Experternas lillfinger

  Föreställ er en av tidernas största boxningsstjärnor värma upp inför en viktig tävling. Kanske den viktigaste någonsin. Uppvärmningen börjar ordentligt tidigt innan han ska upp i ringen. De första skuggboxningsrundorna kör han i gymmet innan han ens anländer till tävlingslokalen. Han har på sig en lös och bekväm overall. En favorit som varit med i många år, både sliten och smutsig, men på nåt sätt hänger den kvar. Kanske för att den för tur med sig :) I gymmet är det tyst och tomt. Han är den enda på plats. Han försöker samla mental fokus inför kvällens sammandrabbning. Han dansar runt i ringen, jabbar lite slött och försöker sätta sig i det rätta psykologiska tillståndet. Kroppen rör sig löst och ledigt och jabbarna är ganska intetsägande, symboliska men vittnar ändå om en lång erfarenhet. För tre år sedan bröt han lill- och ringfingret på vänster hand i en bortamatch, och även den högra handen har fått sin beskärda del stryk under karriären. Han har svårt att sluta handen och håller därför händerna ganska slappt när han skuggboxas. Han vill inte sätta för mycket fokusering på dem. På båda händer sprätar både lillfinger och tumme ut från resten av den slutna näven. 

  Boxningsstjärnan blir till film. Hollywood gör en mycket påkostad och romantiserad story om boxningsstjärnans uppväxt, liv och kamp till segern. Den ovanstående scenen när han står och värmer upp i den ensamma boxningsringen är en av de mest dramatiska i hela filmen. Filmen blir succee och ses av miljoner och åter miljoner tittare över hela världen. Den dramatiska scenen når många unga pojkars ögon som går och drömmer om att nångång i framtiden bli boxningsproffs.

  En pojke börjar några år senare vid en kampsportsklubb. Han har sett filmen och i några år fantiserat och visualiserat sin karriär till toppen. I hans huvud är han redan boxningsproffs. Han har ju skuggboxats hemma precis som på filmen flera gånger. Det är hur enkelt som helst. Han är en talang. Han behöver bara några korta träningspass för att finslipa sin teknik, och sedan kommer tränarna att upptäcka hans talang och göra allt för att föra honom till rampljuset. Det kommer att gå bra! Som stjärna kommer alla flickor att vilja ha honom och alla killar kommer att vilja vara honom. Han kommer att få respekt!

  Pojken hoppar ivrigt in på mattan första träningen. På sig har han sin huppari med huvan över huvudet. De har ju så boxarna gör. I luften svingar han sina händer och jabbar på samma sätt som i filmen. Det är en slående likhet i pojkens och boxningsstjärnans handpositionering. Som en kopia av den gamla stjärnan håller pojken också sina lillfinger och tummar utstickande från de övriga knutna fingrarna. Han känner en av den övriga medlemmarna i kampsportsklubben. Han dansar glatt fram till honom och uttrycker ”hoppas vi ska boxas hårt idag” mellan några snabba jabbar mot kompisens ansikte.

  Träningarna börjar på vanligt sätt med fys. Kroppen ska ju värmas upp ordentligt.-Vad är det här för tjaffs? Jag vill ju boxas? Efter 10 minuter är pojken helt förstörd. Konditionsbelastningen var kanske inte den förväntade. Så var det ju inte på filmen. Äntligen börjar teknikträningen. Första drillarna ska ske på handmittzar. Pojken intar ivrigt sin matchställning, så nära den filmatiserade versionen som möjligt. Han vet ju vad han sysslar med. Nu ska han imponera. Han måttar sitt första slag , och PANG! – AJ! Dit rök lillfingret. Pojken fick föras till akuten och gipsa sin hand. Han kom aldrig på träning igen.

  Det är inte en eller två gånger man mött 14-åriga boxningsexperter med sprätande lillfinger. Ofta är riktig träning inte det som de förväntat sig, och ofta blir karriären kort. Jag tycker personligen att det där sprätande lillfingret är en särskilt underhållande faktor. Det ser man väldigt ofta och är ett speciellt kännetecken :) Ett tecken på hur vi ser på våra idoler och hur hårt vi strävar att efterlikna dem och deras unika särdrag, helt utan eftertanke.... även om det kan placera oss på akuten.

Litteratur top-five

Ja, man inleder ofta sin kampsportskarriär med en hunger för att lära sig slå, sparka, brottas etc, dvs fysiska kamptekniska färdigheter. Olika människor har förstås olika drivkrafter, olika intresseområden och olika målsättningar med sin träning. Det kan vara allt mellan självförsvar, kondition, medaljer och personlig utveckling på det mentala planet. Alla är vi ju olika, och det är inte helt ovanligt att motiven förändras under karriären. Det liksom hör till, och på samma sätt som med Maslows behovstrappa utvecklas utövarens målsättningar vartefter olika behov blir uppfyllda.

Men under karriären utsätts utövaren för flera tillfällen av tveksamhet – ska jag fortsätta eller söka mig vidare till en annan klubb/instruktör/stil/gren/verksamhet? Första gången efter allra första träningen – ska jag komma tillbaka till denna klubb nån fler gång? Detta är synd, för jag tror inte det finns någon verksamhet som kan visas/upplevas med rättvisa under ett enda träningspass. Särskilt inte taekwondo som är en så pass bred entitet bestående av flera delområden.

Den andra tvekan kommer också ganska tidigt i karriären, typ under eller just efter nybörjarkursen. Det är då som man börjar se vad grenen/stilen består av för komponenter och ska börja ta ställning till om den här grenen/stilen med dess instruktörer och infallsvinkel kan föra utövaren närmare den personliga målsättningen – gillar jag den här typen av aktivitet överhuvudtaget? Kommer jag att bli bättre på det jag upplever att jag behöver i den här klubben?

Efter några år, beroende på aktivitet och talang, kommer den tredje tvekan då utövaren börjar ha koll på stilens/grenens alla tekniker – dvs det finns inga nya överraskningar och fokuseringen blir inte så mycket nytt utan mer att finslipa det man redan kan. Är det en person som har ett omättligt behov av att ständigt få testa nya saker kan en verkamhet då bli tråkig. Det där med upplevelsen att kunna nåt är ju väldigt olika. Jag upplever ofta att dessa rastlösa personer har en allt för låg nivå av självkritism. De är ofta nöjda med att utföra några enstaka tekniker och tror sedan att de behärskar tekniken och vill gå vidare. De förstår inte värdet i de tusentals repetitioner som det trots allt krävs för att en teknik ska bli tillräckligt ren och dessutom kunna aktiveras autonomt.

Kommer man över den tredje tvekan, kommer nästa tvekan ungefär då man klivit förbi svart bälte och man därmed uppnåt ett stort pinnhål på träningsstegen. Det är då man börjar leta efter det där omtalade filosofiska djupet som ska finnas i traditionell asiatisk kampkonst. Man börjar ställa sig frågor som – finns det inget mer? Är detta allt? Förstår man inte då att fysiska tekniker endast är en liten droppe i havet så kan det vara svårt att hitta en fortsättning i verksamheten. Det är faktist också så att vissa utövare inte vill tro att det finns. För dem är att tänka sig att det finns nåt mer djup i en verksamhet som handlar om biomekanik är att tro på hokus pokus. Tyvärr har 70/80-talets media marknadsfört och förvrängt kampsportens kärna till nån form av övernaturlig magi som också kanske bidrar till att seriösa kampsportare gärna vill ta avstånd till en djupare mening. Det är synd.

Jag har ju själv gått genom alla dessa tveksamheter under min karriär och har funnit att - jo, det finns alltid mer! Det finns alltid nya saker att lära sig, såväl biomekaniska som filosofiska. För mig tog det väldigt många år innan jag faktist förstod vad det innebar med påståendet att lära sig kriga för att undvika kriga. Vi har nyligen diskuterat detta påstående på träningarna och jag har också försökt att sätta själva man-to-man-combat i perspektiv mot alla andra viktiga faktorer som påverkar ett krigs utkomst. Krig ska i våra dagar ses som utmaningar i livet. Som exempel är det faktist viktigare för oss idag med psykologiskt manipulativa färdigheter än man-to-man-combat-färdigheter. Att få en människa att inte vilja slåss är alla gånger effektivare än att försvara oss i ett begynnande slagsmål. Lyckas vi få människor i vår omgivning att tycka om oss behöver vi ju aldrig slåss. Därmed blir att sprida glädje ett mycket effektiv vapen i livets krigsföring. Detta bör studeras noggrant!

Jag har hämtat mycket av min insikt och mitt synsätt från olika litterära verk jag tagit del av under åren. Jag tänkte därför delge en liten top-five-lista på viktigaste verken som gett mig nån form av banbrytande tankar angående krigsföring, som kan tillämpas på livets olika vardagliga utmaningar. Jag tror på nåt sätt att detta är vad kampsportsträning handlar om – att kunna manipulera omgivningen så att ett slagsmål inte kan äga rum. Om jag inte behöver uppleva rädsla över en fysisk förlust är jag fri att studera och använda andra metoder.

1.)    Fem ringars bok av Myamoto Musahi, tolkad av Stefan Stenudd

2.) The Art of War av Sun Tzu, översatt av Samuel Griffith

3.) The Grandmasters Book of Ninja Training av Masaaki Hatsumi

4.) Bubishi av Patrick McCarthy

5.) 47 Ronin, romantiserad av John Allyn

 

Alla dessa ovanstående verk, och många många fler, har något viktigt de vill signalera. Det är inte självklart att man förstår dem första gången man läser dem. Särskilt inte om man läser dem för tidigt i karriären. Man kan inte förstå ett djup av nåt man inte begriper ytan av först. Därför rekommenderar jag att man läser dem fler gånger under karriären. Jag har själv upplevt att de gett nya tankar varje gång jag läst dem, och jag har också fått en känsla av djupare förståelse för innehållet varje gång. Kampsportsträning är ständigt pågående. Är man inte i salen och tränar kan man alltid studera litteraturen (med tyngdpunkt på studera, inte enbart läsa). Sätt hellre din vilotid på nåt av dessa verk än att sitta framför datorn och ta del av diskussionsforum där en massa wannabes skyter om sina kusiners färdigheter. Eller gamla gubbars privata bloggar som berättar om deras personliga livsuppfattningar :)