Tillsammans med stormästare Chun i New Jersey, mars 2014.
Idag är det två år sedan han gick bort, min lärare och
mentor Stormästare Rhin Moon (Richard) Chun. Jag står i min träningssal i
Mariehamn, Finland, och tittar på väggen med samlade bilder från mina träffar med
stormästaren under åren. Träningarna ska börja om 25 minuter men salen är
fortfarande tom. Jag står där ensam med mina tankar. Det har alltid varit min
kutym att komma tidigt till träningarna för att förbereda salen inför träningen,
men också för att medlemmarna inte ska behöva stå utanför i regn och snö och
vänta på mig. De två sista åren har jag kommit ännu tidigare än vanligt. 2018
drabbades jag av en hjärninfarkt som fullständigt slog ut vänster sidas
rörelseförmåga, och jag tvingades lära mig gå, springa, hoppa, cykla och
naturligtvis sparka från början igen. Det har varit en påfrestande resa, men
det har ändå gått bra, för jag har haft stormästarens visdomar och motiverande
ord med mig på vägen. Det har gett mig styrka att fortsätta trots att det
ibland känts fullständigt omöjligt. Ord kan inte nog beskriva vilket privilegium
det varit attt vara personlig elev till den här mannen i så många år.
Stormästare Chun uttryckte sig ofta med enkla ord, men orden
var så fulla av lärdomar. Vissa av dem har jag insett betydelsen av för först
långt i efterhand. Ett av hans ord, som kanske hjälp mig mest under min
rehab-resa är det enkla ordet ”Again”. Ett enkelt ord som han ofta uttryckte om
min teknik, men utan att ge någon förklaring om vad han ville jag skulle
korrigera. Detta ord har ekat i mitt huvud dagligen under det senaste året. Stormästaren
ville alltid att jag skulle finna svaren och lösningarna själv. Han trodde
verkligen på mottot att varje lärares mål måste vara att göra sig själv onödigt,
och han var fantastisk på att starta upp nya tankebanor i mitt huvud. Tankar
jag ofta överanalyserade och han till slut fick stoppa mig med en mening han också
kom att säga många gånger under åren ”Kim, you are making things too
complicated”.
Jag blir varm i hjärtat, och ler inombords, när jag tänker
tillbaka till en av våra träffar i New Jersey år 2014. Vi hade bokat en dag för
träning, och finslipande av teknikmönster, och stormästaren ber mig uppvisa
teknikmönstret Pyongwon. När jag kommer till sista rörelsen och känner mig hyffsat
nöjd med min prestation, står stormästaren framför mig med en sträng min på
läpparna och föga förvånat uttalar hans berömda ord ”Again”. Genast startar min
självanalys – vad var det som inte såg bra ut? Jag tänker först att det var för
mycket kraft i teknikerna. Kraft versus skärpa har varit ett av våra vanligaste
förekommande samtalsämnen under under min karriär. Jag har haft en tendens att
tillämpa för mycket kraft i tekniken i förhållande till min förmåga att
kontrollera den, och på så sätt gjort tekniken oren och slarvig. Så jag
upprepar teknikmönstret, den här gången med mindre kraft, och tycker själv att
tekniken blev skarpare. Men stormästaren är inte nöjd. Med samma stränga min upprepar
han ordet ”Again”, och jag tvingas åter utvärdera min prestation. Den här
gången gör jag teknikmönstret långsammare och mer kontrollerat. Nervositet har
alltid påverkat mina teknikmönster så att jag stressat genom dem i allt för
snabbt tempo. Men stormästaren är inte nöjd nu heller. Fyra gånger till ber han
mig att upprepa Pyongwon innan han utökar sin feedback med en följdfråga ”Do
you know what you are doing wrong?”. Jag berättar om min tankar om kraft,
tempo, teknikernas målområden, sparkarnas höjd, kihap, och allt annat jag kan komma
på. Stormästaren skakar på huvudet, men nu ler han. Han ger ingen förklaring.
Istället ber han mig göra första tekniken i teknikmönstret. Jag hinner nätt och
jämnt utföra den låga knivhanden innan Stormästare avbryter med ett ”Stop”. Han
ber mig titta på min position. Framför mig står han, nu med ett leende som går
från öra till öra. ”Do you see it?” frågar han, nästan skrattande. Det tar
några fundersamma sekunder innan jag inser att jag svängt mig i fel riktning,
och därmed utfört alla repetitioner av teknikmönstret i spegelsvängd riktning.
Jag känner mig dum, men stormästaren gratullerar mig och säger att det inte är
många utövare som klarar av att spegelsvänga ett teknikmönster så felfritt, så
att de till och med lyckas lura sig själv. Så skrattar vi. Sådana var
träningarna med Stormästare Chun.
Mina elever har en efter en börjat dyka upp i träningssalen.
Min närmaste elev står framför mig och frågar varför jag ler. Jag svarar att
jag ska berätta då alla andra har dykt upp och träningen börjat. Idag är det
två år sedan Stormästare Chun gick bort och vi ska minnas honom särskilt på den
här kvällens träning. Berättelser runt lägerelden har sedan urminnes tid varit
ett sätt att bevara minnen av inflytelserika individer och skapa legender för
nästa generation. På samma sätt vill jag idag berätta mina historier om
Stormästare Chun för mina elever, för nästa generation utövare, framtidens
instruktörer och ledare. Efter inbugningen samlar jag dem runt mig för att
berätta.
Det finns så många intressanta berättelser om stormästare
Chun. Han levde ett otroligt händelserikt liv och fick var aktivt delaktig i
utvecklingen av kampsporten han, och vi alla, älskar. Han var en sann pionjär. Efter
hans bortgång har jag funnit det än viktigare att berätta historier eller
använda citat från stormästare Chun när jag undervisar taekwondo. Att berätta
om honom är för mig det bästa sättet att hålla hans minne vid liv. Även om jag
personligen fick äran att dela både framgångar och motgångar med honom under 17
år, är jag fortfarande en junior i förhållande till andra elever som hade hans
uppmärksamhet under mycket längre tid än så. Som stormästare Chuns elev var det
naturligt för mig att vara medlem i stormästarens två organisationer – United
States Taekwondo Association (USTA) och Richard Chun Taekwondo Headquarters (RCTKDHQ),
vilka idag bär det huvudsakliga ansvaret för förandet av stormästarens lärdomar
vidare. Därför har det blivit så viktigt för mig öka nätverkandet med
stormästarens närmaste elever, och på så sätt få chansen att lära känna
stormästaren ur ett annat perspektiv. Tillsammans har vi sörjt hans bortgång,
och glädjts åt minnen och berättelser om
stormästaren vi delat med varandra.
I November 2019 fick jag äntligen möjlighet att besöka
stormästare Chuns gravplats för att ta mina sista farväl personligen, och
stilla mitt onda samvete som plågat mig för att jag inte gjort detta tidigare.
Därmed kom ett kapitel till ände, men ett nytt påbörjades. Jag fick chansen att
träffa, och lära känna, en av stormästarens äldsta och närmaste elever Fred
Kouefati, som tränat under stormästare Chuns guidning i över 40 år, sedan 12
års ålder. En så lång tid genererar många intressanta historier. Kouefati är idag
själv stormästare 9.dan och efterträder stormästare Chun som ledare för Richard
Chun Taekwondo Headquarters. Stormästare Chuns minne lever vidare genom oss,
och alla de som fått chansen att dela väg med denna storslagna legend. Två år redan
har gått sedan hans bortgång, men aldrig förr har han varit så närvarande som
nu. Vi minns, delar, och berättar vidare. Och på så sätt håller honom vid liv
för framtiden.
Tillsammans med Fred Kouefati i New York, november 2019
Taekwondo handlar inte om strid eller våld. Tvärtom. En av
de största anledningarna till att jag älskar den här grenen är hur den skapar
nya, varma relationer. De flesta vänner jag har idag har på ett sätt eller
annat kommit genom taekwondon. - Men taekwondo skapar inte vänner. Det var
Stormästare Chun mycket noga med att poängtera. Han sade istället ”Taekwondo
creates Family”, och familj är ju starkare än vänskap. När jag blickar mot medlemmarna
i min klubb, Nordic Budo & Sports Academy, som sitter där på golvet och
lyssnar framför mig, kan jag bara bekräfta att stormästaren hade rätt – igen.
Hit kommer mina närmaste vänner, min familj, mina bröder och systrar, för att
lyssna till mig och umgås med varandra tre gånger i veckan. Vi delar varandras motgångar
och glädjs åt varandras framgångar, och vi ställer upp för varandra när det
behövs. Som en sann familj. Och familjen sträcker sig långt utanför klubbens
väggar. När vi besöker andra klubbar som leds av stormästare Chuns elever blir
vi mottagna med samma värme. Den värme stormästare Chun alltid själv visade när
vi kom på besök. Även om de ligger på andra sidan jordklotet tar de öppet emot
oss kallar oss för bröder och systrar. Det är så tydligt att hans anda lever
vidare genom dem. För varje ny kontakt växer vår familj och vi känner
stormästarens närvaro starkare än någonsin.
