Det enda rätta sättet

Människokroppen består av en torso, två ben, två armar och ett huvud. Armarna böjs framåt på mitten vid armbågarna och benen bakåt vid knäna. Armarna roterar vid axlarna och benen vid höftleden. Förutom för handikappade ser människokroppen ut på samma sätt för alla människor, med diverse olikheter med exempelvis längd på armar och ben, och ledernas rörlighet. Det här betyder att slag och sparkar utfört av en människokropp inte kan utföras på så många olika sätt. Vi är bundna till det rörelseomfång en människokropp kan utföra. Ändå diskuteras det oftare än nödvändigt skillnader på olika skolors sätt att utföra tekniker, och vilket sätt som är det (enda) rätta sättet. Inte ur anatomisk synvinkel utan ur principiell. Och på riktigt, What’s the point?

Argumentation om vilket sätt som är det korrekta sättet att röra människokroppen på bör först och främst vila på anatomiska fakta om vad som är hälsosamt för musklerna som utför arbetet, och ben och leder som utsätts för belastning. Taekwondo ska inte skada kroppen. Tvärtom! Träna taekwondo ska man kunna göra hela livet, och därför är det så otroligt viktigt att man utför tekniker på ett sätt som inte skadar kroppen. Eftersom kroppen utsätts för kraftig acceleration och retardation när man utför taekwondoteknik kan långvarigt fel utförda tekniker ge upphov till förslitningar på muskler och leder. Den anatomiska synvinkeln bör vara den viktigaste att ta i beaktande. Först därefter kan man fundera på alla varianter av teknikutförande som ryms inom det ändå relativt breda omfånget av vad som är anatomiskt korrekt. En frisk kropp kan ju utföra ett mycket brett spektrum av rörelser.

Nästa infallsvinkel i diskussionen bör vara tekniken syfte. Som taekwondoutövare behöver man inte vara professor i fysik, även om lite studier i mekanik skulle hjälpa många utövare komma vidare i deras studier i taekwondoteknik. Men man måste ändå förstå att det som är avgörande vid ett träffögonblick är massan i rörelse och dess hastighet. Ju större massa man sätter i rörelse, och ju högre hastighet massan har, desto större påverkan på målobjektet. Dessvärre tar det tid att sätta massa i rörelse, och det kräver mer muskelarbete i ofta större rörelsebanor. Det är förhoppningsvis nu börjar vi inse att vi inte alltid kan röra kroppen på samma sätt i alla givna situationer. Vissa situationer tillåter stora rörelsebanor där stor massa accelereras mot målet, medan det i andra situationer är avgörande att tekniken blir så snabb och osynlig som möjligt.

Ett tydligt exempel på detta är taekwondons nuvarande matchregler, som ger poäng för träff i huvudet om huvudet flyttar sig till följd av träffen. För att skapa en förflyttning i ett huvud kräver inte någon särskilt kraftfull teknik. Däremot är det svårt att få in en sparkteknik mot en motståndare som är beredd och gärna manövrerar undan tekniken. För att öka sannolikheten till poäng bör utövaren därför anpassa sin teknik på sådan sätt att hon minskar på massan hon sätter i rörelse, vilket ändå inte behövs för att ge poäng, så att tekniken istället blir så snabb som möjligt och svårare för motståndaren att undvika. Tekniken anpassas för att bli snabbare, men minskar istället på massan i rörelse.

I krossteknik gäller det motsatta. Plankan kommer inte att flytta på sig, varför det inte föreligger några taktiska aspekter att ta hänsyn till. För att säkerställa att plankan går av bör utövaren i det här fallet sträva till att generera så stor kraft (kinetisk energi) som möjligt. Utövaren har både tid och utrymme att sätta större massa i rörelse, och kan därför ta ut en mycket större rörelsebana i tekniken. Följdaktligen kommer utförandet av teknikerna i de båda ovanstående fallen att se väldigt olika ut, och i de båda fallen är utförandet helt rätt enligt situationen. I en live kampsituation måste en utövare ständigt anpassa sin teknik i förhållande till syftet, och ständigt justera massan i rörelse enligt den givna situationen. När det blir fel är när utövaren inte inser detta.

Rundspark med smal bana. Knät lyfts rakt framåt och höften vrids över först i sparkens slutskede. Foten får en kortare bana till motståndaren och sparken blir “osynligare”.

Rundspark med bred bana. Knät lyfts från sidan och foten får en större cirkulär bana. Överkroppen vrids tidigare för att sätta mera massa i rörelse och sparken blir kraftfullare. 

När jag öppnar stormästare Chuns bok Taekwondo – The Korean Martil Art, och bläddrar till instruktioner för rundsparkens utförande på sida 167, ser jag att han beskriver utförandet på följande sätt:

a. Raise kicking knee out and up, keeping leg sharply bent out and back.

b. Pivoting on supporting foot, swing hip of kicking leg forward and whip kicking foot out, forward, and in (describing an arc) to target, extending the leg until the knee locks straight. Kick with instep pulled back and the toes curled away, striking with the ball of the foot.

Neutralt sätt att utföra rundspark, grundtekniskt, så som Stormästare Chun lär ut i sin bok Taekwondo - The Korean Martial Art.

Denna beskrivning är naturligtvis också rätt. Detta är det grundtekniska utförandet så som Stormästare Chun lärde ut. Det grundtekniska utförandet ska ses som ett neutralt och otillämpat utförande, när man utför en teknik fritt från kraven från en specifik situation. Som taekwondoutövare är man van att träna grundteknik ensam i luften, och på graderingstillfällen är ofta det grundtekniska utförandet i fokus vid bedömning av själva tekniken. Men när moment som sparring, självförsvar och krossteknik inleds bör tekniken genast anpassas till den givna situationen. En jätteviktig färdighet för alla taekwondoutövare är anpassningsförmåga, vilket är helt avgörande i allvarliga kampsituationer. Detta är ju grundläggande evolutionär utveckling – Adapt or Die.

Studerar man flera böcker om taekwondoteknik kommer man att se att olika mästare lär ut samma teknik på olika sätt. Det finns variationer i exempelvis rundsparkens utförande, bland annat i hur stor båge sparkbenet lyfts, och vilken del av foten som träffar målet. Igen – detta gäller det grundstekniska utförandet. Olika mästare har olika uppfattning om vilka fördelar i ett utförande som är viktigast, exempelvis massa i rörelse eller teknikens osynlighet för motståndaren. Här syns variationer störst mellan traditionalister och idrottsorienterade mästare, av uppenbar anledning.

Det finns inte ett enda rätt sätt att utföra en teknik! Det finns anatomiskt korrekta och inkorrekta rörelser. Inom vad som är anatomiskt korrekt måste tekniker anpassas enligt givna situationer, exempelvis för att öka snabbhet eller kraft. Men det finns ett grundtekniskt sätt, som är ett neutralt sätt, som är icke anpassat för någon given situation. Detta sätt har i Taekwondo ofta gått i arv från mästare till elev, och därför finns idag lite variationer på det grundtekniska utförandet i olika skolor. Är detta ett problem, eller kan man se detta som en rikedom?

Taekwondo är en vetenskaplig gren som fortfarande är under utveckling, där man aktivt letar efter maximal biomekanisk effektivitet. Taekwondo är samtidigt ett traditionell gren, och ett kulturarv, där det föreligger gamla värderingar och tradition i grunden. Taekwondo är på så sätt en bred kampsport, där många utövare med väldigt olika infallsvinkel huserar under samma tak. Detta kan vara en fantastisk rikedom som, om man har rätt inställning, kan utnyttjas till att utbyta tankar och ideer och att lära sig av varandra. Taekwondo har enorma förutsättningar att bli och vara världens bästa kampsport, där diskussioner förs på hög intelligensnivå, och med förståelse och respekt för varandras olika synsätt. Men en sådan verklighet kan inte ske om man strävar till en förenkling (”fördumning”) av grenen där det endast finns ett, och endast ett, rätt sätt att utföra en teknik. Tänk bredare!

Redan två år sedan stormästare Chun gick bort

Tillsammans med stormästare Chun i New Jersey, mars 2014. 

Idag är det två år sedan han gick bort, min lärare och mentor Stormästare Rhin Moon (Richard) Chun. Jag står i min träningssal i Mariehamn, Finland, och tittar på väggen med samlade bilder från mina träffar med stormästaren under åren. Träningarna ska börja om 25 minuter men salen är fortfarande tom. Jag står där ensam med mina tankar. Det har alltid varit min kutym att komma tidigt till träningarna för att förbereda salen inför träningen, men också för att medlemmarna inte ska behöva stå utanför i regn och snö och vänta på mig. De två sista åren har jag kommit ännu tidigare än vanligt. 2018 drabbades jag av en hjärninfarkt som fullständigt slog ut vänster sidas rörelseförmåga, och jag tvingades lära mig gå, springa, hoppa, cykla och naturligtvis sparka från början igen. Det har varit en påfrestande resa, men det har ändå gått bra, för jag har haft stormästarens visdomar och motiverande ord med mig på vägen. Det har gett mig styrka att fortsätta trots att det ibland känts fullständigt omöjligt. Ord kan inte nog beskriva vilket privilegium det varit attt vara personlig elev till den här mannen i så många år.

Stormästare Chun uttryckte sig ofta med enkla ord, men orden var så fulla av lärdomar. Vissa av dem har jag insett betydelsen av för först långt i efterhand. Ett av hans ord, som kanske hjälp mig mest under min rehab-resa är det enkla ordet ”Again”. Ett enkelt ord som han ofta uttryckte om min teknik, men utan att ge någon förklaring om vad han ville jag skulle korrigera. Detta ord har ekat i mitt huvud dagligen under det senaste året. Stormästaren ville alltid att jag skulle finna svaren och lösningarna själv. Han trodde verkligen på mottot att varje lärares mål måste vara att göra sig själv onödigt, och han var fantastisk på att starta upp nya tankebanor i mitt huvud. Tankar jag ofta överanalyserade och han till slut fick stoppa mig med en mening han också kom att säga många gånger under åren ”Kim, you are making things too complicated”.

Jag blir varm i hjärtat, och ler inombords, när jag tänker tillbaka till en av våra träffar i New Jersey år 2014. Vi hade bokat en dag för träning, och finslipande av teknikmönster, och stormästaren ber mig uppvisa teknikmönstret Pyongwon. När jag kommer till sista rörelsen och känner mig hyffsat nöjd med min prestation, står stormästaren framför mig med en sträng min på läpparna och föga förvånat uttalar hans berömda ord ”Again”. Genast startar min självanalys – vad var det som inte såg bra ut? Jag tänker först att det var för mycket kraft i teknikerna. Kraft versus skärpa har varit ett av våra vanligaste förekommande samtalsämnen under under min karriär. Jag har haft en tendens att tillämpa för mycket kraft i tekniken i förhållande till min förmåga att kontrollera den, och på så sätt gjort tekniken oren och slarvig. Så jag upprepar teknikmönstret, den här gången med mindre kraft, och tycker själv att tekniken blev skarpare. Men stormästaren är inte nöjd. Med samma stränga min upprepar han ordet ”Again”, och jag tvingas åter utvärdera min prestation. Den här gången gör jag teknikmönstret långsammare och mer kontrollerat. Nervositet har alltid påverkat mina teknikmönster så att jag stressat genom dem i allt för snabbt tempo. Men stormästaren är inte nöjd nu heller. Fyra gånger till ber han mig att upprepa Pyongwon innan han utökar sin feedback med en följdfråga ”Do you know what you are doing wrong?”. Jag berättar om min tankar om kraft, tempo, teknikernas målområden, sparkarnas höjd, kihap, och allt annat jag kan komma på. Stormästaren skakar på huvudet, men nu ler han. Han ger ingen förklaring. Istället ber han mig göra första tekniken i teknikmönstret. Jag hinner nätt och jämnt utföra den låga knivhanden innan Stormästare avbryter med ett ”Stop”. Han ber mig titta på min position. Framför mig står han, nu med ett leende som går från öra till öra. ”Do you see it?” frågar han, nästan skrattande. Det tar några fundersamma sekunder innan jag inser att jag svängt mig i fel riktning, och därmed utfört alla repetitioner av teknikmönstret i spegelsvängd riktning. Jag känner mig dum, men stormästaren gratullerar mig och säger att det inte är många utövare som klarar av att spegelsvänga ett teknikmönster så felfritt, så att de till och med lyckas lura sig själv. Så skrattar vi. Sådana var träningarna med Stormästare Chun.

Mina elever har en efter en börjat dyka upp i träningssalen. Min närmaste elev står framför mig och frågar varför jag ler. Jag svarar att jag ska berätta då alla andra har dykt upp och träningen börjat. Idag är det två år sedan Stormästare Chun gick bort och vi ska minnas honom särskilt på den här kvällens träning. Berättelser runt lägerelden har sedan urminnes tid varit ett sätt att bevara minnen av inflytelserika individer och skapa legender för nästa generation. På samma sätt vill jag idag berätta mina historier om Stormästare Chun för mina elever, för nästa generation utövare, framtidens instruktörer och ledare. Efter inbugningen samlar jag dem runt mig för att berätta.

Det finns så många intressanta berättelser om stormästare Chun. Han levde ett otroligt händelserikt liv och fick var aktivt delaktig i utvecklingen av kampsporten han, och vi alla, älskar. Han var en sann pionjär. Efter hans bortgång har jag funnit det än viktigare att berätta historier eller använda citat från stormästare Chun när jag undervisar taekwondo. Att berätta om honom är för mig det bästa sättet att hålla hans minne vid liv. Även om jag personligen fick äran att dela både framgångar och motgångar med honom under 17 år, är jag fortfarande en junior i förhållande till andra elever som hade hans uppmärksamhet under mycket längre tid än så. Som stormästare Chuns elev var det naturligt för mig att vara medlem i stormästarens två organisationer – United States Taekwondo Association (USTA) och Richard Chun Taekwondo Headquarters (RCTKDHQ), vilka idag bär det huvudsakliga ansvaret för förandet av stormästarens lärdomar vidare. Därför har det blivit så viktigt för mig öka nätverkandet med stormästarens närmaste elever, och på så sätt få chansen att lära känna stormästaren ur ett annat perspektiv. Tillsammans har vi sörjt hans bortgång, och glädjts åt  minnen och berättelser om stormästaren vi delat med varandra.

I November 2019 fick jag äntligen möjlighet att besöka stormästare Chuns gravplats för att ta mina sista farväl personligen, och stilla mitt onda samvete som plågat mig för att jag inte gjort detta tidigare. Därmed kom ett kapitel till ände, men ett nytt påbörjades. Jag fick chansen att träffa, och lära känna, en av stormästarens äldsta och närmaste elever Fred Kouefati, som tränat under stormästare Chuns guidning i över 40 år, sedan 12 års ålder. En så lång tid genererar många intressanta historier. Kouefati är idag själv stormästare 9.dan och efterträder stormästare Chun som ledare för Richard Chun Taekwondo Headquarters. Stormästare Chuns minne lever vidare genom oss, och alla de som fått chansen att dela väg med denna storslagna legend. Två år redan har gått sedan hans bortgång, men aldrig förr har han varit så närvarande som nu. Vi minns, delar, och berättar vidare. Och på så sätt håller honom vid liv för framtiden.

Tillsammans med Fred Kouefati i New York, november 2019

Taekwondo handlar inte om strid eller våld. Tvärtom. En av de största anledningarna till att jag älskar den här grenen är hur den skapar nya, varma relationer. De flesta vänner jag har idag har på ett sätt eller annat kommit genom taekwondon. - Men taekwondo skapar inte vänner. Det var Stormästare Chun mycket noga med att poängtera. Han sade istället ”Taekwondo creates Family”, och familj är ju starkare än vänskap. När jag blickar mot medlemmarna i min klubb, Nordic Budo & Sports Academy, som sitter där på golvet och lyssnar framför mig, kan jag bara bekräfta att stormästaren hade rätt – igen. Hit kommer mina närmaste vänner, min familj, mina bröder och systrar, för att lyssna till mig och umgås med varandra tre gånger i veckan. Vi delar varandras motgångar och glädjs åt varandras framgångar, och vi ställer upp för varandra när det behövs. Som en sann familj. Och familjen sträcker sig långt utanför klubbens väggar. När vi besöker andra klubbar som leds av stormästare Chuns elever blir vi mottagna med samma värme. Den värme stormästare Chun alltid själv visade när vi kom på besök. Även om de ligger på andra sidan jordklotet tar de öppet emot oss kallar oss för bröder och systrar. Det är så tydligt att hans anda lever vidare genom dem. För varje ny kontakt växer vår familj och vi känner stormästarens närvaro starkare än någonsin. 

Vad betyder det att träna kampsport?

En tanke till er - Vad betyder det för dig att träna KAMPSPORT?

För mig betyder det en strävan att hitta balans och välmående i livet. Bla genom att stärka mitt självförtroende så att jag vågar leva livet fullt ut utan att behöva vara styrd eller begränsad av rädsla i olika sammanhang. Sen tycker jag förstås att det är otroligt kul och belönande. Det håller kroppen i gott skick och det viktigaste av allt är vännerna!

Alla ska vara välkomna, och oavsett målsättningar ska alla få trivas och träna på sin nivå under roliga förhållanden. Vi har pratat om skillnaden mellan hobbyutövare och idrottare. Man måste träna olika hårt och leva olika liv, men Ingen är mindre värd för det. 90% är hobbyutövare och utan oss skulle idrottarna inte ha några tränare, sparringpartners, styrelsemedlemmar som ordnar med lokaler och utrustning, eller bygger väggar i omklädningsrummen :) Vi är alla ett team och varandras framgångar är våra gemensamma framgångar. För vi har gjort det tillsammans.

Men jag är absolut ingen våldsmänniska. Jag hatar våld och tycker det är obehagligt när någon skadas. Jag ser gärna på matcher och tävlingar i grenar där det finns skyddsutrustning, domare, regler och andra omständigheter som hellre mäter utövarnas tekniska förmågor än vilken skada de kan göra på motståndaren. Jag gillar inte när det är eftersträvansvärt att bryta någons armbåge eller axel, medvetet försöka sparka sönder någons knä, strypa någon tills den blir medvetslös eller sitta på motståndaren och slå mot dennes ansikte tills den blir blodig. Detta är för mig inte längre idrott. Det är något annat, som jag inte vill befatta mig med. Och nej, jag tycker inte det är så ”jöööööövla cloolt” när en utövare blir slagen medvetslös.

Att under kontrollerade förhållande träna på fällningar, låsningar, markstrid och naturligtvis slag- och sparktekniker är ju det bästa som finns. Det är ju det vi gör på varje träning. Men vi vill ju inte skada våra vänner i föreningen. De som medvetet vill orsaka skada på sina träningskompisar hör nog inte hemma i en seriös kampsportsverksamhet anser jag. De blir för farliga för de andra. Man ska ju kunna träna på sin egen nivå utan att skadas varje träning. Skador innebär utebliven träning, vilket leder till minskad utveckling. Plus att det påverkar motivationen till att fortsätta.

Kampsport betyder för mig att försöka göra världen MINDRE våldsam, inte mer. Därför vill jag bara träna utövare som inte målmedvetet vill skada andra. Världen är ond nog så det räcker ändå.

Men det är bara mina tankar... jag är bara en liten trött myra i en väldigt stor myrstack av åsikter. Alla har rätt att tycka olika.

Taekwondo som metod för post-stroke-rehabilitering

Det började med ett kraftigt knak, som en torr kvist som knäcks på mitten, efterföljt av ett starkt ringande ljud i båda öronen. Jag försöker ställa mig upp. Synen kommer snabbt tillbaka men ändå mycket begränsat. Mitt i synfältet finns den väl bekanta sågtandsformade störningen som normalt efterföljs av ett migränanfall. Fast den här gången är det kraftigare, och på båda ögonen. Därför var min första tanke att detta handlar om ett migränanfall, men ett kraftigare sådant. Jag drar några djupa andetag och försöker samla mig. Världen snurrar runt mig. Jag försöker gå några steg framåt men måste sätta mig ner. Balansen är ur funktion och jag blir illamående. Jag tänker att det är förbipasserande bara jag väntar några minuter. Jag lägger mig på rygg men märker att jag får svårt att andas. Bröstkorgen vill inte röra sig. Paniken börjar komma krypande. Jag förstår att det handlar om nåt allvarligare än migrän. Jag försöker ropa på hjälp. En gång, två gånger, tre gånger och fyra gånger. Men ingen hör mig. Inne i huset ligger sambon och dottern och sover. Det är tidigt en torsdag morgon. En helgdag i Finland och det är ledigt från arbetsplatserna och dagis. Ingen är uppe såhär tidigt. Jag försöker få tag i min mobiltelefon. Musklerna på vänster sida av kroppen fungerar inte och jag kan nätt och jämt hålla den i handen. Armen skakar för mycket. Jag ser inte displayen tydligt men lyckas efter några försök få in sambons nummer och trycka på grön lur. Hon svarar men jag får bara ur mig några grymtande läten. Jag har förlorat talförmågan. Lyckligtvis inser hon att någonting är tokigt och kommer springande ut på gården där jag ligger.

Det tog vården hela tre dagar att ställa korrekt diagnos – hjärninfarkt. Jag hade fått en blodpropp i hjärnan, och det var tydligen inte särskilt vanligt att en frisk och hälsosam man i min ålder får sådana. Terorierna var många och från skalans hela längd, från migrän till hjärnhinneinflamation och kristallsjuka. Till slut lyckades man dock se en förändring i hjärnan via en CT-scanning och fastställa korrekt diagnos. Under ett utdraget äventyr på tre veckor med in och ut på sjukhus både på Åland och i fastlandet blev det totala saldot hjärninfarkter tre till antalet och en mycket tilltuffsad hjärna på köpet. Vid en blodpropp blir den påverkade delen av hjärnan syrelös och dör. I mitt fall var det det område som kallas för lillhjärnan på vänster sida som blev påverkat. I lillhjärnan finns just balans och motorik, som jag fått jobba mycket hårt med att återställa i efterhand. Lyckligtvis finns ingen funktion i lillhjärnan som inte kan läras in av andra delar av hjärnan, men det tar tid. Lång tid, om man måste både vara ihärdig och ha tålamod – något som vi taekwondoutövare får lära oss i träningen.

Synen och talförmågan var återställda innan ambulansen nådde sjukhuset. Jag förlorade lyckligtvis aldrig medvetandet eller medvetenheten om händelserna i min omgivning. Balansen och illamåendet tog hela tre helvetiska dagar av konstant spyende innan det började avta. Ännu tre månader senare har jag inte helt återställd balans, men jag klarar av att röra mig tillräckligt för att klara mig själv i det dagliga livet. Och jag kan träna! Muskelkontrollen på vänster sida av kroppen skadades ordentligt. Jag fick lära mig gå från början igen. Först med rullator och sedan med att gå med hjälp av ledstången längs sjukhusväggarna. Detta är ett sjukdomstillstånd där man inte kan vila sig i form. Eftersom nya delar av hjärnan måste lära sig det som tidigare fanns i den skadade delen är träning och upprepning enda medicinen. Detta är också något vi taekwondoutövare är vana med. Vi brukar prata om att det krävs minst 10.000 repetitioner för att en rörelse ska bli autonom. Men istället för att träna konkreta blockeringar och slag fick jag inledningsvis backa till att öva på att öppna och stänga handen, lyfta armen i olika riktningar samt göra olika former av handledsrotationer. Blockeringarna och slagen skulle komma tillbaka snart nog ändå.

Den största utmaningen har ändå varit den mentala utmattningen, den så kallade hjärntröttheten. Den första tiden på sjukhuset var jag alldeles för trött för artt ens orka läsa om det som inträffat mig. Även om läkarnas tester visade att jag inte hade några kognitiva störningar fanns det ingen ork att ta in mer information. Alla sinnesintryck var uttröttande, synintryck, ljud, dofter, beröring, ja allt. Ännu idag märker jag att större tillställningar med mycket sinnesintryck är otroligt tunga att hantera. Under dessa tre månader av rehabilitering har antal sömntimmar per dygn gått från 16 till det normala åtta. Dagar då jag utmanar mig själv mer än vanligt kräver ibland en tupplur vid middagstid, men vilken frisk person gillar inte det?

Jag har haft tur – jag är fortfarande vid liv. Vilken som helst av mina tre hjärninfarkter kunde ha krävt mitt liv. Läkarna säger också att jag har goda prognoser att bli helt återställd. Ju mer jag utmanar mig själv och orkar träna desto snabbare lär sig hjärnan. De medicinska experterna säger att de flesta med motsvarande grad  av skada, utan kognitiva störningar,  blir 90 procentigt återställda inom ett år. - Varför bara 90 procentigt? – Jo, för att de börjar fuska med träningen. Den sista 10 procenten kräver större ansträngning och det är vanligt att man låter den friska sidan av kroppen ta över alla uppgifter. Men jag har bestämt mig för att bli 110 procentigt återställd, dvs bättre än innan, och det ska jag göra på ett halvår. Den viktigaste egenskapen taekwondoträningen gett mig är kämparglöden.  Jag har stirrat en annan typ av död i ögat än den som de gamla Hwarang-krigarna gjorde, men med samma beslutsamhet har jag gått in i min fight. Och det har jag taekwondon att tacka för.

Taekwondon har varit ett oumbärligt verktyg på den här resan. 26 år av träning hade enligt läkarna gett ett bra utgångsläge för rehabiliteringen. Nervkontakten till musklerna var god och mycket biomekanik automatiserad. Det som saknades var att hjärnan åter lärde sig koppla in rätt muskler med rätt intensitet för respektive rörelse. Detta gällde hela vänstra sidans muskler, från foten till handen. Taekwondoteknik består av ett ganska avancerat muskelarbete där musklerna i hela kroppen samarbetar i ett komplext kedjearbete med att sätta massa i acceleration och därmed skapa kinetisk energi till en potentiell träff. Rörelsen börjar med en laddningsfas som sätter kroppen i en startposition varifrån accelerationsarbetet kan börja. Efter accelerationen når man teknikens slutposition där kroppen igen gör ett avancerat muskelarbete och stannar rörelsen under en retardationsstrecka på en millimeter. Det krävs år av ihärdig träning för att bemästra tekniken och tusentals repetitioner. Det som träningen gör är skapar en biomekanisk intelligens som till slut blir automatiserad och ryggmärgsbefäst. Syftet med automatiseringen är att rörelserna ska komma naturligt utan aktiv tanke vid en stressad situation, exempelvis en våldssituation. Men automatisering gör också rörelserna lättare att lära sig en andra gång eftersom kroppen vet hur den ska göra också utan hjärnan . För mig var tiden mellan att jag lämnade rullatorn tills att jag gick utan stöd två dygn. Det var vingligt, och jag drog det vänstra benet efter mig som en zombie, men jag gick utan stöd och det var för mig en stor seger. Det tog mig ytterligare två veckor tills jag tog mina första löpsteg, och cirka två månader tills jag kunde åstadkomma något som liknade en snurrande spark. Det finns ingen rörelse i det dagliga livet som inte liknas av en taekwondoteknik. Exempelvis att vrida på handtaget för att öppna en dörr, dricka ur en vattenflaska, eller ens äta med kniv och gaffel. Allt detta har jag fått lära mig pånytt och tack vare taekwondon har det gått förhållandevis snabbt.

 Grundteknikdrillar med par är bra metod för post-stroke-rehabilitering. Här tillsammans med Julia Johnsson.

Taekwondo har med åren blivit en integrerad del av mitt liv. Redan första kvällen jag slapp hem från sjukhuset var jag i träningssalen och drog träning för min klubb. Jag kommer ihåg hur mattorna på golvet utmanade min balans ordentligt och jag hade svårt att hållas på fötterna. Men de största framstegen jag gjort under rehabiliteringen har inte kommit genom att försiktigt prova mig fram utan genom att bestämma mig för att jag kan. Jag ville så snabbt som möjligt tillbaka till klubben, vännerna och träningen. Som stroke- patient ordineras man både fysioterapi och ergoterapi med tillhörande träningsprogram man förväntas utföra hemma. Rörelserna i programmen är basala och fungerar bra i början av rehabiliteringen, men ingenting kan ersätta alla arm- och handledsrörelser man hittar i taekwondons slag och blockeringar. Genast jag kunde lämnade jag det ordinerade träningsprogrammet och ersatte det med nötande av taekwondons grundteknik. Taekwondo blev snabbt en erkänd  rehabiliteringsmetod hos fysioterapeuterna i mitt fall tack vare de snabba framstegen jag gjorde. Första steget var att få kroppen i korrekta start- och stop-positioner, vilket faktist inte skiljer sig mycket från det standardiserade rehabprogrammet. Den stora utmaningen, vilken jag fortfarande kämpar hårt med idag, är det muskelarbete som krävs för accelerationen och retardationen i tekniken. Ännu har jag inte hittat det korrekta samspelet mellan musklerna. Men man kan definitivt säga att taekwondoteknik är en höre nivå av rehabträningsprogram för utveckling av muskelkontroll. Detta gäller säkert också vid andra sjukdomar där man förlorar neurologisk kontakt till musklerna.

Redan första kvällen hemma från sjukhuzset var jag i träningssalen. Här undervisar jag rörelsemängd vs kinetisk energi i rundsparkar nio veckor post-stroke.

Stormästare Richard Chun sade alltid att taekwondo inte är enbart en idrott eller en motionsform, inte heller enbart ett vertyg för självförsvar. Han sade att taekwondo är ”a way of life”, dvs ett sätt att leva. Min sjukdomsresa har fått mig att se en ny dimension av hans budskap. Många års träning gav mig bra förutsättningar att möta sjukdomsanfallet när det inträffade. Det gav mig också en bra utgångspunkt för snabb rehabilitering och återhämtning. Dessutom har träningen efter stroken gett mig stora framsteg i rehabiliteringen. Jag är helt övertygad om att jag har träningen att tacka för att  jag var så snabbt på benen igen. Men det viktigaste jag fått av taekwondon och stormästare Chuns visdomar är ändå krigarandan – att varje gång lika energiskt resa sig och kämpa vidare trots att hjärninfarkt efter hjärninfarkt vill knuffa ner en, samt att orka möta alla känslor av att kanske vara död imorgon. I mitt huvud har orden ”ger man upp så dör man” ekat varje dag. Dessa har jag lärt mig i taekwondon, och de har fått en ny betydelse för mig

Det finns alltid någonting att hämta ur alla händelser. Så även ur denna. Att få chansen att lära sig röra kroppen igen har definitivt gett mig djupare kunskap om människans rörelseapparat och musklernas samspel. Det har varit otroligt hälsosamt att gå tillbaka till grunderna och analysera varje rörelse och se hur rörelsen skapas. Och att få uppleva hur hjärnan lär sig och hur den arbetar med att skapa nya neurologiska kontakter. Hjärnan är en helt otrolig apparat. Ja hela människokroppen för den delen. Jag har redan korrigerat flera mekaniska fel jag tidigare hade i min grundteknik för att jag inte hade tänkt genom samspelet mellan musklerna tillräckligt noga. Och det finns så mycket kvar att lära sig. Ännu kan jag inte använda en nagelklippare med vänster hand, än mindre öppna en mjölktetra, eller sanvända ett tangentbord med båda händerna . Precision i fingerfärdigheten lär ska ta längre tid att återställa, men medicinen är den samma – upprepning, upprepning och åter upprepning. Precis som med vilken taekwindoteknik som helst.

Nu väntar jag på vad som heter post-stroke-depression som hör till den vanliga återhämtningsprocessen efter en stroke. Det är en biokemisk förändring i den hormonella balansen som bland annat påverkar seretoninnivån och följdaktligen humöret. Irritation, frustration och destruktiva tankar är vanliga konsekvenser av detta tillstånd. Lyckligtvis är taekwondoverksamheten fylld av positiva och härliga människor som dagligen bjuder på en positiv atmosfär med många skratt.  Är inte det den bästa medicinen mot depression? Så jag välkomnar den, närhelst den tänker dyka upp. Den här fienden har ingen chans mot taekwondo. Livet har fått en annan betydelse för mig nu. Det jag ansåg som viktigt för några månader sedan är inte alls viktigt längre. Livet är för kort för att slösas bort på onödiga småsaker som vi förstorar upp till fulla katastrofer. Varje timme ska användas visare, till någonting som ger livet betydelse. Taekwondo håller kroppen, psyket och själen i gott skick. Och det är där familjen och vännerna finns. Jag önskar att utövare alla insåg hur viktig varje träning är och hur viktig repetition är. Fuska aldrig med träningen. Den kan komma att vara viktigare än du tror en dag.

 

 

Nytt om taekwondons historia i Finland

Som taekwondoutövare i Finland är man van att höra att den finländska taekwondon startar med den koreanska mästaren Dae Jin Hwang som år 1979 anländer till Finland och grundar den första taekwondoklubben i Klaukkala 1980. Det finska taekwondoförbundet grundas snart därefter med mästare Hwang i spetsen och det blir början på en ny epok för den finska kampsporten som hittills bestått i huvudsak av lite karate, aikido och judo. Idag är taekwondo en av de största organiserade kampsporter i världen, och likaså i Finland. Taekwondon har gjort en otroligt intressant resa genom tiden och historien börjar faktist redan innan Hwang anländer till Finland.

Många känner den finska kampsportslegenden Auvo Niiniketo som grundare och Soke för Hokutoryu Jujutsu och grundare för kickboxingen i Finland. Det som kanske inte är lika känt är att Soke Niiniketo också spelar en central roll i taekwondons historia i Finland. Redan innan mästare Hwang kom till Finland tränades taekwondo av Niiniketo och hans kampsportsvänner.

Auvo Niiniketo föddes 1954. Han började träna boxing redan vid åtta års ålder och vann guld i finska junior-mästerskapet 1972 och silver i finska mästerskapet 1974. Vid sidan om boxningskarriären började Niiniketo träna karate och vann 1979 guld i finska mästerskapen. Niiniketo kom i kontakt med jujutsu under en boxningsresa i Sverige i början av 70-talet och han börjare träna jujutsu vid klubben Budokwai Stockholm.  År 1977 drar Niiniketo första grundkursen i jujutsu i Helsingfors och 1979 erhåller han sitt första svarta bälte i jujutsu. Han upprätthåller ett nära samarbete med  jujutsuklubben i Stockholm och åker regel varje helg över till Sverige för att träna.

Under sina vistelser i Stockholm tränar Niiniketo också taekwondo i en klubb som låg på Sveavägen. Träningstiderna passade så bra att han kunde träna jujutsu på morgnarna och eftermiddagarna och taekwondo mitt på dagen. I veckorna då Niiniketo bodde i Helsingfors tränade han förutom jujutsu också taekwondo med sina kampsportsvänner. Han brukade få låna svartvita videofilmer om taekwondo från den koreanska ambassaden i Helsingfors som han använde för att undersöka taekwondons sparktekniker.  En av Niiniketos nära vänner, Martti Kukkonen, som hade tränat taekwondo ungefär ett år under sin vistelse i Korea som övervakare av ett fartygsbygge, blev en av Niiniketos närmaste träningskamrater i taekwondo.

På sommaren 1979 fick Niiniketo ett samtal från en anställd på koreanska ambassaden vid namn Chung som ville att Niiniketo skulle träffa en taekwondomästare vid namn Hwang som skulle flytta till Finland för att starta upp en organiserad taekwondoverksamhet. Niiniketo tillsammans med Martti Kukkonen tog emot Hwang och ordnade med boende för honom I Helsingfors. Niiniketo hjälpte också till att ordna träningstider i Töölön Kisahalli ett par gånger i veckan och satte ihop en grupp intresserade utövare bestående av hans gamla vänner från karaten. Mästare Hwang kom då från Belgien dit han ursprungligen flyttade för att etablera taekwondon några månader tididigare.

En av Niiniketos nära vänner från karaten Timo Suhonen som fattade stort intresse för taekwondon grundade den första taekwondoklubben i Klaukkala tillsammans med mästare Hwang. Niiniketo och Suhonen hjälpte Hwang att etablera sig i Klaukkala med boende och träningsutrymme. Martti Kukkonen startar ungefär vid samma tidpunkt en taekwondoklubb på Döbelsgatan i Helsingfors. Finland hade därmed fått sina två första taekwondoklubbar med ledning av mästare Hwang.

År 1980 kommer en uppmaning från Korea att grunda ett taekwondoförbund i Finland, men kravet är att det måste ingå minst tre taekwondoklubbar i förbundet. Finland hade just då en klubb för lite. För att kringgå problemet grundades en tredje klubb endast som ”pappersprodukt” utan någon egentlig verksamhet. Nu kunde man gå vidare och starta upp det finska taekwondoförbundet Suomen Taekwondoliitto ry år 1981. Ordförande för det nya förbundet blev Bo Lorenz Löfgren som då också var ordförande för Helsingfors Atletklubb och god vän med Soke Niiniketo.

Niiniketo var väldigt aktiv hands-on med etablerandet av taekwondon i Finland, men hann fann inget intresse i de förtroendeuppdrag som skapades i de nya taekwondoklubbarnas styrelser eller i det nya taekwondoförbundet. Niiniketo, som då var 27 år gammal, var en ung och rastlös kampsportare och han ville hellre fokusera på träning än sitta på politiska poster. Han började dessutom känna av ett visst avstånd till taekwondon och dess asiatiska grenkultur.

Världsmästerskapet i taekwondo hölls 1979 i Stuttgart i Tyskland. Niiniketo blev tillfrågad att delta och representera Finland vilket han övervägde att göra men till slut ändå avböjde. På en kickboxing-tävling i Malmö hade Niiniketo sparkat Knock Out på sin motståndare, som var EM 3:a i taekwondo, vilket hade gjort mästare Hwang besviken. Detta ledde till meningsskiljaktigheter mellan Niiniketo och Hwang och de kom till slut att gå skilda vägar. Niiniketo var den typen av kampsportare som uppskattade hårda tag och realistisk kampmiljö där man fick använda sin styrka. Han började intressera sig allt mer för kickboxing som var en växande gren i europa. På den tiden präglades kickboxing av hårdnackade krigare med brutna näsben och den miljön tilltalade Niiniketo mer än den grenkultur som taekwondon stod för.

Det är längs den vägen Niiniketo kom att officiellt grunda kickboxingen i Finland år 1980. Han samlade också snabbt ihop det första finska landslaget bland sina kampsportsvänner för WAKO’s europamästerskap i London 1980. Kickboxing var en betydligt hårdade gren än taekwondo vilket tilltalade Niiniketo, och det är ett ett intressant faktum att många kickboxare från bla Danmark och Tyskland hade just taekwondobakgrund.

Den taekwondo vi tränar i Finland idag har onekligen en intressant historia som börjar med en ung vetgirig kampsportare och svartvita videofilmer på 70-talet. Det är en intressant berättelse. Soke Auvo Niiniketo har onekligen spelat en stor roll vid taekwondons etablering i Finland under 1979-1981, och genom Niiniketo har också taekwondon påverkat både kickboxingen och jujutsun i Finland. Träningen i taekwondo utvecklade och stärkte Niiniketos sparktekniker vilket gav honom kunskap han bar med sig till de andra grenarna i framtiden. Teknikomfånget i Niiniketos Hokutoryu JuJutsu består av slag och sparkar, kast, låsningar och strypningar, samt olika löstagningar och transportgrepp. Teknikerna som tränas i grenen har nån gång finslipats med hjälp av videofilmer om taekwondoteknik.

Taekwondons historia i Finland

Såhär skrev jag år 2015 i en artikel om taekwondons historia i Finland:


Taekwondon kommer till Finland

Taekwondo introducerades i Finland av den korenska mästaren Dae Jin Hwang år 1979, dvs redan sex år efter grundandet av WTF. Mästare Dae Jin Hwang föddes 1942, under den japanska ockupationen. I sina barndomsår var han väldigt aktiv inom idrott och spelade bla rugby, landhockey och volleyboll. På grund av oroligheterna mellan japanerna och koreanerna började mästare Hwang träna kampsport - det som då hette Kong Soo Do under stormästaren Chun Il Sup. Kong soo do är ett namn för den koreanska kampsporten som användes av åtminstone två av de fem första taekwondoskolorna - Chang Moo Kwan och Ji Do Kwan innan de bytte namn. Stormästare Chun Il Sup är grundare av en mycket framgångsrik Ji Do Kwan-klubb i Kusan år 1947. Hwang inledde sin tävlingskarriär vid 17 års ålder och redan som 21-åring blev han koreansk mästare i grenen. Hwang undervisade kampsport till de amerikanska soldaterna som fanns stationerade i Korea under perioden 1977-1978, och 1979 lämnar Hwang sitt hemland och flyttar till Finland. År 1980 grundar han Finlands första taekwondoklubb i Klaukkala, ca 30 km norr om Helsingfors - Klaukkalan Taekwondo ry. Intresset för taekwondo var stort och innan årets slut hade ytterligare två taekwondoklubbar grundats i Lahti och Herttoniemi.

Mästare Dae Jin Hwang

Finlands taekwondoförbund - Suomen Taekwondoliitto ry grundades 1980 med avsikt att öka intresset för taekwondo på nationell nivå samt utveckla talangfulla tävlande för internationella tävlingar. Förbundet blev officiellt medlem av WTF år 1982, och har sedan dess varit en mycket aktiv deltagare i internationella taekwondoevenemang. Samma år blev förbundet också medlem av ETU. Finlands taekwondoförbund blev godkänd värdorganisation för Taekwondo World Cup år 1987 som hölls i Helsingfors. Detta ökade intresset för taekwondo och 1990 fanns det 40 taekwondoklubbar i Finland. Sport-taekwondon har gjort mycket för taekwondons tillväxt. Efter Olympiska spelen i Sidney år 2000 hade antalet ökat till 70 och idag har vi kring 150 taekwondoklubbar i landet.

Mästare Hwang grundade också Finlands taekwondounion - Suomen Taekwondounioni ry, år 1987. Målsättningen med unionen skiljde sig från förbundets på så sätt att man skulle fokusera på de kulturella aspekterna i taekwondo, till skillnad från den tävlingsinriktning som förbundet hade. År 1994 grundade en annan koreansk mästare Dong Ku Chun (7.dan) en annan taekwondoorganisation - WTF Fin Tae Kwon Do. Chun ville ha en egen takorganisation för de taekwondoklubbar som följde hans inriktning. Han hade ingen internationell avsikt med sin verksamhet. Chun har idag ca 15 klubbar under sin organisation, de flesta i mellersta Finland. Chun flyttade år 1997 till USA och lämnade över ledarskapat för sin organisation till Hyun Chol Oh (6.dan).

Mästare Hyun Chol Oh och mästare Dong Ku Chun

 

Finlands taekwondoförbund arbetar idag med taekwondo som helhet, även om de mesta resurserna fortsättningsvis går till tävlingsverksamhet. Därför startade man år 2006 ett projekt att försöka sammanfoga all taekwondoverksamhet i landet under ett och samma tak. Suomen taekwondounioni och WTF Fin Tae Kwon Do gick genast med i förbundet samma år, och även ITF-taekwondoförbundet gick med år 2010. Sammanslagningen innebär att alla taekwondoutövare oavsett tillhörighet kan träna tillsammans i nationella event.

ITF taekwondo kom till Finland år 1982 med Frikret Guler (8.dan, då 4.dan) som grundade den första klubben i Tammerfors - Tampere Taekwon-do. Några redan etablerade WTF-klubbar konverterade därmed till ITF. ITF är dock fortsättningsvis mindre och har ungefär 1400 utövare i 23 klubbar medan WTF har 5000 utövare i 150 klubbar. International Taekwon-do Federation och World Taekwondo Federation har ännu inte lyckats hitta en fungerande samarbetsform, men i flera länder fungerar samarbete på förbundsnivå.

 

Så minns jag stormästare Richard Chun 9.dan

Bild: Undertecknad tillsammans med stormästare Chun i New York city oktober 2008

- Kim, hur ska man tänka kring den här tekniken? En av mina elever står i frontställning med armbågen utsträckt framför sin träningskompis och tittar frågande på mig. De håller för tillfället på med att undersöka armbågstekniker i stegsparring och frågan handlar om armbågsslaget tillämpat kan användas som nertagning. Nästan instinktivt svarar jag honom ”- Vad tänker du själv?”. Eleven har tränat med mig i åtta år och han ska ta sitt första svarta bälte nu på våren. Om 90 dagar närmare bestämt, så han är ingen nybörjare. Han testar sin teknik, funderar och kommer till slut fram till att det funkar. Jag gratulerar honom till hans upptäckt och berömmer hans uppfinningsrikedom innan jag går vidare för att hjälpa nästa elev. 

Min blick vandrar över träningssalen och fastnar för en sekund över den nya bilden på stormästare Chun som vi nyligen satt upp i salen för att hedra hans minne. Jag minns tillbaka på hur det var att träna med stormästaren och på alla våra intressanta diskussioner. Det slår mig hur mycket han har format mig och hur lika honom jag har blivit som lärare.  Stormästaren ville helst inte ge några raka svar på frågor. Han ville att man skulle tänka ut svaret själv, eller rättare sagt skapa sig sitt eget svar. Enligt honom var lärarens uppgift att guida eleven till ett eget svar hellre än att leverera något färdigt. Enligt stormästaren är en lärares ultimata uppgift att göra sig själv onödig. Detta är enda sättet för grenen att fortsätta spridas och utvecklas i framtiden. Jag ler inombords när jag inser att jag alldeles just svarade min egen elev så som stormästare Chun brukade svara mig, och jag tror att det skulle ha gjort honom glad. Det han ville var trots allt att vi, hans elever, skulle föra den gren han investerat så mycket av sitt liv i vidare till nästa generation. Kanske jag ändå vågar tro att jag har vad som krävs. Nån gång måste ju jag också bli vuxen.

Stormästare Chun lämnar onekligen ett stort hål efter sig. Det är ingen överdrift att säga att mitt liv hade sett totalt annorlunda ut om det inte korsat väg med stormästare Chuns. När jag tänker på hur osannolikt och slumpmässigt det hela gick till förstår jag hur tacksam jag ska vara. Universum ville mig verkligen något gott den dagen jag träffade honom för första gången. Det har varit en otrolig ära och ett obeskrivbart privilegium att vara personlig elev till en av världens främsta taekwondo-stormästare. I 17 år har jag fått ta del av en otrolig kunskapskälla med outtröttligt tålamod att fortsätta guida och lära ut. Trots att jag inte alltid har varit den enklaste eleven med alla mina frågor och behov av att förstå varför. Men någonstans har stormästaren ändå sett någon form av potential då han aldrig gett upp hoppet med mig. Han var ju en sådan person trots allt.

Stormästare Chun var en sympatisk man med stort hjärta som trodde på människans godhet. Jag minns så bra ett av våra samtal som handlade om huruvida man bör utesluta utövare från träningarna som beter sig ovärdigt eller våldsamt utanför verksamheten. Detta är nämligen förfarandet enligt många föreningars policydokument. Men stormästare Chun höll inte med om detta. Han menade att en människa som beter sig illa är vilsen och behöver än mer guidning av en kvalificerad lärare. Om man utesluter en sådan person från verksamheten har man inte längre någon chans att påverka honom och hjälpa honom få en bättre riktning på sitt liv. Stormästaren poängterade alltid att taekwondo är inte bara en idrottsgren, det är en traditionell kampkonst och ett sätt att leva, och enligt honom har taekwondon räddat många människor från destruktiva liv. Taekwondo handlar inte om att slåss utan om att bli en bättre människa och vår uppgift som lärare eller som träningskompis är att hjälpa andra att uppnå sin fulla potential. På samma sätt som andra hjälpt oss. Vi ska aldrig utesluta någon från taekwondon, den är öppen för alla.

Främst hans egna elever, men också andra taekwondoutövare världen över, har mycket att tacka stormästare Chun för. Även om man aldrig haft privilegiet att träffat honom personligen kan man inte blunda för den påverkan som stormästare Chun haft på taekwondon under sina levnadsår, bla vid grundandet av World Taekwondo Federation, och idag är taekwondon en av världens största organiserade kampsporter och en olympisk idrottsgren. Stormästare Chun såg med glädje hur taekwondon utvecklades som tävlingsgren men slutade ändå aldrig att lyfta taekwondons traditionella delar och han påminde ständigt om taekwondons bakgrund. Han betonade i varje samtal med mig hur viktigt det var att vi bevarar det traditionella. Taekwondo som idrott får aldrig komma att ersätta den traditionella taekwondon och taekwondon får aldrig bli ”bara” en sport. Tradition och modernisering är två delar som ska arbeta sida vid sida för att stärka varandra. Stormästaren sade att om man endast tränar den ena delen utan den andra så tränar man inte taekwondo.

En av stormästare Chuns stora passioner inom taekwondo var ju teknikmönstren. Han lyfte alltid deras betydelse för grenen och menade att utövare ska se teknikmönstren som taekwondons uppslagsverk. Han frågade mig alltid om vi i Finland tränar den gamla Palgwe-serien och blev lika besviken varje gång jag svarade nej. Han var noga med att lära mig dem och ville att jag skulle föra dem vidare till mina elever. Palgwe, Original Koryo och de gamla teknikmönstren från Moo Duk Kwan var särskilt viktiga för stormästaren att kunna ge i arv för framtiden. Det viktiga var inte att endast lära sig rörelsesekvenser utantill utan att verkligen förstå teknikmönstrens innebörd och på vilket sätt de stärker utövarens kunnande inom grenen. Som traditionalist var estetiken alltid viktig för stormästare Chun. Han sade att taekwondons teknikmönster ska vara vackra att titta på och jämförde ofta taekwondo med balett ur det avseendet. Ett teknimönster ska inte bara utföras med mekanisk millimeterprecision. Utövaren ska också visa utstrålning, självförtroende och korrekt attityd på samma sätt som man ska tackla utmaningar i livet.

Bild: Undertecknad tillsammans med stormästare Chun i New Jersey, oktober 2016

Det var på så sätt stormästaren fick mig att ta steget till att bli författare. På grund av mitt dåliga minne hade jag redan tidigt i min karriär satt ihop ett stödmaterial för min egen träning som bestod av mediokra fotografier och bildtexter för graderingskraven i taekwondo. Mest bara för att jag själv skulle minnas dem. Jag visade stormästaren materialet vid en av våra träffar och han tyckte att jag skulle trycka upp det och dela med mig till mina elever, vilket jag också gjorde. Det var viktigt för stormästaren att man delade med sig av sin kunskap. Han har rätt i sitt påstående att ju mer man ger till andra desto mer får man själv tillbaka, och stormästaren var en oerhört generös man. Under hans guidning kom mitt tidiga träningsmaterial att utvecklas och senare bli fyra separata böcker varav den första handlade om teknikmönster och innehöll bla Palgwe-serien. År 2016 påbörjade jag tillsammans med stormästaren ett nytt projekt som handlade om att dokumentera teknikmönstren Balsek, Osipsabo, Chinto och Chulki Shodan. Tillsammans med teknikmönstrens historia och filosofi, guidlines för teknikmönsterträning och instruktion i respektive teknikmönster med tolkning och tillämpning skulle detta resultera i fyra separata böcker för avacerade taekwondoutövare. Stormästaren hann endast se det färdiga resultatet för Balsek och ett ofärdigt förslag till Osipsabo innan han gick bort i november 2017. Men han lämnade mig förtroendet att färdigställa detta verk och sprida teknikmönstren vidare till andra entusiaster så som han lärde ut dem till mig. Det kommer jag att göra utav respekt för min lärare. Jag förstår bättre nu varför han var så ivrig att lära ut dem till mig.

Stormästare Chun hade många roller i mitt liv. Han var en lärare ut i fingerspetsarna och en livsguide. Eftersom taekwondo i hans ögon handlade om att skapa sig ett framgångsrikt och lyckligt liv hade han en stor roll också för mitt civila liv. Han tjatade alltid på mig och min sambo att vi borde gifta oss och han gladdes åt oss när vår dotter kom till världen. Han frågade mig alltid hur det går med hennes taekwondoträning och betonade hur viktiga barnen är. ”– Det är dem man ska satsa på. De är vår framtid”, brukade han säga. Han frågade också varje gång vi träffades om jag startat upp någon barngrupp i min klubb. För honom fanns inga viktigare utövare än barnen och med tanke på hur otrygg världen är idag kan taekwondon spela en viktig roll i att stärka barnen och ge dem verktyg för att klara sig bra i livet. Jag håller fullständigt med. Stormästaren fick mig att förstå vad det betyder att träna taekwondo som ett sätt att leva (way of life), och vad ordet "do" står för i taekwondo, och det är kanske den viktigaste lärdomen han gett mig.

Jag tittar åter på mina elever som står och tränar på armbågsslaget. Det slår mig hur duktiga de är och hur fina människor de är. Jag vet att stormästare Chun med stolthet skulle knyta det svarta bältet runt deras midjor, och det gör mig stolt att se det framför mig. Samtidigt är det synd att han inte kommer att kunna göra det. Planen var ursprungligen att han skulle ha gjort det, precis som han gjort för alla mina elever vid tillfället för det första svarta bältet. Detta kommer att bli den första dan-graderingen utan stormästare Chuns feedback. Det är dags för mig att bli vuxen. En stormästare har gått ur tiden men taekwondon kommer snart att berikas med två nya och starka svartbältare som kommer att berika grenen och påverka många människors liv. Detta är inte min förtjänst, utan deras egen. En annan viktig insikt som stormästaren fått mig att förstå är nämligen det att ingen människa kan lära någon annan någonting. Alla måste lära sig själv. En lärare kan bara hjälpa till på vägen. Jag är glad att jag fått vara med på vägen för så många fina människor. För stormästaren och för mina elever och för min dotter. Jag ska förvalta den kunskap jag erhållit  tack vare stormästare Chun väl och jag ska försöka att bli en lika god förebild och livscoach som han.

Som stormästare Chun alltid sade ”I wish you all the best”

Kim Gylling 5.dan
Personlig elev till Stormästare Richard Chun under 2000-2017