”This can
be cured in three months”…. *tysthet*. Häpen, förvånad…. Skeptisk... Nyfiken...
Först studsar orden mot min mentala rustning som gummibollar
mot ett stengolv – “Jaja, det där har jag hört tidigare”. Men någonting gör att
det är svårt att släppa japanens genomborrande blick och seriösa och självsäkra
röst. Han menar det han säger på ett sätt ingen inom läkarvården tidigare
gjort, och han tittar mig i ögonen då han säger det. Jag blir lite nyfiken, men
tyvärr först flera dagar senare. Kanske just därför att japanen inte
representerar läkarkåren. Han kändes tillräckligt galen för att verkligen ha
nåt intressant på gång. Definitivt annorlunda i alla fall.
Jag fick beskedet om diskbråck av en läkare som stirrade på
en röntgenbild och pratade mot väggen. Han såg mig aldrig i ögonen, och han var
definitivt inte intresserad av mig som människa. Jag var en ansiktslös patíent
som fick ta exakt 11,5 minuter av hans dyrbara tid. Jag hade ingen bakgrund och
ingen personlighet, och definitivt inget värt att titta på. För honom var jag endast
ett sjukdomstillstånd. Hans lösning för mig var att gå i korsett i ett halvår
och äta Burana, men annars försöka leva så normalt som möjligt. Skulle det inte
bli bättre efter den tiden så skulle man kunna steloperera. Det är sannerligen
tur att jag inte obönhörligen följde den (över-)läkarens råd, men det är roligt
att sitta och fundera på var man skulle vara idag om man gjort det. Jag gissar
på soffan med stora ryggsmärtor trots stelopererad disk. Bitter. Definitivt
bitter, och begränsad.
De som har/haft diskbråck vet att man utsätts för en väldigt
aggressiv och kraftig smärta som har en knappnåls precision in i nerven,
Ischias i mitt fall, och som sprider sig ut i ena benet ända ner till foten.
Man kan lätt bli knäckt rent psyktist av en sådan smärta som aldrig avtar. Den
bara är, hela tiden alla sekundrar i dygnet. Ingen position är helt smärtfri.
Alla ställningar har sin smärta på olika sätt. I vissa känns det mest i ryggen,
i vissa strålar det mer till benet. Till slut blir man desperat och börjar leta
efter desperata lösningar. I mitt fall gick det bra. Jag kom i kontakt med en mycket
skicklig naprapath, som hade en helt annan invikling än överläkaren på
sjukhuset. För det första såg han kroppen som en helhet. Jo, det fanns ett
diskbråck. Det hade en magnetröntgen definitivt bekräftat. Det var inget snack
om saken. För att skydda ryggen hade kroppen kommenderat musklerna att gå i kramp.
Ända från vänster vadmuskel i kors över ryggen till höger axel. Hela kedjan var
hård som sten. I ett halvår gick jag till honom tre gånger i veckan på
behandling för muskelkrampen, för att sedan under de följande drygt två åren
successivt minska behandlingarna till en gång i månaden. Under behandlingarna
pratade naprapathen med mig som om vi vore gamla bekanta, vilket vi givetvis
också blev under alla de timmarna vi spenderade tillsammans. Men han var genuint intresserad av mig från
första träffen. Han frågade om mina dagar i skolan, de kurser som jag höll för
vuxenstuderande och vi pratade mycket om
träning. Det var han som uppmuntrade mig att börja med gymträning och han var
alltid intresserad av vilka framsteg jag gjorde i gymmet. Han pratade mycket om
hur kroppens muskler ska ses som kedjor där varje muskel pratar med sina
grannar och påverkar varandra. Det var därför som vaden var i kramp trots att
diskbråcket låg i korsryggen. Han var också den första som pratade om hur
stress skapar muskelspänningar. Han var intresserad av mitt liv för att försöka
förstå varför diskbråcket från första början uppstått så att orsaken kunde
behandlas, inte bara de symptom som var synliga just i detta ögonblick. Annars
riskerar man ju att åka på ett till diskbråck i framtiden, eller ännu värre.
Tyvärr förstod jag inte naprapathens vishet förrän alldeles
nyligen, fem hundra år för sent. Jag har alltid tyckt om honom. Både som person
och som yrkesman. Han var inte bara trevlig och utåtritkad och jag kände mig
alltid välkommen och han var alltid intresserad av vad som hände i mitt liv,
utan han hade också ett väldigt stort yrkeskunnande. Han berättade långa
historier om skelettet och muskler och hur allt sitter ihop, vilka jag tyvärr
glömde bort de flesta med tiden. Vissa ordspråk sitter dock kvar som hackade i
sten som jag också upprepar för mina adepter med jämna mellanrum (ni vet vilka)
:) Men nu när jag tittar tillbaka slår det mig hela tiden - ”fan, han hade ju
rätt (igen)”. Varför skulle det ta så lång tid innan jag förstod det själv?
Istället för korsett och Burana lade naprapathen fram tre helt
andra metoder som bas för min rehabilitering – 1. extern behandling, 2. träning
och 3. avslappning. Målet var en välbalanserad kropp. Den externa behandlingen
var huvudsakligen naprapathens arbete. Tre gånger i veckan skulle han behandla
musklerna med elshocker och massage för att få dem att släppa den hårda
krampen. Jag skulle börja gå till gymmet. Vid den tidpunkten var jag jättemager
och det var viktigt att bygga upp en stark fysik som kunde hålla kroppen i god
hållning. Han poängterade hur viktigt det var att jag tränade hela kroppen,
inte bara ryggen, trots att det var i ryggen jag hade skadan. Efter en tid kom
också stretchning med som en del av träningen, men i början gick det inte att
stretcha nånting i nån riktning :) Sist men inte minst uppmanade han också mig
att allvarligt börja fundera på stress management. Mental stress visar sig i
musklerna och det var inte helt oförklastligt att en stor bidragare till
diskbråcket satt mellan öronen på mig. Jag studerade heltid, arbetade
kvällstid, fungerade som vice ordförande för studentföreningen och
idrottsansvarig i studentkåren. Mitt schema var fullt. Dessutom fanns en orolig
familjesituation ständigt i bakhuvudet.
Naprapathen var övertygad om att man inte behövde operera.
Inte nu i alla fall, kanske senare. Det enda han överenstämde med överläkaren
var på uppmaningen att förutom behandlingen försöka leva så normalt som
möjligt. – Ligg inte på soffan! Det är en av de värsta sakerna man kan göra mot
en dålig rygg. Naprapathen lovade att vi kunde göra situationen mycket bätte
genom hans behandling, och att jag så småningom skulle bli smärtfri. Men han
var samtidigt mycket tydlig med att ett diskbråck lever man med hela livet. Det
kommer aldrig att bli som det var tidigare. - Periodvis kommer du att känna av
det, och ibland kommer du att få ”återfall”. Detta var trots allt goda nyheter
och behandlinen gick som på räls. När jag skrevs ut tre år senare hade jag ökat
30kg i kroppsmassa och hade just tagit mitt första svarta bälte i taekwondo.
Jag kände mig i gott skick.
Som naprapathen lovade har dickbråcket aldrig låtit sig
förglömmas under alla år. Även om jag påstår att jag kunnat leva och röra på
mig som de flesta andra har det ständigt funnits där och påminnt mig om dess
existens. Långa stunder av stillasittande leder till strålande värk, jag kan
inte sova länge i samma position, återfall kommer en till två gånger per år när
jag har för dålig kontroll i en explosiv rörelse. Förstås alltid i kombination
med stress som föranlett spänningar i rygg och baksidan av benen. Även om jag
vant mig vid det är det ändå något jag önskar att inte fanns i framtiden.
Särskilt när man nu börjar vara på ålderns höst :) När en galen (och mycket
karismatisk) japan lovar att diskbråcket kan botas blir man därför lite lätt
nyfiken. Tillräckligt nyfiken för att börja tänka i banorna att jag inte vill
leva resten av livet i samma spår. Om diskbråcket kan botas utan kirurgi så är
jag naturligtvis intresserad. Jag är inte känd som den som är rädd för arbete,
om sånt skulle krävas.
Därför bestämde jag mig i maj 2016 för att göra allt för att
se om japanen kunde ha rätt. Detta skulle bli mitt nästa mål inom träningen,
och jag skulle angripa det på det sätt jag vet bäst – på ingenjörens ädla sätt
genom modern projektstyrning :) - Vilket är målet? Vad kan göras till delmål? Vilka
är de tillgängliga resurserna? Vilken är tidsramen? Utifrån detta skapade jag (endast
för mig själv) ett litet projekt med min egen kropp som testmiljö och
taekwondon som ledstjärna. Som
Musashi sade ”Know the way” – The way är för mig The Do in Tae Kwon Do (do =
way)…
