Använd träningstiden vettigt!

Vår lilla sal är belastad till fullo. Vi har klämt in oss 16 personer som matchar och drillar. Alla vet att taekwondo kräver ganska mycket utrymme och deltagarna stöter ständigt till de andra paren, men det gör inget för humöret i gruppen är på topp. Mitt i allt uppstår en situation där två matchande par råkar stöta ihop ordentligt så att platserna ändras ordentligt, och utan att själva märka det fortsätter de att matcha med fel partner. När ljuset går upp för dem vad som hänt utbrister ett våldsamt skratt i hela salen. Även jag själv, som fick iakta från första parkett, tycker att situationen är lustig och skrattar med. De andra stannar också för ett par sekunder och deltar i ljublet. Någon ropar “grattis till årets grej!”. Efter några sekunder återgår vi till matchandet igen.

De gamla mästarna kanske vrider sig i graven över den slappa attityd och avsaknad av disciplin jag just uppvisade mot mina elever. Jag borde skämmas! Som med mycket annat har jag en alldeles egen linje vad gäller disciplinen under kampsportsträningen. Det första budordet i undervisning, som också genomsyrar hela min tränarfilosofi, är att det ska vara roligt att träna, dvs roligt på träningarna. Jag tillåter därför att man skämtar och skrattar vid tillfällen som ovan. Jag försöker också själv använda så mycket humor som möjligt när jag undervisar för att lätta på stämningen i gruppen. Närväl man skapat en atmosfär där deltagarna känner att de trivs och gillar att vara gör de, enligt min uppfattning, själva den största ansträningen att upprätthålla stämningen. Det är viktigt att stämingen är bra för att alla, särskilt nybörjare, ska känna sig välkomna och känna att de är välkomna i gänget. Av naturen börjar de skämta med varandra när de börjar känna varandra bättre, och det gillar jag att se.

Missuppfatta inte det jag skriver. De gamla mästarna ska veta att ingen tror på förhållningsreglerna inom kampsporträningen mer än jag. Vi gör varje vecka otaliga armpressar för förseningar, för smycken och klockor som glömts på kroppen etc. Vi gör magövningar för bortglömda bugningar och vi gör ryggövningar för slappande och lutande mot väggen. Det toppar vi av med idiothopp för om någon pratar medan instruktören undervisar. Reglerna följs och arbetas på sikt in i deltagarna, men vi gör det alltid med ett leende på läpparna.

Tyvärr är det så att för att bli bra på något kräver det massor med ansträngning som ofta leder till uppoffringar. När vi har en situation där vi tränar tre gånger 90 minuter i veckan, tycker jag det är alldeles för lite för att deltagarna ska utvecklas i den takt de har potential till. Därför är det viktigt att vi verkligen suger ut allt som vi kan ur dessa tre gånger 90 minuter. I praktiken betyder det att vi tränar punktligt så att varje minut av den betalda träningstiden blir utnyttjat, och när vi befinner oss i salen så tränar vi hårt! Det är endast 90 minuter per träning, och den tiden orkar vi hålla tempot uppe och koncentrera oss på vårt tema. 90 minuter ska innehålla så otroligt mycket med veckans info, uppvärmning, höftöppning, kvällens tema, slutgympa och nerkylning och strechning. Det finns verkligen inte utrymme där för nån slapp attityd. Detta gäller såväl instruktörer som deltagare. Instruktören måste hålla tempot uppe, sporra och stöda deltagarna, men deltagarna måste också göra sitt ansvar. Det betyder att man gör det jobb som instruktören ber om, och till 110%. Jag brukar fråga deltagarna när det blir för slapp attityd i salen – När behöver man inte träna på 110%-kapacitet? Och svaret är förstås aldrig. Då påminner vi oss om detta med diverse armpressar.

Som taekwondoutövare, kom ihåg att ansvaret för din utveckling ligger inte på någon annan än digsjälv. Har du dålig attityd på träningarna, kommer instruktören på sikt att tappa intresse för att undervisa dig, och du får ännu svårare att komma vidare i dina utvecklingsområden. Tänk därför på ditt eget ansvar och använd de tre gånger 90 minuter som står till förfogande så effektivt som möjligt varje gång. Flame on!

Du väljer ditt liv

Jag kommer inte ihåg författaren eller ens boken, men ett litet uns av vishet kommer jag ihåg i formen av ”om du verkligen vill nåt så kommer universum att arbeta för att det ska bli så”. Lite kryptiskt och på gränsen till religiöst kan man kanske tycka, och knappast vetenskapligt korrekt. Ändå tycker jag att det som sagt finns vishet i de orden. Det är nämligen så att livet är fullt med möjligheter. Vissa ser möjligheterna och tar för sig av det goda i livet, kommer långt, blir framgångsrika och lyckliga. Andra ser inte möjligheterna för riskerna, vågar inte satsa och väljer istället trygghet och missar tågen. Dessa kommer inte vidare, men ser hur omgivningen gör det, och blir avundsjuka. Sedan går de runt hela livet och klagar på det ena än det andra. Det som är fantastiskt intressant är hur det finns människor som ständigt klagar på olika situationer men samtidigt inte gör nåt försök att förbättra dem. De hittar alltid på anledningar för varför de måste stanna kvar i status quo. Den aktive iaktagaren ser att det bara är svepskäl som en täckmantel för rädsla. Det krävs mod att skaka upp sin vardag med att tex byta jobb, investera pengar, flytta utomlands eller lämna ett skadligt förhållande. Min mor säger alltid att hon är för gammal för att söka nytt jobb – jag säger Bullshit!

Varje människa väljer hur man vill leva. Man väljer vad man vill studera, man väljer vart man söker jobb. Är man inte nöjd med sina arbetsförhållanden går man vidare. Man kanske sparar och investerar pengar, man kanske startar eget företag, men allt väljer man själv. Tyvärr finns det ofta en relation mellan stor framgång och riskatagning och när man väljer sina vägar i livet väljer vissa de minst riskfyllda, som att tex att studera samma som pappa studerade, för att sedan ta över pappas privatföretag etc. Sådana bekanta som flyttade utomlands genast efter sin examen och har bott i flera länder och arbetat i flera branscher klagar sällan på sin tillvaro i samma utstreckning.  De kan berätta om otroliga erfarenheter som på många sätt berikat deras liv, och de förstår att det är upp till en själv att välja hur man vill ha det. Vi får ju bara en chans på jorden. Varför inte ta ut allt ur den?

 Samma sak gäller också hur man tampas med motgångar i livet. Ytligt skådat kan det verka som om många människor har ett otroligt flyt och aldrig har några motgångar, medan andra drabbas av motgång efter motgång tills det till slut knäcker deras livsvilja. Jag tror att på en livstid utsätts vi människor för ganska nära lika många motgångar ändå, men kanske på olika sätt. En motgång är ju trots allt en subjektiv tolkning av en situation. Det som är avgörande är hur människan ser på motgångar, hur man tolkar situationen och hur man bestämmer sig för att hantera den. Det som sinnena tar in är endast information. Upplevelsen skapar hjärnan på basen av informationen (och andra faktorer som samhälle, uppfostran, moral etc) och man har faktist möjlighet att påverka hur man tolkar information. Man väljer själv! De vars liv verkar flyta på utan motgångar hanterar antagligen motgångarna på ett positivare sätt än övriga, och därför är deras motgångar inte lika synliga för oss iaktagare. De kanske hanterar situationen på samma sätt som en ingenjör som synar en produktionslinje – vad är situationen nu? vart vill vi? vilka är våra verktyg för att komma dit? Aldrig att de ens tänker tanken på att målet inte går att uppnå. Det handlar hela tiden om HUR man ska uppnå det? Andra tolkar situationen direkt som oöverkommerlig och ger upp utan att ens försökt en gång. Jag tror inte att lycka kommer av sig själv. Den ska man själv skapa.

Man kan välja att se på alla händelser som negativa. –Nej, nu gick det si eller så... Eller så kan man tänka ”åhå, det gick såhär den här gången” (vilket för övrigt är det mest geniala ordspråk jag någonsin hört:)), ta en överbild av situationen, kolla vilka möjligheterna är och gå framåt. Det finns alltid nåt positivt att se i varje situation, även om förhållandet mellan positivt och negativt kan vara skevt, och det gäller att fokusera på det positiva. Ingen människas liv drabbas bara av elände. Många saker kan vi påverka själva. Det handlar bara om hur man bestämmer sig för att uppfatta och tolka händelser i livet. Gamla ”puligubbar” sitter ofta i grupp på sina parkbänkar och klagar alltid hur eländigt livet är, men vilket ansvar bär de själva för sin situation? Hur hamnade de här? Skulle de ändra sin inställning och öppna sina ögon skulle de genast se att det fortfarande finns möjligheter för dem. Så för att konkludera en långrandig text – du väljer själv ditt liv!!!

Har kunden alltid rätt?

Det förvånar mig att en sån enkel logik som ”om du är trevlig får du bättre service” förefaller så svårt för många att förstå. I mitt civila arbete har ja en del serviceuppdrag och jag kan berätta att det absolut inte påverkar arbetsmotivationen, servicemindheten eller kundvänligheten om kunden inte kan uppföra sig som folk. Tvärtom vill jag snarare påstå. När man har att göra med en trevlig människa som uppför sig artigt och respektfullt blir man automatiskt hjälpsam och vill försöka på bästa sätt komma kunden till mötes. Detta är helt självklart för oss kampsportare och därför uppskattar vi de strika förhållningsregler som råder under träningsverksamheten för vi förstår att deras syfte är att uppfostra oss till att  bli bättre människor. Utövare som inte vill bete sig medmänskligt kommer alltid i kläm med förhållningsreglerna och tycker de är löjliga – tex varför måste man buga till varandra hela tiden? De förstår inte att bugningen är ett ”tack”, och vi kan alla bli bättre på att säga både tack och förlåt, och visa varandra uppskattning för den hjälp som vi trots allt får av människorna i vår omgivning. I tiderna har ju kampsportsträning använts som uppfostringsmetod för bråkiga och stökiga ungdomar, just tack vare förhållningsreglerna och disciplinen som råder på träningarna.

En fråga riktad till dig som har svårt att bete dig som folk när du rör dig bland servicepersonal – skulle du verkligen våga äta en pizza efter att du just skällt ut kocken? Det skulle i alla fall inte jag, med tanke på att det knappast påverkade hans strävan att göra den godaste och mest hygieniska pizzan i världen. Så man borde faktist kunna resonera så långt i att mitt eget dåliga beteende kommer att straffa ingen annan än mig själv i slutändan. Jag ser att människor som tidigare varit kopplade till min civila arbetsplats och som betett sig illa idag ställer upp i politiska val – jap, du fick säkert min och mina kollegors röst.

Mycket av det negativa beteendet hörrör sig ofta från okunskap. Jag kan vara förbannad att jag får vänta sex timmar med ett brutet ben på akuten, och till slut vill jag skälla ut receptionisten. Men är det hennes fel att jag, på grund av nedskärningar i budgeten, måste vänta sex timmar? Riktar jag min ilska rätt om jag skäller ut henne, och kommer hon isåfall som tack att vilja påverka min situation i den positiva eller negativa riktningen? Bakom situationen jag befinner mig i finns en rad av resonemang och påverkan av många faktorer som jag inte känner till. – Tex varför är det bara en läkare anställd på kvällen? Om man anställde två läkare till akutmottagningen måste vi kanske skära ner en läkare från barnomsorgen. Vill vi verkligen det? Att stå och skälla på fel människor bevisar alltså bara att man är en människa som inte har hjärnkapacitet till längregående logiskt resonemang och förmåga att se relation mellan handling och konsekvens. För att inte tala om hur de människorna som befinner sig i servicebranschen mår på kvällarna när de kommer hem från en arbetsdag fullspäckad med klagomål och sura kunder. Man får vara lite medmänsklig också.

Om man anser sig ha rätt att vara förbannad, skricka, förolämpa och på annat sätt vara respektlös mot en annan människa, se då först till att den här människan verkligen är den som är osaken till den situationen, och att man har all kunskap som behövs för att göra en rättvis bedömning. Det finns absolut situationer där man har rätt att vara arg. Ilska är naturligt och kan inte förhindras. Det man kan påverka är inställningen kring vilka situationer man har rätt att bli förhannad. För det går i alla högsta grad att påverka.

 Jag kan berätta en story om när jag sist blev förbannad. Det är en story om en ung kille som en natt korsade en väg på ett övergångsställe. Han var uppenbart väldigt berusad. Jag satt i bilen en korsning längre fram och väntade på att kunna köra framåt. Omedelbart fångade hans beteende min uppmärksamhet där han gick och vinglade. Han tycktes ta ett steg framåt och två bakåt, och vinglade över hela övergångsställets bredd. Jag krypkörde längs vägen framåt så att han skulle hinna över innan jag kom fram till övergångsstället. När han såg min bil stannade han till tvärt mitt på övergångsstället och stod blickstilla på vägen. Jag saktade farten ytterligare och började misstänka att hans målsättnig var att få mig att stanna. Det tänkte jag dock inte göra som var lite pressad av tidsschemat, så jag väjde ut i dikeskanten för att köra runt honom, fortfarande i snigelfart ifall han skulle ha vinglat i min riktning. Han reagerade tvärt på att jag parerade runt honom istället för att stanna. Hans vinglande upphörde på en gång, och hans fejkade fylla vara avslöjad. Han svängde sig mot bilen och stack upp långfingret mot mig som han höll upp ända tills jag kört om honom och vidare på vägen. Efteråt såg jag honom i backspegeln då han mycket rakt och snyggt gick vidare på vägen utan förhinder. I en sådan situation blir man förbannad och skulle helst stiga ur bilen och smälla till personen. Vad jag kan bedöma var detta ett omotiverat respektlöst beteende utan några som helst kopplingar till mig eller något jag kunde ha gjort för att förtjäna det. Men att starta ett bråk var förstås hans hela målsättning. Men istället för att spela efter hans pipa, och ge honom det bråk han var ute efter, så tänkte jag så att lagrar hans ansikte i mitt minne, för förr eller senare kommer han att stå i beroendeförhållande till mig, och då hoppas jag att jag är en pizzabagare :) Jag utgår också ifrån att han kommer att skapa liknande situationer i framtiden, och förr eller senare gör han det mot en människa som ger honom det han vill ha, men kanske resultatet inte blir det han tänkte.

Min poäng är alltså det att förr eller senare kommer ett dåligt beteende att straffa ingen än dig själv. Man har all möjlighet i världen att påverka hur man behandlar människor, och därmed hur de kommer att behandla dig tillbaka. Så har kunden alltid rätt? – Skulle inte tro det!!

Vår största fiende

I Finland blir var femte kvinna misshandlad. Ändå råder 70% större risk för män att bli överfallsmisshandlade. Siffrorna berättar inget mer än att vi bor i ett mycket våldsamt land, och sannolikheten att vi kommer att råka ut för farliga eller våldsamma situationer är ganska stor. Ändå finns det en fiende som är större en den eventuelle misshandelsförbrytaren vi kommer att stöta på kanske nångång i framtiden – nämligen vi själva. Det är vi själva som förstör våra möjligheter att utveckas och gå framåt. Det är vi själva som med vår rädsla, lättja, lathet, etc skapar oss oövervinnerliga hinder för vår utveckling och därmed vår framtid. Nu pratar jag inte endast om kampsport, men sanningen är kanske som störst där. Varje gång vi skapar oss en anledning att inte träna missar vi en chans att utvecklas och bli bättre. Varje gång vi inte tränar tränar vår motståndare. Han utvecklas snabbare än oss. Ofta kanske  anledningen till utebliven träning är legitim, som tex i sjukdomsfall eller vid allvarliga skador, men ibland förnekar vi sanningen att det egentligen handlar om nåt annat än rädsla eller lathet (vi måste först och främst vara ärliga mot oss själva!!).  Inom yrkeslivet ser man också många människor som ständigt är missnöjda och klagar på sin lön eller på sin chef. - Men varför söker ni er inte någon annanstans då om det är så dåligt ställt? – Jo, pga rädsla. Det är den inre fienden som är den största fienden. Det är han man måste vinna över för att lyckas i livet, också inom kampsporten. Man måste våga och orka satsa på de mål man har. Jag lovar er att alla ni utövare där ute kan bli/vara den bästa kampsportaren ni kan bli/vara med, era personliga förutsättningar. Det är bara ni själva som står i vägen för er framgång. Är ni beredda att göra det jobb det krävs (träna, studera, analysera och växa) så kommer ni att nå mycket långt och bli “ostopperliga” (finns det ett sådant ord?). Sanningen är dessutom den att genom kampsportssträning utvecklas självförtroendet, och självförtroendet återspeglas i en människas utstrålning som omgivningen kan omfatta. Eftersom däggdjur aldrig anfaller en motståndare om de inte tror att vinst är möjlig kommer sannolikheten för överfall därmed att minska. En människa som utstrålar självförtroende och oövervinnerlighet får ofta vara ifred. Förövarna väljer alltid ett offer de tror de kan vinna över. OBS! Ett starkt självförtroende ska inte missförstås med provokativt uppförande. Det är en helt annan sak, som har en helt annan effekt på omgivningen. Så var ärlig med dig själv, och ryck upp dig och gör det arbete som krävs för att nå det mål du har, oavsett om det är att få ett svart bälte, bli politiskt framgångsrik eller bara växa och utvecklas som människa. Ingen annan står i vägen än du själv. Tror du nåt annat är du inte ärlig med dig själv.

Att kopiera kunskap

Ja, det går ju enkelt på datorn att kopiera filer och mappar, bara copy/paste och så är det fixat. Tyvärr fungerar människan inte lika enkelt, och ju snabbare man inser det desto effektivare inlärning kan man åstadkomma. För det första måste man förstå att kunskap, eller färdigheter, inte kan flyttas eller kopieras från en människa till en annan. Kunskap eller färdigheter skapas när en människa reflekterar över/prövar  ny information i förhållande till tidigare erfarenheter och skapar sig en personlig uppfattning. Varje människas kunskap står alltså i förhållande till den individuella upplevelsen och är därför unik. Att försöka skapa kopior av sig själv blir alltså helt omöjligt, om man inte tar till verktyg som hjärntvättning. En lärare måste därför ge utrymme för elevernas tolkningar och uppfattning av information och stöda den individuella läroprocessen. Det kan handla om teori, men också om praktiska färdigheter. Eleverna måste få prova och testa vad som fungerar, och sporras att själva ta reda på saker genom tex försök och misstag. Lärarens roll blir mera en guide som inte ger (eller har) alla svar utan som finns med i bakgrunden och kan ställa de rätta frågorna för att processen ska gå vidare.  Målet ska ju vara att eleverna ska bli självständiga lärande som kan fortsätta att lära sig även efter att läraren inte längre finns tillgänglig (av olika orsaker).

Det finns kampsportslärare som känner ett hot av elever som börjar ta egna initiativ till inlärning, och kanske använder andra källor till kunskap. Jag tycker personligen att detta låter som en positiv sak, eftersom det ju rör sig om en elev som har mycket stort intresse av kampsporten och vill lära sig ännu mer än jag som instruktör har kapacitet (tex tid) att lära ut. Visst finns det risk att eleven stöter på någon felaktig eller mindre trovärdig källa till information, men då får man ju tillsammans reflektera över detta och fungera över hur man ska hantera det. Det är ju den rollen man har som guide. Överlag tycker jag det enbart är positiv till självständig inlärning och träning. Förr eller senare ska ju eleven ändå stå på egna ben.

Allra sist när man uppnår svartbältes-graden är det meningen att man ska börja hitta sig själv inom kampsporten och börja skapa sin egen identitet. Nej, jag menar inte att alla svartbältare ska skapa sina egna kampsportsstilar och ge sig själv en stormästartitel. Det jag menar är att jag som instruktör medvetet slutar att ge svar och istället ber eleverna ta reda på själva. De kanske kommer fram till något som inte till hundra procent överensstämmer med min syn, men det är deras egen syn som är lika bra som min. På den nivån ska man ju vara så tekniskt begåvad att man kan urskilja saker som fungerar bättre och sämre och då ska jag som instruktör kunna lita på att de kan göra goda bedömningar. Man får också vara ödmjuk inför den vetskapen att förr eller senare kommer en elev att presentera information för mig som jag inte vet eller kan någonting om, och rollerna blir då omsvängda. Detta är ingenting man ska vara rädd för – tvärtom. Det är ju en bekräftelse på att eleven har blivit självständig och kan stå på egna ben, dvs ett mycket lyckat resultat.  Egot är den sak som man först ska slänga i soptunnan när man blir en lärare/instruktör.

En lärares målsättning

Tänk att det finns lärare som känner sig hotade av sina elever, och med eller mindre medvetet bromsar deras utveckling! Nu pratar jag inte bara inom kampsport, utan också inom andra utbildningsområden. Jag försöker förstå dem på det sättet att de personifierat sig som en auktoriet inom området där den egna kunskapsnivån ligger i förhållande till andras, och dit räknas även eleverna. Så när andras (elevernas) kunskapsnivå höjs så känner de att de förlorar sin auktoritära ställning och de känner sig hotade. Detta är givetvis helt fel. Min erfarenhet säger att trots att en elev uppnår en kunskapsnivå som ligger nära lärarens så förlorar eleven aldrig respekten för läraren. Som elev minns man alla skickliga lärare vars undervisning man fått ta del av och man fortsätter att se upp till dem även om man kanske själv inom vissa områden har skaffat sig djupare eller bredare kunskap. Det är ju inte så att elever anser att lärare är dåliga om de inte lyckas hålla sin kunskapsnivå ständigt högre än eleverna. Det är ju helt orimligt. En lärares målsättning bör vara tvärtom – att aktivt sträva till att göra sina elever skickligare än sig själv och till slut göra sig själv onödig. Så tänker långt ifrån alla lärare inom högskolorna, men så borde det vara, och även inom kampsporten. Det finns ingenting bättre än att dra en träning och se att utövarna klarar sig själva till stor del och hjälper varanda. Delar man in gruppen så att det i varje par finns en utövare med längre erfarenhet och en med kortare, så får ju den med kortare erfarenhet personlig handledning under stor del av träningen. Skickliga elever, inte bara rent tekniskt, utan också förståelsemässigt, teoretiskt och pedagogiskt är ju någonting man som lärare ska se på med stolthet. Man är knappast den enda påverkaren, men man har fått vara delaktig i positiv process. Så en hälsning till alla lärare som på ett eller annat sätt håller tillbaka sina elever – gå och göm er!! :D

Träningskortet

Ett vanligt sätt att följa upp träning är att varje medlem i klubben har ett sk träningskort där instruktören gör en notering för varje träningstillfälle utövaren deltar i. I kortet står utövarens personuppgifter och kortet ska utövaren ha med sig till varje träningstillfälle. Instruktören gör en notering i kortet under träningen vid lämplig tidpunkt eller efter träningen. Till varje bältesgrad krävs ett minimiantal träningar och tanken med kortet är att varje utövare ska kunna jämföra sitt deltagarengagemang med kravet för nästa bältesnivå. Framför allt är detta ett bra skydd för instruktören. Till bältesprov blir man inbjuden när man uppfyllt flera krav, av vilket minimiantalet träningar är ett (dock absolut inte det enda!!). Det är inte alltid självklart för en utövare varför kamraterna blir inbjudna men inte man själv, och då kan instruktören luta sig mot dokumentationen i träningskortet. Här vill jag poängtera att det enligt min uppfattning är ganska vanligt att utövare inte ser relationen mellan den egna träningsaktiviteten och utebliven bältesprovsinbjudan. Då är det bra att det finns dokumentation, vilket förhoppningsvis kan få utövaren på rätt spår med tanke på framtida inbjudan. Det som dokumentationen i kortet inte berättar är utövarens inställning till träningen och med vilken entusiasm utövaren deltar i de olika momenten på träningen, men där får man som instruktör på olika sätt aktivt vara med och försöka påverka utövaren positivt. När utövaren är i salen är det lättare att påverka honom/henne än när han/hon är där hemma och överväger huruvida han/hon orkar delta i kvällens träning. Det andra som träningskorten inte avslöjar är de utövare som tränar massor hemma och gör synliga framsteg mellan de handledda träningstillfällena. Extra träning ska ju belönas, och ibland kan det gå så att utövare blir inbjudna till bältesprov innan minimiantalet träningar till fullo är uppfyllt. Sådana handlingar kan förstås skapa avundsjuka, men kan enkelt motiveras med de tekniska eller fysiska färdigheterna som utövaren isåfall har utvecklat på egen hand.

Det som jag är bekymrad över är utövarnas stora fokusering på bälten och grader, och den ständiga jämförelsen mellan varandra. Bältesprov är ju en del av taekwondoträning, på gott och ont, men den får inte få för stor fokus. Vi tränar ju inte för att kunna ha ett färgat tygstycke runt magen utan förhoppningsvis av andra orsaker. Tygstycket skyddar ju oss inte vid en farlig situation. Höjning av bältesnivå ska vara en belöning för hårt arbete och utveckling, och utövare bör förstå att belöning inte kommer av sig själv, inte ens av att man frekvent deltar i träning, utan av blod svett och tårar i form av hård träning.