Vår lilla sal är belastad till fullo. Vi har klämt in oss 16 personer som matchar och drillar. Alla vet att taekwondo kräver ganska mycket utrymme och deltagarna stöter ständigt till de andra paren, men det gör inget för humöret i gruppen är på topp. Mitt i allt uppstår en situation där två matchande par råkar stöta ihop ordentligt så att platserna ändras ordentligt, och utan att själva märka det fortsätter de att matcha med fel partner. När ljuset går upp för dem vad som hänt utbrister ett våldsamt skratt i hela salen. Även jag själv, som fick iakta från första parkett, tycker att situationen är lustig och skrattar med. De andra stannar också för ett par sekunder och deltar i ljublet. Någon ropar “grattis till årets grej!”. Efter några sekunder återgår vi till matchandet igen.
De gamla mästarna kanske vrider sig i graven över den slappa attityd och avsaknad av disciplin jag just uppvisade mot mina elever. Jag borde skämmas! Som med mycket annat har jag en alldeles egen linje vad gäller disciplinen under kampsportsträningen. Det första budordet i undervisning, som också genomsyrar hela min tränarfilosofi, är att det ska vara roligt att träna, dvs roligt på träningarna. Jag tillåter därför att man skämtar och skrattar vid tillfällen som ovan. Jag försöker också själv använda så mycket humor som möjligt när jag undervisar för att lätta på stämningen i gruppen. Närväl man skapat en atmosfär där deltagarna känner att de trivs och gillar att vara gör de, enligt min uppfattning, själva den största ansträningen att upprätthålla stämningen. Det är viktigt att stämingen är bra för att alla, särskilt nybörjare, ska känna sig välkomna och känna att de är välkomna i gänget. Av naturen börjar de skämta med varandra när de börjar känna varandra bättre, och det gillar jag att se.
Missuppfatta inte det jag skriver. De gamla mästarna ska veta att ingen tror på förhållningsreglerna inom kampsporträningen mer än jag. Vi gör varje vecka otaliga armpressar för förseningar, för smycken och klockor som glömts på kroppen etc. Vi gör magövningar för bortglömda bugningar och vi gör ryggövningar för slappande och lutande mot väggen. Det toppar vi av med idiothopp för om någon pratar medan instruktören undervisar. Reglerna följs och arbetas på sikt in i deltagarna, men vi gör det alltid med ett leende på läpparna.
Tyvärr är det så att för att bli bra på något kräver det massor med ansträngning som ofta leder till uppoffringar. När vi har en situation där vi tränar tre gånger 90 minuter i veckan, tycker jag det är alldeles för lite för att deltagarna ska utvecklas i den takt de har potential till. Därför är det viktigt att vi verkligen suger ut allt som vi kan ur dessa tre gånger 90 minuter. I praktiken betyder det att vi tränar punktligt så att varje minut av den betalda träningstiden blir utnyttjat, och när vi befinner oss i salen så tränar vi hårt! Det är endast 90 minuter per träning, och den tiden orkar vi hålla tempot uppe och koncentrera oss på vårt tema. 90 minuter ska innehålla så otroligt mycket med veckans info, uppvärmning, höftöppning, kvällens tema, slutgympa och nerkylning och strechning. Det finns verkligen inte utrymme där för nån slapp attityd. Detta gäller såväl instruktörer som deltagare. Instruktören måste hålla tempot uppe, sporra och stöda deltagarna, men deltagarna måste också göra sitt ansvar. Det betyder att man gör det jobb som instruktören ber om, och till 110%. Jag brukar fråga deltagarna när det blir för slapp attityd i salen – När behöver man inte träna på 110%-kapacitet? Och svaret är förstås aldrig. Då påminner vi oss om detta med diverse armpressar.
Som taekwondoutövare, kom ihåg att ansvaret för din utveckling ligger inte på någon annan än digsjälv. Har du dålig attityd på träningarna, kommer instruktören på sikt att tappa intresse för att undervisa dig, och du får ännu svårare att komma vidare i dina utvecklingsområden. Tänk därför på ditt eget ansvar och använd de tre gånger 90 minuter som står till förfogande så effektivt som möjligt varje gång. Flame on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar