Framtiden är ljus

Motion, ungdomars passivitet, nya folksjukdomar som följd, det moderna samhället som inte kräver fysisk utmaning... Ja, det är svåra frågor, men ack så viktiga. Vad jag kan se i min verklighet, ur min ytterst personliga synvinkel, är hur ungdomar successivt blir fysisk passivare. Det ser jag på med mycket kritiska ögon. Jag ser hur inställningen till idrott och motion förändras. Ungdomarna förstår inte varför man ska röra på sig, och känner en slags ovilja inför det (långt ifrån alla, men andelen ökar). Jag ser också hur motoriken och kännedomen över den egna kroppen blir sämre för varje år. Jag har hört instruktörer säga vid flera tillfällen att man på en grundkurs idag inte kan förvänta sig att ungdomarna kan göra lite mer krävande rörelser som tex kullerbyttor, och vissa påstår tom att vissa ungdomar inte ens kan springa eller hoppa. Jag har personligen ännu inte träffat på en ungdom som inte kan springa (nu menar jag ta sig framåt snabbare än gå, utan att kanske ha den absolut optimalaste löpartekniken), men däremot håller jag med om att ungdomarna idag ofta inte kan göra kullerbyttor. I allt större utstreckning möter jag också de som inte ens vill prova, som tycker det är äckligt att svettas och som inte ser något som helst nöje i att röra på sig, kanske tom löjligt.

Tittar vi på samhället idag och vad som förväntas av oss som medlemmar av det ser, åtminstone jag, en möjlighet för väldigt många att leva ett helt liv utan att desto mera röra på sig. Åtminstone inte på den nivå som kroppen är konstruerad för. Man stiger upp på morgonen, tar någon form av transportmedel till skolan/arbetet som tillåter att man sitter under transporttiden. På arbetet/skolan sitter man sig genom 8 timmar, och sedan hem igen på samma vis. Fritiden går ut på att sitta på fika med kompisarna eller hänga på internet. Det är en fullständigt möjlig verklighet. Informationssamhället kräver mer utav vår hjärna än vår kropp, på gott och ont förstås. Nu tänker jag också förklara, innan någon skjuter mig, att jag absolut inte skyller nånting på internet (det är lätt att skylla ifrån sig). Jag ser inte internet, mobila enheter, spel eller Facebook som orsaken till denna utveckling, lika lite som man kan skylla allt skjutande på skjutvapnets uppfinnande.

Jag konstaterar därmed att människan har utvecklat sin miljö snabbare än vad moder natur har hunnit anpassa arten efter. Tittar man på på kroppens konstruktion ser vi att den är byggd för att göra fysiskt arbete – vi har lemmar och muskler som är konstruerade för att klara av ganska stora belastningar (i förhållande till att sitta sig genom sin vardag). Även hjärnan är fortfarande anpassad för ett liv vi sedan länge har övergett. Vi har tex fortfarande den sk reptilhjärnan som kan ta över vårt agerande vid hotfulla situationer, och som mestadels orsakar oss bekymmer i form av onödigt våld. Moder natur har inte hunnit anpassa oss till dagens verklighet. Vi lever fortfarande kvar med våra kroppar och deras begränsningar, och dessa kroppar behöver konstant underhållas.

Ni känner till den tecknade TV-serien Futurama som utspelar sig långt i framtiden? Där har man bevarat huvuden från kändisar (vid liv) från vår tidsålder i glasburkar. I den tidsåldern behöver man bara bevara huvudet för att kunna fortsätta att fungera effektivt i samhället. Huvudet kan nämligen kopplas ihop med en robotkropp då det behövs. Kanske vi om 100 år sågar av vår mänskliga kropp redan vid födseln så att vi slipper belastas av dess begränsningar. Om det är meningen att vi enbart ska använda våra hjärnor så kan vi ju eliminera kroppen helt. På så vis skulle vi ju kunna öka vår effektivitet då vi inte behöver investera tid i underhållet av kroppen. En intressant fråga är ju förstås om vi skulle vilja/välja/önska att kroppen anpassades efter dagens förväntningar på det kroppsliga arbetet. Inte jag i alla fall, och de flesta håller säkert med. Men ändå vill inte många göra det underhåll som kroppen behöver. En välmående kropp=en välmående hjärna. Vi behöver alltså egentligen kroppen mer än vi tror trots att vi arbetar med hjärnan.

Denna negativa utveckling är inte skolornas fel. Gymnastiklärare pratar också om denna utveckling och känner sig i många fall hjälplösa. Nya utbildningsplaner minskar på gymnasiken till fördel för andra mer ”intellektuella” ämnen. Och det är säkert ingen lätt match för utbildningsministeriet heller att bolla med dessa frågor – minskad fysisk utbildning innebär stora utgifter i form av sjukskrivningar (när kroppen inte fungerar), men minskad ”intellektuell” utbildning kan innebära minskad effektivitet och duglighet inom industrin som också påverkar nationalekonomin. Nej, det är ingen lätt match för beslutsfattare. Som tränare ligger dock mitt intresse på den minskade fysiska utbildningen (=gymnastik). Men är detta enbart samhällets och politikernas problem/ansvar? Det tänker jag inte ta ställning till.

MEN lyckligtvis finns något som heter den fria marknaden, som är full med entreprenörer och innovatörer som är intresserade av att skapa behov, utveckla verksamheter och kunna leverera enligt efterfrågan! Det vi kan se idag, enligt mig med mycket positiva ögon, är hur den kommerciella marknaden tar över ansvaret för människors fysiska aktivitet. Aldrig förr har det varit populärare att gå på gym/pass/klasser (kalla det vad du vill), och aldrig har det funnits ett så stort utbud på fysiska aktiviteter, allt ifrån dans till muskelträning. Nu ska ni ha klart för er att jag pratar om en branch. Jag generaliserar inte ett mycket komplext system som kommercialismen och media, där det också finns mycket starka nackdelar, tex i hur reklam påverkar vårt skönhetsideal och vårt förhållande till den egna kroppen. Det jag pratar om är att gymmen, fitnesorganisationers och motionsklubbar har lyckats göra idrott och träning till någonting ”sexigt”, något som tilltalar människor och som får människor lockade till verksamheten. Visst är leverantörernas målsättning ofta att tjäna pengar, men so what – de får ju människorna att röra på sig – och må bra, så det har jag i alla fall mycket överseende med. Sen om det lyckas gå så väl att människan inser att det är roligare att jogga i den vackra naturen än på löpbandet på gymmet för 50€ i månaden så tycker jag det är ännu bättre.

Idrott och motion är idag erkända yrken och utbildningarna har många sökande. Det forskas, skrivs böcker, ges ut tidningar etc. Allt som ges ut är lång ifrån bra. Personligen är jag mycket kritisk till alla ”gå ner i vikt utan att göra nånting hälsosamt alls”-dieter och –metoder. Men jag tycker mig kunna se ett generellt större intresse för kroppen och en generellt större kunskapsnivå hos gemene man. De flesta har kommit i kontakt med teoretiskt material och ofta kommer ämnen som motion, kost och träning upp till diskussion i sociala umgängen. Även om de flesta gym, böcker och tidskrifter riktar sig mot vuxna så tror jag det har en dominoeffekt i det att föräldrar som är intresserade och fysiskt aktiva har en större möjlighet att få fysiskt aktiva barn. Att atmosfären i familjen blir en aktiv sådan, där man rör på sig mycket i vardagslivet.  Då är det absolut inte skadligt att man också kan få spendera tid framför datorn/Ipadden/Facebook/Warcraft osv. Det är ju trots allt den världen vi har framför oss. Att förbjuda barn att bekanta sig med sin framtid är bara att hindra dem från att lyckas i livet. Allt ska balanseras.

Summan av detta är alltså att jag ser positivare på framtiden nu. Kommerciella marknaden har lyckats bättre än från politiskt håll att påverka en negativ trend.

Snabbt till svart bälte

  För en lite tid sedan pratade jag med en gammal bekant, en kompis sedan många år men som jag tyvärr har lite sämre kontakt med dessa dagar (vilket är beklagligt). Han hade tränat kampsport nu i ett par år och vi pratade mycket om träning och sånt. Han var mycket intresserad av att låna mina erfarenheter inom området, och jag tyckte det var spännande att lyssna på hans upplevelser. Vi behandlade allt från konkreta tekniker och tillämpningar till träningskompisar, pedagogik  och den sociala atmosfären i kampsportsverksamheten. Givetvis berörde vi också bälten och gradering. I dagens kampsport är det svårt att hålla fokuseringen borta från bältena, vilket är tråkigt. Jag tycker att det råder en slags negativ bälteshysteri där graderingarna har blivit ett självändamål, mycket viktigare än själva kunskapen och erfarenheten som träningen ger.

  Anyway, min kompis frågade mig om råd om hur man snabbast kommer till svart bälte. Normalt brukar jag undvika att svara på den frågan (det är inte första gången jag hör den) och istället förklara att om man tränar för bältet tränar man av fel anledning. Men den här gången var det inte en av mina egna elever som kom med frågan. Istället var det en av mina gamla bekanta som tränar en helt annan kampsport som jag inte har någon koppling till. Vi sitter på ett mysigt hak och pratar gamla minnen och nya erfarenheter. I det ögonblicket kändes det som att jag verkligen ville hjälpa min kompis och kom istället på migsjälv med att angripa frågan från en helt annan vinkel. Istället för att snäsa av den och styra den till en mera ”korrekt” och proper diskussion angrep jag frågan som ingenjören i mig gör i yrkeslivet. – Ok, var är vi nu, vilket är målet, vilka är våra verktyg – hur kan vi nå målet med de verktyg som står till förfogande? Jag tänker nu delge denna linje av resonemang med tanke att det kanske får någon vilsen själ att halka in på rätt bana.

  Först ville jag få en bild av målet, dvs vilka krav som fanns som min kompis måste uppfylla för att erhålla det svarta bältet. Jag själv har tre krav på mina utövare – 1.) Uppförande, man måste bete sig inom och utanför klubben som trevliga och artiga människor, 2.) Kämparglöd, på varje träning ger man allt och man tar varje tillfälle som står till förfogande att lära sig och utvecklas, och 3.) Teknisk och teorietisk kunskap, man måste kunna utföra teknikerna och kunna teorin som står i graderingskraven. För att blir ”godkänd” måste man förstås utvärderas av någon, och som nästa info ville jag veta vem som är domaren, dvs den graderande instruktören. När det handlar om människors bedömning så är allting subjektivt. Därför är det så viktigt att veta hurudan människa domaren är – vad som är viktigt för honom så att man kan träna extra hårt på de viktigaste sakerna och kanske erhålla några extra poäng. Personligen ser jag punkterna 1 och 2 som viktigare än punkt 3. Man kan i någon skala kompencera dålig teknik med ett utomordentligt uppförande och enorm kämparglöd, men man kan aldrig kompencera oartigt beteende, tom kanske mobbning, med en perfekt sidospark.

  Vidare måste jag förstå i vilket läge min kompis var nu, dvs hans styrkor och utvecklingsområden i förhållande till målet. I detta exempel får mina tre punkter utgöra diskussionsunderlaget. – 1.) Hur är ditt uppförande nu? Ännu viktigare är förstås hur är ditt uppförande i domarens ögon? 2.) Hur är din kämparglöd? Och förstås hur ser domaren på din kämparglöd? Slöar du när han vänder ryggen till (det ska alla veta att man som instruktör märker mycket snabbt), etc? 3.) På vilken nivå är din tekniska och teoretiska kunskap? Min kompis menade att det fanns förbättringsmöjligheter inom samtliga, och är vi fullständigt ärliga med oss själva så finner vi kanske alla att det finns. Man blir ju aldrig fullärd i att vara en bra människa, eller kampsportare heller för den delen.

  Nästa steg är att inventera de befintliga verktygen. – Vilka vertyg behövs för att ta oss till målet? Här kommer vi att se att det mesta handlar om simpelt bondförnuft. Det är inte kärnfysik att lista ut hur man kan utveckla dessa enkla punkter. 1.) Vilka vetyg behövs för att förbättra uppförandet? – Medvetenhet och självanalys om det egna beteendet, förståelse för hur man påverkar andra med sitt beteende, samt en aktiv vilja och strävan att förbättra nuvarande beteende. 2.) Vilka vetyg behövs för att förbättra kämparglöden? – Motivation, vilja, beslutsamhet samt envishet. 3.) Vilka verktyg behövs för att förbättra den tekniska och teoretiska kunskapen? – Den största resursen som behövs är tid att träna och studera. Naturligtvis behövs också självanalys, vissa träningsredskap, studiematerial etc. Så vilka av dessa vektyg har vi redan? – Vilka behöver skaffas och vilka behöver användas effektivare eller annorlunda? De flesta av dessa verktyg besitter de flesta av oss redan. Alla kan använda orden “tack” och “förlåt” oftare och inser dessas påverkan på andra. Jag tror också att alla kan pressa sig ännu lite hårdare i sin träning. Detta är som sagt mycket enkla medel. Tid är alltid en prioriteringsfråga. Om livet ser ut så att man har för lite tid för träning kanske man prioriterar fel? Och då kanske man inte vill ha det svarta bältet tillräckligt mycket?

  Sista steget är att göra upp en plan på hur vi tar oss från vår nuvarande situation till målet med hjälp av de verktyg som står till vårt förfogande. Planen som resulterade från diskussionen med min kompis blev en checklista på enkla medel för att snabbast möjligt ta sig till svart bälte.

Eftersom domaren (den graderande instruktören) betonar uppförande är det viktigt att man som utövare försöker nå en så hög nivå som möjligt på sitt uppförande. Exempel:

-          Hälsa glatt på alla träningskompisar, fråga hur de mår. Var lika glad och öppen mot alla.

-          Säg alltid tack om någon ger dig något.

-          Säg alltig förlåt om du gör ett misstag som orsakar smärta för träningskompisen (“sorry” duger inte).

-          Var hjälpsam mot träningskompisarna. Var hurtig när det behövs frivilliga. Ställ upp för klubben om det behövs talkokrafter.

-          Var inte en besserwisser. Sträva inte efter att vinna i meningsskiljaktigheter, och sträva aldrig efter att få andra att tappa ansiktet. Lägg hellre skulden på ditt “dåliga minne" än på motpartens felaktiga kunskap.

-          Prata aldrig illa om någon, inte ens någon av dina ärkefiender.

  Ett gott uppförande i en kampsportsklubb uppfattas mycket snabbt. Inte bara av instruktören utan också av de andra utövarna. Träningskamraterna kommer snabbt att kalla dig för en “schysst kille/tjej”. Eftersom kämparglöd är det andra viktiga kravet är det lika viktigt att man försöker visa domaren att man har en helt vansinnig kämparglöd. Exempel:

-          Träna alltid så hårt du orkar. Det lönar sig inte att spara på krafterna.

-          Slarva inte med någonting. Sträva alltid efter perfektion.

-          Fråga mycket frågor för att visa ditt intresse. Diskutera gärna i pauserna och efter träningarna med instruktörerna.

-          Om du får “hemläxor” (tex du behöver strecha mer) ta dem på allvar.

-          Klaga inte på små smällar och små skador. Visa hela tiden att du har en stor vilja och en inre glöd.

-          Kom inte för sent, och kom inte med bortförklaringar.

-          Var närvarande på alla träningar, läger och andra tillställningar.

-          Visa att träningen är en viktig del av din vardag som du prioriterar.

  Att visa att man menar allvar med träningen är mycket viktigt, därför att det berättar för instruktören att det är väl investerad tid, energi och känslomässigt engagemang att träna mig. Det tredje kravet är teknisk och teoretisk kunskap. För att finslipa dessa kan man:

-          Teknik kommer genom erfarenhet. Förvänta dig inte att bemästra en teknik efter 10 repetitioner. Det krävs 1000-tals! Träna ivrigt och ihärdigt även om det ibland är tråkigt. Nöta, nöta, nöta…

-          Träna aktivt också utanför träningstid. Lägg tex upp en säck i garaget.

-          Var analytisk på din egen kropp. Sträva till att förstå varför den beter sig som den gör.

-          Studera noggrannt den teori som förväntas av dig. Kampsport är inte bara att sparka.

-          Studera de tekniska och teoretiska graderingskraven noggrannt så att du vet vad som ska uppvisas på ett bältesprov. Det lönar sig aldrig att gå till ett provtillfälle och “testa” om man blir godkänd. Det ger domaren en dålig bild av dig. Till bältesprov kommer man förberedd.

  Utöver de tre ovanstående konkreta graderingskraven tillkommer en hel del faktorer som påverkar domarens generella uppfattning om dig. En god uppfattning om en utövare kan snabba upp inbjudningarna till bältesprov. Jag har tex en avlägsen klubb där jag inte hinner närvara oftare än kanske varnannan månad. Det innebär ju att jag inte aktivt kan följa med hur utövarna lever upp till de tre graderingskraven. Detta betyder att utövarna måste vara aktiva i att upprätthålla kontakt med mig. Man kan i allra högsta grad påvisa ett stort intresse även på distans. Jag har flera utövare som ringer mig, skriver epost med frågor, och tom filmar sin teknik för mig att kommentera. Sådana saker signalerar till mig att utövaren menar allvar med sin träning och vill framåt med alla medel. Det är klart att det påverkar mig på ett positivt sätt.

  Det man ska vara försiktig med är de negativa signaler man skickar ut. Man ska aldrig visa egenskaper som tex lathet om man snabbt vill få svart bälte. En av mina 14-åriga utövare var frånvarande sista veckans träningar innan bältesprovet, vilket i sig är en mycket dålig signal. På frågan varför han varit frånvarande fick jag svaret “orkade inte”. Ni kan ju gissa i vilken riktining det påverkade min uppfattning om utövaren. Påminnelse: det här är inte högstadieskolan där man kan ha attitydproblem gentemot verksamheten!

  Och slutligen: Det som är absolut det mest effektiva sättet att inte bli bjuden på bältesprov och att förlänga tiden det tar att uppnå svart bälte till det maximal är att prata skit om domaren, ty det kommer alltid fram förr eller senare. Vill man lära sig kampsport av en lärare/instruktör är man tyvärr i den sitsen att man är bunden till den lärarens regler. Varje lärare graderar i sitt eget namn (med sitt eget rykte på spel) och kan därför skapa sina egna regler. Vill man bli framgångsrik som lärare och skapa sig ett gott rykte som kampsportare och –instruktör är man givetvis så rättvis som möjligt. Men synen på rättvisa är subjektiv, och ofta när man som utövare dömer en situation som orättvis saknar man mycket information som beslutsfattaren har haft. Det är ganska vanligt att utövare blir besvikna när de inte bjuds in till bältsprov. Det är förstås extra otrevligt när träningskompisarna blir bjudna om man själv inte blir det. Vill man då bjudas in vid nästa tillfälle är det då viktigt att den besvikelsen inte leder till ett negativt beteende som påverkar instruktörens uppfattning om utövaren, tex skitprat. Det är otäckt vanligt att utövare inte kan se det egna ansvaret i den uteblivna inbjudan. Den vanligaste anledningen är att utövaren inte varit speciellt träningsaktiv under en period, men den uppfattningen har de ofta inte själva även om man kan se det i antalet dokumenterade träningar i träningshäftet. Ofta jämför man istället sin teknik med de övrigas –jag har ju mycket bättre sidospark än nano nano, varför får hon delta i bältesprov och inte jag? Men bältesprov är ett privilegie som ska förtjänas genom blod svett och tårar. Vill man snabbt framåt – lita på domarens bedömningar och försök istället se till att bedömningarna ligger till din fördel nästa gång.

  Så, jag hoppas att denna lilla handledning hjälper in utövare på en bana som för dem närmare det svarta bältet. Om det hjälper er får ni i detta skede gärna tro att detta var huvudsyftet med texten. Tyvärr är syftet inte mer än att guida in vilsna utövare på en bättre väg som gör dem till 1.) artiga människor 2.) med stor kämparglöd som inte låter sig slås ner av motgångar i livet, och som 3.) älskar kampsport med hela dess bredd. Om motivationen för dem att bli bättre människor är det svarta bältet så må det vara hänt (den här gången....:)).

Etik forts.

Det är inte enklelt det där med våld och självförsvar. Det är fantastiskt svårt för en människa att skapa sig en bild av vad som är ett perfekt agerande vid en attack, och ännu svårare är det att följa en sådan bild till punkt och pricka pga alla stressfaktorer ifall man skulle bli attackerad. Dels har vi problematiken med rädsla som förhindrar oss från att agera. Sedan har vi den diskuterade etiken som sätter gränser för vad vi är kapabla till. Om vi dessutom tar med komponenten juridik i ekvationen så finner vi snabbt att det blir en oerhört komplex situation. Det är tyvärr så att juridiken inte alla gånger ligger till försvararens fördel. Det finns en stor överhängande risk att man själv kan bli dömd för misshandel om man blir utsatt för en oprovocerad attack. Det kan kännas ytterst otacksamt. Lagens långa arm har ju inte gjort sitt beskyddande jobb när en person blir attackerad. Om lagen kunde skydda oss proaktivt så skulle vi inte ha det problemet med våld som vi har idag. Nej, istället placeras individens säkerhet i hennes egna händer (lära sig försvara sig). När man sedan tvingas använda sig av den säkerheten är det inte självklart att man går fri från straff. Då passar det för lagens långa arm att i efterhand komma med fingervisning, men var är du när du behövs?!

Lagarna ser olika ut per land. På seminariet jag besökte behandlade man amerikansk lagstiftning där faktist lagen om självförsvar varierar per delstat. Man gjorde en grov indelning på två grupper - ”obligated to leave”- och ”stand my ground”-lagstiftning. I Finland ligger vi mera mot ”obligated to leave” vilket betyder att om vi presenteras med en farlig situation är vi bundna att försöka ta oss därifrån med alla medel innan vi börjar med fysiskt självförsvar. Har vi haft möjligheten att avlägsna oss men inte tagit tillfället i akt det kan vi bli dömda för misshandel. Det betyder att om vi utsätts för inbrott så ska vi först och främst avlägsna oss från byggnaden, inte gå in i en kamp med inbrottstjuven. Vi har ingen laglig rätt att försvara vår egendom med fysiskt agerande, som man har i ”stand my ground”-lagstiftning. Vi har heller ingen rätt att försvara vår heder. Vi bör svälja alla förolämpningar och avlägsna oss från området. Det kan till och med vara så att vi kan bli dömda om vi försvarar oss verbalt i en situation om det i slutändan leder till att situationen eskalerar till våld (även om det inte är vi själva som går över gränsen). Frågan är alltid – hade du chansen att avlägsna dig från platsen? Ett undantag är naturligtvis om vi skyddar en annan människa, då behöver vi inte avlägsna oss från platsen sålänge hotet kvarstår.

Så var placerar detta oss på kartan som små individer i en stor värld som ska klara oss själva? – Jo, först och främst måste vi bygga ett starkt krigarhjärta så att vi kan stå emot rädslan och förmår oss att göra ett aktivt motstånd. Detta är kanske den största tröskeln för många människor, och det kräver mycket arbete att bygga ett sådant självförtroende. När vi sedan drabbas av våld stiger som bekant adrenalinnivån i kroppen vilket tyvärr har en inte så positivt effekt på blodtrycket i hjärnan, som sjunker och gör det svårare för oss att tänka logiskt. Kroppen kommer således att agera som den är van/tränad att agera. Har vi tränat någon kampsport så agerar den autonomt enligt detta ramverk. Har vi då ägnat år på att träna ett ”hårt” självförsvar kommer vi att reagera hårt, vilket medför risken att vi skadar anfallaren mer än nödvändigt (vilket sätter oss i ett dåligt juridiskt ljus). Har vi tränat ett ”mjukt” självförsvar kanske försvaret inte är tillräckligt och vi själva blir skadade.

Vidare har vi då vår etik med rötter i en uppfattning/moral om vad som är rätt och fel. Jag tycker personligen det är rätt att försvara min egendom med fysiskt agerande. Om jag ser en cykeltjuv ifärd med att stjäla min cykel så vill jag gärna kunna stoppa honom direkt på platsen, och jag tycker det är moraliskt korrekt att göra så. Att ringa polisen ser jag som ganska ineffektivt  i en sådan situation. Likaledes om jag vaknar av en inbrottstjuv i huset så kan jag tycka att det kan vara på sin plats att handgripligen slänga ut honom (i vårt land kan inbrottstjuven stämma husägaren om han halkar på uppfarten under inbrottet). Här ser vi att min etik går i kors med juridiken i mitt land. Jag kan tycka att juridikens fokus ligger alldeles för mycket på att skydda förövarna. Detta ser jag på med mycket kritiska ögon. Det skapar ett oerhört dilemma för många kvinnor som blir utsatta för våldsamheter. De borde ju inte behöva ta anfallaren i försvar utan istället kunna förlita sig på att lagen skyddar dem som är offer. Lagen ska ju återspegla samhällets gemensamma moral och det är viktigt att utsatta kvinnor kan känna att de är mer värda (och ska skyddas) än den idioten som går dem till anfall och vill skada dem. När jag drar självförsvarskurser hamnar jag alltid i dessa diskussioner berörande de juridiska konsekvenserna som kan komma av ett fysiskt självförsvar. Dessa tankar ger upphov till spärrar som förhindrar oss från att agera. Människor är rädda för att få ett brottsregister i en situation där man egentligen är ett offer. Av kuriosa kan också nämnas att det sägs att kampsportsutövare har det tuffare (svårare) i en rättegång. Det sägs att rätten ofta anser att man ”borde ha vetat bättre” eller ”borde ha kunnat försvara sig med mindre våld” etc genom erfarenheten man fått i träningen. Detta är ytterligare en försvårande faktor, oavsett om påståendet är rätt eller inte. Det räcker med att man tror att påståendet är rätt för att man ska skapa spärrar.

Summa summarum:

Den viktigaste komponenten i en självförsvarssituation är alltid tid. Tid ger försvararen möjlighet att agera med någon form av handling för att försvara sig (eller nån annan) mot attacken. Det kan vara att helt enkelt springa iväg. Mycket tid kan också ge försvararen lite större möjligheter att tänka genom ageranden innan de utförs, så att man inte utför handlingar i panik som får ett otrevligt resultat. => Man bör alltså fokusera på att skaffa sig så mycket tid som möjligt, exempelvis på följande sätt:

1.)    Det viktigaste är förstås att kunna identifiera ett våldsamt agerande så tidigt som möjligt. Ju tidigare man kan identifiera det, desto mer tid har man på sig. Att kunna springa iväg kräver ganska mycket tid om man inte vill att anfallaren springer ikapp en från ryggsidan.

2.)    Vidare på listan så ska man ha klart för sig var gränserna för sitt agerande ligger - juridik vs. etik. – Om någon gör si eller så, så är jag beredd att göra si eller så TROTS att det strider mot lagstiftningen och kan orsaka bekymmer i efterhand. Det viktiga är inte huruvida den personliga etiken följer lagstiftningen eller inte. Det viktiga är att man på förhand har resonerat klart kring dessa frågor så att man är fri att agera när situationen är överhängande. Då är det för sent att fundera på handlande, då ska handlingen redan vara i full färd. Det tar mindre än en sekund för att slag att accelerera och träffa en människa i ansiktet. Ämnar man försöka blockera så ska det ske omedelbart.

3.)    Det f ysiska agerandet måste vara autonomt. Man måste ha tränat in responsrörelser mot olika attacker så djupt att kroppen gjort dem till reflexer. Det krävs tusentals och åter tusentals repetitioner får att åstadkomma sådant agerande.

Självförsvar är alltså inte så enkelt som man kan tro. Och det handlar definitivt inte bara om att träna upp en effektiv teknik. De mentala komponenterna är faktist av större betydelse. Jag uppmanar därför alla att tänka genom detta från alla vinklar så att det inte finns några oklarheter som kostar värdefulla sekunder när våldet inträffar. Hur man ska brottas med själva rädslan är ett helt annat kapitel :)

Etik forts.

Varje persons etik växter fram genom en räcka av entiteter enligt följande:
TRO => VÄRDERINGAR => MORAL => ETIK.
Allt börjar alltså från en människas tro – vad är verklighet, vad är inte verklighet? Vi bör förstå att verklighet för en individ inte nödvändigtvis är verklighet för en annan. Vissa saker har vetenskapen kunnat bevisa (jorden är rund), men det finns saker som vetenskapen inte kan bevisa men som fortfarande betraktas som sanningar. Till exempel religiösa frågor – finns det liv efter döden, är människor innerst inne goda? Utifrån sin tro skapar människan sina personliga värderingar – vad är viktigt, vad är inte viktigt? Värderingarna utgör en slags prioriteringsordning för trosuppfattningen. Exempelvis om en människas religiösa tro säger att det är fel att utföra kirurgiska ingrepp, men ett barn riskerar att dö utan en rutinmässig operation (tex blindtarmsoperation). Värderingarna berättar vad som är viktigare. Tro och värdering arbetar ofta på ett undermedvetet plan och det är svårt att förklara varför något är som det är, man bara vet det. Ur värderingarna skapar sedan individen en moral – vad som är rätt och fel. Också här handlar det om en magkänsla. Ofta är det svårt att förklara varför man anser att något är rätt eller fel, men man vet ändå med all säkerhet. Etiken är det sista steget i räckan där man försöker verbalisera moralen. Etiken utgör ett slags regelverk som man skapar för sig själv enligt hur man lever. Reversibelt kan alltså mitt tidigare exempel ,ed  mannen med köttyxan se ut på följande sätt: -Jag skjuter mannen (etik) därför att jag anser mig ha rätt till det (motal) eftersom barnet är oskyldigt och mannen har initierat scenariot (värdering), ty den som sig i leken ger får leken tåla (tro).

Etiken är den mest medvetna i räckan, och kan därmed resoneras kring ganska fritt (huruvida jag borde ha skjutit mannen i huvudet, bröstkorgen eller benet). Kritik mot vår etik tar vi sällan som personligt påhopp eftersom den ligger längre ifrån den personliga kärnan. Ju närmare kärnan (tron) vi kommer desto mer börjar vi skydda oss mot kritik och vi tar ofta kritik mot tron som en attack eller ett personligt påhopp (hur kan jag anse att barnets liv är värt mer än den andras?). Man brukar ju skämtsamt säga att man ska undvika att prata politik eller religion på fester, eftersom det alltid riskerar att urarta i bråk, och det är nåt jag får hålla med om. Jag har ”lyckan” att ha en färsk erfarenhet där jag blev attackerad på det personliga planet i arbetet och därmed fick chansen att analysera min egen reaktion i förhållande till den presenterade teorin (man ska hitta det positiva i alla utmanande situationer) :)

- Det var en kollega som var förbannad och störtade in på kontoret och gav mig en ordentlig utskällning. Det var förstås en frustration som lett till ilska som vuxit sig så stor att den inte längre kunde tyglas. Jag bär själv på mycket frustration för olika saker, så jag har inte det minsta svårt att förstå själva känslan. Vad vi gör med den frustrationen är sedan mycket det som definierar oss som personer. När någon kommer in i ett frustrerat tillstånd brukar det ändå gå att resonera sig fram till en förståelse. I nästan 99% av fallen beror det på saknad av information – människor irriterar sig på beslut och händelser, men har inte information om varför dessa beslut och händelser är de bästa (kanske av flera dåliga alternativ). Ofta kan det också vara så att jag själv saknar information. Att utbyta information i ärendet är således min första avsikt när någon är kritisk till ett beslut. I ett känslomässigt neutralt tillstånd är det förstås mycket lätt att sitta och resonera kring olika teorier och hur man borde/kunde göra. Tyvärr styrde kollegans ilska in honom på vad jag tolkade som förolämpningar på det personliga planet, vilket aktiverade väldigt starka försvarsimpulser hos mig. Detta avledde min första avsikt med informationutbyte till ett mera ”stand my ground”-tänkande, rent mekaniskt utan medvetet tänkande. Låt mig förklara varför:

- I min trosgrund ligger en förkärlek till hårt arbete. Jag tycker väl ungefär så att varje människas lycka ligger i hennes egna händer genom det arbete hon utför. Jobbar man hårt kan man förvänta sig belöning och framgång (lön, befodran, avancemang, möjligheter), och är man lat ska man inget ha. Man ska göra rätt för sig och göra sig förtjänt av den lyx som samhället erbjuder (gratis utbildning, sjukvård, socialvård, rättsväsende etc). Jag hatar parasiter som pga lathet utnyttjar samhälleliga funktioner som finansieras med skattemedel och som är avsedda för verkligt behövande. Denna tro syns förstås i min etik – på det sätt som jag utför uppdrag som jag tar mig för. På min arbetsplats är jag mycket samvetsgrann, noggrann, tom perfektionist (till den grad att det ibland irriterar samarbetspartners:)). Saker och ting ska göras ordentligt från början till slut, och jag offrar gärna pauser och fritid för att få saker klara i tid.. Annars är jag helt enkelt inte nöjd med mig själv. Att få en kommentar enligt ”ni sitter bara här och leker på arbetstid och vill inte hjälpa personalen” är för mig en attack mot min tro – vilket placerar mig i en försvarsposition. Det som sker då är att jag förlorar intresset för den ursprungliga orsaken till frustrationen och intresserar mig istället för att försvara mig mot attacken – dvs att jag definitivt inte sitter och leker på arbetstid och att vi försöker arbeta maximalt effektivt enligt de resurser som står till förfogande. Det som är viktigast är förstås det att göra klart att kommentarer som ovanstående inte accepteras. Vill man förbättra kommunikationen/servicen mot mig ska man hålla sig på ett sakligt plan. En objektiv åskådare ser nu att dialogen har bytt fokus – nu handlar det inte längre om störningen i arbetet som föranlett kollegans frustration utan ett matkspel.

Vidare fortsätter kollegan med att påstå att jag arbetar ”enligt ett sovjektiskt system där man prioriterar kamrater”. Åter igen känner jag kommentaren som en attack mot min personlighet. Kommunism hör till de politiska läggningarna som jag håller väldigt långt ifrån min egen uppfattning (tro) om rättvisa. Enligt mitt tidigare resonemang ska det inte finnas några tak för hur långt man kan avancera om man är beredd att jobba hårt. Lika för alla-tänkande funkar inte för mig eftersom jag ser att det finns både lata och aktiva människor. De lata är nöjda med lite medan de aktiva jobbar hårt och borde därmed ha möjligheter att erhålla mer än de lata. Att påstå att jag skulle ha någon typ av kommunistisk läggning är enligt mina värderingar mycket fult. När man tar steget att kasta ur sig kommentarer/förolämpningar av nämnd karraktär är man inte längre intresserad av att få hjälp eller att förbättra sin arbetsstituation, men är mera intresserad av att hävda sin makt, vilket också bekräftas av kommentaren ”har ni glömt vad som är primärverksamheten här?”. När man står måltavla för detta är det lätt att man sugs in i maktkampen. Här gäller det att vara observant på känslorna. Vissa angripare strävar nämligen aktivt till att dra in den andra i kampen, med ömsesidiga förolämpningar, därför att det då är lättare att skapa befog för det egna beteendet eller skapa anledning att eskalera till nästa stadie (fysisk agerande) – han sade ju också si eller så...

Så mycket människa är jag att jag kan erkänna att jag blir rasande när någon förolämpar mig på den lägsta nivån (tron), vilket jag också blev i min berättelse. Detta är definitivt inte någon god egenskap, som för det mesta inte leder till den optimalaste lösningen. Vid en konfiktsituation är det viktigt att man kan identifiera när konflikten går från yrkesmässig till personlig. När detta sker är alltid subjektivt (vi tolkar alla information olika) men i regel sker det när ena parten kommenterat nåt som ligger i tron hos den andra. Att vara medveten om sig själv, vilken grundtro man har, och hur man strukturerar upp tron till etik är något som det löns att lära sig om man vill ha bättre kontroll över sina handlingar. Här kommer vi då in på det verkliga självförsvaret där hanslingsförfarandet är mycket komplext. I självförsvar handlar försvarets effektivitet mycket om tid. Vi har endast så många sekunder på oss att ta ett beslut om agerande innan köttyxan hinner fram till oss. På den korta tiden ska vi ha klart för oss den optimalaste lösningen som står i förhållande till vår etik – dvs vad vi är kapabla att göra. Etikens betydelse är här enorm. Den ska jag återkomma till inom kort.

Fortsättning följer...

Etik

Det finns etik inom kampsport, våld och självförsvar. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte lever/handlar vi enligt ett internt regelverk – vår personliga etik. Det är etiken som begränsar agerandet och styr vad vi är kapabla till. Vissa är kapabla till väldigt mycket, andra till väldigt lite. I en våldssituation är det allt för ofta så att ena parten fryser till och blir okapabel att försvara sig, och en av de påverkande faktorerna är just individens etik (i kombination med andra orsaker). Det är inte en självklar handling för alla människor att skada någon annan, ens när den andra otvivelaktigt försöker skada dig.

Jag har under veckan fått ta del av något väldigt ovanligt inom kampsporten, men ändock mycket intressant – nämligen analys och filosofi kring den personliga etiken inom kampsport. För att effektivt kunna försvara sig när så behövs och veta hur man träningsmässigt ska förbereda sig på verkligt våld är det viktigt att man känner till sin egen etik. Det är skrämmande vanligt att erfarna kampsportsutövare inte vet var de personliga gränserna ligger. I en verklig våldssituation kan man då bli överraskad, och om man har otur agera ooptimalt och antingen skadas själv eller skada någon annan onödigt mycket. När man hamnar i en överraskande situation som man inte har tidigare erarenhet ifrån och tvingas göra ett snabbt beslut (jag pratar om tiondelssekunder) är det stor chans att beslutet inte blir det bästa. Det är också väldigt vanligt att vi inte klarar av att ta ett beslut överhuvudtaget inom den tillgängliga tidsamen – och vi fryser till.

Det är nämligen så att när hjärnan överhettas när den förväntas ta ett beslut med allt för lite information, utan erfarenhet av liknande situationer och på väldigt kort tid. Det är det som händer när människor fryser till tex vid jordbävningar eller vid våld. Man brukar säga att det rör sig om upp till 70% av människorna som fryser till vid en katastrof. 15% klarar av att ta ett optimalt beslut (antagligen för de har erfarenhet eller information att basera ett beslut på) och ytterligare 15% tar ett väldigt ooptimalt beslut – tex börjar sopa golvet eller liknande. Så för att minska på risken för att vi ska ta ett ooptimalt beslut eller för att vi ska frysa till bör vi ge hjärnan erfarenhet och information på förhand. Detta tankesätt har jag baserat mina självförsvarskurser på redan i många år, men jag har egentligen inte förrän nu börjat fördjupa mig i själva etikens påverkan i handlingsförfarandet. Det är nämligen etiken som ställer ramverket för hur mitt agerande kommer att se ut – vad jag i en pressad situation är kapabel till.

Fråga dig själv följande: - Du står med en laddad pistol riktad mot en person. Han håller en blodig köttyxa högt över huvudet när han kommer springande mot dig med en agressiv blick och skriker att kan ska döda dig. Du har en sekund på dig att ta ett beslut. Är du beredd att skjuta honom? En del skulle säkert tveka, men flera skulle säkert svara ja. Ett sådant tydligt och stereotypt fall har säkert väldigt många nångång resonerat över och skulle säkert ha ett klart svar att basera ett agerande på. Men situationen kan se ut hur som helst. Ovanstående situation är oförändrad förutom att angriparen är en sexårig pojke. Hur agerar du då? Det finns flera fall där sexåringar har dödat vuxna. Om angriparen är en nerknarkad 17-årig tjej som dessutom råkar vara gravid? Om angriparen är ovanstående man, men hans två små döttrar står i dörren med sina nallar i famnen och tittar på? Om angriparen är en din egen pojk-/flickvän? Om angriparen är din farförälder? etc... De flesta har inte förberett sig för alla olika scenarion och vet heller inte hur de skulle reagera. Det är förstås enkelt att resonera nu när man sitter framför en dator och har tid på sig att fundera, men tänk att du ska agera på mindre än en sekund för att inte sätta dig själv i livsfara. Agerar man inte snabbt hinner köttyxan fram till en...

Det som händer i ovanstående fall (medger att det var lite extremt, men jag vill vara tydlig) är att vi tvingas ta ställning till huruvida vi är beredda att döda någon som försöker döda mig – dvs om etiken tillåter dödande för att rädda sig själv. Det är många som inte har detta klart för sig, och därmed blir begränsade. Det är oerhört svåra frågor, och många tycker det är obekvämt att prata om och ibland tom omoraliskt att prata om. Då är det så svårt att komma vidare, och att undvika frågorna bidrar definitivt inte till någon ökad förmåga att ta rätt beslut vid en farlig situation. Nu menar jag absolut inte att alla bör vara beredda att döda någon, inte alls. Det jag menar är att alla bör TA REDA PÅ vad de är kapabla till eller inte. Att inte vara beredd att döda någon kan vara precis lika effektivt som alternativet. Det som är viktigt är insikten och vetskapen om de egna gränserna. Ett svar på ovanstående exempel kunde ju vara – nej, jag är inte beredd att döda mannen med köttyxan, så jag offrar det stora målet som är enklare ett träffa (bröstkorgen) för att försöka träffa honom i benet istället och är beredd på att skottet kanske missar och jag tvingas hantera köttyxan i närstrid. Det viktiga är att man VET på förhand. Sen blir det ju svårare om man ska skydda sin egna barn. Är man också då beredd att offra det största målet som är enklast att träffa och som med störst sannolikhet kommer att stoppa anfallaren, eller går man på det säkraste kortet?

Det löns inte att man lämnar dessa frågor obesvarade tills situationen uppstår och förväntar sig att man då ska kunna hantera den på det bästa sätt. Det vanligaste är som sagt att man fryser, vilket är väldigt illa om det handlar om en våldtäktssituation. Även mycket erfarna kampsportare fryser. Det handlar inte om de fysiska teknikerna som utförs utan om de övriga faktorerna som man inte är van med från träningen – att angriparen är en nära kompis som verkligen på allvar försöker skada en, alla skrikande svordomar och förolämpningar, samt alla övriga överraskningsmoment som inte sker på ett träningstillfälle. Sen finns det också alltid en 15% chans att man agerar ooptimalt, vilket kan leda till allvarliga följder. Ett exempel kunde vara att ta fosterställning när en person försöker misshandla en med boxningsslag mot huvudet, vilket drastiskt minskar möjligheterna att skydda sig mot slagen. En annan sak kan vara att i panik greppa en kniv från diskbänken och hugga anfallaren mot halsen. Detta kan leda till allvarliga konsekvenser även om det var den andra personen som hade initierat våldssituationen. Även om etiken hindrar en person från att döda någon kan misstag ske i situationer där personen tvingats att agera i panik och tyvärr fallit i ett ooptimalt agerande. Sådana fall läser vi ju om i tidningarna hela tiden. För att bättre förbereda oss är det alltså viktigt att varje person klargör för sig själv vad etiken säger. Man ska sedan leva med de handlingar man gjort.

...fortsättning följer...

Jag lever inte som jag lär

Jag är en liten knatte när Finland vinner Sverige i ishockey-VM år 1995. Fast det är tusen år sen kommer jag fortfarande ihåg spänningen i matchen. Konstigt nog kommer jag också ihåg vissa andra detaljer från matchen, tex tränarna vid sidan om isen. Jag kommer ihåg hur de intensivt samtalade med varandra under de sista minutrarna av matchen, och försökte se coola ut fast spänningen och ivern lyste igenom i deras ansiktsdrag. Vad jag också minns är tränarnas kroppsbyggnad, med magar som vittnar om ett gott leverne med en och annan bullagris till kaffet. För mig fanns då inte, och finns inte idag heller, några frågetecken kring hur det är möjligt för en småfet tränare att leda ett lag idrottare till seger (påstår inte att Curre var småfet:)). Men för alla är detta inte självklart. Det finns nämligen människor som förväntar sig att tränaren ska vara på högre nivå än idrottarna i alla lägen. För mig känns detta helt orimligt – hur skulle det ens kunna vara möjligt ur någon synvinkel? Om vi använder någon standardidrott som exempel:  om tränaren var den som var skickligast/starkast/uthålligast/smidigast – varför är det då inte han som tävlar? Om tränarna alltid var bättre en sina idrottare skulle ju isåfall alla medaljer tillfalla fel personer. Isåfall är ju idrottarna i OS och VM inte alls de skickligaste i världen. Alla länder vill ju med alla medel  kamma hem flest medaljer. Varför skulle de då inte skicka de som med störst sannolikhet kommer att vinna som representanter? Och de representanterna/idrottarna åker ju inte ensamma. De åker i sällskap av en stab med tränare, plus diverse stödpersonal. Varför skulle idrottarna överhuvudtaget behöva tränare om det var så att endast den som är starkast inom en idrott kan träna andra. Nej, hela resonemanget faller tyvärr omkull vid en första snabb analys.

En tränare är ju en ledare, som vilken annan ledare som helst (jfr med indistrin). Ledaren har för det första en del sakkunskap inom området. Handlar det om idrott har han med stor sannolikhet egen erfarenhet som idrottare under många år, och handlar det om industrin har han säkert utbildning inom området, tex maskiningenjör. Det som skiljer ledaren från övriga i teamet är att ledaren förstår (och tänker i) processer och är skicklig på processhantering. Han analyserar sitt nuläge, inventerar verktygen, förstår målsättningen, och försöker finna den maximalt effektiva vägen från nuläget till målet genom vertygen som står till förfogande. Det här är en av de faktorer som avgör vem som är en skicklig ledare. Handlar det om idrott behöver ledaren/tränaren analysera på vilken nivå idrottaren nu befinner sig, vilka som är hans styrkor och utvecklingsområden, vilka egenskaper som idrottsgrenen kräver, vilka resurser som står till förfogande och sedan göra upp en plan för hur vi når vårt mål (vinner tävlingen). I taekwondo kan det vara så att tränaren ser att utövaren har för långsamma tekniker eller har för dålig uthållighet. Då förstår tränaren att det behövs tex explosivitetsträning, lite kontaktträning, och konditidionsträning. I taekwondo är matcherna två minuter långa med ofta korta intensiva sammandrabbningar. Tränaren inser att det behövs intervallträning där benen är primära muskelgruppen. När tränaren vet detta bygger han ett träningsprogram som idrottaren förväntas utföra. Tränaren är delaktig i träningen, mäter och antecknar puls och mjölksyra och analyserar framstegen. Tränaren utför också andra tester och gör uppföljningar, samt modifierar planeringen där så behövs. Idrottaren är på så sätt tränarens utvecklingsprojekt, precis som tex en motor i industrin som ska göras effektivare eller miljövänligare. Ledarskapet så långt är inte så avvikande varandra.

Men den största utmaningen är inte teorikunskap, analysering och planering, mätning och testning, eller andra arrangemang. Den största utmaningen är alltid att leda människor. Människor med personlighet, humörssvängingar, temperament, attityder etc. Dessa är faktorer som ofta kan vara impulsiva, oberäkneliga och svårt att ta in i planeringen och som kan producera utmaningar för processen. En skicklig ledare kan anpassa situationen därefter och styra situationen till rätt väg. Att hantera människor är den absolut mest krävande uppgiften för en ledare, och de som blir skickliga på detta område ser jag väldigt mycket upp till. Mer om detta intressanta område i framtida diskussion.

Tar vi en snabb överblick på tränarens ansvarsområde ser vi alltså att hans uppgift är långt ifrån att vara den skickligaste idrottaren. Han ska vara den som producerar dem, leder deras utveckling, och för att kunna det behöver han ha viss kunskap och skicklighet bortom den idrottsliga. Ofta har tränarna en lång egen bakgrund i idrotten, men någonstans har vägen tagit en ny riktning och tränaren har bytt roll från att själv sträva till medaljer försöka hjälpa andra att nå dem. Det här rikningsbytet kan vara en följd av en skada som förhindrar personen att fortsätta på elitnivå, det kan vara pga ålder, ändringar i intresset, eller andra faktorer. Riktningsbytet är inte heller självklart för alla idrottare – alla är inte ledarpersonligheter och kan bli skickliga tränare trots stor framgång på idrottsarenan. Det viktiga är alltså att inse att en tränares uppgift inte längre är nå tävlingsframgång som idrottare utan som tränare där någon annan står på prispallen. Och när den insikten inträffar förstår man också att en tränare och en idrottare helt klart kommer att leva enligt olika premisser.

Medan en tränare på elitnivå säkert kräver att idrottarna håller sig stenhårt till det planerade schemat med träning, kost och vila kan tränaren själv unna sig en bullagris till kaffet med jämna mellanrum utan att ha dåligt samvete för det. Det är inte meningen att tränaren ska skrinna alla 200 varv runt rinken med alla ishockeyspelare. Tränarens plats är på sidan om, som stöd, pushare, analysator, coach, planerare, piska & morot, etc. Samma resonemang ser vi äntligen att sakta börjar vakna inom andra samhällsområden . Vi lever inte i industrisamhället längre – vi lever i informationssamhället! En chefs roll är inte längre att kunna allt bättre än sina anställda, en lärares roll är inte längre att kunna allting inom undervisninngsämnet. Tränare, chefer, lärare, ledare behöver andra kunskaper och färdigheter i dagens samhälle.

Så – kärnan i min diskussion: Att förvänta sig att en tränare ska vara på högre nivå än sina idrottare är befängt, och inte ens möjligt enligt människans konstruktion med åldersfaktorer etc. En människa har större idrottslig kapacitet som 20-åring än som 50-åring. Därmed att förvänta sig att tränaren lever enligt samma strikta idrottsliga regler vad gäller träning, kost och vila är lika befängt. När idrottaren går och lägger sig för att vila på kvällen, sitter tränaren uppe sent och analyserar träningsresultat och lägger upp morgondagens träning, bokar transportmedel och arrangerar med utrymmen och utrustning. När idrottaren äter regelbundna måltider inbokade i schemat får tränaren kasta i sig mat i full stress lite då han hinner mellan alla uppdrag. Naturligtvis kan verkligheten bli sån i vissa fall att tränare lever ohälsosammare än idrottare, och jag vill påstå att man trots det inte kan kalla tränaren för en hycklare. Jovisst står han där och predikar vilans och kostens betydelse för träningsframgång, men han själv strävar ju inte till medaljer. Tränarens produktivitet och betydelse måste mätas på annat sätt än huruvida han själv kan leva efter de regler han sätter för idrottarna.

Sen har vi alla oss mellanting, som varken är idrottare eller tränare på topnivå. Vi drar regelbundna träningar för grupper och enskilda individer, och där emellan försöker vi också hitta tid för egen träning. Min personliga målsättning med kampsportsträning har alltid varit självförsvarsorienterat, aldrig tävlingsorienterat. Olika målsättninga ger ju naturligtvis olika tyngdpunkt på träningen. Men jag förväntas ändå träna taekwondoutövare för tävling, och gör det gärna. Jag tänker till och med påstå att jag har tillräckligt med kunskap för att göra det. Men man kan inte jämföra hur jag lägger upp min egen träning och hur jag lägger upp de tävlandes. I min personliga träning är kraft av stor betydelse medan snabbhet är viktigare i taekwondotävling. Jag strävar till att gå upp i vikt medan taekwondotävlande ofta tampas med att gå ner i viktklass. I min säckträning finns en tydande del slag mot ansiktet, knän och armbågar, medan de tävlandes endast har sparkar. Om träningen ser olika ut ser naturligtvis kosten också olika ut. Jag unnar mig gärna fettrik mat medan jag inte rekommederar det för de tävlande. Etc etc etc... listan kan göras hur lång som helst.

Det var en utövare en gång som anklagade mig för att ”inte leva som jag lär”, och påståendet är naturligtvis helt sanningsenligt. Jag har mitt mål, och dit strävar jag med min träning/mitt liv. Om en utövare berättar att hon har ett annat mål så hjälper jag naturligtvis henne på den vägen med all min kunskap och erfarenhet, men jag tänker inte avvika från mitt eget mål för att uppfylla nångons krav på att ”leva som jag lär”. Det är en sak att leva föredömligt, vilket jag anser att alla tränare bör göra, och en annan sak att ha olika målsättningar. Med föredömligt menar jag att man som tränare håller sig till de regler som finns inom verksamheten, tex saker som att uppföra sig artigt, avsluta det man påbörjat, komma i tid till träningarna, hålla sina löften, vara en god kamrat, och många andra saker som är lika viktiga. Attityder och respekt för regler kommer ju alltid från ledarskapshåll (det finns officiella och inofficiella ledare). Utövare ärver dessa värderingar från omgivningen. Därför är det så viktigt att tränaren/ledaren föregår med gott exempel. Det jag pratar om är inte samma sak.

I min klubb har vi olika grupperingar med väldigt stor spridning i intresse.  Vi har de utövare som liksom migsjälv är ute efter självförsvarskunskaper, vi har de som är tävlingsorienterade, vi har de som (tyvärr) är bältessfokuserade, vi har motionsutövare, och vi har också sådana som bara vill umgås i en kamratlig miljö. Jag försöker hjälpa alla på deras egna vägar enligt deras egna förutsättningar, enligt deras behov och begäran. Och jag har naturlgtvis olika krav på dem. Medan jag kräver att tävlarna inte dricker sig redlösa helgen innan tävlingen, kommenterar jag inte ens festande från motionsutövarna. Det handlar inte om särskiljning eller olika behandling. Det handlar om att fungera som tränare för utövare med olika målsättning. Att kräva att motionsutövare skulle leva enligt en elitidrottares upplägg skulle inte leda till något positivt.

Så nu tänker jag avsluta en långrandig diskussion med att ta en kaffe och en bullagris med gott samvete, med hopp om att den visar sig på vågen, för att sedan ikväll dra en stenhård cardioträning för de tävlande och ge dem ett fyra veckors konditionsprogram för morgnarna innan jobbet, då jag fortfarande ligger och drar mig i sängen. Jap, jag lever inte som jag lär (och det går bra det med)!!

Jag känner mig kränkt

Vi har nog det förbannat bra! De flesta av oss har ett hem, stadig inkomst, tillgång till mat, kläder och andra förnödenheter. Vi har också ett högt socialt skyddsnät med gratis hälsovård och utbildning. Det går absolut ingen nöd på oss. Ändå blir jag förvånad över att människor håller på och gnäller över småsaker och får små, små händelser att växa sig oproportionerligt stora. Där jag bor rasar folket om man målar en byggnad med en färg som endast har ett namn på ett främmande språk. Samma folk är också beredda att bojkotta företag som skyltar på främmande språk (parallellt med det lokala). Lokala nyhetstidningen gör verkligen reportage om skyltar på främmande språk eller där det skett missar i översättningen. – Vad är det för löjligt sammhälle jag bor i ?!! Det finns näst intill ingen arbetslöshet, skatten är en av de lägsta i landet, och medellivslängden är hög. Men trots hur bra befolkningen än har det så hittar man saker att skapa problem runt, och lyfter dessa till en nivå helt utan reson. Det verkar som om det är helt omöjligt att göra människor nöjda med sin tillvaro. Och det är inte bara språk. Det gäller allt. Ett annat exempel är t.ex. renoveringen av den lokala biografen. Grannarna stoppade bygget med en protest eftersom det enligt den nya planen skulle göras en gränd mellan biogragfen och den närtill liggande byggnaden som man misstänkte att ungdomar skulle urinera i. Protesten fick bygget fördröjt, och därmed befolkningen utan biograf, med ett helt år. Det är ingen skillnad vilka förändringar som står bakom knuten. Människor är emot, känner sig hotade och kränkta av nytänkande, klagar och ställer till protester för att sabotera utvecklingen. Tänk om vi bara kunde strunta i småsakerna och koncentrera oss på våra egna liv istället för att skapa problem för andra. Den första som skulle gynnas och må bättre är ju vi själva.

Nu för tiden känner sig människor kränkta för nästan ingenting. Det är verkligen en otrevlig utveckling. Det kan ibland vara svårt att umgås med vissa människor för man vet att deras scanningsprocess är i full gång och de verkligen aktivt letar efter anledningar att få bli kränkta och få ställa till med en scen. Vissa till och med går så långt att de läser in (hittar på) budskap i meningar som inte avsändaren hade tänkt sig. Jag undrar varför man gör så? Är det bara för att jag ska få verka märkvärdig och få stå i centrum av en konflikt som kretsar kring mig, och där omgivningen ska be om ursäkt till mig? Allting ska vara så neutralt och färglöst för att inte trampa någon på tårna att världen har blivit tråkig. Suck – let it go! Jag kan också börja låta mig kränkas av folk som hatar finnar, och tro mig där jag bor finns det sådant hat. Eller så kan jag välja inte bry mig i snarlika kommenterar och koncentrera min energi på annat. Vill jag hårddra det hela kan jag bli kränkt för nästan vad som helst – jag är en vårmänniska, och då kan jag känna mig kränkt av människor som föredrar hösten och pratar om alla ljuvliga färger på träden på hösten. Jag gillar att stiga upp tidigt på morgonen, och då kan jag känna mig kränkt för att affärena öppnar senare och därmed favoriserar de som vill sova längre. Listan kan göras hur lång och löjlig som helst.

Jag läste en bok i helgen där författaren menade att frågan ”Vaifrån kommer du då?” skulle vara rasistisk, och spenderade sida efter sida att beskriva hur oomtänksam man är om den andras känslor om man ställer den frågan och att ställaren har en lägre intelligens än andra, etc etc etc... Megasuck!! Den frågan är ju typ en internationell standardfråga för nästan alla första kontakter mellan människor, oavsett ras. Det är inget annat än ett (må hända dåligt) sätt att öppna dialogen och starta upp en diskussion med en obekant människa. Jag är den första som håller med om att frågan är störande, eftersom svaret inte berättar nåt alls om vem jag är som människa, men frågan är definitivt inte rasistisk. Författaren var helt insnöad på att frågan ställs därför att mottagaren har ett avvikande utseende i förhållande till normen, och att frågaren är nyfiken på den etniska bakgrunden. Isåfall måste jag också se ut som en alien, för den frågan har jag fått minst tusen gånger i olika sammanhang. Varför måste vi läsa in budskap i frågor eller kommentarer som inte var avsedda? Kan vi inte först reflektera över sannolikheten att jag har fel innan vi agerar med att skriva en insändare, eller ännu värre en bok? Eller bara sura på en fest för att sedan ställa till med en konfliktsituation?

Jag som är finne känner mig så otroligt kränkt av uttrycket ”have you finnished that beer?”, som isåfall skulle antyda att finnarnas öl alltid är slut, att nu kommer jag att kräva att man ändrar uttrycket. Vår jämnställdhetsminister skulle säkert nappa på ärendet och dra det vidare till EU-domstol. Min mormors mosters initialer var ”EU”. Det känner jag mig föresten också lite kränkt över om jag tänker efter...

Är det så att vi människor aldrig kommer att vara nöjda? Jag tänker på Maslows behovstrappa. Vad händer när man tillfredsställt behovet på det översta trappsteget? Är människan nöjd då och lever i fullständig harmoni med omgivningen? Det är nåt som får mig att misstänka att så inte är fallet. Nåt säger mig att det finns fler trappsteg, och att trappan egentligen aldrig tar slut. För när vi åtgärdar ett missnöje (tillfredsställer ett behov) så kommer nästa genast efteråt. Om vi kunde åtgärda språkfrågorna och undvika att det byggs någon uringränd vid biografen, varför känns det som om vi då skulle klaga på nåt annat? Vad skulle det då handla om? - Färgen på sandkornen på badstranden? Vi måste ändå nångång vakna och inse att det vi idag klagar på är LYXPROBLEM! Det är ingenting som hotar våra liv eller vår välfärd. Så varför denna ilska?

Wiccas lever enligt ett genialt ordspråk ”What you send out you will recieve times three”. Ska det vara kränkningar och irritation, eller glädje och kärlek? Bestäm själv!

Feedback

Feedback från tränaren är otroligt viktigt för utövarens utveckling. Man har pratat mycket inom idrotten den senaste tiden om positiv versus korrigerande feedback. Samma diskussion känner jag också igen från barnuppfostran och lärande i grundskolan. En populär teori är att stökiga elever söker lärarens uppmärksamhet genom sitt stökiga beteende, och då är det fel åtgärd att ge dem uppmärksamheten, eftersom de då inte behöver justera/korrigera sitt beteende. Man pratar då istället om ett arbetssätt där läraren ignorerar dåligt beteende och istället belönar bra beteende, så att uppmärksamheten (belöningen) fås när eleven gör någonting positivt. Inom idrotten handlar det säkert om exakt samma sak om man tränar juniorer. Vuxna människor däremot som sökt sig till idrotten av egen fri vilja har ofta mognat och är intresserade av själva utövandet och vill lära sig maximalt effektivt. Men man pratar ändå om ett liknande arbetssätt vad gäller feedback från tränaren, och huruvida man ska fokusera på att korrigera fel eller belöna korrekta prestationer. Naturligtvis behöver det finnas en balans mellan de två. En idrottare kan ju inte nödvändigtvis själv hitta sina utvecklingsområden (åtminstone inte på en lägre nivå). När vi pratar om att utföra en stor prestation under stress har man kunnat bevisa att prestationens kvalitet står i förhållande till utövarens självförtroende. En topidrottare presterar bättre om han litar på att sina förmågor. Feedback från tränaren påverkar oundvikligen utövarens självförtroende och därför är det så viktigt att man berör dessa frågor och hittar den korrekta balansen så att tekniska fel korrigeras medan ett starkt självförtroende upprätthålls/förstärks. Samma sak gäller också i självförsvarssituationer. Den största påverkande faktorn för försvarets kvalitet är huruvida utövaren vågar försvara sig över huvudtaget, dvs självförtroende. Därför borde målsättningen för alla självrförsvarskurser vara att stärka deltagarnas självförtroende mer än själva tekniken. Men visst, genom teknik bygger man självförtroendet, så de går hand i hand.

Men vi pratar inte om barnuppfostran, elever i grundskolan eller renodlad idrott. Vi pratar om kampsport, med en lång historia i asiatisk tradition. Här ska lärarens uppmärksamhet/feedback förtjänas. Jag kommer själv tidigare från en klubb där man nästan aldrig fick någon positiv feedback, och den feedback man fick var alltid korrigerande. Mycket sällan kunde man avläsa en antydan till något positivt. Då kunde det irritera mig väldigt mycket och då hade jag inte tillräckligt med information för att uppskatta ett sådant pedagogiskt sätt. Nu förstår jag det bättre när jag själv befinner mig på andra sidan. Intresset för kampsporten ska nämligen komma inifrån utövaren själv, och inte ligga i förhållande till instruktörens feedback. Man ska själv ha ett brinnande intresse för verksamheten och en stark vilja att lära mig. Vill jag lära sig slå och sparka så ska jag bevisa det för instruktören, och genom min hårda prestation övertyga instruktören att det lönar det sig att investera tid i mig. Det låter kanske lite hårt, men i praktiken har alla kommit till verksamheten av egen fri vilja. Beter man sig dåligt i klubben, fuskar man med träningen och slappar när instruktören vänder ryggen till, och kanske är ofta frånvarande signalerar ju detta ganska tydligt att utövaren inte har desto större intresse av att lära sig. Alla vill kunna sparka och slå, men alla vill/orkar inte gå genom den tunga process det krävs att lära sig.  Är det då tränaren uppgift att motivera utövaren? Det tycker absolut inte jag. Intresset ska komma inifrån utövaren själv, och instruktörens tid ska definitivt gå åt till de som förtjänar den och visar att de har detta intresse.

Även om taekwondo idag också är en idrott, tänker jag på den som en konstform på många sätt. Särskilt de kampsporter med lång historia har ofta en betydande del som styrs av estetiska värderingar. Låt oss därför göra en liten jämförelse mellan taekwondo och en annan konstform, tex måleri eller skulptering. Om jag är en stor och erkänd konstvärderare kan jag ju inte berömma konstnärens prestationer förrän efter det att han skapat något verk jag kan ta ställning till. Samma sak gäller kampkonst. Jag kan inte ge någon feedback förrän efter det att utövaren visat vad han kan prestera. Att skapa konst genom taekwondo betyder för mig inte att man utför fem sparkar och sedan förväntar sig feedback på dem. Det vore som om konstnären drog fem penseldrag på duken och ansåg att konstverket var klart (jo, det finns sådana också). Det tar länge att skapa konst och det kräver en otroligt stor dedikering och målmedveten träning. Det är tungt och jobbigt att gå genom läroprocessen inom kampsport, och det är inte meningen att alla ska klara det. Det bör man vara på det klara med när man börjar ta sina första steg på den här vägen. Endast de med en stark egen vilja kommer att trivas i verksamheten och nå framgång, men de som har den viljan kommer också att få ett starkt stöd och hjälp från instruktören. Ty visar man att man menar allvar och kämpar på träningarna vinner man snabbt instruktörens förtroende och får på så vis det stöd och den hjälp man behöver för att bli den bästa kampsportare man kan bli.

Således ska feedback inom taekwondo enligt mig vara en balans mellan korrigerande och sporrande. För att utövarna ska vara effektiva i en verklig självförsvarssituation behöver de ett startk självförtroende, men de behöver också få veta sina utvecklingsområden för att kunna utveckla sin teknik. Men instruktörens uppmärksamhet och feedback måste förtjänas, genom hård träning.

Träningsmotivation

...och därtill hörande komplexitet. Alla har förstås olika anledningar till att man är kampsportsintresserad och tränar taekwondo. Att ange exempel vore bara slöseri med tid, ty vad anledningen än må vara så är det ett faktum att den existerar (tränar man har man med stor sannolikhet ett intresse). Denna anledning/anledningar baserar sig på antingen interna eller externa drivkrafter/motivatorer. Låt oss istället fokusera på dessa.

Att träna taekwondo med en inre motivator betyder att drivkrafterna/intresset kommer innifrån utövaren själv. Det kan handla om att man mår bättre av den fysiska eller psykiska utvecklingen som träningen för med sig. Det kan också handla om att man har egna små utmaningar som man vill vinna över och att man tycker om att utmana sig själv, eller helt enkelt bara att man bara tycker verksamheten är rolig och njuter av att få röra på kroppen på det sätt som kampsport erbjuder. Motivatorerna är olika för olika utövare.

Att träna med en yttre motivator betyder istället att intresset för verksamheten kommer via någon annan. Det är vanligt bland barn att man tränar för att göra föräldrarna glada eller stolta, och därför hamnar i en verksamhet som egentligen är föräldrarnas intresse. På det här sättet får barnet bekräftelse. Fenomenet begränsar sig dock inte till barn. Många vuxna tränar olika former av fysiska aktiviteter tex för att de vill bli snyggare/attraktivare i andras ögon. Detta är också en form av yttre motivator. Man kanske söker bekräftelse på andra sätt – tex genom att vinna medaljer, få höga bälten, eller på olika sätt bli erkänd av andra människor för sin prestation.

När man jämför utövare av dessa två kategorier finner man en del olikheter. Båda har sina för- och nackdelar (alla är goda människor). Den som tränar med en inre motivator har ett mera stabilt intresse för verksamheten och har ofta ett mera långsiktigt tankesätt. Denna person tränar efter egna målsättningar och kan inte påverkas eller motiveras med belöningar lika tydligt som utövare som drivs av en yttre motivator. Tävlingar och bältesprov är nog intressanta, men ses som personliga utmaningar framför jämförelse med andra. Utövaren vill vinna över sig själv och söker inte andras erkännande. Utövare med yttre motivator däremot har ofta ett mer exposivt intresse, kan träna oerhört hårt och offra mycket för att nå ett mål, men ansträngningen är kortsiktig. Utövarens motivation påverkas starkt av feedback från omgivningen och man jämför sig ofta med andra. Utövaren söker sig till situationer där omgivningen bekräftar/erkänner utövarens kunskaper. Kort förklarat kan man säga att personer med inre motivator vill bli så bra som man kan utifrån sina egna förutsättningar, medan personer med yttre motivator vill bli så bra som möjligt betraktat ur andras ögon.

Alla människor påverkas av feedback från omgivningen, både i positiv och negativ riktning. Människan är ett flockdjur och som sådana påverkas vi av flocken. Det är bara att acceptera. Däremot är det kritiskt om hela en människas motivation för att göra någonting baserar sig på vad andra tycker. Då blir det hela mycket sårbart. Andras åsikter kommer alltid att vara en bricka i spelet, men det får aldrig vara den enda och avgörande brickan. Vad gäller kampsport så betyder det att man inte ska träna kampsport av någon annan anledning än att man själv vill. Så varför tränar du?

Bra svar:
- För att lära mig bättre handskas med problem i vardagen
- För att öka min kondition och min fysiska intelligens
- För att öka mina möjligheter i en våldssituation
- För att hålla kroppen i gott skick

Mindre bra svar:
- För att kunna skryta för mina kompisar och visa upp vad jag kan
- För att få snygga brudar eller respekt bland killarna
- För att andra ska tycka att jag är häftig, bra, snygg, duktig etc...

En kampsportare är (strävar till att vara) en harmonisk människa utan högfärd som undviker stridigheter så långt det är möjligt. Så har jag blivit lärd från flera mycket respekterade kampsportslärare. Jag tycker den värderingen är bra, så jag fortsätter att ge den i arv till mina elever. Analyserar vi påståendet för en sekund ser vi att det handlar om tre nyckelpunkter: 1. harmoni, 2. utan högfärd och 3. undvika stridigheter. Hur passar våra utövare med inre, respektive yttre, motivatorer in i en verksamhet vars grundvärdering är det ovanstående?

- Utövare med inre motivatorer passar mycket väl, ty han arbetar med sina personliga målsättningar och har inget behov av vare sig jämföra sig med andra eller stoltsera och skryta med sina kunskaper. På sätt undviks (helt automatiskt utan ansträning) också situationer där omgivningen känner sig provocerade och som kan leda till meningsskiljaktigheter. Svaren på nyckelpunkterna blir således 1. utövaren letar efter en harmoni med sitt inre och utmaningarna är hela tiden baserat på interna milstolpar, 2. eftersom utövaren arbetar med interna målsättningar finns inget behov av högfärd i strävan att få bekräftelse utifrån, 3. utövarens interna motivator placerar inte utövaren i situationer där han kommer i konflikt med andra (åtminstone inte på basen av kampsportsintresset).

- Utövare med yttre motivatorer däremot söker ständigt bekräftelsen från omgivningen för att upprätthålla intresset för träningen, och hamnar därför genast i konflikt med grundvärderingen och eventuellt i konfiktsituationer med andra människor. I träningssalen kan bekräftelsebehovet bli ett ständigt jämförande och korrigerande av andras teknik eller ett nedvärderande sätt mot träningskompisarna (besserwisser) som kan leda till irritation. I skolan, på arbetsplatsen eller på fester kan omgivningen känna sig störda eller provocerade av skrytande eller uppvisande av tekniker för att få bekräftelse/respekt/uppskattning. Tyvärr är kampsport nämligen ett område som många (särskilt unga) män känner sig hotade av, och när ett ungt lejon känner sig hotad anfaller det. Så på nyckelpunkterna blir svaren följande: 1. utövaren finner harmoni när han får mycket extern bekräftelse, men harmonin är i beroendeförhållande (och därför sårbart) till omgivningen, 2. utövaren har en tendens till högfärd i syfte att få bekräftelsen han letar efter, 3. utövaren hamnar pga högfärden ibland i konfliktsituationer med omgivningen.

Det var en gång en person som frågade mig – ”Varför får man aldrig ett vettig svar av en seriös kampsportare på vilket bälte han har”? Jag ställer frågan vidare...