Tränarens roll

Jag sitter på julfest och diskuterar med en annan tränare, från en helt annan idrott. Vi har en sällsynt intressant diskussion angående tränarens roll och relationen till utövarna/medlemmarna. Det finns ju inget absolut facit på hur en människa ska vara och agera i sin närmiljö. Visst har vi kulturella moraliska ramar för vad vi anser är ett okej beteende, men inom dessa ramar fungerar människor ändå olika. Vissa är t.ex. introverta andra extrovera, och när vi kritiserar någon är det ofta endast våra egna personliga åsikter vi har att komma med. Vår grundläggande infallsvinkel är ju att alla måste få vara sig själva, så tillvida att man inte skadar eller sårar någon annan. På det sättet kommer de personliga egenskaperna att påverka vårt sätt att vara gentemot andra, och vidare vårt sätt att utföra de uppdrag vi ställs inför. Är man en tränare står man i en ledarroll, men hur man fungerar som ledare är ganska personligt och går hand i hand med personens övriga personlighetsdrag. Vissa tränare/ledare är auktoritära andra demokratiska, och olika ledartyper passar bra i olika miljöer (jmfr. militären och riksdagen). I denna diskussion är jag ganska neutral vad gäller vilka egenskaper som är bäst, och ser istället att alla har sin plats.

Vi konstaterar till en början att den andra tränaren och jag är ganska lika som ledare – vi båda har starka åsikter och vill gärna att verksamheten tar den riktning vi själva önskar, men samtidigt vill vi inte köra över andras åsikter vilket gör oss till notoriska argumenterare. Trots att vi i vår ledarroll har auktoritet att bestämma vill vi gärna att de som påverkas håller med oss, så vi är noga med att förklara, tydliggöra och argumentera. Först i sista hand dikterar vi, och ofta plågar det oss att göra andra besvikna som konsekvensen på våra beslut.

Men sen kunde vi konstatera att vi har olika uppfattning om den accepterade distansen mellan tränaren och utövarna. Det finns lika mycket studier som påstår att ett autkoritärt ledarskap där tränaren har stor distans till utövarna/idrottarna har goda tävlingsframgångar som ett demokratiskt ledarskap med nära relation till idrottarna. Jag vill påstå att varje tränare/ledare måste hitta sin plats, sin distans, och sitt sätt att agera. Och detta kommer endast genom erfarenhet. Om man är storsint kan man i efterhand konstatera att man kanske kunde ha gjort någonting annorlunda. Men det är en av alla charmer med att vara människa – att kunna misslyckas för att förbättras.

Personligen vill jag gärna vara nära utövarna och bryr mig om dem också på ett personligt plan. Det är ett av mina personlighetsdrag. Jag blir gärna deras kamrat och ibland t.o.m. vän i det civila. Jag har otaliga vänner idag som idrotten/kampsporten har fört ihop mig med. Min tränarkollega föredrar istället att ha en tydlig distans till sina utövare, vilket jag inte alls har svårigheter att förstå. Han berättade bland annat hur han upplever sitt tränarbete energimässigt. Han vill gärna koppla bort tränarskapet under ”fritiden” (har en tränare någonsin tritid? :)) för att kunna ladda batterierna så att hans roll inte konsumerar slut honom. En tränarroll handlar ofta om personliga motivatorer eftersom den ekonomiska ersättingen inte är att tala om, och om den personliga motivationen för arbetet försvinner bränner man ut sig. Jag har inte alls svårt att förstå hans argumentation, och det känns som om jag pratade med en vis man som har hundra år mer erfarenhet än mig, och redan har gjort alla misstag jag har framför mig. Fortfarande går jag i en novis stövlar och kämpar med svårigheter med att kombinera roller som tränare och kamrat. Ofta känns det som att jag med våld försöker få två olika pusselbitar att passa ihop, och det konsumerar massor med känslomässig energi. Som exempel kan nämnas det eviga problemet med att underkänna en vän på ett bältesprov, och känna att hela vänskapen står på spel.  Frågan är – kunde jag vara en annorlunda tränare? D.v.s. vara en annan person? Skulle jag må bra och trivas i en ledarroll med mycket distans, eller skulle jag omedvetet sakta glida iväg mot denna verklighet igen, och igen, och igen... Är rätt väg att gå att förändra distansen, eller att hitta verktyg för att få min distans att fungera bättre?

Den andra tränaren pratar också om svårigheterna med en nära distans om utövarna är av det andra könet, och även där får jag samtycka en hel del. Personligen kommer jag från en miljö där kön har en väldigt liten betydelse när man skapar sig kamrat- och vänrelationer, och är helt van med att ha vänner av båda könen.  Enda sedan barnsben har man lekt med flickor lika mycket som med pojkar, och genom alla åldrar har verkligheten varit densamma. Man tycker väl om människor för deras goda och trevliga personliga egenskaper inte deras kön? Detta är kanske ett naivt sätt att tänka från min sida, eller så är jag helt blind, men jag vill väl någonstans fortfarande tro att vi människor idag kan se bredare än på stenåldern. Jag tycker det är tragiskt när människor bygger sig själv virtuella gränser och låter sig styras av någon annan. Det är nämligen så att könssynen är kulturellt betingad vilket betyder att samhället bestämmer vad man ska tycka, d.v.s andra  – och sådant stör mig extra mycket. Jag vill tycka vad jag själv tycker. Ingen annan ska bestämma min åsikt (men detta är en helt egen diskussion för framtiden)!

Jag får hålla med min tränarkollega och konstatera svårigheterna med kön – för samhället idag är inte lika tolerant som man skulle kunna tänka sig. Nära relation till människor av andra könet är inte alltid så accepterat och kan leda till mycket olyckliga situationer, med bl.a. svartsjuka, ryktesspridning, baktal, utfrysning, stämningar för sexuella trakasserier etc. Detta är en verklighet på alla områden, och särskilt utsatt är man som manlig tränare för kvinnliga utövare. Min tränarkollega, som kommer från en kvinnodominerad idrott, säger att han varken vill skapa sig själv eller någon annan problem av den karraktären och det hjälper honom också att hålla sin distans till utövarna. Jag har hört många fall av tråkigheter av ovanstående exempel, och har faktist en ganska nyligen inträffad erfarenhet.  - Det var ett klassiskt fall av en kvinnlig utövare som började föra ryktesspridning i klubben om att det skulle finnas någonting ohederligt på gång mellan två medlemmar som var av olika kön. Det enda hon hade i bevisväg var hur hon tyckte att hon uppfattade de involverade personernas kommunikation mot varandra. Det handlade alltså om en jämförelse av de egna normerna mot en yttre pågående situation – vilket gör hela situationen till en subjektiv upplevelse. Detta kan knappast kallas för bevis, och det som är synd är hur mycket skada en sådan person kan orsaka genom påstående förankrade i subjektiva bedömningar. Lyckligtvis bryr sig inte vettiga människor om skitprat, och man kan alltid räkna med deras stöd, men vissa faller i fällan och gör påståenden till sanning (med stor sannolikhet för att det är mer spännande, och de saknar spänning i sin tillvaro).

Problem av den här karraktären är helt onödig säger den andra tränaren, och det får jag hålla med om. Att fungera som tränare handlar om att göra ett stort jobb för lite betalt (om ens något) och då vill man inte få onödiga problem på halsen som tack. Då hamnar man in i tankar om huruvida arbetet är värt belöningen, om belöningen är konflikter och oroligheter, och kanske intresset för att fortsätta helt försvinner. Det är en svår balansgång man går som tränare. Arbetet borde vara roligt och på nåt sätt givande för att man ska vilja/orka fortsätta. Jag får konstatera att jag har mycket att lära mig ännu, och ser fram emot många fler samtal med erfarna tränare som har erfarenheter jag kan lära av.

Troll är underhållare

Man hittar lätt mycket filmklipp om taekwondo ute på nätet, och i regel är det alltid nåt troll som orkat engagera sig och kritiserat klippen. Ofta handlar det om mycket oseriösa kommenterar, som i sig nog har ett underhållningsvärde, men inte bidrar till någon konstruktiv dialog mellan upphovsmannen eller andra utövare. Och som knappast får upphovsmannen motiverad att publicera fler klipp. Förr, när jag var yngre och naivare, blev jag ofta mycket förvånad över kommentarerna, och ibland kunde man tom bli frustrerad. Numera ser jag det enbart som underhållning. Ju dummare kommentarer desto större underhållningsvärde.

Det som förvånar mig är situationer när exempelvis en skicklig och begåvad taekwondoutövare sätter ut ett litet klipp på en avancerad spark, där han kanske tom har bemödat sig att göra lite instruktioner på hur sparken går till, hur människor känner sig tvugna att totalt och offentligt såga utövarens klipp med elaka kommentarer. Argumentationen är mycket sällan huruvida utövaren behärskar tekniken eller inte, utan huruvida tekniken är användbar “på gatan”, och ibland kanske kommentarerna innehåller rena hot – min kusin skulle nog slå dig på käften om du kom hit. Förvisso finns det olika psykoligiska teorier om tex avundsjuka som drivkraft för dessa skribenter, och olika profileringar om varför man känner sig hotad av andras färdigheter etc. Men jag tänker gå in i den här diskussionen ur den vinkeln att man kanske inte riktigt förstår oss taekwondoutövare fullständigt, kanske  eftersom kampsporten isig befinner sig i ett slags ingenmansland gentemot andra. Taekwondo är inte den kampsport med djupaste traditionerna, och vi är heller inte de som är närmast rått våld. Det är en stor skillnad mellan tex karate och mma (egentligen ogillar jag att nämna kamportsstilar vid namn, men här behövs tydligheten). Taekwondo befinner sig i ett mittläge som kanske gör att andra känner sig provocerade av oss. Vi är både en traditionell kampkonst samtidigt som en effektiv självförsvarsgren. Dessutom profilerar taekwondo sig som en olympisk gren med ett ganska unikt regelverk, som förvisso gör tävlingsmomentet ganska långt ifrån självförsvar, men ger taekwondotävling ett eget ansikte bland alla andra kampsporter. Så det är inte helt svårt att föreställa sig att utövare från andra stilar inte riktigt förstår vad taekwondo handlar om – och det människan inte förstår är hon rädd för.

Det som trollen ofta debatterar är huruvida match-taekwondon eller en avancerad flygande snurrspark skulle effektivt fungera i ett slagsmål mot kusinen, som ju har gått grundkurs i whatever kampsport. Taekwondons teknik provocerar honom av någon anledning. Men grejen är den att ingen taekwondoutövare anser att match-taekwondo är självförsvar, eller skulle argumentera att regelverket skulle representera en verklig våldssituation. Matchtaekwondo handlar om vem som har snabbare sparkar - enkelt och simpelt. Det är ingen som tror att taekwondomatch är fri fighting. Därför pratar vi inom taekwondon om tre områden – traditionell kampkonst, modern sport, och praktiskt självförsvar. Matchandet är bara en del. Taekwondo innehåller alltså en avgörande mängd träning som inte är match-centrerad, och som har syftet att bli effektivare enligt gatans regler. Trollens argumentation måste ju komma från bristande information om detta upplägg, och därmed blir hela deras argumentation ett bevis på deras egen okunskap (dumhet?).

Gillar man att hellre titta på actionfilm än befinna sig i träningssalen är det ju lätt att man får uppfattningen att flygande snurrsparkar är användbara i våldssituationer. Men en taekwondoutövare som tränat så länge att han bemästrat de mest avancerade teknikerna förstår också vilket användningsområde de har, och att de inte utgör de mest effektiva vapnen i självförsvar. Jag har ingen aning om varför trollen skapat sig en uppfattning om att taekwondoutövare som tränar flygande snurrsparkar eller siktar på medaljer i matchtaekwondo skulle tro att de tränar de mest effektiva vapnen i självförsvar. För det är defacto inte så. Alla tränar av olika personliga anledningar, och vad som uppfattas som intressant och motiverande är också personligt. Jag kan bara berätta om mina egna  åsikter. Personligen  strävar jag aktivt att bli skickligare på självförsvar, ja, men jag tycker också det är otroligt intressant, roligt, utmanande och motiverande att ibland träna fysiskt komplicerade tekniker även om de inte har något direkt värde i självförsvarsscenarion. Varför? – Jo, bara för att det är roligt. Måste det finnas någon mer anledning?  Jag spelar också golf ibland, och simmar gärna. Det har också väldigt liten anknytning till självförsvar, men livet handlar också om att njuta av saker som är roliga. Det som oroar mig är varför det rör (och stör) någon annan vad någon annan sysslar med. Varför stör det trollen så mycket att en taekwondoutövare laddar upp filmer om de anser dem vara odugliga? Det är ju bara att surfa vidare. Det är ju ingen som tvingar någon att titta genom andras filmklipp. Men personligen är jag tacksam – idiothumor ligger mig varmt om hjärtat och jag är så glad för alla skratt trollen har gett mig J

Nej – jag är ganska övertygad om att hela situationen är en kombination av okunskap om taekwondo och rädsla för något man inte förstår sig på. Jag gör därför kopplingen troll = wannabe, och jag kommer att sträva till att få den formeln inskriven i Maols tabeller. Wannabes är den mest störande typen av kampsportare (soffsportare). Skulle de tillbringa ens en bråkdel av den tid de sätter framför dator i träningssalen skulle det kunna bli riktigt duktiga.

Klarar du motgångar?

Med stort intresse sitter jag och lyssnar när en ishockeytränare för ett juniorlag berättar hur de använder utvecklingssamtal som kommunikationsverktyg med barnens föräldrar. Han berättar att man redan innan barnet börjar träna i klubben har ett första samtal. Den saken som särskilt fångar mitt öra är hur man diskuterar med föräldrarna om motgångar och besvikelse. Tränaren frågar föräldrarna rent ut om barnet kommer att klara av motgångarna och besvikelserna som det innebär att träna ishockey idag. De kan handla om att inte platsa i laget, eller att få spela i en viktig match. Tränaren frågar också hur föräldrarna själva kommer att hantera besvikelserna. Som kuriosa kan jag nämna att tränaren anser att föräldrarna ofta är de som är mest besvikna och tar motgångarna sämst.

Jag tanker på min egen verksamhet och försöker se hur ett sådant verkytg skulle passa i den miljön. Kampsportsträning är ju som bekant full med motgångar och besvikelser som utövarna ska hantera och komma förbi. Man kan ju tex blir underkänd i ett bältesprov, eller kanske inte alls bli bjuden medan träningskompisen blir bjuden. Eller kanske man förlorar en viktig tävling, eller inte kvalificerar i kvaltävlingarna.

Min åsikt är nog den att man som kampsportare ska kunna ta besvikelser och motgångar med ett starkt hjärta och finna sätt att komma förbi dem, lära sig av dem och till slut utvecklas och bli starkare. Vi tränar ju oss i att hantera farliga och våldsamma situtioner, och klarar vi inte av lite världsliga lyxproblem så saknar vi det krigarhjärta som krävs för att effektivt kunna försvara oss också i en farlig situation där livet kan stå på spel. Med ordspråket “ger man upp så dör man” i bakhuvudet möter man fienden/hindren/motgångarna. Slås man ner borstar man av sig och fortsätter mot sitt mål med ännu större dedikation än tidigare.

Jag har bildat mig den tråkiga uppfattningen att ett underkänt bältesprov är den största besvikelsen som de flesta utövare kan möta på sin väg. Många reagerar starkt med besvikelse, avundsjuka, ilska eller frustration, och för en del står hela den fortsatta träningskarriären under ifrågasättande. Jag tycker detta är väldigt tråkigt – att man kan tänka “om jag inte klarar det här bältesprovet slutar jag träna”. Det är en oerhörd otacksamhet som man projicerar mot instruktören som trots allt gjort allt man kunnat för att guida utövaren framåt. Är man dessutom instruktör i en klubb straffar man också orättvist de andra utövarna som behöver ens handledning. Alla kan ju bli svartbältare. Vad har det för betydelse om det sker tre eller sex månader senare? Jag misslyckades idag, men nu tränar jag några månader till och gör om provet ännu bättre nästa gång. Man måste lära sig finna energi och motivation i motgångarna. De flesta ser det svarta bältet som en viktig milstolpe, men utövare på den nivån ska inte längre visa omogna tankegångar. Sådana tankar hör till nybörjare.

Jag tar graderingar väldigt allvarligt, och försöker hålla en mycket hög standard i mina klubbar. Ska jag vara ärlig så försöker jag tom hålla en standard som är högre än på andra ställen i landet. Utövare från mina klubbar ska vara likvärdiga eller bättre än andra med samma grad, och de ska inte behöva känna sig orsäkra när de deltar i träningsläger eller tävlingar. Det är en garanti som jag håller också för utövarnas egen trygghets skull. De ska kunna känna sig stolta över sina grader och veta att de förtjänat dem. Därför kommer jag aldrig att gradera en utövare som inte gjort sig förtjänt av graden. Till graderingskraven hör mer än snygga sparkar, och detta faktum glöms ofta bort, särskilt av lite mindre erfarna utövare. Mina krav består av tre huvudsakliga komponenter (till vilka jag med stor sannolikhet kommer att återkomma i framtiden) : a) teknisk förmåga och teoretisk kunskap, b) krigarhjärta och kämparglöd, och c) uppförande. Rent ärligt betyder det att utan krigarhjärtat blir man aldrig svartbältare i mina klubbar. Jag kommer således inte att gradera någon till svart bälte utan att vara helt säker på att personen inte skulle ha låtit slås ner av tex ett underkänt resultat i bältesprovet. Jag brukar säga att det är hälsosamt att bli underkänd åtminstone en gång under sin karriär (det har jag själv också blivit), så att man får lära sig hantera besvikelsen. Som instruktör måste man också på nåt sätt kunna testa utövarens vilja, och ett underkänt bältesprov utgör isig ett sådant test. Jag har informerat mina närmaste elever redan sedan länge tillbaka att jag kommer att underkänna dem åtminstone en gång innan svart bälte, bara för att testa deras vilja. För när de väl klarar det svarta bältesprovet ska de kunna känna stor stolthet över sin prestation, ty vägen dit har inte varit enkel.

Ishockeytränarens ord ringer i mina öron – klarar ni inte av besvikelse och motgångar ska ni inte hålla på med den här idrotten. Jag håller med… och till mina elever säger som Jigsaw – You will not go untested :)

Instruktörens uppmärksamhet

Kampsport är inte grundskolan, och man ska inte missta sig för att undervisningen sker under samma premisser som man är van med från sin egen skolgång. Principen i grundskolan är att alla elever är likvärdiga och alla har samma rätt till lärarens uppmärksamhet. Naturligtvis är läraren inget mer än en människa och det är fantastiskt svårt att vara rättvis (rättvisa är dessutom en subjektiv uppfattning), och jag har full respekt för de människor som har grundskollärandet som sitt kall. Min personliga erfarenhet från grundskolan är tyvärr den att det är de omotiverade eleverna som får den mesta uppmärksamheten, och de duktiga eleverna får mer eller mindre klara sig själva. Riktigt stökiga elever konsumerar dessutom massor med “onödig” tid när läraren konstant måste bestyrka regelverk och uppmuntra gott uppförande. Tid som egentligen borde gå till att handleda (och belöna) de duktiga eleverna, som samvetsgrannt jobbat med sina hemuppgifter och har en genuin vilja att lära sig. Det känns lite fel att man inte kan satsa mer på de som verkligen vill lära sig, och göra de redan duktiga ännu duktigare.

Kampsportsträningen bygger på ett annat system som baserar sig på österländsk kultur. Grunden är fortfarande den att alla elever (människor) är lika värda. Detta syns också genom våra träningskläder (dobok) som jämnställer alla utövare, och ger alla tillhörighet till gruppen. Men till skillnad från grundskolan har eleverna i en kampsportsklubb inget ursprungligt anspråk på lärarens uppmärksamhet. Uppmärksamheten ska förtjänas – genom att träna fokuserat och dedikerat, och på så sätt visa för läraren att denne verkligen vill bli skicklig och nå långt. - Att investera tid och energi på mig är en bra investering. Detta kan ha ett visst historiskt ursprung i att krigarskolor endast ville lära ut sina konster till elever som hade förutsättningar att bli de bästa. Skolans, och lärarens, goda rykte stod på många sätt i händerna på elevernas framgångar. Därför valde man att investera sin tid endast i de som man trodde skulle ha störst framgång. Detta fick eleverna på mer eller mindre kreativa och otrevliga sätt bevisa för läraren.

Jag har alltid gillat de kampsportstränare som öppet och varmhjärtat tar emot nya elever med intresse för dem och brinnande iver att lära känna dem som människor. Jag trivs i en sådan miljö, och har haft privilegiet att träffa väldigt många sådana under min karriär, och jag strävar hela tiden själv till att mer och mer bli en sådan instruktör. Jag stör mig på snorkiga instruktörer med storhetsvansinne som låtit makten stiga dem åt huvudet. Sådana undviker jag eftersom jag inte tycker att en sådan person kan ha något jag vill lära mig. Precis som med alla andra substansområden kan man vara en väldig auktoriet inom kampsporten, men förr eller senare måste man lämna den (trygga) miljön och bli en “vanlig” människa, och då är man inget mer än just en “vanlig” människa. Det måste man komma ihåg. Alla människor står i beroendeförhållande till andra, och man får visa ödmjukhet inför detta faktum.  Beter man sig illa mot någon kommer förr eller senare den personen att stå “på andra sidan disken” i något annat samband – taxichaufför, byggnadsinspektör eller hälsovårdare. Universum har en tendens att balansera ut olika situationer.

Jag tycker det österländska tänket är bra, och det står också för grunden för mitt personliga sätt att undervisa kampsport. Jag vill satsa min tid och engagemang på de elever som är seriösa med träningen och som visar mig att de menar allvar. Jag vill hjälpa utövare att bli så sklickliga som de kan bli med sina förutsättningar, men mitt engagemang kan inte vara större än deras eget. Då går min känslomässiga energi på minus, och kampsport är något jag brinner för så jag vill bervara energin på den positiva sidan. Vi får ju ingen annan lön. Jag har träffat en del tränare som har detta dilemma – de har hittat en talang som kunde bli något stort och som tränaren väldigt gärna skulle vilja satsa på, men talangen själv har tveksamt intresse. Kanske tränaren redan har satsat många år på talangen, och i puberteten blir andra saker viktigare för utövaren. Dessa situationer kan driva en tränare eller instruktör till ett känslomässigt negativt stadie, som länge kan plåga dem. Jag har själv varit med tillräckligt länge för att ha erfarenhet av fenomenet. Numera för att bespara mina egna känslor vill jag därför ha en distans till de utövare som är mindre seriösa. Jag måste ha ett förtroende för utövarna, baserat på bla deras seriositet, innan jag känslomässigt engagerar mig. Finns där en historia av ostabilitet kan det krävas lite arbete att bygga det förtroendet. Men alla utövare är välkomna i mina klubbar oavsett nivån på intresset, och jag vill hjälpa alla, men det där “lilla extra” som jag tar med mig hem och som jag blir känslomässigt involverad i vill jag begränsa till de seriösa - de som förtjänar det. Jag inser att alla utövare är viktiga för klubben. Även de mest oseriösa kan ofta bidra med andra viktiga saker som får verksamheten att gå framåt. Därför får alla själva bestämma hur seriöst de vill träna. Dessutom kan intresset hos utövaren växa, och man har ju en stor möjlighet att som instruktör försöka motivera och påverka utövarna i en positiv riktning.

Det är på detta sätt jag väljer mina närmaste elever - genom vilka jag kommunicerar ut till klubbarna, ger instruktörsansvar, tar med mig på som hjälpinstruktörer på kurser och lager, eller väjer som egen träningskompis. Deras engagemang ger mig energi, driver mig framåt på min egen väg, och dem vill jag tacka med att hjälpa dem på deras väg så gott jag kan. Så tack till er alla!!

Roligt på träningarna

Jag känner att jag vill fortsätta min dialog från förra inlägget där jag gjorde påståendet att det är viktigt för utövarna att det är roligt på träningarna. Jag vill nästan sträcka mig till att påstå att det är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller utövarnas motivation att återkomma år efter år till verksamheten. Det finns naturligtvis också andra viktiga faktorer också, som t.ex. att verksamheten är seriös och att instruktören är kompetent, och att träningen ger resultat och för en närmare de personliga målsättningarna. Men måste vi rangordna många viktiga faktorer så kommer roligheten först enligt mig. Andra får gärna resonera annorlunda. Min mening är att ska man trivas en livstid i en verksamhet måste det man gör vara roligt. Man kan drivas av olika inre psykologiska faktorer under en kort tid, men de håller inte en livstid, och kampsportsträning är en livssysstelsättning. Mina egna målsättningar har varierat väldigt mycket under åren, men jag har alltid tyckt och tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt att träna med trevliga och seriösa människor.

Man kanske börjar träningskarriären, som många gör, för att öka sina självförsvarsförmågor och få ett bättre självförtroende så man slipper begränsa sitt liv genom att undvika olika jobbiga situationer i livet. Tränar man kampsport hårt och dedikerat kommer självförtroendet att öka, och därmed närmar man sig det målet. Men vad händer när målet är nått? Om man inte har någon annan målsättning kommer man då att lämna grenen. Ofta utvecklar de flesta seriösa utövare en kärlek för verksamheten utefter sin träning, som består även efter att den ursprungliga målsättningen enligt egen måttstock mätt uppnåtts. Därför ser jag ingen risk med utövare med den målsättningen från början, eftersom jag räknar med att den kan påverkas under verksamheten. Men kärleken och intresset för verksamheten fundamenteras inte bara I kampsportsstilens fysiska tekniker och drillar, utan också till stor del i själva klubben och dess medlemmar. Om vi utgår ifrån att mitt ursprungliga påstående är sant – att det ska vara roligt på träningarna, så blir nästa tanke vad exakt det är som gör att träningarna är roliga. Det är kombination av ett stort antal faktorer som naturligtvis är olika för alla utövare. Viktiga faktorer som många verkar poängtera är ändå miljön och atmosfären i klubben – att alla ses som kompisar och att det råder god kommunikation mellan utövarna. Man hjälper och stöder varandas utveckling och bryr sig om varandra. Man skämtar med varandra och helt enkelt trivs tillsammans. Man kan ju undra varför skadade utövare kommer och tittar på träningarna även om de själva inte kan delta?

Därför ser jag det som otroligt viktigt att upprätthålla den goda atmosfären under verksamheten, och då kommer man onekligen in på instruktörens roll och ansvar för de faktorerna. Den största påverkaren I en kampsportsklubb är trots allt (huvud-)instruktören. Det är han/hon som sätter stämningen och atmosfären I klubben – hur man uppför sig, vilken disciplin som råder, träningstempot, attityden, kamratskapen etc. Människan i den rollen har en otrolig påverkningsmöjlighet, och verksamheten återspeglar ofta instruktörens personlighet. Både vad vad gäller kampsportens vinkling och tyngdpunkt men också stämning och atmosfär. Som sidospår vill jag bara nämna att när folk frågar mig om vilken kampsport som är den bästa, så svarar jag – den klubb där du trivs och vill träna ofta. Stilarna har mindre skillnader än intruktörerna. Så för att det ska vara roligt på träningarna måste instruktören medvetet vilja skapa en miljö som möjliggör detta. På sikt kommer instruktörens inriktning att återspeglas i utövarnas och då kommer de själva att upprätthålla miljön och inskola nybörjare i hur vi är i vår klubb.

En fysisk rörelse är bara en fysisk rörelse, och många inser inte först att många fysiska rörelserna är samma i väldigt många kampsporter och idrotter. Varför kan då någon svara att taekwondo är roligt, men inte karate? Det är ju helt samma fysiska rörelser. – Jo, jag tror att det är instruktören som påverkar svaret, mer än själva stilarna i sig. Därför vill jag bara uppmana alla instruktörer där ute att kasta ett snabbt getöga (:)) på sin klubb nästa träning och fråga sig själv – har utövarna roligt? Fortsätt att träna utövarna hårt, undervisa dem väl, ge dem utmaningar att vinna över, men gör det på ett sätt så de har roligt.

Använd träningstiden vettigt!

Vår lilla sal är belastad till fullo. Vi har klämt in oss 16 personer som matchar och drillar. Alla vet att taekwondo kräver ganska mycket utrymme och deltagarna stöter ständigt till de andra paren, men det gör inget för humöret i gruppen är på topp. Mitt i allt uppstår en situation där två matchande par råkar stöta ihop ordentligt så att platserna ändras ordentligt, och utan att själva märka det fortsätter de att matcha med fel partner. När ljuset går upp för dem vad som hänt utbrister ett våldsamt skratt i hela salen. Även jag själv, som fick iakta från första parkett, tycker att situationen är lustig och skrattar med. De andra stannar också för ett par sekunder och deltar i ljublet. Någon ropar “grattis till årets grej!”. Efter några sekunder återgår vi till matchandet igen.

De gamla mästarna kanske vrider sig i graven över den slappa attityd och avsaknad av disciplin jag just uppvisade mot mina elever. Jag borde skämmas! Som med mycket annat har jag en alldeles egen linje vad gäller disciplinen under kampsportsträningen. Det första budordet i undervisning, som också genomsyrar hela min tränarfilosofi, är att det ska vara roligt att träna, dvs roligt på träningarna. Jag tillåter därför att man skämtar och skrattar vid tillfällen som ovan. Jag försöker också själv använda så mycket humor som möjligt när jag undervisar för att lätta på stämningen i gruppen. Närväl man skapat en atmosfär där deltagarna känner att de trivs och gillar att vara gör de, enligt min uppfattning, själva den största ansträningen att upprätthålla stämningen. Det är viktigt att stämingen är bra för att alla, särskilt nybörjare, ska känna sig välkomna och känna att de är välkomna i gänget. Av naturen börjar de skämta med varandra när de börjar känna varandra bättre, och det gillar jag att se.

Missuppfatta inte det jag skriver. De gamla mästarna ska veta att ingen tror på förhållningsreglerna inom kampsporträningen mer än jag. Vi gör varje vecka otaliga armpressar för förseningar, för smycken och klockor som glömts på kroppen etc. Vi gör magövningar för bortglömda bugningar och vi gör ryggövningar för slappande och lutande mot väggen. Det toppar vi av med idiothopp för om någon pratar medan instruktören undervisar. Reglerna följs och arbetas på sikt in i deltagarna, men vi gör det alltid med ett leende på läpparna.

Tyvärr är det så att för att bli bra på något kräver det massor med ansträngning som ofta leder till uppoffringar. När vi har en situation där vi tränar tre gånger 90 minuter i veckan, tycker jag det är alldeles för lite för att deltagarna ska utvecklas i den takt de har potential till. Därför är det viktigt att vi verkligen suger ut allt som vi kan ur dessa tre gånger 90 minuter. I praktiken betyder det att vi tränar punktligt så att varje minut av den betalda träningstiden blir utnyttjat, och när vi befinner oss i salen så tränar vi hårt! Det är endast 90 minuter per träning, och den tiden orkar vi hålla tempot uppe och koncentrera oss på vårt tema. 90 minuter ska innehålla så otroligt mycket med veckans info, uppvärmning, höftöppning, kvällens tema, slutgympa och nerkylning och strechning. Det finns verkligen inte utrymme där för nån slapp attityd. Detta gäller såväl instruktörer som deltagare. Instruktören måste hålla tempot uppe, sporra och stöda deltagarna, men deltagarna måste också göra sitt ansvar. Det betyder att man gör det jobb som instruktören ber om, och till 110%. Jag brukar fråga deltagarna när det blir för slapp attityd i salen – När behöver man inte träna på 110%-kapacitet? Och svaret är förstås aldrig. Då påminner vi oss om detta med diverse armpressar.

Som taekwondoutövare, kom ihåg att ansvaret för din utveckling ligger inte på någon annan än digsjälv. Har du dålig attityd på träningarna, kommer instruktören på sikt att tappa intresse för att undervisa dig, och du får ännu svårare att komma vidare i dina utvecklingsområden. Tänk därför på ditt eget ansvar och använd de tre gånger 90 minuter som står till förfogande så effektivt som möjligt varje gång. Flame on!

Du väljer ditt liv

Jag kommer inte ihåg författaren eller ens boken, men ett litet uns av vishet kommer jag ihåg i formen av ”om du verkligen vill nåt så kommer universum att arbeta för att det ska bli så”. Lite kryptiskt och på gränsen till religiöst kan man kanske tycka, och knappast vetenskapligt korrekt. Ändå tycker jag att det som sagt finns vishet i de orden. Det är nämligen så att livet är fullt med möjligheter. Vissa ser möjligheterna och tar för sig av det goda i livet, kommer långt, blir framgångsrika och lyckliga. Andra ser inte möjligheterna för riskerna, vågar inte satsa och väljer istället trygghet och missar tågen. Dessa kommer inte vidare, men ser hur omgivningen gör det, och blir avundsjuka. Sedan går de runt hela livet och klagar på det ena än det andra. Det som är fantastiskt intressant är hur det finns människor som ständigt klagar på olika situationer men samtidigt inte gör nåt försök att förbättra dem. De hittar alltid på anledningar för varför de måste stanna kvar i status quo. Den aktive iaktagaren ser att det bara är svepskäl som en täckmantel för rädsla. Det krävs mod att skaka upp sin vardag med att tex byta jobb, investera pengar, flytta utomlands eller lämna ett skadligt förhållande. Min mor säger alltid att hon är för gammal för att söka nytt jobb – jag säger Bullshit!

Varje människa väljer hur man vill leva. Man väljer vad man vill studera, man väljer vart man söker jobb. Är man inte nöjd med sina arbetsförhållanden går man vidare. Man kanske sparar och investerar pengar, man kanske startar eget företag, men allt väljer man själv. Tyvärr finns det ofta en relation mellan stor framgång och riskatagning och när man väljer sina vägar i livet väljer vissa de minst riskfyllda, som att tex att studera samma som pappa studerade, för att sedan ta över pappas privatföretag etc. Sådana bekanta som flyttade utomlands genast efter sin examen och har bott i flera länder och arbetat i flera branscher klagar sällan på sin tillvaro i samma utstreckning.  De kan berätta om otroliga erfarenheter som på många sätt berikat deras liv, och de förstår att det är upp till en själv att välja hur man vill ha det. Vi får ju bara en chans på jorden. Varför inte ta ut allt ur den?

 Samma sak gäller också hur man tampas med motgångar i livet. Ytligt skådat kan det verka som om många människor har ett otroligt flyt och aldrig har några motgångar, medan andra drabbas av motgång efter motgång tills det till slut knäcker deras livsvilja. Jag tror att på en livstid utsätts vi människor för ganska nära lika många motgångar ändå, men kanske på olika sätt. En motgång är ju trots allt en subjektiv tolkning av en situation. Det som är avgörande är hur människan ser på motgångar, hur man tolkar situationen och hur man bestämmer sig för att hantera den. Det som sinnena tar in är endast information. Upplevelsen skapar hjärnan på basen av informationen (och andra faktorer som samhälle, uppfostran, moral etc) och man har faktist möjlighet att påverka hur man tolkar information. Man väljer själv! De vars liv verkar flyta på utan motgångar hanterar antagligen motgångarna på ett positivare sätt än övriga, och därför är deras motgångar inte lika synliga för oss iaktagare. De kanske hanterar situationen på samma sätt som en ingenjör som synar en produktionslinje – vad är situationen nu? vart vill vi? vilka är våra verktyg för att komma dit? Aldrig att de ens tänker tanken på att målet inte går att uppnå. Det handlar hela tiden om HUR man ska uppnå det? Andra tolkar situationen direkt som oöverkommerlig och ger upp utan att ens försökt en gång. Jag tror inte att lycka kommer av sig själv. Den ska man själv skapa.

Man kan välja att se på alla händelser som negativa. –Nej, nu gick det si eller så... Eller så kan man tänka ”åhå, det gick såhär den här gången” (vilket för övrigt är det mest geniala ordspråk jag någonsin hört:)), ta en överbild av situationen, kolla vilka möjligheterna är och gå framåt. Det finns alltid nåt positivt att se i varje situation, även om förhållandet mellan positivt och negativt kan vara skevt, och det gäller att fokusera på det positiva. Ingen människas liv drabbas bara av elände. Många saker kan vi påverka själva. Det handlar bara om hur man bestämmer sig för att uppfatta och tolka händelser i livet. Gamla ”puligubbar” sitter ofta i grupp på sina parkbänkar och klagar alltid hur eländigt livet är, men vilket ansvar bär de själva för sin situation? Hur hamnade de här? Skulle de ändra sin inställning och öppna sina ögon skulle de genast se att det fortfarande finns möjligheter för dem. Så för att konkludera en långrandig text – du väljer själv ditt liv!!!

Har kunden alltid rätt?

Det förvånar mig att en sån enkel logik som ”om du är trevlig får du bättre service” förefaller så svårt för många att förstå. I mitt civila arbete har ja en del serviceuppdrag och jag kan berätta att det absolut inte påverkar arbetsmotivationen, servicemindheten eller kundvänligheten om kunden inte kan uppföra sig som folk. Tvärtom vill jag snarare påstå. När man har att göra med en trevlig människa som uppför sig artigt och respektfullt blir man automatiskt hjälpsam och vill försöka på bästa sätt komma kunden till mötes. Detta är helt självklart för oss kampsportare och därför uppskattar vi de strika förhållningsregler som råder under träningsverksamheten för vi förstår att deras syfte är att uppfostra oss till att  bli bättre människor. Utövare som inte vill bete sig medmänskligt kommer alltid i kläm med förhållningsreglerna och tycker de är löjliga – tex varför måste man buga till varandra hela tiden? De förstår inte att bugningen är ett ”tack”, och vi kan alla bli bättre på att säga både tack och förlåt, och visa varandra uppskattning för den hjälp som vi trots allt får av människorna i vår omgivning. I tiderna har ju kampsportsträning använts som uppfostringsmetod för bråkiga och stökiga ungdomar, just tack vare förhållningsreglerna och disciplinen som råder på träningarna.

En fråga riktad till dig som har svårt att bete dig som folk när du rör dig bland servicepersonal – skulle du verkligen våga äta en pizza efter att du just skällt ut kocken? Det skulle i alla fall inte jag, med tanke på att det knappast påverkade hans strävan att göra den godaste och mest hygieniska pizzan i världen. Så man borde faktist kunna resonera så långt i att mitt eget dåliga beteende kommer att straffa ingen annan än mig själv i slutändan. Jag ser att människor som tidigare varit kopplade till min civila arbetsplats och som betett sig illa idag ställer upp i politiska val – jap, du fick säkert min och mina kollegors röst.

Mycket av det negativa beteendet hörrör sig ofta från okunskap. Jag kan vara förbannad att jag får vänta sex timmar med ett brutet ben på akuten, och till slut vill jag skälla ut receptionisten. Men är det hennes fel att jag, på grund av nedskärningar i budgeten, måste vänta sex timmar? Riktar jag min ilska rätt om jag skäller ut henne, och kommer hon isåfall som tack att vilja påverka min situation i den positiva eller negativa riktningen? Bakom situationen jag befinner mig i finns en rad av resonemang och påverkan av många faktorer som jag inte känner till. – Tex varför är det bara en läkare anställd på kvällen? Om man anställde två läkare till akutmottagningen måste vi kanske skära ner en läkare från barnomsorgen. Vill vi verkligen det? Att stå och skälla på fel människor bevisar alltså bara att man är en människa som inte har hjärnkapacitet till längregående logiskt resonemang och förmåga att se relation mellan handling och konsekvens. För att inte tala om hur de människorna som befinner sig i servicebranschen mår på kvällarna när de kommer hem från en arbetsdag fullspäckad med klagomål och sura kunder. Man får vara lite medmänsklig också.

Om man anser sig ha rätt att vara förbannad, skricka, förolämpa och på annat sätt vara respektlös mot en annan människa, se då först till att den här människan verkligen är den som är osaken till den situationen, och att man har all kunskap som behövs för att göra en rättvis bedömning. Det finns absolut situationer där man har rätt att vara arg. Ilska är naturligt och kan inte förhindras. Det man kan påverka är inställningen kring vilka situationer man har rätt att bli förhannad. För det går i alla högsta grad att påverka.

 Jag kan berätta en story om när jag sist blev förbannad. Det är en story om en ung kille som en natt korsade en väg på ett övergångsställe. Han var uppenbart väldigt berusad. Jag satt i bilen en korsning längre fram och väntade på att kunna köra framåt. Omedelbart fångade hans beteende min uppmärksamhet där han gick och vinglade. Han tycktes ta ett steg framåt och två bakåt, och vinglade över hela övergångsställets bredd. Jag krypkörde längs vägen framåt så att han skulle hinna över innan jag kom fram till övergångsstället. När han såg min bil stannade han till tvärt mitt på övergångsstället och stod blickstilla på vägen. Jag saktade farten ytterligare och började misstänka att hans målsättnig var att få mig att stanna. Det tänkte jag dock inte göra som var lite pressad av tidsschemat, så jag väjde ut i dikeskanten för att köra runt honom, fortfarande i snigelfart ifall han skulle ha vinglat i min riktning. Han reagerade tvärt på att jag parerade runt honom istället för att stanna. Hans vinglande upphörde på en gång, och hans fejkade fylla vara avslöjad. Han svängde sig mot bilen och stack upp långfingret mot mig som han höll upp ända tills jag kört om honom och vidare på vägen. Efteråt såg jag honom i backspegeln då han mycket rakt och snyggt gick vidare på vägen utan förhinder. I en sådan situation blir man förbannad och skulle helst stiga ur bilen och smälla till personen. Vad jag kan bedöma var detta ett omotiverat respektlöst beteende utan några som helst kopplingar till mig eller något jag kunde ha gjort för att förtjäna det. Men att starta ett bråk var förstås hans hela målsättning. Men istället för att spela efter hans pipa, och ge honom det bråk han var ute efter, så tänkte jag så att lagrar hans ansikte i mitt minne, för förr eller senare kommer han att stå i beroendeförhållande till mig, och då hoppas jag att jag är en pizzabagare :) Jag utgår också ifrån att han kommer att skapa liknande situationer i framtiden, och förr eller senare gör han det mot en människa som ger honom det han vill ha, men kanske resultatet inte blir det han tänkte.

Min poäng är alltså det att förr eller senare kommer ett dåligt beteende att straffa ingen än dig själv. Man har all möjlighet i världen att påverka hur man behandlar människor, och därmed hur de kommer att behandla dig tillbaka. Så har kunden alltid rätt? – Skulle inte tro det!!

Vår största fiende

I Finland blir var femte kvinna misshandlad. Ändå råder 70% större risk för män att bli överfallsmisshandlade. Siffrorna berättar inget mer än att vi bor i ett mycket våldsamt land, och sannolikheten att vi kommer att råka ut för farliga eller våldsamma situationer är ganska stor. Ändå finns det en fiende som är större en den eventuelle misshandelsförbrytaren vi kommer att stöta på kanske nångång i framtiden – nämligen vi själva. Det är vi själva som förstör våra möjligheter att utveckas och gå framåt. Det är vi själva som med vår rädsla, lättja, lathet, etc skapar oss oövervinnerliga hinder för vår utveckling och därmed vår framtid. Nu pratar jag inte endast om kampsport, men sanningen är kanske som störst där. Varje gång vi skapar oss en anledning att inte träna missar vi en chans att utvecklas och bli bättre. Varje gång vi inte tränar tränar vår motståndare. Han utvecklas snabbare än oss. Ofta kanske  anledningen till utebliven träning är legitim, som tex i sjukdomsfall eller vid allvarliga skador, men ibland förnekar vi sanningen att det egentligen handlar om nåt annat än rädsla eller lathet (vi måste först och främst vara ärliga mot oss själva!!).  Inom yrkeslivet ser man också många människor som ständigt är missnöjda och klagar på sin lön eller på sin chef. - Men varför söker ni er inte någon annanstans då om det är så dåligt ställt? – Jo, pga rädsla. Det är den inre fienden som är den största fienden. Det är han man måste vinna över för att lyckas i livet, också inom kampsporten. Man måste våga och orka satsa på de mål man har. Jag lovar er att alla ni utövare där ute kan bli/vara den bästa kampsportaren ni kan bli/vara med, era personliga förutsättningar. Det är bara ni själva som står i vägen för er framgång. Är ni beredda att göra det jobb det krävs (träna, studera, analysera och växa) så kommer ni att nå mycket långt och bli “ostopperliga” (finns det ett sådant ord?). Sanningen är dessutom den att genom kampsportssträning utvecklas självförtroendet, och självförtroendet återspeglas i en människas utstrålning som omgivningen kan omfatta. Eftersom däggdjur aldrig anfaller en motståndare om de inte tror att vinst är möjlig kommer sannolikheten för överfall därmed att minska. En människa som utstrålar självförtroende och oövervinnerlighet får ofta vara ifred. Förövarna väljer alltid ett offer de tror de kan vinna över. OBS! Ett starkt självförtroende ska inte missförstås med provokativt uppförande. Det är en helt annan sak, som har en helt annan effekt på omgivningen. Så var ärlig med dig själv, och ryck upp dig och gör det arbete som krävs för att nå det mål du har, oavsett om det är att få ett svart bälte, bli politiskt framgångsrik eller bara växa och utvecklas som människa. Ingen annan står i vägen än du själv. Tror du nåt annat är du inte ärlig med dig själv.

Att kopiera kunskap

Ja, det går ju enkelt på datorn att kopiera filer och mappar, bara copy/paste och så är det fixat. Tyvärr fungerar människan inte lika enkelt, och ju snabbare man inser det desto effektivare inlärning kan man åstadkomma. För det första måste man förstå att kunskap, eller färdigheter, inte kan flyttas eller kopieras från en människa till en annan. Kunskap eller färdigheter skapas när en människa reflekterar över/prövar  ny information i förhållande till tidigare erfarenheter och skapar sig en personlig uppfattning. Varje människas kunskap står alltså i förhållande till den individuella upplevelsen och är därför unik. Att försöka skapa kopior av sig själv blir alltså helt omöjligt, om man inte tar till verktyg som hjärntvättning. En lärare måste därför ge utrymme för elevernas tolkningar och uppfattning av information och stöda den individuella läroprocessen. Det kan handla om teori, men också om praktiska färdigheter. Eleverna måste få prova och testa vad som fungerar, och sporras att själva ta reda på saker genom tex försök och misstag. Lärarens roll blir mera en guide som inte ger (eller har) alla svar utan som finns med i bakgrunden och kan ställa de rätta frågorna för att processen ska gå vidare.  Målet ska ju vara att eleverna ska bli självständiga lärande som kan fortsätta att lära sig även efter att läraren inte längre finns tillgänglig (av olika orsaker).

Det finns kampsportslärare som känner ett hot av elever som börjar ta egna initiativ till inlärning, och kanske använder andra källor till kunskap. Jag tycker personligen att detta låter som en positiv sak, eftersom det ju rör sig om en elev som har mycket stort intresse av kampsporten och vill lära sig ännu mer än jag som instruktör har kapacitet (tex tid) att lära ut. Visst finns det risk att eleven stöter på någon felaktig eller mindre trovärdig källa till information, men då får man ju tillsammans reflektera över detta och fungera över hur man ska hantera det. Det är ju den rollen man har som guide. Överlag tycker jag det enbart är positiv till självständig inlärning och träning. Förr eller senare ska ju eleven ändå stå på egna ben.

Allra sist när man uppnår svartbältes-graden är det meningen att man ska börja hitta sig själv inom kampsporten och börja skapa sin egen identitet. Nej, jag menar inte att alla svartbältare ska skapa sina egna kampsportsstilar och ge sig själv en stormästartitel. Det jag menar är att jag som instruktör medvetet slutar att ge svar och istället ber eleverna ta reda på själva. De kanske kommer fram till något som inte till hundra procent överensstämmer med min syn, men det är deras egen syn som är lika bra som min. På den nivån ska man ju vara så tekniskt begåvad att man kan urskilja saker som fungerar bättre och sämre och då ska jag som instruktör kunna lita på att de kan göra goda bedömningar. Man får också vara ödmjuk inför den vetskapen att förr eller senare kommer en elev att presentera information för mig som jag inte vet eller kan någonting om, och rollerna blir då omsvängda. Detta är ingenting man ska vara rädd för – tvärtom. Det är ju en bekräftelse på att eleven har blivit självständig och kan stå på egna ben, dvs ett mycket lyckat resultat.  Egot är den sak som man först ska slänga i soptunnan när man blir en lärare/instruktör.

En lärares målsättning

Tänk att det finns lärare som känner sig hotade av sina elever, och med eller mindre medvetet bromsar deras utveckling! Nu pratar jag inte bara inom kampsport, utan också inom andra utbildningsområden. Jag försöker förstå dem på det sättet att de personifierat sig som en auktoriet inom området där den egna kunskapsnivån ligger i förhållande till andras, och dit räknas även eleverna. Så när andras (elevernas) kunskapsnivå höjs så känner de att de förlorar sin auktoritära ställning och de känner sig hotade. Detta är givetvis helt fel. Min erfarenhet säger att trots att en elev uppnår en kunskapsnivå som ligger nära lärarens så förlorar eleven aldrig respekten för läraren. Som elev minns man alla skickliga lärare vars undervisning man fått ta del av och man fortsätter att se upp till dem även om man kanske själv inom vissa områden har skaffat sig djupare eller bredare kunskap. Det är ju inte så att elever anser att lärare är dåliga om de inte lyckas hålla sin kunskapsnivå ständigt högre än eleverna. Det är ju helt orimligt. En lärares målsättning bör vara tvärtom – att aktivt sträva till att göra sina elever skickligare än sig själv och till slut göra sig själv onödig. Så tänker långt ifrån alla lärare inom högskolorna, men så borde det vara, och även inom kampsporten. Det finns ingenting bättre än att dra en träning och se att utövarna klarar sig själva till stor del och hjälper varanda. Delar man in gruppen så att det i varje par finns en utövare med längre erfarenhet och en med kortare, så får ju den med kortare erfarenhet personlig handledning under stor del av träningen. Skickliga elever, inte bara rent tekniskt, utan också förståelsemässigt, teoretiskt och pedagogiskt är ju någonting man som lärare ska se på med stolthet. Man är knappast den enda påverkaren, men man har fått vara delaktig i positiv process. Så en hälsning till alla lärare som på ett eller annat sätt håller tillbaka sina elever – gå och göm er!! :D

Träningskortet

Ett vanligt sätt att följa upp träning är att varje medlem i klubben har ett sk träningskort där instruktören gör en notering för varje träningstillfälle utövaren deltar i. I kortet står utövarens personuppgifter och kortet ska utövaren ha med sig till varje träningstillfälle. Instruktören gör en notering i kortet under träningen vid lämplig tidpunkt eller efter träningen. Till varje bältesgrad krävs ett minimiantal träningar och tanken med kortet är att varje utövare ska kunna jämföra sitt deltagarengagemang med kravet för nästa bältesnivå. Framför allt är detta ett bra skydd för instruktören. Till bältesprov blir man inbjuden när man uppfyllt flera krav, av vilket minimiantalet träningar är ett (dock absolut inte det enda!!). Det är inte alltid självklart för en utövare varför kamraterna blir inbjudna men inte man själv, och då kan instruktören luta sig mot dokumentationen i träningskortet. Här vill jag poängtera att det enligt min uppfattning är ganska vanligt att utövare inte ser relationen mellan den egna träningsaktiviteten och utebliven bältesprovsinbjudan. Då är det bra att det finns dokumentation, vilket förhoppningsvis kan få utövaren på rätt spår med tanke på framtida inbjudan. Det som dokumentationen i kortet inte berättar är utövarens inställning till träningen och med vilken entusiasm utövaren deltar i de olika momenten på träningen, men där får man som instruktör på olika sätt aktivt vara med och försöka påverka utövaren positivt. När utövaren är i salen är det lättare att påverka honom/henne än när han/hon är där hemma och överväger huruvida han/hon orkar delta i kvällens träning. Det andra som träningskorten inte avslöjar är de utövare som tränar massor hemma och gör synliga framsteg mellan de handledda träningstillfällena. Extra träning ska ju belönas, och ibland kan det gå så att utövare blir inbjudna till bältesprov innan minimiantalet träningar till fullo är uppfyllt. Sådana handlingar kan förstås skapa avundsjuka, men kan enkelt motiveras med de tekniska eller fysiska färdigheterna som utövaren isåfall har utvecklat på egen hand.

Det som jag är bekymrad över är utövarnas stora fokusering på bälten och grader, och den ständiga jämförelsen mellan varandra. Bältesprov är ju en del av taekwondoträning, på gott och ont, men den får inte få för stor fokus. Vi tränar ju inte för att kunna ha ett färgat tygstycke runt magen utan förhoppningsvis av andra orsaker. Tygstycket skyddar ju oss inte vid en farlig situation. Höjning av bältesnivå ska vara en belöning för hårt arbete och utveckling, och utövare bör förstå att belöning inte kommer av sig själv, inte ens av att man frekvent deltar i träning, utan av blod svett och tårar i form av hård träning.