Klarar du motgångar?

Med stort intresse sitter jag och lyssnar när en ishockeytränare för ett juniorlag berättar hur de använder utvecklingssamtal som kommunikationsverktyg med barnens föräldrar. Han berättar att man redan innan barnet börjar träna i klubben har ett första samtal. Den saken som särskilt fångar mitt öra är hur man diskuterar med föräldrarna om motgångar och besvikelse. Tränaren frågar föräldrarna rent ut om barnet kommer att klara av motgångarna och besvikelserna som det innebär att träna ishockey idag. De kan handla om att inte platsa i laget, eller att få spela i en viktig match. Tränaren frågar också hur föräldrarna själva kommer att hantera besvikelserna. Som kuriosa kan jag nämna att tränaren anser att föräldrarna ofta är de som är mest besvikna och tar motgångarna sämst.

Jag tanker på min egen verksamhet och försöker se hur ett sådant verkytg skulle passa i den miljön. Kampsportsträning är ju som bekant full med motgångar och besvikelser som utövarna ska hantera och komma förbi. Man kan ju tex blir underkänd i ett bältesprov, eller kanske inte alls bli bjuden medan träningskompisen blir bjuden. Eller kanske man förlorar en viktig tävling, eller inte kvalificerar i kvaltävlingarna.

Min åsikt är nog den att man som kampsportare ska kunna ta besvikelser och motgångar med ett starkt hjärta och finna sätt att komma förbi dem, lära sig av dem och till slut utvecklas och bli starkare. Vi tränar ju oss i att hantera farliga och våldsamma situtioner, och klarar vi inte av lite världsliga lyxproblem så saknar vi det krigarhjärta som krävs för att effektivt kunna försvara oss också i en farlig situation där livet kan stå på spel. Med ordspråket “ger man upp så dör man” i bakhuvudet möter man fienden/hindren/motgångarna. Slås man ner borstar man av sig och fortsätter mot sitt mål med ännu större dedikation än tidigare.

Jag har bildat mig den tråkiga uppfattningen att ett underkänt bältesprov är den största besvikelsen som de flesta utövare kan möta på sin väg. Många reagerar starkt med besvikelse, avundsjuka, ilska eller frustration, och för en del står hela den fortsatta träningskarriären under ifrågasättande. Jag tycker detta är väldigt tråkigt – att man kan tänka “om jag inte klarar det här bältesprovet slutar jag träna”. Det är en oerhörd otacksamhet som man projicerar mot instruktören som trots allt gjort allt man kunnat för att guida utövaren framåt. Är man dessutom instruktör i en klubb straffar man också orättvist de andra utövarna som behöver ens handledning. Alla kan ju bli svartbältare. Vad har det för betydelse om det sker tre eller sex månader senare? Jag misslyckades idag, men nu tränar jag några månader till och gör om provet ännu bättre nästa gång. Man måste lära sig finna energi och motivation i motgångarna. De flesta ser det svarta bältet som en viktig milstolpe, men utövare på den nivån ska inte längre visa omogna tankegångar. Sådana tankar hör till nybörjare.

Jag tar graderingar väldigt allvarligt, och försöker hålla en mycket hög standard i mina klubbar. Ska jag vara ärlig så försöker jag tom hålla en standard som är högre än på andra ställen i landet. Utövare från mina klubbar ska vara likvärdiga eller bättre än andra med samma grad, och de ska inte behöva känna sig orsäkra när de deltar i träningsläger eller tävlingar. Det är en garanti som jag håller också för utövarnas egen trygghets skull. De ska kunna känna sig stolta över sina grader och veta att de förtjänat dem. Därför kommer jag aldrig att gradera en utövare som inte gjort sig förtjänt av graden. Till graderingskraven hör mer än snygga sparkar, och detta faktum glöms ofta bort, särskilt av lite mindre erfarna utövare. Mina krav består av tre huvudsakliga komponenter (till vilka jag med stor sannolikhet kommer att återkomma i framtiden) : a) teknisk förmåga och teoretisk kunskap, b) krigarhjärta och kämparglöd, och c) uppförande. Rent ärligt betyder det att utan krigarhjärtat blir man aldrig svartbältare i mina klubbar. Jag kommer således inte att gradera någon till svart bälte utan att vara helt säker på att personen inte skulle ha låtit slås ner av tex ett underkänt resultat i bältesprovet. Jag brukar säga att det är hälsosamt att bli underkänd åtminstone en gång under sin karriär (det har jag själv också blivit), så att man får lära sig hantera besvikelsen. Som instruktör måste man också på nåt sätt kunna testa utövarens vilja, och ett underkänt bältesprov utgör isig ett sådant test. Jag har informerat mina närmaste elever redan sedan länge tillbaka att jag kommer att underkänna dem åtminstone en gång innan svart bälte, bara för att testa deras vilja. För när de väl klarar det svarta bältesprovet ska de kunna känna stor stolthet över sin prestation, ty vägen dit har inte varit enkel.

Ishockeytränarens ord ringer i mina öron – klarar ni inte av besvikelse och motgångar ska ni inte hålla på med den här idrotten. Jag håller med… och till mina elever säger som Jigsaw – You will not go untested :)

Instruktörens uppmärksamhet

Kampsport är inte grundskolan, och man ska inte missta sig för att undervisningen sker under samma premisser som man är van med från sin egen skolgång. Principen i grundskolan är att alla elever är likvärdiga och alla har samma rätt till lärarens uppmärksamhet. Naturligtvis är läraren inget mer än en människa och det är fantastiskt svårt att vara rättvis (rättvisa är dessutom en subjektiv uppfattning), och jag har full respekt för de människor som har grundskollärandet som sitt kall. Min personliga erfarenhet från grundskolan är tyvärr den att det är de omotiverade eleverna som får den mesta uppmärksamheten, och de duktiga eleverna får mer eller mindre klara sig själva. Riktigt stökiga elever konsumerar dessutom massor med “onödig” tid när läraren konstant måste bestyrka regelverk och uppmuntra gott uppförande. Tid som egentligen borde gå till att handleda (och belöna) de duktiga eleverna, som samvetsgrannt jobbat med sina hemuppgifter och har en genuin vilja att lära sig. Det känns lite fel att man inte kan satsa mer på de som verkligen vill lära sig, och göra de redan duktiga ännu duktigare.

Kampsportsträningen bygger på ett annat system som baserar sig på österländsk kultur. Grunden är fortfarande den att alla elever (människor) är lika värda. Detta syns också genom våra träningskläder (dobok) som jämnställer alla utövare, och ger alla tillhörighet till gruppen. Men till skillnad från grundskolan har eleverna i en kampsportsklubb inget ursprungligt anspråk på lärarens uppmärksamhet. Uppmärksamheten ska förtjänas – genom att träna fokuserat och dedikerat, och på så sätt visa för läraren att denne verkligen vill bli skicklig och nå långt. - Att investera tid och energi på mig är en bra investering. Detta kan ha ett visst historiskt ursprung i att krigarskolor endast ville lära ut sina konster till elever som hade förutsättningar att bli de bästa. Skolans, och lärarens, goda rykte stod på många sätt i händerna på elevernas framgångar. Därför valde man att investera sin tid endast i de som man trodde skulle ha störst framgång. Detta fick eleverna på mer eller mindre kreativa och otrevliga sätt bevisa för läraren.

Jag har alltid gillat de kampsportstränare som öppet och varmhjärtat tar emot nya elever med intresse för dem och brinnande iver att lära känna dem som människor. Jag trivs i en sådan miljö, och har haft privilegiet att träffa väldigt många sådana under min karriär, och jag strävar hela tiden själv till att mer och mer bli en sådan instruktör. Jag stör mig på snorkiga instruktörer med storhetsvansinne som låtit makten stiga dem åt huvudet. Sådana undviker jag eftersom jag inte tycker att en sådan person kan ha något jag vill lära mig. Precis som med alla andra substansområden kan man vara en väldig auktoriet inom kampsporten, men förr eller senare måste man lämna den (trygga) miljön och bli en “vanlig” människa, och då är man inget mer än just en “vanlig” människa. Det måste man komma ihåg. Alla människor står i beroendeförhållande till andra, och man får visa ödmjukhet inför detta faktum.  Beter man sig illa mot någon kommer förr eller senare den personen att stå “på andra sidan disken” i något annat samband – taxichaufför, byggnadsinspektör eller hälsovårdare. Universum har en tendens att balansera ut olika situationer.

Jag tycker det österländska tänket är bra, och det står också för grunden för mitt personliga sätt att undervisa kampsport. Jag vill satsa min tid och engagemang på de elever som är seriösa med träningen och som visar mig att de menar allvar. Jag vill hjälpa utövare att bli så sklickliga som de kan bli med sina förutsättningar, men mitt engagemang kan inte vara större än deras eget. Då går min känslomässiga energi på minus, och kampsport är något jag brinner för så jag vill bervara energin på den positiva sidan. Vi får ju ingen annan lön. Jag har träffat en del tränare som har detta dilemma – de har hittat en talang som kunde bli något stort och som tränaren väldigt gärna skulle vilja satsa på, men talangen själv har tveksamt intresse. Kanske tränaren redan har satsat många år på talangen, och i puberteten blir andra saker viktigare för utövaren. Dessa situationer kan driva en tränare eller instruktör till ett känslomässigt negativt stadie, som länge kan plåga dem. Jag har själv varit med tillräckligt länge för att ha erfarenhet av fenomenet. Numera för att bespara mina egna känslor vill jag därför ha en distans till de utövare som är mindre seriösa. Jag måste ha ett förtroende för utövarna, baserat på bla deras seriositet, innan jag känslomässigt engagerar mig. Finns där en historia av ostabilitet kan det krävas lite arbete att bygga det förtroendet. Men alla utövare är välkomna i mina klubbar oavsett nivån på intresset, och jag vill hjälpa alla, men det där “lilla extra” som jag tar med mig hem och som jag blir känslomässigt involverad i vill jag begränsa till de seriösa - de som förtjänar det. Jag inser att alla utövare är viktiga för klubben. Även de mest oseriösa kan ofta bidra med andra viktiga saker som får verksamheten att gå framåt. Därför får alla själva bestämma hur seriöst de vill träna. Dessutom kan intresset hos utövaren växa, och man har ju en stor möjlighet att som instruktör försöka motivera och påverka utövarna i en positiv riktning.

Det är på detta sätt jag väljer mina närmaste elever - genom vilka jag kommunicerar ut till klubbarna, ger instruktörsansvar, tar med mig på som hjälpinstruktörer på kurser och lager, eller väjer som egen träningskompis. Deras engagemang ger mig energi, driver mig framåt på min egen väg, och dem vill jag tacka med att hjälpa dem på deras väg så gott jag kan. Så tack till er alla!!

Roligt på träningarna

Jag känner att jag vill fortsätta min dialog från förra inlägget där jag gjorde påståendet att det är viktigt för utövarna att det är roligt på träningarna. Jag vill nästan sträcka mig till att påstå att det är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller utövarnas motivation att återkomma år efter år till verksamheten. Det finns naturligtvis också andra viktiga faktorer också, som t.ex. att verksamheten är seriös och att instruktören är kompetent, och att träningen ger resultat och för en närmare de personliga målsättningarna. Men måste vi rangordna många viktiga faktorer så kommer roligheten först enligt mig. Andra får gärna resonera annorlunda. Min mening är att ska man trivas en livstid i en verksamhet måste det man gör vara roligt. Man kan drivas av olika inre psykologiska faktorer under en kort tid, men de håller inte en livstid, och kampsportsträning är en livssysstelsättning. Mina egna målsättningar har varierat väldigt mycket under åren, men jag har alltid tyckt och tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt att träna med trevliga och seriösa människor.

Man kanske börjar träningskarriären, som många gör, för att öka sina självförsvarsförmågor och få ett bättre självförtroende så man slipper begränsa sitt liv genom att undvika olika jobbiga situationer i livet. Tränar man kampsport hårt och dedikerat kommer självförtroendet att öka, och därmed närmar man sig det målet. Men vad händer när målet är nått? Om man inte har någon annan målsättning kommer man då att lämna grenen. Ofta utvecklar de flesta seriösa utövare en kärlek för verksamheten utefter sin träning, som består även efter att den ursprungliga målsättningen enligt egen måttstock mätt uppnåtts. Därför ser jag ingen risk med utövare med den målsättningen från början, eftersom jag räknar med att den kan påverkas under verksamheten. Men kärleken och intresset för verksamheten fundamenteras inte bara I kampsportsstilens fysiska tekniker och drillar, utan också till stor del i själva klubben och dess medlemmar. Om vi utgår ifrån att mitt ursprungliga påstående är sant – att det ska vara roligt på träningarna, så blir nästa tanke vad exakt det är som gör att träningarna är roliga. Det är kombination av ett stort antal faktorer som naturligtvis är olika för alla utövare. Viktiga faktorer som många verkar poängtera är ändå miljön och atmosfären i klubben – att alla ses som kompisar och att det råder god kommunikation mellan utövarna. Man hjälper och stöder varandas utveckling och bryr sig om varandra. Man skämtar med varandra och helt enkelt trivs tillsammans. Man kan ju undra varför skadade utövare kommer och tittar på träningarna även om de själva inte kan delta?

Därför ser jag det som otroligt viktigt att upprätthålla den goda atmosfären under verksamheten, och då kommer man onekligen in på instruktörens roll och ansvar för de faktorerna. Den största påverkaren I en kampsportsklubb är trots allt (huvud-)instruktören. Det är han/hon som sätter stämningen och atmosfären I klubben – hur man uppför sig, vilken disciplin som råder, träningstempot, attityden, kamratskapen etc. Människan i den rollen har en otrolig påverkningsmöjlighet, och verksamheten återspeglar ofta instruktörens personlighet. Både vad vad gäller kampsportens vinkling och tyngdpunkt men också stämning och atmosfär. Som sidospår vill jag bara nämna att när folk frågar mig om vilken kampsport som är den bästa, så svarar jag – den klubb där du trivs och vill träna ofta. Stilarna har mindre skillnader än intruktörerna. Så för att det ska vara roligt på träningarna måste instruktören medvetet vilja skapa en miljö som möjliggör detta. På sikt kommer instruktörens inriktning att återspeglas i utövarnas och då kommer de själva att upprätthålla miljön och inskola nybörjare i hur vi är i vår klubb.

En fysisk rörelse är bara en fysisk rörelse, och många inser inte först att många fysiska rörelserna är samma i väldigt många kampsporter och idrotter. Varför kan då någon svara att taekwondo är roligt, men inte karate? Det är ju helt samma fysiska rörelser. – Jo, jag tror att det är instruktören som påverkar svaret, mer än själva stilarna i sig. Därför vill jag bara uppmana alla instruktörer där ute att kasta ett snabbt getöga (:)) på sin klubb nästa träning och fråga sig själv – har utövarna roligt? Fortsätt att träna utövarna hårt, undervisa dem väl, ge dem utmaningar att vinna över, men gör det på ett sätt så de har roligt.