Rätt sätt

Ah yes – Rundsparken! Knappast ett verktyg som undgått någon kampsportare. I dagens läge vet till och med de flesta icke-kampsportare vad en rundspark är. Och därmed vet vi alla vad vi ska diskutera ikväll :)

Det sägs att man aldrig ska diskutera religion eller politik på en fest, och det är sant! De flesta samtalsämnen man härleda till vetenskap är inga problem, men att diskutera sådana saker som baserar sig på personlig tro eller övertygelse blir förr eller senare ett föremål för konflikt. Alla med så långt? :)

Som nästa vill jag förklara det faktum att utförandet av en rundspark i allra högsta grad vilar på vetenskaplig grund. Dels fysiska grundlagar om förflyttning av massa och kollision, men också människokroppens biomekanik och muskelarbete. Och det är inte allt. Sen kommer det ytterligare in sekundära attribut som taktiska aspekter och poängdefinitioner. Allt det här är mätbara fakta som kan bevisas om och om igen. Utförandet av en rundspark är således INTE religion, gott folk! Jag älskar när människor argumenterar om ”det rätta sättet” att utföra en grundspark som om det vore religiöst betingat. – Man ska göra såhär, därför! Jag älskar ”därför” som förklaring, eller ännu bättre ”för att min kusin tränar thaiboxing och han skulle kunna slå dig på käften när som helst”. – Därför att det är så :)

Okej, det är faktist en ganska mänsklig företeelse att gå i försvarsposition om någon ifrågasätter ens sätt att göra något. Om det råkar handla om något man inte kan förklara varför man gör som man gör försvarar man sig på samma sätt som om det vore en religiös fråga – utifrån tro eller övertygelse. Är man inte den som driver diskussionen är det bäst att bara le och gå därifrån. Det lönar sig aldrig att gå in i de här argumentationerna, eftersom motparten ofta inte har som mål att konstruktivt diskutera olika synsätt, utan att bevisa att du har fel och förnedra dig. Och är du den som driver diskussionen, sluta genast och be om ursäkt innan du framstår som en verklig idiot!

När en utövare från en kampssportsstil betraktar utövare  från en annan stil och ser att denne utför en rundspark på ett annat sätt än som man själv är van med och anser att det sättet är fel, då är man heeeeelt ute på fel bana. För att vara övertydlig nu men... – jag pratar inte om det när en utövare inte har korrekt biomekanisk rörelse eller uppenbart inte förstår sig på acceleration och massförflyttning. Sådana saker är (ju bevisligen) fel. Jag pratar om när båda sätten att göra en rundspark är rätt, men anpassade för olika ändamål, och utövarna anser det andra sättet vara fel för det är annorlunda. Då är man inte riktigt smart! Ja, jag tänker vara så fräck i min egen blogg att jag kallar sådana utövare som inte förstår att en rundspark ser olika ut beroende på dess ändamål som inte helt smarta. Tyvärr!

Låt oss då konkretisera. Vi har två kampsporter – i den ena tävlar man i light contact och man får poäng för lätt kontakt, och i den andra tävlar man i full contact och får endast poäng för kraftiga sparkar med hård kontakt. Det betyder att man i den första kampsporten kommer att fokusera på snabba tekniker, medan man i den andra kommer att fokusera på kraftiga. Det som är viktigt att förstå är att det krävs massa bakom kraftiga tekniker, och att flytta massa tar tid. En teknik som inte kräver lika stor massförflyttning blir alltså snabbare, och också osynligare om vi tar med de taktiska aspekterna.

Den snabbaste vägen mellan två punkter är en rak linje, eller hur? För den snabba sparken kommer detta att vara viktigt. Man vill flytta foten så rakt som möjligt fram till målet. Om vi försöker föreställa oss en utövare som står i matchställning. I sparkens inledning kommer utövaren att lyfta sitt knä i en bana rakt emot målet och göra höftvridningen först i slutskedet av sparken. På så vis får sparken en så kort bana som möjligt, och tid mellan start och träff blir så kort som möjligt. Eftersom rörelsen är mindre blir sparken också mer osynlig. Men eftersom höftrvridningen är så liten blir massan bakom sparken låg och därmed inte så kraftfull.

Om vi istället vid sparkens inledning börjar med att sätta överkroppen i rotation för att sedan lyfta knät i en cirkulär bana där höften öppnar redan från sparkens början får vi istället mera massa bakom sparken. Foten får en längre accelerationssträcka och kommer därför upp i högre hastighet vid träffpunkt, men blir givetvis mer synlig för en motståndare.

Alla förstår ju att vid kollision handlar det om massa och dess hastighet. Jag vill förtydliga för de som sov bort fysiklektionerna att även om jag kallar den lättare sparken för snabbare betyder inte det att den har högre hastighet vid träffögonblicket. Sannolikt har den tyngre sparken högre hastighet vid träff eftersom den har en längre accelerationsstrecka. Den lättare sparken har kortare bana och hinner därför fram snabbare. Därför kallar jag den snabbare.

Allt handlar om vad vi vill uppnå vid kollision, och det här betyder att sparkarna kommer att se helt olika ut för en betraktare, fast det hela tiden är samma spark. Vill vi exempelvis sparka av en planka kanske det inte räcker med den snabba light contact-sparken eftersom den har för lite rörelsemängd.  Det är just här som en utövares intelligens kommer att ifrågasättas. – Om uppdraget är att sparka av en planka, men utövaren inte kan frigöra sig från religiösa uppfattning att man endast kan göra rundspark på ett ”light contact-sätt” kommer uppdraget sannolikt att misslyckas. En smart utövare inser däremot att tekniken måste anpassas för ändamålet. En smart utövare kan anpassa sig och använda en snabb eller en kraftfull spark när så behövs. Och en smart utövare skulle aldrig sitta och argumentera att det endast finns ett sätt att göra en rundspark och att det sättet är låst i den kampsportsstil man representerar. Bull Crap!

Titta på en tävling point-sparring och studera hur utövarna rör sig. Titta sedan på en tävling full contact och studera hur utövarna rör sig där. Ganska olika eller hur? -Nej, utövarna av den kampsporten du själv inte tillhör gör inte ”fel”! De gör enligt det sätt som är mest effektivt att få poäng enligt deras regelverk. All träning ska ju representera verkligheten så nära som möjligt.  Om man tränar en kampsport med point-sparring eller light contact ska träningen vara så nära tävlingsscenariot som möjligt. Det samma gäller naturligtvis för alla kampsporter (ja, alla idrotter för den delen). Då har man bestämt sig för att det grundtekniska utförandet av en teknik ska vara på ett visst sätt, ofta så nära tävlingsutförandet som möjligt. Om vi då ställer våra olika kampsportare på rad och ber dem utföra en rundspark i grundteknik kommer vi att se stora olikheter, och alla är rätt!! 

Ok, om vi pratar lite om taekwondo då? – Var befinner sig taekwondo på en skala? En av de saker som gör taekwondo så intressant som kampsport är att den strävar till att göra utövarna smarta - biomekaniskt intellgenta ja, men också mellan öronen. Eftersom taekwondo är erkänd som ”the art of kicking”, någonting man inom grenen gärna vill leva upp till, tränar man alla tänkbara och otänkbara sätt att leverera tekniker med benen. Det kan man inte göra om man låser sig vid fyra grundsparkar och tror att detta är alla sätt en människa kan sparka på. Nej, istället analyserar man människokroppen och ser på vilka alla sätt ett ben kan sträckas ut och hur muskelkedjorna ska sammadras i sekvens för accelerera foten så effektivt som möjligt mot målet. Det görs massor med mätningar och forskning inom taekwondo för att utveckla så optimala sparkar som möjligt. Det är många universitetsdoktorer involverade i detta arbete runt om i världen. Givetvis driver också det faktum att taekwondo är en OS-gren denna forskning framåt.

Enligt taekwondons tävlingsregler får man poäng för träff mot kroppen med en hård spark. Det räcker inte med en lätt smäll. Det betyder att sparkar mot kroppen ska ha en viss mängd rörelsemängd bakom sig. Däremot får man poäng för lätta träffar mot huvudet. För att bli framgångsrik måste taekwondoutövaren alltså behärska de snabba och lätta teknikerna, men också de tunga och hårda. Och därmed gör vi oss förtjänta av smeknamnet ”the art of kicking”. När man ställer tio taekwondoutövare på linje och ber dem utföra en rundspark i grundteknik så ska sparken se lika ut för alla trots att vi tränar olika tillämpningar. Taekwondo är en traditionell kampsport och man har ett bestämt grundtekniskt utförande för alla tekniker, så även för rundsparken. I grundteknik kan man säga att rundsparken är en kompromiss mellan det lätta och snabba, och det tunga och hårda sättet. I taekwondo kommer knät upp med 45 graders vinkel och höften öppnas jämnt under hela sparkens utveckling. Sen förstår varje taekwondoutövare att man bör kunna tillämpa runsparken både snabbt och kraftfullt om situationen kräver det. Det är skillnad på grundteknik och tillämpning.

Men det är helt naturligt att dessa disussioner uppstår. Föreställ dig en utövare som går tre gånger i veckan till samma klubb och lyssnar på samma instrutör prata om fördelarna med utförandet av rundsparken inom ramen för deras eget regelverk. Efter några år har man kanske gjort 100000 repetitioner av samma rundspark och kanske inte vågar tänka att det finns andra sätt. Skulle det finnas andra sätt med andra fördelar måste jag ju först erkänna att jag inte kan, och det är inte många kampsportare som klarar av det. Ju högre graderad och ju längre erfarenhet av en kampsport desto svårare är det att erkänna att man inte kan. Ofta handlar det om rädsla eller avundsjuka när en människa börjar hacka ner på andra, och berör det rundsparkens korrekta utförande saknas tyvärr också lite intelligens...

Fitnesskampsporter

Hörni vi måste sluta klaga på fitness-kampsporterna och de som sysslar med fitness-kampsporter! Det kommer aldrig något gott ur att visa kritik mot andras fritidssysselsättning eller hobbyn. Heck – det kommer aldrig något bra ur att hålla på och klaga mot andra över huvudtaget. Att trycka ner andra är ju en strävan att sätta sigsjälv på en högre nivå, och varför måste vi kampsportare sätta oss på en högre nivå än fitnessutövare? Vi håller ju inte på med samma sak. Att hålla på och argumentera att fitness-kampsporter inte är ”riktiga” kampsporter är ganska döfött. Alla vet ju det, och det enda den argumentationen bevisar är argumentatörens dumhet. 

Men allting har sin plats. Även om fitnessgrenarna saknar väsentliga delar av kamp, som tex en motståndare med en egen vilja, har de mycket att erbjuda sina anhängare även om vi diskuterar kampförberedande egenskaper. Det måste ändå varje intelligent person kunna medge. - Om du verkligen är en så hög och viktig kampsportare att du kan argumentera vad som är och icke är ”riktig” kampsport kan du börja med att beskriva kampsportens tre hörnstenar!  (Dvs teknisk, fysisk och mental styrka). Hoppsan Kerstin, vilken fitnessgren strävar inte till att öka den fysiska styrkan hos utövaren? Vissa fitnessgrenar kör superhårda kardiovaskulära pass som i allra högsta grad utvecklar de fysiska egenskaper som behövs vid kamp eller självförsvar. Det är inte helt omöjligt att tänka sig att en fitnessutövare som kör tre svintunga kardiopass i veckan är i bättre kondition än Du. Dessutom liknar ju de mekaniska rörelser som utförs under passen slag och sparkar, vilket ändå på någon nivå (om än liten) är bättre än att ligga på soffan och inte göra nåt alls (alterativt sitta vid datorn och författa hetstexter). Och visst kan man se att ihärdiga fitnessdutövares självförtroende ökar utmed träningskarriären. Jag argumenterar alltså därför att även fitnesskampsporterna utvecklar till en viss nivå de tre hörnstenar som ”riktiga” kampsporter försöker göra. Sen är jag naturligtvis medveten om saknaden i erfarenhet av tajming, avståndsbedömning, identifiering av utövarens rörelser, förutseende, balans vid inkommande krafter, grepp, försvar mot strypningar, fällningar, markstrid etc... Listan kan göras hur lång som helst. 

Jag är glad att fitnesskampsporterna finns, och det tycker jag även andra kampsportare ska vara. Det finns faktist rum för ett brett urval fritidssysselsättningar. Jag har sett flera gånger hur en ny kampsport eller kampsportsklubb ofta kan bli nerhackad av redan etablerade klubbar, naturligtvis i desperation över den ökande konkuransen. För det första borde varje klubb, gren, instruktör osv fokusera på att själv göra ett så gott arbete som möjligt för att deras anhängare inte ska söka sig vidare. Är man själv den skickligaste instruktören med den trevligaste klubben som tränar den häftigaste kampsporten behöver man inte känna oro eller rädsla över konkurerande verksamheter. Att uttrycka sig negativt gentemot andra kampsportsklubbar eller –verksamheter (tex på en scen på en idrottsgala framför hundratals människor) leder aldrig till nåt gott. Och för det andra tycker jag vi borde förstå att ju fler grenar det finns desto större chans är det att utövare eller kampsportsintresserade människor hittar rätt, hittar den gren/klubb/gemenskap/coach som passar dem bäst. Jag ser faktist hellre att utövare som inte trivs med vår gren, inte vill foga sig efter vår traditionella kultur, inte vill följa våra uppföranderegler eller på annat sätt kan anamma det vi sysslar med söker sig vidare till en annan verksamhet. Ju längre de är kvar desto längre stör de verksamheten.

Det finns många olika anledningar till att människor söker sig till kampsporter. Det vi får räkna med är att de förr eller senare kommer att hitta rätt, och försöka ha en förståelse för det. De som vill lära sig hantera våldsscenarion kommer inte att känna sig tillfredsställd med fitnesspass på gymmet, och de som tränar enbart för konditionens skull kanske hittar sigsjälv bättre i ett gym med musiken dundrande. Alla är vi olika och olika målsättningar driver oss. Vissa vill bygga sitt självförtroende och öka sin mentala styrka för våga gå rakryggad på gatan, medan andra vill stå i rampljuset och imponera på brudar. Därför är det bra att möjligheter finns för alla hitta det de trivs med. När en människa är på fel plats leder det bara till frustration och stökigheter i klubben. Så – kan vi då låta bli att fortsätta känna oss hotade av fitnessgrenar och hacka på dess följare, eller kan vi förstå att det är bra att de finns så att de som inte tränar kampsport av kampsportsskäl har en verksamhet där de kan förverkliga sigsjälva? – Knappast, för en sak har jag lärt mig - Haters will allways hate...

 

Ego

Självförsvar – förmågan att försvara sig mot en inkommande våldshandling. Åtminstone några kampsportare börjar sin bana med en strävan att förbättra sina självförsvarsfärdigheter och därmed öka sitt självförtroende.  Ändå handlar kampsportsträning om en strävan om att undvika våld och bidra till byggandet av en fredlig värld. Våld innebär alltid risk för skador (eller allvarligare) och det är inte optimalt att utsätta sig för sådana risker.

Men innan ett inkommande anfall som tvingar oss till ett fysiskt försvar äger rum har ofta andra och mer avgörande saker inträffat. Saker som kunde ha gett ett annat händelseförlopp och avstyrt hela våldsscenariot om man agerat annorlunda. Står man inför en fysisk attack har man väldigt ineffektivt använt de chanserna. Eftersom strävan är att unvika våld helt och hållet blir verktyg för att avstyra våld de facto viktigare än de själva fysiska kampfärdigheterna.  

Jag brukar beskriva detta som en trappa i fyra steg. På steg ett handlar det om att undvika de platser där våld äger rum. Eftersom det är vanligt att anfallaren är bekant går detta inte alltid att genomföra. För att vara säker skulle man isåfall tvingas bli en eremit och flytta ut till en öde ö utan kontakt med några människor. Men det finns också många våldssituationer som kunde ha undvikits om man valt att inte befinna sig på den aktuella platsen. Vissa situationer är mer riskfyllda än andra.

Eftersom steg ett inte alltid är möljligt, kliver vi upp på steg två som handlar om att avlägsna sig genast man uppfattar att våld håller på att inträffa. Det finns många signaler på ett en situation håller på att utvecklas till en våldssituation och har man möjlighet att avlägsna sig bör man naturligtvis göra det så snabbt som möjligt. Ibland går detta steg inte heller att genomföra. Exempelvis om man måste skydda en annan person mot övergrepp.  Då hamnar vi upp på steg tre. Att pga sitt ego bli kvar när en våldssituation byggs upp är däremot inte okej! Tyvärr är vårt ego ofta ett stoooort problem.

På steg tre handlar det om att de-eskalera situationen. Det betyder i praktiken att man aktivt försöker trappa ner nivån på hotet genom kommunikation, dvs man försöker ”prata ner förövaren”. Det har stor betydelse för många våldssituationer på vilket sätt man kommunicerar med motståndaren, både verbalt och med kropssignaler. Naturligtvis kan man inte skrämma eller hota ner en våldssituation.

Lyckas man inte med en de-eskalering finns ingen återvändo, då är man på steg fyra där man måste fysiskt försvara sig.

Om jag skulle få i uppgift av en människa att minimera risken att denne skadas av en eventuell våldssituation så skulle ingenjören och livvakten i mig naturligtvis fokusera på de metoder som ger mest avkastning per investerat kapital, och där kommer fysiska självförsvarstekniker definitivt på sista plats. Att hantera situationer på trappstegen 1-3 är både kostnadseffektivare och utgör mindre risk för människan. Ändå tränar de flesta inte så. För de flesta spenderas den mesta tiden i träningssalen (naturligtvis ger träningen andra fördelar som man inte ska bortse ifrån). För de som är riktigt vilse ökar egot med ökade självförsvarsfärdigheter och då hamnar man förr eller senare i risksituaioner. Skrytande och provocerande leder till alltid till våld.

Jag satt för en tid sedan och åt morgonmål på ett hotell. Jag satt djupt i mina egna tankar då jag stördes av ett impulsivt skratt från frukostserveringen. Där stod en av mina bekanta och skrattade tillsammans med två helt okända människor från ett annat land, gissar jag eftersom kommunikationen gick på engelska. Det slog mig att detta inte var första gången detta inträffade. Jag minns många, många situationer som denna, men nu först reflekterade jag över den egenskapen. Egenskapen som min bekanta besitter som gör det hur enkelt som helst att komma överens med människor. Den slog mig nu som något extraordinärt. Tänk att vara så utåtriktad att man hur enkelt som helst kan kommunicera med vem som helst om vad som helst på vilka premisser som helst. Tänk att vara en sådan människa som folk har lätt att fatta tycke för, och aldrig provoceras av. Då skulle man ju aldrig behöva slåss, eller hur? Att lära sig det sociala spelets regler står nu som viktigare än någonsin... Om målet verkligen är att förbättra sina självförsvarsfärdigheter måste man inse att det inte enbart handlar om fysiska tekniker. Man behöver inte slåss om ingen vill slå en! Det borde vara där man lägger in sin fokus och energi.

Men du kanske inte alls tränar för att öka dina självförsvarsfärdigheter? Det finns många goda anlednigar att träna och röra på sig. Kroppen är byggd för att vara aktiv, och kampsport är en väldigt social gren... men kampsport är definitivt inte ett verktyg för ditt egos skull! Då utsätter du dig och andra för onödiga risker. Inse att peace and ego cannot co-exist!

Fysikens djungel

Jag sitter och försöker skriva ett kapitel om kraftgenerering i taekwondoteknik till min nästa bok. Målsättningen med detta är förstås att kunna beskriva hur man åstadkommer maximalt med kraft i tekniken. Motorerna, dvs det som genererar kraft i en människokropp, är ju musklerna som på ett speciellt sätt måste samarbeta i kedjor där varje muskel i kedjan i princip fungerar som förstärkare. Väldigt förenklat kan man se det så att varje muskel får in en kraft genererad av muskeln tidigare i kedjan som förstärks och skickas vidare till nästa muskel i kedjan. Men innan jag kommer så långt att jag kan börja diskutera verkligt muskelarbete blev jag tvungen att göra en liten avstickare i fysikens underbara djungel, vilket visade sig inte skulle vara helt lätt för en ingenjör som inte sett röken av den gode Newton på 10 år.

En sak som dock satt väldigt djupt rotad i ryggmärgen var Newtons andra lag, som förenklat beskrivs som F = m*a. Formeln berättar att kraft (F) består av produkten av två komponenter – massa (m) och acceleration (a). Att denna formel satt så bra i minnet har vi förstås en exeptionell fysiklärare, Manp, att tacka för men också för att formeln defacto används inom kampsporten ganska frekvent. F = m*a har många kampsportsinstruktörer använt för att berätta att kraften bakom ett slag är större om man kan sätta mer massa bakom slaget samt lära sig accelerera rörelsen snabbare. För en kampsportare förefaller detta helt logiskt, men det är egentligen inte förrän nu som jag reflekterar över detta lite djupare (vilket man ska vara försiktig med :)). Den här texten skriver jag i ett försök att för mig själv räta ut alla de frågetecknen som uppstått när jag begrundat taekwondorörelserna ur ett fysikaliskt perspektiv. Eventuella läsare ska därför förstå att detta är strutprat som med stor sannolikhet inte är vetenskapligt korrekt.

Som strukturellt lagd person vill jag angripa ett problem ur en ände och sedan arbeta mig framåt steg för steg tills jag kommer i mål. Därför är det viktigt att jag först har klart för mig – vad vill jag veta? Nå, i detta fall funkar det inte med ”jag vill förstå fysiken bakom taekwondons slag och sparkar”. Denna linje av resonemang har jag redan testat och trivdes inte riktigt i den mängd information som på en gång damp ner i min famn med formler långa som Metusalems skägg. Nej, frågan måste vara mindre. Typ nånting i stil med – vad krävs för att sparka av en planka? Till en enkel man måste det ställas enkla frågor :) Så om jag ska sparka av en planka, vilka fysiska fenomen kommer att påverka händelseförloppet?

I mitt huvud kan denna händelse delas upp på en tidsaxel (tn), där n står för händelsens nummer, så att varje del av händelsen kan analyseras separat. Enligt:

t0:                    Taekwondoutövaren lille Pelle står stilla och förbereder sig för att sparka av en planka.
1. Vad vet vi om lille Pelle? - Han väger 90 kg
2 Vad vet vi om plankan? – Furu, med dimensionen 38x100mm, 0,5m lång mellan stödpunkterna.
3. Avståndet från foten till plankan är 2m

t1:                   Lille Pelle sätter sin kropp i rörelse och accelererar sin fot mot plankan.

Pelle ska börja accelerera från stillastående och jag får därför anta, om formeln F=m*a gäller, att kraften som avses här är den kraft som ”sätts in” för att massan (foten) ska kunna accelereras. Naturligtvis krävs det samma kraft för att bromsa upp samma massa (vid träff) så kraft_in borde vara lika stor som kraft_ut. Skillnaden är dock att foten får en sträcka på 2m att accelerera upp, men en betydligt kortare sträcka att bromsa ner. Det resonemanget vill lite få mig att tro att det torde komma mer kraft ur systemet än som sattes in (vi får se).

Vi räknar ut vilken kraft Pelle sätter in i sparken enligt följande:

                             a = 110m/s^2 (en siffra jag hittade i en rapport om sparkar)
                             m = 10kg (massan av benet från knät neråt)

                             F = 10kg * 110m/s^2 = 1100N (Newton)

                             En Newton ska ses som den kraft det krävs att accelerera en vikt på                              1kg med 1m/s per sekund.

Det där med massan har jag också funderat på en del. I många rapporter använder man endast en del av kroppens vikt för att räkna ut kraften. I sparkar ofta foten eller halva benet och i slag ofta handen eller armen från armbågen utåt. Ur ett fysiknördsperspektiv kan detta se logiskt ut då det ju är denna del av kroppen som ska slungas mot målet och det därför är dess massa som ska användas... Men, jag vill ändå infilka här att en taekwondoteknik ändå är lite mer komplex än så. Utövaren vet ju att ju mer massa han sätter in i slaget desto mer kraft får han ut, och därför kommer han att röra hela kroppen mot målet och vid en perfekt teknik utan förluster borde ju egentligen hela massan kunna användas i beräkningen??...eller...?

Sen har vi hela den biten med rotationskrafter. Egentligen skapas ju kraften i de flesta tekniker genom en större eller mindre rotation av kroppen (runt en vertikal axel). En rundspark och en snurrande krokspark är ju exempel på stora rotationer medan en frontspark eller ett rakt slag roterar med en mindre radie. Det finns flera rapporter som räknar ut rotationskraften med höften eller axlarna som rotationsarmar med glömmer här igen att hela kroppen rör sig mot målet. Utövaren står ju inte stilla och roterar runt axeln på stället. Vill han generera maximalt med kraft rör han hela kroppen i sparkriktningen under rotationen. I mitt lilla exempel här vill jag inte gå in på rotationskraft desto mer. I detta skede vill jag hålla matematiken på en enkel nivå för att kunna greppa den. Lille Pelles spark kommer därför spikrakt framifrån.

t2:                   Lille Pelles spark träffar plankan. Plankan står stilla och vi förstår att sparken har en hög hastighet och en relativt stor massa i rörelse i träffögonblicket. Jag hittade på nätet en rapport där man mätt utförandetider på olika taekwondosparkar och för mitt lilla exempel kan vi anse att 0,5 sekunders tid för en spark är ett ganska bra medeltal. Om lille Pelles ben som väger 10kg har fått accelerera med 110m/s^2 under 0,5 sekunder betyder det att hans fot träffar plankan med hastigheten 55m/s.

Newtons första lag säger att en kropp förblir i vila eller likforming rörelse om den inte påverkas av yttre krafter. Plankan kommer alltså att försöka stoppa foten. För att plankan ska kunna stanna foten med samma kraft (ut) som Pelle har satt in behöver den få 0,5 sekunder tid på sig. Då skulle ekvationen kraft_ut = kraft_in vara i balans. Dessvärre erbjuder plankan ingen dämpning vilket betyder att inbromsningen ska ske på mycket kortare tid (plankan är fastspikad). Då jag funderar känns det ju logiskt att det krävs mer kraft att snabbt bromsa upp en massa i rörelse än långsamt, eller hur?

                        Produkten av en massa i rörelse och dess hastighet heter rörelsemängd eller moment och betecknas med bokstaven P och enheten kgm/s. Beräkningsformeln är P = m*v. Enligt detta kommer lille Pelles fot att vid träffögonblicket ha momentet P = 10kg*55m/s = 550kgm/s.

                        När två kroppar stöter ihop sker en ändring i moment för båda kropparna. I detta fall kommer fotens moment på 550kgm/s att ändra till 0kgm/s (hela kraften från foten ska ju överföras på plankan). Ändring i moment är en egen fysikalisk storhet och heter impuls och betecknas med I eller ΔP. Formeln för impuls är ΔP = F * t, dvs en produkt av en kraft och tiden under vilken kraften arbetar.

                        Newton dikterar i sin tredje lag att rörelsemängden för ett slutet system alltid bevaras. Om en kropp, som tex lille Pelles fot, kolliderar med en annan kropp (utan förluster), som vår planka så att rörelsemängden i lille Pelles fot blir noll, kommer rörelsemängden i plankan att bli lika stor som lille Pelles fot hade vid träffögonblicket. Moment_ut = moment_in. Det vi vet är att lille Pelles fot har momentet 550kgm/s och detta moment ska också ut ur systemet. Det vi är intresserade av är hur mycket kraft (F) som kommer ut (som plankan måste lägga emot för att bromsa foten) eftersom jag som tidigare noterat misstänker att det kommer ut mer kraft än det gick in. Vi ändrar därför formeln så att F = ΔP/ t. Då återstår ännu tiden (t) som obekant.

Tiden i formeln står för tiden det tar att utgöra ändringen i moment, dvs hur länge lille Pelles fot är i kontakt med plankan. Jag kan inte säga hur länge foten vid en spark är i kontakt med sitt mål, men enligt tidigare resonemang är tiden kortare än vid fotens acceleration . Därför får vi göra en kvalificerad gissning på tex 0,2 sekunder. Om vi då räknar ut kraften som krävs för att utföra ändringen i moment från 550 till 0kgm/s på 0,2 sekunder får vi 2750N (550/0,2), vilket är avsevärt större än kraften in på 1100N.

En notis om kollision av två kroppar. Det finns alltid förluster när två kroppar möts. Det kan vara ljud, värme eller i vårt fall deformation, men jag kan inte ta hänsyn till alla detaljer i detta enkla exempel. 

t3:                   Till följd av träffen utsätts plankan för en belastning. Den ska ta emot kraften från sparken på 2750N. Om vår planka har en högre hållfastighet håller den belastningen, annars går den av. Hållfastighetsberäkning är en helt annan djungel som jag inte är särskilt intresserad av för detta kapitel. Det finns information om hur mycket kraft tex ett revben eller ett lårben tål. Vi behöver inte räkna ut det själva. Det enda vi behöver är att jämföra siffrorna.

Vi vet att foten bygger upp moment sålänge den accelererar mot sitt mål, och vid träffögonblicket gäller benets massa gånger dess hastighet. Vad vi inte ännu har diskuterat, men som är lika sant, är att benet också bygger upp kinetisk energi. Energin är också en produkt av objektets massa och hastighet... MEN ur formeln E=1/2 m * v^2 kan vi läsa att massan har mindre påverkan på energin än hastigheten. Massan ska divideras med två medan hastigheten kvadreras. Om vi ökar massan i sparken kommer detta att påverka energin i mindre utsträckning än om vi ökar hastigheten motsvarande mängd. Det får mig att förstå fenomenet så att det är viktigare att man slår snabbt än att man slår tungt. Kan detta vara sant? I formeln för moment P = m*v väger ju massan och hastigheten lika mycket.

Det är här en gammal ingenjör blir ett frågetecken. Suck! – Vilken är den viktiga storheten vid träff – moment eller kinetisk energi?! Vilken är det som gör skada på det mottagande objektet? Detta är naturligtvis viktigt för att som taekwondoutövare veta om massan och hastigheten har samma betydelse eller om hastigheten är viktigare än massan. Just nu har jag lite förståelse för varför vi inte gjorde räkningar kring taekwondosparkar på fysiklektionerna :)

Forskningen fortsätter...