Vårt första samtalsämne var en sån enkel sak
som myggor. Min bordskamrat är inte alls intresserad av vem jag är på basen av
hårdkodade variabler (hemort, utbildning, yrke, etc), utan mer om hur jag
resonerar i olika frågor – vilka frågor som helst. Jag är själv precis likadan.
Det är människors sätt att ta in och tolka omvärlden som gör dem unika och
intressanta. Vad säger hemorten om en människa egentligen? Absolut ingenting om
personens åsikter om tex höst vs vår, personens förmåga att resonera objektivt
vs subjektivt, personens sätt att analysera ett fenomen strukturellt vs
holistiskt.
Min favorit på stora
sociala tillställningar, där man tilltvingas bordssällskap, är mannen som
enligt egen uppfattning står i världens centrum och därifrån kan diktera vad
som är rätt/fel, bra/dåligt, trevligt/tråkigt till mänskligheten. Ofta är
fokuseringen på det negativa. Håller man automatiskt inte med åsikterna är man
en idiot (”jeevla idiåot”) som inte
fattar nånting. Eftersom världen kretsar kring honom behöver han inte visa
någon form av hänsyn. Inte heller när han förser sig ur serveringsskålarna så
att maten inte räcker till alla vid bordet - ”man gåtar råff åt se” uttrycker
han mycket kraftigt och burdust när han iaktar sällskapets toma fat. Den starka
överlever. Dessvärre behöver vår man inte ägna sig åt träning eftersom han äger
en domkraft och ett gevär. Allt en man behöver! Träning är för fjollor.
Jag kan anse att en
man som tycker att träning (vilken form som helst) är en urlöjlig
sysselsättning men inte förmår förklara varför arbetar på en smula ytlig nivå,
rent intellektuellt. Särkilt om han präglas av dålig hållning, ölmage och ett konstant
flämtande som vittnar om dålig kondition. När det blir snarlika diskussioner
som handlar om övertygningar som inte kan bevisas eller argumentateras för och
inte får ifrågasättas drabbas jag av ett akut ointresse även om jag artigt kan
sitta och låtsas lyssna i några timmar. Man får helt enkelt se det hela som ett
studieobjekt.
En man som istället
sitter och funderar på myggornas inre väsen, och trots deras väldigt irriterande
existens för oss människor, ändå tjänar ett nånslags syfte i naturens kretslopp,
och hur man på olika sätt kunde påverka deras vilja att angripa oss människor. Hur
löjligt samtalsämnet än är, är detta en man som arbetar på ett djupare plan. Alltså
långt ifrån ”myggor är skit, punkt”. Djupt tankesätt intresserar mig. Min
bordskamrat frågade ingenting om min hemort, utbildning eller arbetsplats och vad
jag fick veta om honom angående arbetsplats var att han arbetade för nåt
företag inom köks- och cateringbranschen.
Jag tror inte min bransch kom på tal fast jag tror att berättade något om min
arbetsplats. Som sagt var dessa områden inte av intresse. Det var en mycket
trevlig kväll som gett mig mycket nya synvinklar och tankar om det sociala
spelets regler.
Det var inte förrän
efter tillsällningen jag fick veta att jag diskuterat med ingen mindre än VD:n
för ett av de största cateringföretagen i landet. Då först slog det mig på
riktigt hur imponerad jag var av den här mannen. Vilken ödmjukhet alltså! Det
är inte riktigt det man är van med om man säger så. Inget skrytande och inga
jag-är-högre/viktigare/bättre-än-dig-signaler. Vad jag alltså vill diskutera
idag är ödmjukhet och frihet från tvångsimpulser att hävda sig själv.
Jag har nämligen
noterat att det finns en viss typ som på ett lite irriterande sätt ständigt
måste få inflika sina olika meriter i helt vanliga samtal. Med vissa människor
är det skrämmande förutsägbart. Man liksom sitter och räknar sekunder tills
chansen dyker upp för honom/henne att få berätta att han/hon är chef, doktor,
eller svartbältare. Det var en kompis till mig som på ett bröllop pekade ut en
av gästerna och berättade att han var belastad med denna egenskap, och att han
så snabbt som möjligt strävade till att få berätta att han tränade karate och
hade svart bälte. Jag kan bekräfta att det inte gick mer än en minut för honom
att komma in på det samtalsämnet när vi senare språkades vid salladsbordet.
Detta är alltså rena motsatsen till den nya bekantskap jag gjorde på den
tidigare släkttillställningen.
De flesta
kampsporter strävar till att utveckla utövarnas personligheter till fredfulla
och respektfulla människor som är fria
från högfärd. Det är därför man sällan hör seriösa utövare ens prata om sin
träning eller åtminstone sin bältesgrad i sociala sammanhang (utanför grenen
naturligtvis). De flesta tränar för sin egen utveckling och har inget intresse
i att skryta med sina meriter. Frågar man en svartbältare vad han har för bälte
är det vanligt att han tittar ner på sina byxor och beskriver det bälte som
råkar sitta runt midjan vid just den här sekunden. Han förstår att ett bälte
endast har sitt värde i det rätta sammanhanget, dvs inom grenens verskamhet.
Utanför är det bara en tygbit värd fem euro. De som skryter om sin bältesgrad
brukar ofta ha ett färgat bälte och några få års erfarenhet av grenen varav
största kunskapsmängden är hämtad från internet. Det signalerar något av en
omogenhet. Det brukar också oftast vara de som är de mest påstående skribenterna
på olika kampsports-diskussionsforum. Det finner jag mycket lustigt. Det har
ett visst underhållningsvärde att läsa när en person med två års erfarenhet
bakom sig påstår sig veta/förstå mer än en utövare med tio gånger hans
erfarenhet. Detta är rena motsatsen till ödmjukhet, och något som jag
definitivt inte imponeras av.
Att skryta med en
bältesgrad har nuförtiden sällan någon positiv effekt i något sammanhang
överhuvudtaget. Den tiden är förbi då man kunde imponera på tjejer med en sådan
bedrift eller skrämma kompisarna. Min erfarenhet säger kanske istället att folk
blir provocerade, och att man kanske kan riskera att utsättas för
upp-till-bevis-utmaningar om man försöker imponera på fel människor. Nej,
hellre bör man hålla sin träning som en privat angelägenhet som inte direkt behöver
döljas, men som definitivt inte ska användas för att skryta med. Ödmjuka
människor brukar som sagt lyckas bättre med att imponera som jag själv fick
erfara på släkttillställningen.
Men det är inte
lätt. Många lever ju i ett sådant sammanhang där meriter ständigt är en faktor.
Alla är ju vana att använda dem vid tex arbetsansökningar och på
arbetsintervjuer. Många befinner sig också i sådan arbetsmiljö där formell
kompetens och utbildningsgrad har stor betydelse i dagligt arbete och på så
sätt ständigt närvarande. Ibland officiellt, och ibland bara inbakat i arbetsplatsens
kultur trots att det egentligen inte har någon betydelse. Jag har erfarenhet
från arbetsplatser där utbildningsgrad hade stor påverkan på vikten i personens
argumentation, också i ärenden som inte berör personens utbildningsområde. – ”Hon är ju doktor, så vi måste lyssna på
henne, hon vet bäst”. Detta skapar en snöbollseffekt, eftersom människorna i en
sådan miljön uppfattar att man bör/måste hänvisa till sin utbildningsgrad för
att öka tyngden i sin argumentation. Då börjar formuleringar som ”vi
diplomingenjörer” eller ”jag som är doktor” höras allt oftare i korridorerna,
vilket i sin tur sporrar andra och till slut blir det en tävling. Människorna
får alltså på detta sätt ett behov av att ständigt hävda sig och kanske det då
blir svårt att stänga av det beteendet när man befinner sig utanför det forum
där det så naturligt förekommer.
Om vi alla är
jätteärliga så låter vi oss egentligen inte luras av ”pappersmeriter” och vi
blir lätt irriterade på sådana som skryter. De som imponerar på oss mest är egentligen
de som är ödmjuka och som kan prata om livets frågor utan att behöva hävda sig.
Och vi blir imponerade av just det faktum att en person som har kommit så
långt, har så mycket erfarenhet, så mycket ansvar och så mycket meriter ändå
kan vara så ”normal” och nära oss vanliga dödliga. Är det inte den sortens
feedback vi egentligen vill ha? Jag tänker tillbaka på mannen jag träffade på
familjetillställningen.
I bälteskraven i
mina klubbar finns ordet ödmjuket som ett av de teoretiska frågorna som
utövarna bör förstå för gradering. Jag brukar säga att en utövare med rött
bälte (dvs svart bälte som nästa framtida gradering) inte är redo att graderas
sålänge han/hon känner impulsen att använda det som skrytfaktor. Jag försöker
inte minimera det svarta bältets betydelse för karriären. Det är ett stort
trappsteg, och någonting man har gjort sig förtjänt att vara stolt över. Jag
försöker berätta att det finns en skillnad på att vara stolt över nåt och att
skryta över nåt. Ny formel för Maols tabeller: Ödmjukhet = anti-skryt. Och jag vill påstå att den metoden imponerar mer än alternativet J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar