Bäste taekwondobroder!
Jag inledde min träning för herrans många år sedan med en mycket
tydlig målsättning – att bli lika skicklig på att sparka som actionhjältarna i
filmerna. Den underliggande drivkraften var ett stort behov av att lära mig
självförsvar. Min uppväxtmiljö var ganska hotfull och det fanns en konstant
existerande aggressivitet. Så som det såg ut på filmerna var det alltså sparkar
som var det effektivaste vapnet i våldsamma situationer. Jag kan avslöja att träningen
tyvärr inte hjälpte som önskat. Omgivningens vetskap att jag tränade kampsport
var snarare en trigger till ytterligare provokation än en säkerhetsfaktor.
I lite äldre ålder började jag forska om våld och dynamiken
i våldssituationer ur en mera akademisk synvinkel. Det tog inte länge innan jag
insåg att sparkarna inte kunde leverera den sortens säkerhet som jag försökte
uppnå. De simulerade våldsscenariona på träningen låg långt ifrån det våld jag
kom i kontakt med via studierna. Jag blev mer och mer övertygad om att man
saknade en korrekt bild av våld i min klubb, men också inom grenen rent
generellt. Förvisso är de flesta taekwondoklubbar idag sportfokuserade och
spenderar massor med tid för att finslipa sin teknik enligt rådande matchregler
(och inget fel med det), men de flesta skriver ändå att taekwondo är en
självförsvarsgren. Tyvärr drar också de verkligt stora organisationerna
taekwondon mot en mera renodlad idrott, och då blir det naturligt så att all
tid som spenderas på annat än för tävling förberedande verksamhet betraktas som
slöseri med tid. Men förbereder man sig istället för det eventuella självförsvarsscenariot
bör man också kritiskt granska den repertoar man utövar. Jag brukar vara lite
försiktig med starka påståenden om olika kampsportsstilar, men jag tänker nu ta
mig friheten att påstå att om man tror att man kan hantera de flesta verkliga
våldsscenarion med matchförberedande taekwondoteknik så är man inte ute på sju
famnars vatten utan snarare tusen. Vad händer om rådande omständigheter inte
tillåter sparkavstånd? Vad händer om man upptäcker att situationen är farlig
först när angriparen fått ett stadigt grepp? Vad händer om man hamnar på
marken? Vad händer om angriparen har ett vapen? – Jo, man åker på stryk!
Idag finns det många självutnämnda messias-typer inom
kampsporten, och det är inte helt ovanligt att dessa har kort
träningserfarenhet utan djupare studier i verklighetens våld. Ofta spenderar de
fler timmar framför datorn än i träningssalen. Det är så lätt att man blir
förförd av häftiga tekniker istället för praktiska. Det hände också mig när jag
var ung så jag kan egentligen inte själv föregå med gott exempel heller. Men
jag har insett felet och sedan dess försökt att korrigera det så gott det går. Inte
helt utan utmaning. Sparkarna har ju genom åren blivit en naturlig del av min
träning, något som är roligt och som jag väldigt gärna gör. Det håller dessutom
kroppen i gott och rörligt skick vilket gör det generellt bra att träna sparkar.
Därför vill jag gärna se migsjälv, också i framtiden, som en taekwondoutövare med
mycket sparkar trots att jag inbringat det jag ansett vara viktigt från andra
källor med avseende på självförsvar. När det gick upp för mig att det jag
gjorde på taekwondoträningarna inte skulle räcka till om jag hamnade i verklig
knipa var det viktigt att så snabbt och effektivt som möjligt skaffa mig sådana
verktyg. Därför har jag i min historia en period då jag nästan överdrev
träningen till sådan nivån att kroppen började säga ifrån. Jag deltog i flera
klubbars (olika stilar) aktivitet samtidigt och försökte samla på mig så mycket
kunskap/färdigheter som möjligt på så kort tid som möjligt. Träningen var då
alla gånger viktigare än mina ingenjörsstudier. Träning i flera klubbar och
olika stilar gav mig ett mycket bredare perspektiv och varje erfarenhet har
varit viktig. Idag räknar jag migsjälv som en allätare inom kampsport – och jag
samlar fortfarande på mig så mycket som möjligt från så många källor som
möjligt. Min filosofi är att man alltid måste vara öppen inför nya impulser,
och först efter att ha utsatt en ny teknik för en ordentlig utvärdering förkastar
man den eller gör den till en del av den egna repertoaren. En messias som
förkastar tekniker, eller hela stilar, på basen av sina personliga
uppfattningar som skapats utifrån videon på internet ska man kanske inte ta på
så stort allvar. Har den människan otur så får han lära sig den hårda vägen hur
bra hans repertoar verkligen är.
Jag har på denna väg gjort en hel del justeringar i det som
utövas på träningstid i mina klubbar. I stort sett har jag behållit taekwondons
kärna med sin teknikbas, traditionella stegsparring, fri match, teknikmönster
och övrigt som förväntas att man kan enligt Kukkiwon. Därutöver har jag adderat
sådant som jag ansett vara viktigt med avseende på självförsvar. Det är grepp,
fällningar, markstrid och övriga komponenter. Dessutom diskuterar vi mycket
teoretiska aspekter som förövarpsykologi, juridik, statistiska föhållanden etc.
Det betyder att på tre officiella taekwondoträningar i veckan så blir tiden för
nötande av dollyo chagi mindre än i andra klubbar eftersom det är så mycket annat
som också ska nötas. Resultatet blir att vi ligger i underkant vad gäller high
level sparkar i förhållande till sådana som gjort tusentals fler repetitioner,
men vår repertoar är istället bredare och vi har en annan allmänbildning inom
kamp. Allt handlar om vad som är målsättningen med träning. För mig är det
definitivt inte begränsat till någon messias uppfattning om vad som hör eller
icke hör till taekwondons repertoar.
Eftersom jag försöker hålla bälteskraven på minst samma nivå
som jag uppfattar att gäller i de flesta andra taekwondoklubbar i omnejden kommer
således också tiden mellan graderingar att bli längre eftersom
bältesprovstekniker får mindre tid i anspråk under officiell träningstid. Detta
är både bra och dåligt. För utövare med bälteshunger går avancemanget för
långsamt kan man tycka, men närväl man uppnår ett bälte ska utövaren istället
kunna känna stolthet i sin prestation och trygghet i att man ligger på minst samma
nivå utövarna i andra klubbar (med smalare repertoar). Jag brukar säga att det
tar 10 år att få svart bälte i mina klubbar med ”normal” träningstakt. Det
kanske är lite i överkant, men det ska signalera att det krävs en ordentlig
satsning. Jag har haft flera besök i mina klubbar under åren av utövare som
tagit svart bälte på tre år. Jag säger inte att det är omöjligt eftersom jag
inte kan ta ställning till bakgrund, begåvningsgrad eller kämparglöd under träning,
men de fallen jag har erfarenhet av har visat sig vara personer med en väldigt
bra dollyo chagi men helt avsaknad av förståelse för balansering när man fäller
en annan människas kropp till marken. Bara som exempel...
Det är därför som jag ofta ser migsjälv som ett svart får
inom taekwondoväsendet. Det jag undervisar är ingalunda ”rent” vad beträffar
taekwondo som sport eller topidrott. Min målsättning är en annan, men missförstå
mig rätt - sporten har fortfarande en mycket stor betydelse i vår verksamhet.
Vi använder sportdelen av träningen för utveckling av reaktionsförmåga, mätning
av snabbhet, utveckling av fotarbete, avståndsbedömning etc. Sporten blir alltså
ett (av många) verktyg på vägen, men huvudsakliga målet är fortfarande
överlevnad i ett våldsscenario. Vi tävlar i nationella tävlingar och jag har
elever som representerar landet i internationella tävlingar. Att ligga på
tävlingstoppen är en kort period i ett liv, men kampsporten finns hela livet.
Det ska också finnas en fortsättning också efter tävlingskarriären. Det kan
inte bara handla om medaljer.
Jag har funderat mycket den senaste tiden på det här med
jämförelse av olika kampsportsstilar, och vad som hör dem till och inte hör
till. Varje människa, varje utövare och varje instruktör ser lite olika på detta,
och vissa har en stenhård övertygelse som inte går att rubba ens med slägga. Ur
det avseendet har kampsporten blivit som religion. Det handlar mer i våra dagar
om vad olika individer tror eller tycker än faktist vet och kan förankra
i ostridiga fakta. Ärligt - hur många av oss har inte en åsikt om vad som hör
en kampsportsstil till utan att defacto haft någon betydande involvering i
stilens verksamhet? I bästa fall har man deltagit i någon enstaka träning, men
oftast har man skapat sig en bild på basis av information hämtad från andra
källor än praktisk erfarenhet. Fråga ett - Kan man bedöma en kampsportsstil
efter ett par enstaka träningstillfällen i en random klubb? Jag har mycket
tematräningar och det vore ju synd om man dömde taekwondo som stil efter en av
mina tråkiga strechningsträningar. Fråga två – Kan man bedöma en kampsportsstil
efter träningserfarenhet (längre eller kortare) i en enda random klubb? Det vore
ju synd om taekwondon blev dömd utifrån mina ostrukturerade träningar med
mycket yrande och pratande, och dessutom inslag från andra stilar. Det finns ju
mer och mindre skickliga instruktörer... Så när kan man då egentligen göra en
korrekt bedömning av en kampsportsstil?
Alldeles nyligen besöktes min klubb av en utrikisk taekwondoutövare
som var yngre än de antal år jag tränat, med en grad på 2.dan efter åtta års
träning. Inte helt oväntat var han tekniskt en ganska renodlad
sport-taekwondoutövare. Med de orden lämnar vi utvärderingen av hans
färdighetsnivå. I vår klubb är nämligen alla välkomna att träna oavsett grad, erfarenhet
och färdighetsnivå. Dvs man får också träna med oss även om man är nybörjare. Vi
erkänner automatiskt tidigare utförda graderingar så långt att man får ha sitt tidigare
erhållna bälte på sig i salen. Träningen kretsar ju inte kring grader och bälten
så egentligen är det inte så stor skillnad vilket bälte en gästutövare har runt
midjan. Det är ju inte mitt ansvar att han lever upp till det. Men en
gästutövare med så kort tränings- (och livs-) erfarenhet som i ovan nämnda fall
ska inte komma in i min klubb, delta i en av mina träningar (som hade temat
våldscenariots alla räckvidder, från stående strid utanför räckvidd till
liggande strid) och berätta för mig vilka av dessa tekniker som hör och inte
hör till taekwondoträning. Ty vad taekwondo är och icke är, vad som hör till
och vad som icke hör till, är frågor jag fortfarande letar svaren på. En
nybörjare, som vår gäst trots allt är, (8 år) på en livslång träningsväg kan
omöjligt i drygt myndig ålder veta den sanna naturen i träning av handens och
fotens väg - det jag ser som kamp på liv och död, och dessutom hur det ska
utövas i en av de klubbar jag grundat och är huvudinstruktör i. Detta är den
självutnämnde messiasen.
Men summa summarum finns det viktigare saker att fokusera på
än stilars namn. Namnen får oss tydligt att fokusera på fel saker. Vi har alla
olika målsättningar med träningen, vissa vill vinna medaljer, andra hålla
kroppen i gott skick, en tredje grupp vill bygga självförtroende och en fjärde
lära sig självförsvar. Inget av målsättningarna är sämre än de andra, och
kanske vår målsättning ändrar utmed årens gång. Det viktiga är att var och en
hittar en verksamhet som passar deras målsättningar och en klubb där de trivs
att träna – Om du får det du letar efter i en verksamhet fortsätt då att vara
aktiv där. Om inte så sök dig då nån annanstans. Vilket namn (vilken stil) som
står på reklamaffishen och på graderingsintyget ska ha mindre betydelse för
dig! Fokusera på din träning och på din utveckling istället för på andra
verksamheters brister. Du kommer aldrig att kunna påverka dem i alla fall. Enda
resultatet blir att du blir opopulär. Värna istället om din utveckling och
framtid där goda kontakter defacto kan vara till stor nytta J
