den tiden så skulle man kunna steloperera. Det är sannerligen tur att jag inte obönhörligen följde den (över-)läkarens råd, men det är roligt att sitta och fundera på var man skulle vara idag om man gjort det. Jag gissar på soffan med stora ryggsmärtor trots stelopererad disk. Bitter. Definitivt bitter, och begränsad.

De som har/haft diskbråck vet att man utsätts för en väldigt aggressiv och kraftig smärta som har en knappnåls precision in i nerven, Ischias i mitt fall, och som sprider sig ut i ena benet ända ner till foten. Man kan lätt bli knäckt rent psyktist av en sådan smärta som aldrig avtar. Den bara är, hela tiden alla sekundrar i dygnet. Ingen position är helt smärtfri. Alla ställningar har sin smärta på olika sätt. I vissa känns det mest i ryggen, i vissa strålar det mer till benet. Till slut blir man desperat och börjar leta efter desperata lösningar. I mitt fall gick det bra. Jag kom i kontakt med en mycket skicklig naprapath, som hade en helt annan invikling än överläkaren på sjukhuset. För det första såg han kroppen som en helhet. Jo, det fanns ett diskbråck. Det hade en magnetröntgen definitivt bekräftat. Det var inget snack om saken. För att skydda ryggen hade kroppen kommenderat musklerna att gå i kramp. Ända från vänster vadmuskel i kors över ryggen till höger axel. Hela kedjan var hård som sten. I ett halvår gick jag till honom tre gånger i veckan på behandling för muskelkrampen, för att sedan under de följande drygt två åren successivt minska behandlingarna till en gång i månaden. Under behandlingarna pratade naprapathen med mig som om vi vore gamla bekanta, vilket vi givetvis också blev under alla de timmarna vi spenderade tillsammans.  Men han var genuint intresserad av mig från första träffen. Han frågade om mina dagar i skolan, de kurser som jag höll för vuxenstuderande  och vi pratade mycket om träning. Det var han som uppmuntrade mig att börja med gymträning och han var alltid intresserad av vilka framsteg jag gjorde i gymmet. Han pratade mycket om hur kroppens muskler ska ses som kedjor där varje muskel pratar med sina grannar och påverkar varandra. Det var därför som vaden var i kramp trots att diskbråcket låg i korsryggen. Han var också den första som pratade om hur stress skapar muskelspänningar. Han var intresserad av mitt liv för att försöka förstå varför diskbråcket från första början uppstått så att orsaken kunde behandlas, inte bara de symptom som var synliga just i detta ögonblick. Annars riskerar man ju att åka på ett till diskbråck i framtiden, eller ännu värre.

Tyvärr förstod jag inte naprapathens vishet förrän alldeles nyligen, fem hundra år för sent. Jag har alltid tyckt om honom. Både som person och som yrkesman. Han var inte bara trevlig och utåtritkad och jag kände mig alltid välkommen och han var alltid intresserad av vad som hände i mitt liv, utan han hade också ett väldigt stort yrkeskunnande. Han berättade långa historier om skelettet och muskler och hur allt sitter ihop, vilka jag tyvärr glömde bort de flesta med tiden. Vissa ordspråk sitter dock kvar som hackade i sten som jag också upprepar för mina adepter med jämna mellanrum (ni vet vilka) :) Men nu när jag tittar tillbaka slår det mig hela tiden - ”fan, han hade ju rätt (igen)”. Varför skulle det ta så lång tid innan jag förstod det själv?

Istället för korsett och Burana lade naprapathen fram tre helt andra metoder som bas för min rehabilitering – 1. extern behandling, 2. träning och 3. avslappning. Målet var en välbalanserad kropp. Den externa behandlingen var huvudsakligen naprapathens arbete. Tre gånger i veckan skulle han behandla musklerna med elshocker och massage för att få dem att släppa den hårda krampen. Jag skulle börja gå till gymmet. Vid den tidpunkten var jag jättemager och det var viktigt att bygga upp en stark fysik som kunde hålla kroppen i god hållning. Han poängterade hur viktigt det var att jag tränade hela kroppen, inte bara ryggen, trots att det var i ryggen jag hade skadan. Efter en tid kom också stretchning med som en del av träningen, men i början gick det inte att stretcha nånting i nån riktning :) Sist men inte minst uppmanade han också mig att allvarligt börja fundera på stress management. Mental stress visar sig i musklerna och det var inte helt oförklastligt att en stor bidragare till diskbråcket satt mellan öronen på mig. Jag studerade heltid, arbetade kvällstid, fungerade som vice ordförande för studentföreningen och idrottsansvarig i studentkåren. Mitt schema var fullt. Dessutom fanns en orolig familjesituation ständigt i bakhuvudet.

Naprapathen var övertygad om att man inte behövde operera. Inte nu i alla fall, kanske senare. Det enda han överenstämde med överläkaren var på uppmaningen att förutom behandlingen försöka leva så normalt som möjligt. – Ligg inte på soffan! Det är en av de värsta sakerna man kan göra mot en dålig rygg. Naprapathen lovade att vi kunde göra situationen mycket bätte genom hans behandling, och att jag så småningom skulle bli smärtfri. Men han var samtidigt mycket tydlig med att ett diskbråck lever man med hela livet. Det kommer aldrig att bli som det var tidigare. - Periodvis kommer du att känna av det, och ibland kommer du att få ”återfall”. Detta var trots allt goda nyheter och behandlinen gick som på räls. När jag skrevs ut tre år senare hade jag ökat 30kg i kroppsmassa och hade just tagit mitt första svarta bälte i taekwondo. Jag kände mig i gott skick.

Som naprapathen lovade har dickbråcket aldrig låtit sig förglömmas under alla år. Även om jag påstår att jag kunnat leva och röra på mig som de flesta andra har det ständigt funnits där och påminnt mig om dess existens. Långa stunder av stillasittande leder till strålande värk, jag kan inte sova länge i samma position, återfall kommer en till två gånger per år när jag har för dålig kontroll i en explosiv rörelse. Förstås alltid i kombination med stress som föranlett spänningar i rygg och baksidan av benen. Även om jag vant mig vid det är det ändå något jag önskar att inte fanns i framtiden. Särskilt när man nu börjar vara på ålderns höst :) När en galen (och mycket karismatisk) japan lovar att diskbråcket kan botas blir man därför lite lätt nyfiken. Tillräckligt nyfiken för att börja tänka i banorna att jag inte vill leva resten av livet i samma spår. Om diskbråcket kan botas utan kirurgi så är jag naturligtvis intresserad. Jag är inte känd som den som är rädd för arbete, om sånt skulle krävas.
Därför bestämde jag mig i maj 2016 för att göra allt för att se om japanen kunde ha rätt. Detta skulle bli mitt nästa mål inom träningen, och jag skulle angripa det på det sätt jag vet bäst – på ingenjörens ädla sätt genom modern projektstyrning :) - Vilket är målet? Vad kan göras till delmål? Vilka är de tillgängliga resurserna? Vilken är tidsramen? Utifrån detta skapade jag (endast för mig själv) ett litet projekt med min egen kropp som testmiljö och taekwondon som ledstjärna. Som Musashi sade ”Know the way” – The way är för mig The Do in Tae Kwon Do (do = way)…