tisdag 19 februari 2013

Eget ansvar

I tidernas begynnelse tillät Finland fri hastighet på landsvägarna. Idag har vi  tajta hastighetsbegränsningar. Hur gick det så? Man kan förstås vara jättekritiskt till denna förändring, eller så kan man fråga sig varför. Jag måste lite provocerande påstå att det som skiljer intelligenta varelser från andra är huruvida man kan se sambandet mellan handling och konsekvens. Tom hundar klarar av en sådan tankebana. Är det verkligen så svårt då för en människa att resonera sig fram till att det är antalet olyckor i trafiken som ligger bakom hastighetsbegränsningarna? Jag börjar bli lite trött på att se folk per automatik reagera med ilska genast beslutsfattare försöker implementera en ny regel utan att reflektera över vad som initierat tanken bakom regeln från första början. Det är klart att regler inskränker på min frihet och jag känner mig kränkt att någon utövar makt över mig. Men vill jag inte skapa migsjälv förståelse för regeln, om inte av annan anledning så för att befria migsjälv från att konsumeras av ilskan? Förstår jag bakgrundstanken till regeln är det lättare att acceptera den, ty väldigt sällan kan jag genom att visa min ilska och min bitterhet få regeln upphävd. I majoriteten av fallen är det endast jagsjälv som lider av min bitterhet. Tyvärr ser jag ofta tex i mitt jobb hur fokus ligger så stenhårt på individens själv att man skapar sig blockader för att ta in och behandla den information som står till förfogande och grund för den nya regeln. Ett väldigt enkelt exempel att förstå är varför en byggnad måste låsas om natten, jo annars skulle det ske stölder. Om man då är van med att kunna fritt röra sig i byggnaden om natten så är sannolikheten stor att man blir missnöjd om någon plötsligt bestämmer att byggnaden ska tömmas och låsas ett visst klockslag på kvällen. Ibland är man en oskyldig aktör som bara drabbas av regelns implementering på ett negativt sätt, men ärligt talat gott folk, hur ofta är vi inte en skyldig part? Vi är inte alltid så skenheliga som vi vill tro. För att åter relatera till hastighetsbegränsningarna – hur ofta har inte Du brutit mot reglerna? I de flesta fall skadas ingen, men när en skada sker är det ofta på grund av att någon inte hållit sig till reglerna och då måste en skärpning ske, vilken naturligtvis påverkar alla – även oskyldiga.

Jag fick lära mig för ett par år sen att tänka i sådana banor att alla handlingar strävar till något gott, och jag vill påstå att livet har blivit enklare efter det. Jovisst kan jag också anse att vissa regler som påverkar mig negativt är tråkiga och framför allt störande, men jag inser att de beslutsfattare som implementerat dem strävat till att korrigera en bristfällig situation. The need of the many outweighs the need of the few. Allra oftast handlar det om att människor inte klarat av att hantera sin frihet på ett ansvarsfullt sätt – någon har missbrukat någon form av rättighet som gett upphov till tråkigheter för andra. I alla fall av skärpning av regler hittar vi en anledning, och analyserar vi anledningen hittar vi också någon form av brist som man försöker korrigera. Vågar vi vara ärliga så kanske vi också ser vårt eget ansvar i situationen. Stora människor vågar fråga sig – vad var mitt ansvar i det som hände? Hur kunde jag ha påverkat den annorlunda? Ynkryggar letar efter anledningar utanför sigsjälva – jo,  jag körde på den där flickan för att vägen var hal, inte för att jag hade för hög hastighet. Jag har faktist en bekant som körde motorcykel med 130km/h på en väg med hastighetsbegränsning 70km/h. Hon blev tagen i en fartkontroll och blev förstås av med körkortet. Hennes respons var ”snutjävlar”. Detta vittnar helt och hållet om oförmågan att se sitt eget ansvar. Hon var helt medveten om hastighetsbegränsingen, och gjorde ett aktivt val att överskrida den fullt medveten om de eventuella konsekvenser hon kunde möta – som i trots allt best case scenario är att bli av med körkortet, och worst case scenario skulle tex kunna vara att köra ihjäl ett barn. Trots det fanns det ändå ingen förståelse för relationen mellan det egna handlandet och konsekvenserna när konsekvenserna inträffar.

Människan har många skyddsmekanismer i sitt huvud, och hjärnan kommer att försvara individen in i det sista från att känna sig dålig och misslyckad. -Precis som självbevarelsedriften ska skydda kroppen vid hotfulla situationer. Det är antagligen därför som anledningar till rådande omständigheter måste hittas utanför individen. Man helt enkelt vill inte eller kan inte erkänna att man gjort fel, och att man är en aktiv part i händelsekedjan med ett eget ansvar. Istället får beslutsfattarna bära korset och vara ”idioter”, ”dumma i huvudet” eller min personliga favorit ”diktatorer”. Men faktum är att det är mänskligt att göra fel. Alla människor gör fel, ty det är det som gör att vi är människor. Att kalla  en annan människa dålig för ett hon begått ett misstag är att vara hycklare. Därför finns ingen verklig reell koppling mellan att erkänna att man gjort ett misstag och att som människa vara misslyckad eller dålig. Tyvärr har vissa människor ändå skapat sig den kopplingen, vilket gör det svårt att implementera regler, och ännu svårare att använda (enforce) dem. En enkel sak som de flesta kampsportsintruktörer känner igen är bältesproven. En kriterie för att få komma på nästa bältesprov är att man har ett visst antal träningar dokumenterade i sitt träningskort (plus många andra kriterier förstås). När bältesprovet närmar sig och kompisarna blir bjudna men inte man själv klarar ändå många inte av att se anledningen till den uteblivna inbjudan. Det är så enkelt att titta i träningskortet och konstatera att det saknas 20 träningar, men ändå är det som om man inte vill förstå situationen. – Jag har ju varit sjuk, jag har haft problem med ryggen, jag har tvingats jobba övertid, etc etc etc. Problemen ligger utanför personen. Alldeles nyligen var det en utövare som slutade för att han inte fick komma på bältesprov. Att det saknades 20 träningar i kortet var han helt oförstående till. Det var ju inte hans fel att de saknades. Suck!

Nu generaliserar jag till min fördel. - Jo, jag är jättemedveten och jättekritisk till alla regler och lagar som stiftats enbart pga avundsjuka, men det är inte det fenomenet jag diskuterar nu. Det är helt förkastligt enligt min mening att implementera regler på basis av nån annans avundsjuka. Avundsjuka baserar sig på en uppfattning om rättvisa, och rättvisa är subjektivt, så därmed kan en sådan regel aldrig i verkligheten bli annat än orättvis. Jag kan tex tycka att det är fantastiskt orättvist att man skattemässigt straffas med en högre skatteprocent om man skaffar sig en biinkomst. Hur är det rättvist för en person som uppskattar hårt arbete och som gärna vill leverera mer än ordinarie arbetstid? För vissa är det, för andra inte... dvs subjektivt.

Var hamnar man då som ledare om man har människor i sin skara som inte är kapabla att resonera i termerna personligt ansvar? Då kan ett exempelhändelseförlopp se ut på följande vis: Frihet missbrukas => man tvingas implementera regler => reglerna mottas negativt => ledaren försöker förklara bakgrunden till reglerna => det egna ansvaret kan inte erkännas, orsaker letas utanför självet => ledaren blir bad guy som orsakar problem i formen av regler som inte förstås => missnöje bildas hos båda parter och konflikter skapas. Nå, vem skapade konflikten? Ur ledarens synvinkel skapades konflikten när människan inte ville förstå varför regeln måste implementeras, medan den andra parten anser att konflikten startar med att regeln implementeras. Vem har rätt?

Vid förändringar, som det alltid innebär när man implementerar en ny regel, är det förstås viktigt med information så att sådana individer som inte själva är kapabla att ställa frågan ”varför?” blir matade med relevant information. A och O är information, information och åter information. De som trots allt bildar sig en mental blockad för informationen, eftersom de ändå undermedvetet känner sig involverade i ansvaret men skyddar sitt själv, kommer tyvärr inte att vara mottagliga hur mycket information man än ger dem. Det här är jag bekant med. De kommer att desperat leta anledningar som ligger utanför dem själva. Dessa personer är det otroligt svårt att nå. Här måste man vara analytisk och allert på situationen. Man kan inte åtgärda en sådan situation med ytterligare information. Det är vanligt att personen ändå argumenterar att man inte fått tillräckligt med information, men det handlar alltså om ur den personens synvinkel sett ”rätt” information = man har ju inte fått höra det man ville höra, och det är ju inte samma sak. Ok, då måste man konstatera att personen inte tar emot erhållen information. Ett sådant vittne är tex det att personen återkommer med samma argument och anklagelser gång på gång trots att man omsorgsfullt försöker förklara situationen som gett upphov till dem ur alla tänkbara synvinklar. – Att en person återkommande frågar samma fråga, trots att man gett svaret, vittnar ju om att svaret inte uppfattats. I vissa fall säkert för att man inte kunnat beskriva situationen tillräckligt väl, men i många fall också av den anledningen att personen blockerar informationen som ligger för nära det egna ansvaret (och undermedvetet skapar en bedömning av det egna värdet som människa).

I en kampsportsklubb är situationen ändock relativt enkelt – människor här måste välja mellan att acceptera situationen/regler/kultur/bestämmelser för att kunna fortsätta träna, eller kämpa emot och till slut tvingas sluta sin karriär åtminstone i den klubben. Det finns ingen diskussion om att jag kommer att ändra mina regler angående bältesprov för att en nybörjare anser att det kränker honom att han inte blir inbjuden tillsammans med kompisarna. Det hela ligger på eget ansvar, och i stark relation till konsekvenser. Det finns också exempel där medlemmar försökt sig på baktal och mobbing i klubben, och även de har till slut tvingats sluta. Jag kommer inte att acceptera mobbning i klubben, och när det sker visar jag mobbarna dörren.

I arbetslivet är det dock mycket mer komplicerat. För det första finns det starka (kanske allt för starka) direktiv som ska skydda arbetstagare från ogrundade avskedningar. Jag kan tycka att reglerna inte är rättvisa, men det handlar om hur man är som människa. Detta är endast min personliga åsikt, och ska inte ses som ett facit. Personligen är jag nämligen en människa som uppskattar hårt arbete, och jag anser att belöningar ska vara i relation till prestation. För att relatera till min tidigare kommentar om skatteprocenter för biinkomst, så anser jag att man borde belönas om man tar ett till arbete, inte straffas så som det är nu. När jag så ser hur mitt hemland besluter i skattefrågor kan jag tycka att regelverket är fel eller orättvist. Då är det mitt beslut att antingen acceptera det och bo kvar, eller flytta till ett annat land som har en vettigare politik. Så borde det också vara i mindre skala. Om jag inte kan acceptera regelverket för den verksamhet där jag befinner mig så borde jag söka mig någon annanstans. Ett annat exempel här är synen på alkoholmissbruk på arbetsplatser. Skyddsnätet för arbetstagaren är ganska starkt och sålänge arbetstagaren godtar arbetsgivarens erbjudande om vård så kan arbetsgivaren inte avskeda personen. Är det rättvist? Jag tycker inte det, men andra som jämnställer alkoholmissbruk med en klinisk sjukdom gör det. Det är därför jag har en långsiktig plan på att dra mig tillbaka till Florida J Man borde nämligen också i arbetslivet kunna hänvisa personer som inte uppfyller förväntningarna till andra verksamheter. Absolut på grund av en sådan anledning som alkoholmissbruk på arbetsplatsen. Nu glider vi iväg lite på en annan diskussion...

Det som är min poäng är att man som ledare har ett ansvar att se till att berörda parter har nödvändig information angående beslutfattning om regler som begränsar personers rörelse i en verksamhet. Men vad gör man när personerna blockerar informationen och förflyttar ansvaret utanför sig själva och gör tex ledaren till en fiende? Är det inte dags då att gå skilda vägar? Att fortsätta i en konfliktfylld situation där man aktivt utför gärningar för att skada/såra den andra är inte en hälsosam situation för nåndera part, och som inte har någon trevligt målsättning. Eller är det så att beslutsfattaren ska få rollen att agera psykolog och få ansvaret för att lösa upp de psykologiska knutarna som personerna har skapat sig för att skydda jaget från en dålig självbild. Ska kompetenskraven på en ledare vara magister i psykologi i framtiden? Hur mycket ska man dalta med och tycka synd om människor, och när kan man bara be dem att söka sig vidare? Var är gränserna för det personliga ansvaret? Vad är rätt? Vad är rättvist? Vad är moraliskt korrekt? Vad är politiskt och juridiskt korrekt? Jag tror inte att två personer delar samma åsikt... Min åsikt representeras bara av en människa på jorden, och jag tycker det är tråkigt att se att vi hellre blir arga på regler än förstår vårt eget ansvar i deras uppkomst.