Trappstegsmodellen

När jag föreläser brukar jag prata om en trappstegsmodell för hantering av våldsamma situationer. Läsaren ska veta att jag ingalunda vill ta creds för den här modellen. Det är nåt jag snappat upp under åren i karriären. Modellen är barnsligt enkel och därför passar den bra åt en enkel man som mig. Poängen med stegen är att synliggöra det faktum att det finns väldigt mycket man kan göra för att undvika att bli måltavla för flygande knytnävar innan situationen gått så långt.

Steg 1 – Undvik att gå till platser där sannolikheten för våld är stor. Är det verkligen nödvändigt att gå på den festivalen i det sällskapet? Är det verkligen nödvändigt att gå på den där efterfesten till den klubblokalen? Är det verkligen nödvändigt att ta den svarttaxin? Etc. Ofta är det spänning som lockar oss att göra dumdristiga beslut som i slutändan kan placera oss i en hotfull situation. Vi får helt enkelt placera för- och nackdelar i vågen för vårt personliga risktagande och se vad som löns att göra. Sen finns det också situationer då platser med potential för våld inte kan undvikas. Exempelvis om man arbetar på ett sådant ställe (någon måste ju göra de jobben också). Men sen ska vi komma ihåg att mycket våld sker i hemmen och det är inte så lätt att undvika sitt eget hem. Är det omöjligt att undvika stället får vi helt enkelt avancera till steg 2.

Steg 2 – Lämna stället då du märker att det börjar bli hotfullt. Det verkar självklart, men i praktiken är det ändå inte alltid så lätt. För det första är vi människor belastade med någonting som heter EGO. Och vårt ego jobbar inte alltid till vår fördel. Om man blir uppmuckad av en kille inför andra människor tror egot att man kommer att ses som en förlorare om man går därifrån. Särskilt om där finns människor (läs snygga tjejer) som man vill imponera på. Ingen vill ju vara en förlorare. Istället kommer egot att styra en längre in i konflikten, för att man inte ska tappa ansiktet inför de andra. Sedan kan det också vara så att man inte kan lämna stället för att man måste skydda en annan människa. Exempelvis om en sinnesförvirrad hålligångare skulle få för sig att din kompis tittade snett på honom och börjar mucka gräl. Då är det givetvis så att man tar kompisen med sig och går därifrån, men ibland måste man skydda ett barn, en gamling eller en handikappad. Det är illa att bli kvar i situationen när den blir våldsam, men det är värre att lämna en annan ensam i sticket.

Steg 3 – Trappa ner hotet genom säker kommunikation. När det inte går att undvika att hamna face to face med ett hot finns det fortfarande möjlighet att undvika fysiska våldsamheter. Genom att på ett medvetet och planerat sätt använda kroppsspråk och meningsformuleringar har man goda chanser att trappa ner aggressionen i en hotfull situation. Detta är en färdighet som måste övas in och ständigt underhållas, till skillnad från steg 1 och 2 som endast kräver lite eftertanke och en gnutta mod att gå emot sitt ego. Säker kommunikation är en färdighet som är mycket, mycket viktigare än färdigheter i slag och sparkar. Man vill aldrig hamna i en fysisk situation eftersom det innebär en stor risk för att bli skadad. Att kunna hantera situationer på steg 3 är mycket viktigt. Blir man oändligt skicklig på det behöver man ju aldrig slåss. Ni har säkert hört talas om människor som kan ”prata sig ur vad som helst”.  Jap, har ni lyxen att ha en sådan i din kamratskapskrets – iakta och lär dig! Det är den viktigaste färdighet du någonsin kommer att få lära dig!

Steg 4 – Försvara dig med fysiskt försvar. Ibland lyckas man helt enkelt inte. Våldet söker upp dig och har redan på förhand bestämt sig. Nu är vi på sista trappsteget och situationen är mycket allvarlig. Det råder nu stor risk för skador. När slagen och sparkarna flyger är det för sent att prata och vi kan inte längre undkomma fysiskt agerande. Därför är det bra att vi som kampsportare kan hantera det här trappsteget. Men vi får inte vara blinda för det faktum att ”äkta” våld på gatan inte alls liknar den typen av låtsasvåld som man i regel tränar i kampsportsklubbar. Kampsportare är bra på biomekaniska rörelser men ofta svaga på det mentala arbete som krävs när en våldssituation är på riktigt. Vi övar aldrig på att vara rädda för livet, bli nedvärderade och förolämpade, känna smärtan av en led som krossas, uppleva motståndarens raseri och aktiva och genuina strävan till att skada oss. Därför finns det alltid en risk att även den erfarnaste kampsportaren fryser till och inte förmår sig göra nåt.  

För att nå en konklusion på den här modellen vill jag lyfta fram de två väsentliga färdigheter som en människa som lever i en verklighet där våld kan förekomma bör träna på – steg 3 (säker kommunikation) och steg 4 (fysiska självförsvarsfärdigheter). Träna, lär dig, och bemästra dessa så behöver du inte känna oro för våld längre. I teorin borde det inte existera våld i vår utvecklade och sofistikerade värld, men ändock gör det det. Och samhället verkar helt oförmöget till att hantera det. Varför ökar våldsstatistiken varje år, trots satsning på satsning på olika projekt som ska minska våldet i landet? Man står handfallen. Därför gott folk, måste var och en av oss själva ta ansvar för vårt liv och vår säkerhet. Och det behöver inte vara sådär jättekomplicerat. Det mesta jobbet sitter nämligen innanför skallbenet på oss och är attitydsbetingat. Efter några år som intresserad kampsportare (och –nörd, väldigt mycket sådan dessutom:)) har jag hittat en formel för detta som jag tror på. Tyvärr har jag inget namn på den ännu :)