Träningsmotivation

...och därtill hörande komplexitet. Alla har förstås olika anledningar till att man är kampsportsintresserad och tränar taekwondo. Att ange exempel vore bara slöseri med tid, ty vad anledningen än må vara så är det ett faktum att den existerar (tränar man har man med stor sannolikhet ett intresse). Denna anledning/anledningar baserar sig på antingen interna eller externa drivkrafter/motivatorer. Låt oss istället fokusera på dessa.

Att träna taekwondo med en inre motivator betyder att drivkrafterna/intresset kommer innifrån utövaren själv. Det kan handla om att man mår bättre av den fysiska eller psykiska utvecklingen som träningen för med sig. Det kan också handla om att man har egna små utmaningar som man vill vinna över och att man tycker om att utmana sig själv, eller helt enkelt bara att man bara tycker verksamheten är rolig och njuter av att få röra på kroppen på det sätt som kampsport erbjuder. Motivatorerna är olika för olika utövare.

Att träna med en yttre motivator betyder istället att intresset för verksamheten kommer via någon annan. Det är vanligt bland barn att man tränar för att göra föräldrarna glada eller stolta, och därför hamnar i en verksamhet som egentligen är föräldrarnas intresse. På det här sättet får barnet bekräftelse. Fenomenet begränsar sig dock inte till barn. Många vuxna tränar olika former av fysiska aktiviteter tex för att de vill bli snyggare/attraktivare i andras ögon. Detta är också en form av yttre motivator. Man kanske söker bekräftelse på andra sätt – tex genom att vinna medaljer, få höga bälten, eller på olika sätt bli erkänd av andra människor för sin prestation.

När man jämför utövare av dessa två kategorier finner man en del olikheter. Båda har sina för- och nackdelar (alla är goda människor). Den som tränar med en inre motivator har ett mera stabilt intresse för verksamheten och har ofta ett mera långsiktigt tankesätt. Denna person tränar efter egna målsättningar och kan inte påverkas eller motiveras med belöningar lika tydligt som utövare som drivs av en yttre motivator. Tävlingar och bältesprov är nog intressanta, men ses som personliga utmaningar framför jämförelse med andra. Utövaren vill vinna över sig själv och söker inte andras erkännande. Utövare med yttre motivator däremot har ofta ett mer exposivt intresse, kan träna oerhört hårt och offra mycket för att nå ett mål, men ansträngningen är kortsiktig. Utövarens motivation påverkas starkt av feedback från omgivningen och man jämför sig ofta med andra. Utövaren söker sig till situationer där omgivningen bekräftar/erkänner utövarens kunskaper. Kort förklarat kan man säga att personer med inre motivator vill bli så bra som man kan utifrån sina egna förutsättningar, medan personer med yttre motivator vill bli så bra som möjligt betraktat ur andras ögon.

Alla människor påverkas av feedback från omgivningen, både i positiv och negativ riktning. Människan är ett flockdjur och som sådana påverkas vi av flocken. Det är bara att acceptera. Däremot är det kritiskt om hela en människas motivation för att göra någonting baserar sig på vad andra tycker. Då blir det hela mycket sårbart. Andras åsikter kommer alltid att vara en bricka i spelet, men det får aldrig vara den enda och avgörande brickan. Vad gäller kampsport så betyder det att man inte ska träna kampsport av någon annan anledning än att man själv vill. Så varför tränar du?

Bra svar:
- För att lära mig bättre handskas med problem i vardagen
- För att öka min kondition och min fysiska intelligens
- För att öka mina möjligheter i en våldssituation
- För att hålla kroppen i gott skick

Mindre bra svar:
- För att kunna skryta för mina kompisar och visa upp vad jag kan
- För att få snygga brudar eller respekt bland killarna
- För att andra ska tycka att jag är häftig, bra, snygg, duktig etc...

En kampsportare är (strävar till att vara) en harmonisk människa utan högfärd som undviker stridigheter så långt det är möjligt. Så har jag blivit lärd från flera mycket respekterade kampsportslärare. Jag tycker den värderingen är bra, så jag fortsätter att ge den i arv till mina elever. Analyserar vi påståendet för en sekund ser vi att det handlar om tre nyckelpunkter: 1. harmoni, 2. utan högfärd och 3. undvika stridigheter. Hur passar våra utövare med inre, respektive yttre, motivatorer in i en verksamhet vars grundvärdering är det ovanstående?

- Utövare med inre motivatorer passar mycket väl, ty han arbetar med sina personliga målsättningar och har inget behov av vare sig jämföra sig med andra eller stoltsera och skryta med sina kunskaper. På sätt undviks (helt automatiskt utan ansträning) också situationer där omgivningen känner sig provocerade och som kan leda till meningsskiljaktigheter. Svaren på nyckelpunkterna blir således 1. utövaren letar efter en harmoni med sitt inre och utmaningarna är hela tiden baserat på interna milstolpar, 2. eftersom utövaren arbetar med interna målsättningar finns inget behov av högfärd i strävan att få bekräftelse utifrån, 3. utövarens interna motivator placerar inte utövaren i situationer där han kommer i konflikt med andra (åtminstone inte på basen av kampsportsintresset).

- Utövare med yttre motivatorer däremot söker ständigt bekräftelsen från omgivningen för att upprätthålla intresset för träningen, och hamnar därför genast i konflikt med grundvärderingen och eventuellt i konfiktsituationer med andra människor. I träningssalen kan bekräftelsebehovet bli ett ständigt jämförande och korrigerande av andras teknik eller ett nedvärderande sätt mot träningskompisarna (besserwisser) som kan leda till irritation. I skolan, på arbetsplatsen eller på fester kan omgivningen känna sig störda eller provocerade av skrytande eller uppvisande av tekniker för att få bekräftelse/respekt/uppskattning. Tyvärr är kampsport nämligen ett område som många (särskilt unga) män känner sig hotade av, och när ett ungt lejon känner sig hotad anfaller det. Så på nyckelpunkterna blir svaren följande: 1. utövaren finner harmoni när han får mycket extern bekräftelse, men harmonin är i beroendeförhållande (och därför sårbart) till omgivningen, 2. utövaren har en tendens till högfärd i syfte att få bekräftelsen han letar efter, 3. utövaren hamnar pga högfärden ibland i konfliktsituationer med omgivningen.

Det var en gång en person som frågade mig – ”Varför får man aldrig ett vettig svar av en seriös kampsportare på vilket bälte han har”? Jag ställer frågan vidare...

Hårdare konsekvenser för mobbning

Eftersom vi ändå håller på och tangerar ämnet... För ett par år sedan satt jag åhörare när en av mina elever, som idag är en framgångrik tävlande och medlem i landslaget, föreläste på en instruktörsutbildning. Han berörde ämnet mobbning som ytligast och var bestämt av den åsikten att han helt enkelt inte tolererar sånt på sina träningar. Hans kommentar var kraftfull och jag såg i hans ögon att han menade allvar. Jag frågade aldrig upp det då, men eftersom det idag är mera aktuellt skulle det ha varit roligt att veta exakt hur han i praktiken bekämpar mobbningen de gånger han stöter på det. I veckan har jag deltagit i tränarutbildning där mobbning åter igen varit på tapeten. Föreläsaren den här gången var en mycket erkänd metaltränare för ett av vårt lands mest framgångsrika idrottslag. Han var också mycket bestämd vad gäller mobbning i idrottsklubbar – helt enkelt det att det inte har någon plats över huvudtaget! Så långt tror jag att vi alla håller med. Mentaltränaren, som annars är en mycket listig räv vad gäller att skapa nya tankebanor som skärper till idrottarens/människans mentala position, berättade att han numera anser att man inte kommer någon vart med bekämpningen av mobbning enligt de arbetssätt som vi idag använder. Allt för många barn far illa. Han har tröttnat på de politiskt korrekta medhårsstrykande (mina ord) metoder som mer går ut på att skydda mobbaren än de utsatta. Det var som ljuv musik för mina öron! Jag erhindrar grundskoletiden och deras nästan tafatta antimobbningskampanjer, och kan sorgset konstatera att man idag inte kommit särskilt mycket längre (trots att det är nästan två år sen :). Det kunde handla om tex mer eller mindre genomtänkta rollspel, och öppna diskussioner i klassen om hur det kändes att bli utsatt för mobbning.  Målsättningen var förstås att öppna ögonen på mobbarna och få dem att skapa empati för de utsatta, vilket i sig är en god målsättning. Efteråt kunde rektorn och lärarna klappa varann på ryggen för en dag välutfört antimobbningarbete och rapportera till myndigheterna att man gjort vad som förväntats, men vad hände med eleverna? Fokuseringen låg aldrig på de utsatta. Det var aldrig någon som brydde sig om vad konsekvenserna av diskussionerna blev, eller om det ens var någon kvalitet i diskussionerna. Det var nämligen så för oss elever att om man som mobbningsoffer berättade om sina upplevelser öppet i klassen kunde man räkna med ett ordentligt straff från mobbarna efteråt. När klockan ringde ut gick läraren lugnt iväg till sitt trygga hem och lämnade både mobbare och utsatta till sitt öde i det kaos som hon just skapat. Några konsekvenser för mobbarna var det förstås aldrig. Ty det heter så vackert att man ska prata öppet om problemen och tillsammans komma fram till lösningar utan att mobbarna ska behöva känna sig ”kränkta som individer”. Så heter det fortfarande idag, och fortfarande idag har vi bekymmer med mobbning i skolorna.

Mobbare, precis som baktalare, våldsbenägna, och män som förföljer kvinnor drivs av en inre ångest och hämndbegär. De som mobbar hämnas på någon annan som gjort dem förträt, må hända äldre elever, föräldrar, syskon, andra barn i samma hus etc. De försöker desperat erhålla lite makt i ett liv som annars präglas av matklöshet. Om skolan, lärare, kuratorer eller övriga inte tänker beröra mobbarnas egentliga drivkraft, kommer man inte till kärnan i det problem som orsakar det dåliga beteendet. Den vägen är arbetsam och har en långsiktig målsättning i att få mobbaren att sluta straffa andra för vad han själv blivit utsatt för, men det behövs också en mer kortsiktig lösning som får mobbningen att upphöra omedelbart den upptäcks. Förändringsarbete med mobbares psykiska hälsa får inte vara på bekostnad av andra barns välbefinnande.

Mentaltränaren hade alltså kunnat konstatera att dagens mobbningsbekämpningsmetoder inte fungerar, och jag får hålla med. Det finns förtvivlade barn som inte vågar berätta för lärare eller föräldrar om mobbningen, för de vet att lärarna eller föräldrarnas agerande kommer att eskalera mobbningen. Mobbarna tar ut sin hämnd. Jo men visst finns det en skolkurator på plats i skolan två timmar per vecka, men hur ska en utsatt kunna söka sig dit utan att dels bli ertappad i korridoren, och dels kunna lita på att kuratorn inte ställer till med någonting som får mobbningen att eskalera? Så många barn väljer att fålla tyst, låtsas som ingenting, koncentrerar sig på att överleva skolan i hopp om att livet ska bli bättre efteråt, men får tyvärr istället leva med metala blockeringar resten av livet.

Mentaltränaren var så trött på bekämpningsmetoderna  att han börjat resonera i termer som hot. Nu ryggar alla högt utbildade psykologer och terapeuter tillbaka och tycker detta verkar omoraliskt och förkastligt, men innan ni går i mentalt baklås ponera följande: Det finns en poäng med vårt rättssystem – är man kriminell ska man straffas, och hårda straff ska fungera  avskräckande för sådana som överväger den kriminella banan. Hur skulle vårt trygga samhälle se ut om vi slopade alla straff, och gav medborgarna (med tillhörande tjuvar, knarkare, mördare, våldtäksmän, pedofiler) total frihet? Skulle ni högt utbildade ens gå säkra på gatan? Nej, det måste finnas ett visst mått av avskräckande konsekvenser för den som bryter mot överenskomna regler, och jag anser å det starkaste att mobbning är brott av den kalibern som borde ha otrevlig konsekvenser. Om inte annat så för att avskräcka (hota) med. Det optimala vore ju förstås att skolan skulle vara intresserad av att åtgärda det grundproblem som får mobbaren att må dågligt och därför ger sig på andra. Tyvärr har jag väldigt lite förtroende för skolans intresse på den punkten. Istället borde man kunna hitta på några otrevliga konsekvenser som skulle utgöra avskräckare för mobbarna. Hot om följder fungerar i alla fall tillfäligt. Så länge att offren får vara i fred under skoltiden. Det är helt fel enligt min logik att vi med vår försiktighet att hantera en mobbare låter mobbningen fortgå och på så vis hjälper skapandet av  fler mobbningsoffer som ska leva med den bördan resten av livet, kanske bli mobbare själva och i sin tur skapa ännu fler offer.  Vi borde våga dra en gräns nånstans.

Lånar vi lite exempel från det område i psykologin som jag studerat mest dvs män som förföljer och hotar kvinnor, vilket tyvärr är ganska vanligt i vårt lilla land, ser vi att grundproblemet åter är maktlöshet, och agerandet är en strävan att återta lite makt. Men konsekvenserna för det beteendet är ringa, om några alls, vilket sällan får männen att sluta. Jo, man kan få böter, tvingas betala ersättning för diverse, och få besöksförbud etc, men sen då...? Om mannen trots allt fortsätter? Jo, då kan man ju ringa polisen... Som kommer efter 20 minuter, då situationen mycket väl kan ha eskalerat väldigt långt (tex våld). Om mannen inte gett sig fysiskt på kvinnan kan polisen inget annat än köra bort mannen. Sen är han tillbaka om en timme igen... När kvinnan ringt polisen tillräckligt många gånger tröttnar de och börjar strunta i hennes samtal, och tiden för deras respons blir allt längre och längre. Polisen har ju andra, mer viktiga ärenden att prioritera framför en psykiskt störd man, som kanske i deras ögon verkar ofarlig. Hur hanterar man dessa män och får dem att sluta med sina destruktiva handlingar? Här ser vi helt klart att konsekvensen av det dåliga beteendet inte är tillräckligt allvarligt för att fungera i avskräckande syfte. Vi ser också att det inte finns någon som tar sig ann mannens egentliga problem som driver hans beteende. Som jag ser det hamnar därmed ansvaret för sin säkerhet och frihet i kvinnans egna händer. Jag har tyvärr en del personliga erfarenheter av dylika situationer och när jag rådfrågat mina polisiära kontakter vad man ytterligare kan göra när beteendet inte upphör trots besöksförbud, alltså när rättssystemet inte räcker till för att avskräcka mannen, har jag fått som svar om inte kvinnan känner någon annan man (typ en bror eller kompis) som kunde lite bestämt berättar för mannen att det väntar allvarliga konsekvenser om beteendet fortsätter. Och tyvärr, hur djuriskt och primitivt det än må vara, så har det visat sig ha större effekt än den juridiska motorns. Jag undrar vad den högt utbildade psykologen skulle ge som bättre lösning för att ge kvinnan frid och frihet. Jag har i alla fall aldrig hört ett bättre konkret förslag. Det är inte kvinnans skyldighet att ansvara för mannens psykiska välbefinnande, så några råd som härrör sig kring förståelse för mannen eller ett visst mått tolerans är inte att tala om.

Tillbaka till mobbaren... Mentaltränaren resonerade så att barnen borde hitta en beskyddare (ett äldre barn eller ett äldre syskon) som skulle ta dem under sin vinge och säkra deras trygghet i skolan. Det skulle i och för sig krävas att beskyddaren mycket tydligt signalerade att dessa barn är under mitt beskydd och att det väntar otrevliga konsekvenser (vad än dessa må vara) om man ger sig på dem. Visst är det otrevligt med hot, och det hjälper absolut inte mobbarens psykiska välbefinnande, men nu HANDLAR DET INTE OM MOBBAREN UTAN ON DE UTSATTA! Mobbningen måste upphöra omedelbart! Det verkar som om vi har kommit till en punkt där vi inte längre litar på skolan och deras åtgärder, och följden blir den att varje människa tar moralen i egna händer. Jag känner allt för många människor som i vuxen ålder fortfarande lider av blockeringar orsakade av mobbning i grundskolan för att tycka att det vore fel med lite hårdare konsekvenser...

Åtgärder vid baktal

Jag har den senaste tiden försökt att få grepp om situationer när det i klubben eller träningsgruppen förekommer handlingar mellan utövare som leder till att någon känner sig angripen på ett negativt sätt (och då menar jag inte träningsmässigt). Rent konkret har diskussionen kretsat king baktal och smutskastning, eftersom jag har ett sådant verkligt exempel att referera till och i ganska färskt minne. Generellt tycker jag mig kunna se folk överallt som är frustrerade och behandlar andra illa – grannfejder, konflikter på arbetsplatser, kunder i servicenbranscher, insändare i tidningar, mobbning på nätet etc etc etc. Listan kan göras hur lång som helst. Det verkar tyvärr som om det inte krävs speciellt mycket för att vi människor ska tappa omdömet och glömma bort hur man beter sig mot andra. Det är redan länge sedan vi lyckades ta oss till månen, och idag kan vi till och med transportera elektroner med ljusets hastighet, men ändå verkar det så svårt för oss att komma ihåg hur man beter sig bland människor – alltså vanligt bondförnuft. Lyckligtvis är det ändå ganska sällsynt med problem av den här karraktären i kampsportsklubbar. Nu vet jag inte om jag med rätto kan representera hela kampsportsväsendet, men jag pratar åtminstone om utövarna i mina klubbar, men också på en nivå om hela grenen i vårt land. Det har alltid varit en av grundpelarna för verksamheten att handlingar av denna typ inte får existera. Inte i mina klubbar i alla fall. Själva definitionen av klubbarna har varit att vi är en kamratklubb (med betoning på kamrat) som tränar kampsport för att vi tycker det är roligt. I en sån klubb är alla välkomna – oavsett intressen, läggning,åsikter etc. Det hör inte till kampsportare att skada andra, och det gäller inte bara fysiskt. Det gäller lika mycket mentalt. Kampsportare är harmoniska människor, utan högfärd, som strävar till att leva sitt liv i lugn or ro.

Det är så att en viss typ av aktivitet attraherar en viss typ av personlighet, vilket vi kan se i tex i yrkes- eller studieval. Detta är också mycket tydligt när det gäller kampsportare. En viss typ av människa fastnar för en viss typ av kampsport. Jag är dock mycket övertygad om att kulturen i klubben är en större avgörare än kampsportens teknikomfång (alltså kampsportsstil). Det är säkert så att media (där också internet är stort) och andra marknadsföringsansträningar kan attrahera en viss typ av utövare, men hur de långsiktigt trivs i klubben ligger definitivt på klubbens atmosfär och kultur. Det finns utövare som trivs i hårda och nästan aggressiva miljöer och det finns utövare som trivs i lugna och lättsamma miljöer, och allt där emellan. Miljöerna är knappast grenspecifika utan finns av alla modeller inom alla kampsporter, och ingen av dem är bättre än den andra. Alla kulturer behövs, för alla utövare bör hitta en klubb de trivs i. Passar ens egen personlighet inte överens med klubbens atmosfär och kultur går man vidare till en klubb där man känner sig mer hemma. Så enkelt är det. Det är många människor som har provat på mina klubbar, och konstaterar att verksamheten antingen var för hård eller för mjuk. Det brukar vara ungefär lika många av varje, så jag tolkar det som att vi befinner oss i mitten på skalan någonstans.

I mina klubbar ska det inte få existera baktal och skitsnack om andra medlemmar. På den punkten är jag ganska bestämd. Vi är alla träningskompisar/-kamrater och så ska vi bete oss mot varandra. Det gäller naturligtvis inte bara på träningstid utan alltid. Är det då utövare som kommer och testar på vår verksamhet och inte passar in i den sortens atmosfär så slutar de självmant och går vidare. Det ser jag inte som en förlust, utan helt enkelt som ett neutralt konstaterande. Vissa vill gå någonstans tre gånger i veckan och sparka och slå av sig arbetsdagens frustration utan att vilja ha någon social kontakt, och då passar inte vår verksamhet för den människan helt enkelt.  Alla är vi olika. Samma sak gäller de som vill lära sig slåss. Då passar inte mina klubbar för den personen eftersom det inte är det vi fokuserar på. Är man inte intresserad av kampsportsträning i en kamratmiljö med målsättningen att bli en bättre människa så finns de alltid andra alternativ, och jag är genuint glad för alla de som lyckas hitta en klubb de trivs i och där de vill träna ofta. Det är det som möjliggör utveckling.

Trivs man inte i en kamratmiljö och klarar av att acceptera andra människor som likvärdiga, trots skiljaktigheter i åsikter, utseende, läggning etc, så trivs man inte i mina klubbar. Det är så det går om man försöker sig på att splittra gruppens interna sammanhållning med tex baktal. Det är också så det gick för baktalerskan i mitt exempel. Baktal leder ju till skvaller och ryktesspridning, och i en liten grupp når det förr eller senare de som står som mål för baktalet. För att det inte ska leda till motåtgärder och sätta igång ett ekorrhjul av hämndaktioner som inte kan stoppas måste man försöka reda ut situationen i ett tidigt skede. Tyvärr är det enda man kan göra i ett fall som detta att förklara vad förhållningsreglerna i klubben säger om baktal och hur vi ska behandla våra träningskompisar, och sen får varje utövare själva bestämma om det är regler de anser att de kan leva efter. Jag gjorde tyvärr den missen i min situation att jag började gå in i en detaljdiskussion med berörda parter i substansen för baktalet, i ett försök att hitta lösningar på problemet. Jag ville lösa det som baktalet handlade om genom att belysa det faktum att det rörde sig om missförstånd baserat på subjektiva tolkningar. Just då slog det mig inte att substansen för baktalet inte var det väsentliga, utan att det handlade om ett tvångsmässigt beteende som skulle komma att upprepa sig även om jag kunde eliminera den första situationen. Det skulle nämligen inte ta länge innan en dylik situation dök upp igen.

Slutresultatet blev förstås att personen i fråga lämnade verksamheten för egen kraft, vilket jag  enbart ser som något positivt. Det behövdes inte någon stor dramatisk diskussion som skulle konsumera fantastiskt mycket energi av alla parter. Jag vill syssla med kampsportsträning, inte slösa energi på onödig konflikthantering. Tyvärr tilläts det inte att situationen lämnade på en ”snygg” nivå. Jag hör lite med jämna mellanrum att det förekommer saker i vår klubb som inte är sanningsenliga och vars härkomst alltid leder till samma människa. Överjaget skyddar självet från att se det egna ansvaret och därmet från att känna sig dålig. - Det är alltid de andras fel. Det är mycket synd. Jag hoppas en dag att damen hittar en mijö som hon trivs i och där hennes potetial kommer till sin fulla rätt, ty hon har absolut talang på många områden. Det är tråkigt att höra att det finns så många fallit offer för hennes baktal, att ganska omfattande baktal börjat existera om henne.  Det är tyvärr en utkomst som kan ske av att man ger sig in i den leken. Verkligheten hinner alltid ikapp. Det finns en datumstämpel på hur länge folk har förtroende för en baktalare.

Så för att komma till punkt och kunna ge någon konkret åtgärd för när man upptäcker baktal i en förening eller klubb, kan jag rekommendera  det att poängtera och bestyrka förhållningsreglerna. Försök att inte gå in i detaljdiskussioner, för det som kan hända är att du själv snärjs in och görs till mål för nästa attack. Det behövs väldigt lite för att sätta igång de här människorna. Handlar det om en person med tvångsmässigt beteende så kommer naturen att sköta sitt, och personen slutar självmant när det går upp för denne att detta beteende inte passar i den här klubben. Räkna dock med att få höra att det var ditt och klubbens fel efteråt, aldrig baktalarens. Försök också att stöda de andra utövarna i klubben som blivt mål för baktalet. De kan behöva veta att du står på deras sida, och inte stöder eller hjälper baktalet ett växa.

Mer om baktal

Det är en sanning att saker och ting inte alltid är som man uppfattar dem. Det är väldigt vanligt att man gör en bedömning på basen av allt för lite information och därmed en felbedömning. Det är mycket vanligt förekommande och i allra högsta grad mänskligt. Det är när folk reagerar och agerar otrevligt på basen av en felbedömning som jag tycker att det är orättvist. Åsikter, känslor och tankar har alla rätt att ha, men jag har svårt att acceptera ett beteende vars målsättning enbart är att såra eller skada andra. Särskilt när det är baserat på en felbedömning. Det kan utmynna i ett krig som är helt onödigt med tanke på att motparterna med stor sannolikhet har samma uppfattning om saker och ting, men inte vet om det. Om jag är en aktör måste jag väl ändå kunna vänta mig ett motagerande/försvarsagerande från de jag utsätter med mitt agerande? Ganska simpel logik – for every action there is a reaction. Förställ dig följande: A gör en missbedömning av B, och startar ett baktal som sprider sig till de gemensamma bekanta C, D, E och F. Det är helt oundvikligt att A till slut får veta det, blir förbannat och tar ut hämnd på nåt sätt, eventuellt sprider ut nåt otrevligt om B. B får höra det, men lyckas inte se att hon själv skapat situationen och anser att hon har legitim rätt att hämnas och åter igen göra ett agerande mot A. Sen har vi ekorrhjulet igång... Först några år, mycket baktal, ryktesspridning (kanske krossade vindrutor, sprayade motorhuvar etc) senare får B veta att informationen hon gjorde sin ursprungliga bedömning på var felaktig, men nu är det för sent. Nu har de två parterna krigat så länge att anledningen till krigets start är orelevant. De har istället hunnit skapa sig massor med anledningar att fortsätta det, och båda anser förstås att den andra är idoten, ”sjuk i huvet”, etc. Om man rannsakar sig själv så finner man att man har erfarenheter från liknande situationer ur eget liv, så jag utgår helt kallt ifrån att de flesta vet vad jag menar. Jag tror också att de flesta håller med mig om att ovanstående situation är helt onödig med tanke på att det startat från en felbedömning.

MEN (det stora MEN:et :)), om vi håller med mitt ovanstående resonemang så gör vi också fel (och är därmed lite av en hycklare). Ty, det är nämligen så att det finns information om B vi inte känner till, och i enlighet med hennes eget agerande gör vi bedömningen att agerandet är felaktigt. Låt säga att den enda sanningen som finns ovan är att det finns ett motagerande för varje agerande. Tänk om B’s agerande inte alls är ett agerande utan ett motagerande mot något, som tyvärr inte råkar vara A trots att A får ta skulden? Om vi jämför med våldsamma personer så är det vanligt att våldet är en hämnd mot nåt som hänt dem tidigare i livet, som de försöker hantera genom att hämnas. Givetvis är hämnden inte riktat mot rätt person (är hämnd någonsin rätt?) och samhället ska givetvis inte tolerera sådant beteende. Det jag försöker säga är att vi måste samla på oss information innan vi gör vår bedömning om människan – endast på så sätt kan vi kanalisera våra försök att reda upp problematiken på rätt sätt. Ska en person som agerar våldsamt pga förtryck i barndomen utsättas för mer förtryck? Tror vi att ett sådant straff leder till en förbättring? På samma vis kan vi resonera huruvida en person som maniskt baktalar andra pga utstötthet i barndomen ska stötas ut ytterligare. Tyvärr har vi en tendens att tro att vi kan bota felaktiga (enligt våra samhällsnormer) beteenden genom att orsaka mer av den smärta som leder till beteendet. Så vem är egentligen idioten?

Jag hade nämligen den otroliga turen att sitta och filosofera med en guru inom personlighetsstörningar över ledigheterna, och det gav mig lite nya och synnerligen intressanta infallsvinklar på saker och ting. Vi pratade om ditt och datt och vi kom in på baktal och ryktesspridning eftersom min tidigare debatt var för mig i färskt minne. Jag blev ganska häpen över hur man kunde se saken ur ett helt annat perspektiv, och jag blev förstås bestämd på att jag skulle försöka lära mig att bli bättre på det:) Personer som startar baktal drivs alltid av något –  med vad? Det är nämligen så att i allt agerande finns en strävan till någonting positivt. Att baktala andra kan tex tillfälligt stärka den egna positionen i gruppen och ge en känsla av att få vara i centrum och känna sig viktig. Det kan också stärka gruppens gränser mot yttre människor, som baktalaren upplever som fientliga eller som hot mot den egna positionen. Så den baktalandes egentliga strävan är att få sin egen ställning säkrad och bekräftad, och det får gå på konsekvensen av någon annans välmående – en attack i formen av baktal. Och det får det kosta för baktalaren. Dock kan man inte se hennes agerande som enbart ont eftersom där finns en aktiv men inte alltid så tydlig strävan till något positivt (för henne själv). Det gäller att identifiera det. Här kan nämligen ett krig undvikas om gruppen förstår situationen och kan tillfredsställa baktalarens egentliga trygghetsbehov innan krig uppstår.

Baktal är en kortsiktig fix för den som är belastad av den läggningen, för i långa loppet tröttnar kompisar och vänner i omgivningen på det konstanta baktalet, och det börjar sakta bli klart för dem att de inte heller går förbi fria från baktal. För den notoriske baktalaren pratar nämligen skit om alla i sin omgivning. Ingen går fri, och till slut tröttnar omgivningen och börjar ta avstånd till personen. Och hur reagerar personen då? Nu blir hon åter igen utsatt för det trauma som hon har i barn/ung-domen, och smärtan börjar känna sig vid igen. Åtgärden blir att byta kamratkrets och baktala de tidigare kompisarna. Detta är åter igen en kortsiktig plan för inom kort befinner hon sig där igen, och ekorrhjulet spinner på. Det som de notoriska baktalarna gärna säger är meningar som ”alla är emot mig”, eller ”alla min förra kompisar svek mig”. Det är ju inte sant, men för baktalaren är det sant. För henne svek kompisarna henne då de började ta avstånd, men för kompisarna är det baktalaren som svek dem när hon började baktala dem.

I yngre år tog jag väldigt stort avstånd till psykologiskt babbel och ”struntprat”, men ju äldre man blir detso intressantare blir ämnet. Kanske för att man fått mer livserfarenhet och alla egna erfarenheter ger ju något att jämföra teorierna med. I det aktuella fallet är det nämligen så, har jag fått veta i efterhand, att den stackars tjejen mycket väl passar in i den teoretiska ramen – hon har också väldigt få nära vänner, och många som känner henne anser att hon konstant sitter och baktalar andra. Hon har skapat sig konflikter mot alla fronter – släkt, vänner, kollegor. Och varför? Jo en oändligt stark drift att få vara i centrum. Tyvärr har människan så många skyddsprocesser mot det egna jaget att hon är helt oförmögen att se att hennes metod inte fungerar – det är alltid de andra det är fel på. Trots att erkorrhjulet upprepas gång på gång, och hon tvingas byta kamratkrets , och fienderna ökar, ser hon inte det egna ansvaret. Definitionen på idioti lär ska vara att gång på gång upprepa samma försök på samma vis och med samma variabler och förvänta sig olika resultat.

Så vart för den här diskussionen oss? Bör vi nu när vi förstår baktalerskan bättre acceptera hennes beteende, och för att bespara oss själva ett eventuellt krig anpassa oss kring hennes behov av bekräftelse och låta henne stå i centrum? Jag svarar nog nej på den frågan. Man kan inte förändra andra människors beteende, trots att man många gånger vill försöka. Man kan bara påverka vem man har i sin umgängeskrets och vem man kallar vänner. Min rekommendation är att inte släppa personer som konsumerar energi för nära inpå. Hälsa artigt (det är onödigt att ha ovänner), men bestäm var gränsen går. Det är onödigt att släppa sådana personer nära inpå och servera dem de vapen de sedan oundvikligen kommer att använda emot en. Var försiktig!

Problematiken får en helt annat dimension när man leder en klubb och man upptäcker att det finns en medlem som börjar syssla med baktal i klubben för att splittra den interna sammanhållningen... mer om detta... same Bat Time, same Bat Channel...