Tränarens roll

Jag sitter på julfest och diskuterar med en annan tränare, från en helt annan idrott. Vi har en sällsynt intressant diskussion angående tränarens roll och relationen till utövarna/medlemmarna. Det finns ju inget absolut facit på hur en människa ska vara och agera i sin närmiljö. Visst har vi kulturella moraliska ramar för vad vi anser är ett okej beteende, men inom dessa ramar fungerar människor ändå olika. Vissa är t.ex. introverta andra extrovera, och när vi kritiserar någon är det ofta endast våra egna personliga åsikter vi har att komma med. Vår grundläggande infallsvinkel är ju att alla måste få vara sig själva, så tillvida att man inte skadar eller sårar någon annan. På det sättet kommer de personliga egenskaperna att påverka vårt sätt att vara gentemot andra, och vidare vårt sätt att utföra de uppdrag vi ställs inför. Är man en tränare står man i en ledarroll, men hur man fungerar som ledare är ganska personligt och går hand i hand med personens övriga personlighetsdrag. Vissa tränare/ledare är auktoritära andra demokratiska, och olika ledartyper passar bra i olika miljöer (jmfr. militären och riksdagen). I denna diskussion är jag ganska neutral vad gäller vilka egenskaper som är bäst, och ser istället att alla har sin plats.

Vi konstaterar till en början att den andra tränaren och jag är ganska lika som ledare – vi båda har starka åsikter och vill gärna att verksamheten tar den riktning vi själva önskar, men samtidigt vill vi inte köra över andras åsikter vilket gör oss till notoriska argumenterare. Trots att vi i vår ledarroll har auktoritet att bestämma vill vi gärna att de som påverkas håller med oss, så vi är noga med att förklara, tydliggöra och argumentera. Först i sista hand dikterar vi, och ofta plågar det oss att göra andra besvikna som konsekvensen på våra beslut.

Men sen kunde vi konstatera att vi har olika uppfattning om den accepterade distansen mellan tränaren och utövarna. Det finns lika mycket studier som påstår att ett autkoritärt ledarskap där tränaren har stor distans till utövarna/idrottarna har goda tävlingsframgångar som ett demokratiskt ledarskap med nära relation till idrottarna. Jag vill påstå att varje tränare/ledare måste hitta sin plats, sin distans, och sitt sätt att agera. Och detta kommer endast genom erfarenhet. Om man är storsint kan man i efterhand konstatera att man kanske kunde ha gjort någonting annorlunda. Men det är en av alla charmer med att vara människa – att kunna misslyckas för att förbättras.

Personligen vill jag gärna vara nära utövarna och bryr mig om dem också på ett personligt plan. Det är ett av mina personlighetsdrag. Jag blir gärna deras kamrat och ibland t.o.m. vän i det civila. Jag har otaliga vänner idag som idrotten/kampsporten har fört ihop mig med. Min tränarkollega föredrar istället att ha en tydlig distans till sina utövare, vilket jag inte alls har svårigheter att förstå. Han berättade bland annat hur han upplever sitt tränarbete energimässigt. Han vill gärna koppla bort tränarskapet under ”fritiden” (har en tränare någonsin tritid? :)) för att kunna ladda batterierna så att hans roll inte konsumerar slut honom. En tränarroll handlar ofta om personliga motivatorer eftersom den ekonomiska ersättingen inte är att tala om, och om den personliga motivationen för arbetet försvinner bränner man ut sig. Jag har inte alls svårt att förstå hans argumentation, och det känns som om jag pratade med en vis man som har hundra år mer erfarenhet än mig, och redan har gjort alla misstag jag har framför mig. Fortfarande går jag i en novis stövlar och kämpar med svårigheter med att kombinera roller som tränare och kamrat. Ofta känns det som att jag med våld försöker få två olika pusselbitar att passa ihop, och det konsumerar massor med känslomässig energi. Som exempel kan nämnas det eviga problemet med att underkänna en vän på ett bältesprov, och känna att hela vänskapen står på spel.  Frågan är – kunde jag vara en annorlunda tränare? D.v.s. vara en annan person? Skulle jag må bra och trivas i en ledarroll med mycket distans, eller skulle jag omedvetet sakta glida iväg mot denna verklighet igen, och igen, och igen... Är rätt väg att gå att förändra distansen, eller att hitta verktyg för att få min distans att fungera bättre?

Den andra tränaren pratar också om svårigheterna med en nära distans om utövarna är av det andra könet, och även där får jag samtycka en hel del. Personligen kommer jag från en miljö där kön har en väldigt liten betydelse när man skapar sig kamrat- och vänrelationer, och är helt van med att ha vänner av båda könen.  Enda sedan barnsben har man lekt med flickor lika mycket som med pojkar, och genom alla åldrar har verkligheten varit densamma. Man tycker väl om människor för deras goda och trevliga personliga egenskaper inte deras kön? Detta är kanske ett naivt sätt att tänka från min sida, eller så är jag helt blind, men jag vill väl någonstans fortfarande tro att vi människor idag kan se bredare än på stenåldern. Jag tycker det är tragiskt när människor bygger sig själv virtuella gränser och låter sig styras av någon annan. Det är nämligen så att könssynen är kulturellt betingad vilket betyder att samhället bestämmer vad man ska tycka, d.v.s andra  – och sådant stör mig extra mycket. Jag vill tycka vad jag själv tycker. Ingen annan ska bestämma min åsikt (men detta är en helt egen diskussion för framtiden)!

Jag får hålla med min tränarkollega och konstatera svårigheterna med kön – för samhället idag är inte lika tolerant som man skulle kunna tänka sig. Nära relation till människor av andra könet är inte alltid så accepterat och kan leda till mycket olyckliga situationer, med bl.a. svartsjuka, ryktesspridning, baktal, utfrysning, stämningar för sexuella trakasserier etc. Detta är en verklighet på alla områden, och särskilt utsatt är man som manlig tränare för kvinnliga utövare. Min tränarkollega, som kommer från en kvinnodominerad idrott, säger att han varken vill skapa sig själv eller någon annan problem av den karraktären och det hjälper honom också att hålla sin distans till utövarna. Jag har hört många fall av tråkigheter av ovanstående exempel, och har faktist en ganska nyligen inträffad erfarenhet.  - Det var ett klassiskt fall av en kvinnlig utövare som började föra ryktesspridning i klubben om att det skulle finnas någonting ohederligt på gång mellan två medlemmar som var av olika kön. Det enda hon hade i bevisväg var hur hon tyckte att hon uppfattade de involverade personernas kommunikation mot varandra. Det handlade alltså om en jämförelse av de egna normerna mot en yttre pågående situation – vilket gör hela situationen till en subjektiv upplevelse. Detta kan knappast kallas för bevis, och det som är synd är hur mycket skada en sådan person kan orsaka genom påstående förankrade i subjektiva bedömningar. Lyckligtvis bryr sig inte vettiga människor om skitprat, och man kan alltid räkna med deras stöd, men vissa faller i fällan och gör påståenden till sanning (med stor sannolikhet för att det är mer spännande, och de saknar spänning i sin tillvaro).

Problem av den här karraktären är helt onödig säger den andra tränaren, och det får jag hålla med om. Att fungera som tränare handlar om att göra ett stort jobb för lite betalt (om ens något) och då vill man inte få onödiga problem på halsen som tack. Då hamnar man in i tankar om huruvida arbetet är värt belöningen, om belöningen är konflikter och oroligheter, och kanske intresset för att fortsätta helt försvinner. Det är en svår balansgång man går som tränare. Arbetet borde vara roligt och på nåt sätt givande för att man ska vilja/orka fortsätta. Jag får konstatera att jag har mycket att lära mig ännu, och ser fram emot många fler samtal med erfarna tränare som har erfarenheter jag kan lära av.

Troll är underhållare

Man hittar lätt mycket filmklipp om taekwondo ute på nätet, och i regel är det alltid nåt troll som orkat engagera sig och kritiserat klippen. Ofta handlar det om mycket oseriösa kommenterar, som i sig nog har ett underhållningsvärde, men inte bidrar till någon konstruktiv dialog mellan upphovsmannen eller andra utövare. Och som knappast får upphovsmannen motiverad att publicera fler klipp. Förr, när jag var yngre och naivare, blev jag ofta mycket förvånad över kommentarerna, och ibland kunde man tom bli frustrerad. Numera ser jag det enbart som underhållning. Ju dummare kommentarer desto större underhållningsvärde.

Det som förvånar mig är situationer när exempelvis en skicklig och begåvad taekwondoutövare sätter ut ett litet klipp på en avancerad spark, där han kanske tom har bemödat sig att göra lite instruktioner på hur sparken går till, hur människor känner sig tvugna att totalt och offentligt såga utövarens klipp med elaka kommentarer. Argumentationen är mycket sällan huruvida utövaren behärskar tekniken eller inte, utan huruvida tekniken är användbar “på gatan”, och ibland kanske kommentarerna innehåller rena hot – min kusin skulle nog slå dig på käften om du kom hit. Förvisso finns det olika psykoligiska teorier om tex avundsjuka som drivkraft för dessa skribenter, och olika profileringar om varför man känner sig hotad av andras färdigheter etc. Men jag tänker gå in i den här diskussionen ur den vinkeln att man kanske inte riktigt förstår oss taekwondoutövare fullständigt, kanske  eftersom kampsporten isig befinner sig i ett slags ingenmansland gentemot andra. Taekwondo är inte den kampsport med djupaste traditionerna, och vi är heller inte de som är närmast rått våld. Det är en stor skillnad mellan tex karate och mma (egentligen ogillar jag att nämna kamportsstilar vid namn, men här behövs tydligheten). Taekwondo befinner sig i ett mittläge som kanske gör att andra känner sig provocerade av oss. Vi är både en traditionell kampkonst samtidigt som en effektiv självförsvarsgren. Dessutom profilerar taekwondo sig som en olympisk gren med ett ganska unikt regelverk, som förvisso gör tävlingsmomentet ganska långt ifrån självförsvar, men ger taekwondotävling ett eget ansikte bland alla andra kampsporter. Så det är inte helt svårt att föreställa sig att utövare från andra stilar inte riktigt förstår vad taekwondo handlar om – och det människan inte förstår är hon rädd för.

Det som trollen ofta debatterar är huruvida match-taekwondon eller en avancerad flygande snurrspark skulle effektivt fungera i ett slagsmål mot kusinen, som ju har gått grundkurs i whatever kampsport. Taekwondons teknik provocerar honom av någon anledning. Men grejen är den att ingen taekwondoutövare anser att match-taekwondo är självförsvar, eller skulle argumentera att regelverket skulle representera en verklig våldssituation. Matchtaekwondo handlar om vem som har snabbare sparkar - enkelt och simpelt. Det är ingen som tror att taekwondomatch är fri fighting. Därför pratar vi inom taekwondon om tre områden – traditionell kampkonst, modern sport, och praktiskt självförsvar. Matchandet är bara en del. Taekwondo innehåller alltså en avgörande mängd träning som inte är match-centrerad, och som har syftet att bli effektivare enligt gatans regler. Trollens argumentation måste ju komma från bristande information om detta upplägg, och därmed blir hela deras argumentation ett bevis på deras egen okunskap (dumhet?).

Gillar man att hellre titta på actionfilm än befinna sig i träningssalen är det ju lätt att man får uppfattningen att flygande snurrsparkar är användbara i våldssituationer. Men en taekwondoutövare som tränat så länge att han bemästrat de mest avancerade teknikerna förstår också vilket användningsområde de har, och att de inte utgör de mest effektiva vapnen i självförsvar. Jag har ingen aning om varför trollen skapat sig en uppfattning om att taekwondoutövare som tränar flygande snurrsparkar eller siktar på medaljer i matchtaekwondo skulle tro att de tränar de mest effektiva vapnen i självförsvar. För det är defacto inte så. Alla tränar av olika personliga anledningar, och vad som uppfattas som intressant och motiverande är också personligt. Jag kan bara berätta om mina egna  åsikter. Personligen  strävar jag aktivt att bli skickligare på självförsvar, ja, men jag tycker också det är otroligt intressant, roligt, utmanande och motiverande att ibland träna fysiskt komplicerade tekniker även om de inte har något direkt värde i självförsvarsscenarion. Varför? – Jo, bara för att det är roligt. Måste det finnas någon mer anledning?  Jag spelar också golf ibland, och simmar gärna. Det har också väldigt liten anknytning till självförsvar, men livet handlar också om att njuta av saker som är roliga. Det som oroar mig är varför det rör (och stör) någon annan vad någon annan sysslar med. Varför stör det trollen så mycket att en taekwondoutövare laddar upp filmer om de anser dem vara odugliga? Det är ju bara att surfa vidare. Det är ju ingen som tvingar någon att titta genom andras filmklipp. Men personligen är jag tacksam – idiothumor ligger mig varmt om hjärtat och jag är så glad för alla skratt trollen har gett mig J

Nej – jag är ganska övertygad om att hela situationen är en kombination av okunskap om taekwondo och rädsla för något man inte förstår sig på. Jag gör därför kopplingen troll = wannabe, och jag kommer att sträva till att få den formeln inskriven i Maols tabeller. Wannabes är den mest störande typen av kampsportare (soffsportare). Skulle de tillbringa ens en bråkdel av den tid de sätter framför dator i träningssalen skulle det kunna bli riktigt duktiga.