Energitjuven

De flesta har säkert nångång känt hur det är att gå från ett samtal helt toma på energi. Kanske tom med en känsla att av man är dålig, otillräcklig, värdelös? Så kan det gå ibland. Ofta kanske oavsiktligt från nåndera part. Det bara blev så. Ingen menade egentligen att någon skulle bli ledsen. Men det blev så ändå. Människan är en komplicerad entitet. Det är inte alltid som det går som man planerar. Särskilt inte samtal som väcker starka känslor. Vi har olika sätt att reagera, olika höga trösklar och olika temperamentsfulla känslor. Och vi är olika kapabla att vara snälla versus elaka, olika tendens att vara själviska och olika förmåga till empati. Vi har olika stark drift att vara den ”vinnande” parten och vi har olika intresse i att lösa situationer demokratiskt genom exempelvis kompromisser. Slutligen har vi också olika förmåga att tänka rationellt framom att låta oss styras av reptilreflexer. Samtidigt som detta gör människan så oerhört intressant som studieobjekt, gör det oss oerhört komplicerade och problematiska. Inte minst för oss som är beroende av andra människor.

Som sagt – ibland går samtal på sniskan utan avsikt därför att människan reagerar som hon gör utifrån sina egenskaper, förmågor, drifter och intressen. Ibland är det två människor vars egenskaper inte synkar med varandra, ibland är det samtalsämnet som är för starkt känslomässigt laddat och ibland kan det vara externa stressfaktorer som påverkar någåndera eller båda parter i samtalet. Då skapades situationen ”i misstag” så att säga. Stora människor kan då se det faktumet, förlåta och gå vidare. Förståelsen för varandra ökar och sen behöver ”misstaget” inte ske igen.

Sen har vi de samtalen som med samma människor alltid lämnar samma bittra eftersmak. Att alltid känna sig tom till mods eller dålig och värdelös när man lämnar ett samtal med samma människa är att dräneras på energi. Jag kallar dem energitjuvar. Energitjuvar kan också vara nånting helt annat, olyckliga människor som ständigt klagar och är bittra, och aldrig bidrar till skratt eller lyckliga känslor. Man är också tom efter långa samtal med sådana, men man känner sig inte dålig eller värdelös på samma sätt. De energitjuvar jag pratar om idag är de som angriper dig, ditt psyke, självbild och sakta men säkert bryter ner dig och din inre styrka. Det sker sällan genom enskilda och intensiva samtal. Det sker ofta genom långvarigt användande av härskartekniker. Dagliga små signaler på att man inte duger eller räcker till, som är så små att det medvetna inte kan registrera dem samtidigt som det undermedvetna suger i sig för full kraft. Kritiska åsikter om beteende och metoder. Det man gör görs ofta på fel sätt. 

Vi människor har en försvarsmekanism som heter samvete. Den förhindrar oss att utföra destruktiva handlingar mot de vi tycker om. Exempelvis misshandel. Här vill jag poängtera att det i det här avseendet inte är någon skillnad mellan fysisk och psykisk misshandel. Samvetet förhindrar oss att göra det. Så när misshandel sker har förövaren (energitjuven) först kopplat bort sitt samvete , och kan på så sätt legalisera sitt beteende. Ett sätt är att skylla på den andra. Vi hittar på anledningar som ger oss rätten att agera destruktivt. - Hon förtjänade ju det. Det var ju hon som började. Det är ju hon med sitt beteende som gör mig arg. Det är ju hon som har gjort mig illa. Men faktum är att vi i 99,9% av fallen har fel. Man ska och får aldrig legalisera ett illa beteende. Fundera lite på The Wiccan Law of Return.

Bide the Wiccan Law ye must,
In perfect love and perfect trust,
Eight words the Wiccan Rede fulfill,
An ye harm none, do what ye will.

What ye send forth comes back to thee,
So ever mind the law of three,
Follow this with mind and heart,
Merry ye meet, and merry ye part.

Ta det inte för religiöst betingat, men fundera på när detta inte har varit sant i ditt liv. Det har aldrig skett att jag slängt en snöboll i någon, och inte fått en snöboll tillbaka i huvudet. Det har aldrig skett att hat inte fött mera hat. Det har aldrig skett att aggression inte fött mera aggression. Både vad gäller fysisk och psykisk misshandel. När människan blir utsatt för hat och aggression vill hon ju hämnas. Hon förlorar makt och kontroll vilket hon vill återta - genom hämnd.

Vi skulle ju aldrig skada dem vi älskar, eller hur? Men hur många kvinnor blir inte fysiskt misshandlade varje dag i Finland? – Polisen säger var femte! Och hur många blir inte psykiskt misshandlade av sina nära och kära. Allt för att vi legaliserar vårt beteende, och projicerar en bild på den andra som ger oss rätten att utföra vår handling. En man älskar sin kvinna, också han som slår henne. I det ögonblicket handen accelererar mot henne har han legaliserat, avhumaniserat, objektifierat, henne. Hon förtjänar det! Den bild vi projicerar på andra skapar vi ju själva i vårt huvud. Därför kan den aldrig vara sann. Det är ju jag som skapat den i mitt huvud. Vad ger mig rätten att skapa sanningar om andra? Jag är inte universiell uberdomare! Inte ens över min egen fru.

Men varför gör man så? Man kan gruva sig sinnessjuk på att försöka förstå varför de som älskar en vill såra, göra en ledsen eller misshandla en. Och hur en person som gör dessa saker sedan kan påstå att de älskar en. Det är inte logiskt eller hur? Så kanske vi gör oss själva en stor björntjänst att försöka resonera logiskt kring ett fenomen som inte är logiskt, och som inte enkelt kommer att låta sig förklaras genom logiskt resonemang. Det vi pratar om är nämligen en autonom reflex som sitter i vår allra primitivaste del av hjärnan – reptilhjärnan (återkommer :)).

Återbetalning

Alla börjar sin karriär som nybörjare. Man kommer till sin första träning i vanliga gymnastikkläder och en vattenflaska. I salen blir man förhoppningsvis väl mött av glada instruktörer som hälsar en välkommen och förklarar reglerna under träningen. Träningen sker i klubbens egen lokal. På golvet finns pusselmattor och som redskap använder vi mittzar att slå och sparka på. Kanske det också finns skyddsutrustning man får låna om man inte har egen. Vi tränar alltid tillsammans i par eller i grupp. Vi hjälper varandra genom att fungera som bra sparringpartners och trevliga träningskompisar.  Stämningen ska vara öppen och kamratlig. Instruktörerna finns där som guide och som hjälp när man behöver feedback och stöd. Det är inte omöjligt, men oerhört svårt att bli en bra kampsportare utan dessa ”stödresurser”. 

Efter några år har jag gjort hundratals träningar och 10.000 repetitioner av de flesta tekniker. Jag börjar bli ganska duktig. Mattorna och mittzarna i salen är lite slitna, också pga den hårda träning jag utsatt den för. Salen är alltid varm och utrutningen och instruktörerna och träningskompisarna finns alltid där, även de gånger jag bestämmer mig för att inte åka. Man orkar ju inte varje gång. Som utövare kan jag ju själv bestämma när och om jag åker. Jag betalar ju medlemsavgift till klubben. Jag betalar ju för hyran. Eller hur? :)

Efter några år till har jag gjort 100.000 repetitioner och börjar bli expert på grenen. Mattorna och mittzarna är utbytta sedan några år tillbaka. Många träningskompisar har kommit och gått under åren. Endast ett litet fåtal är kvar av de som började samtidigt som mig, men vi börjar bli ett sammansvetsat team och vi tränar mycket tillsammans. Instruktörerna är också fortfarande kvar. De kommer ihärdigt till träningen varje gång för att hjälpa mig att bli bättre. Och jag har blivit bättre. Jag är riktigt duktig nu, och jag börjar känna att det är dags för mig att börja utveckla mig själv som utövare. Mina instruktörer säger att jag ska börja stå på egna ben. Jag är mogen.

Du har tränat hårt, offrat mycket, kämpat mot motgångar och slagits med hinder. Och idag är du en mästare inom grenen. Din teknik är skarp, dina rörelser autonoma, din kämparglöd stark och din kropp i gott skick. Det är bra, för idag kommer räkningen. Det är idag du måste inse att du är återbetalningsskyldig. Det privilegium du åtnjutit under alla år – uppvärmd sal, pusselmattor, mittzar, träningskompisar, instruktörer som utan ersättning stöttat dig har genererat en skuld gentemot grenen. En skuld som vill bli återbetald. Du är idag den mästare du är tack vare den stora insats och den hårda träning du haft disciplin nog att göra. Det ska du vara stolt över. Det är endast ett fåtal utövare som har disciplin nog att avancera till din nivå. Men du skulle aldrig ha klarat det utan det stöd som grenen givit dig under alla år. Utan den skulle du ha stått ensam i dina föräldrars garage och vispat i luften enligt bästa förmåga. För din egen insats är du  skyldig digsjälv att leva ett rikt och lyckligt fortsatt liv, och för grenens insats är du skyldig att ge tillbaka med samma engagemang som grenen givit dig. 

Detta är ett ansvar alla utövare har. När man avancerat till en viss nivå, beroende på hur stor den lokala klubben är, hör det till att man börjar ta ett allt större ansvar för träningsverksamheten och för andra utövares framgång. Någon har hjälp dig och tränat dig så att du blivit den kampsportare du är. Nu är det din tur att träna någon och hjälpa någon så att denne kan bli den bästa kampsportare den har förutsättningar att bli. Helt enligt - Om jag tränar dig tränar du min dottrer. Vi börjar kanske vår karriär av egoistiska skäl, men vi bär ett solidariskt ansvar gentemot grenen. Inte olikt vår egen nationalekonomi. I medeltal tar det ungefär till 40 års ålder innan en finländare har återbetalt sin skatteskuld till riket. Först därefter börjar riket gå på vinst med dig och kan börja lyfta avkastning på sin investering i din utbildning, hälsovård etc. Du är skyldig riket en massa pengar och den skulden ska naturligtvis återbetalas.

På samma sätt ska taekwondo gå i arv från generation till generation. Utövare får inte glömma att med privilegiet att träna världens bästa kampsportsgren kommer en prislapp. Inte endast den för hyran och förnyelse av utrustning, utan den för energin, engagemanget och kärleken som du fått under träningen. Det har alltid funnits någon där för att hjälpa dig. Även de gånger när du själv stannat hemma. Även när du tittat ut genom fönstret och sett att det regnar och bestämt dig för att inte åka till kvällens träning är det en stackars sate till instruktör som åbäkat sig till salen för att få hjälpa dig. Den tiden är nu förbi – nu är det Du som är instruktören som ska ut i regn och hagel för att få hjälpa andra utveckas... och är du inte där ännu vet att du är där förr eller senare :) Grenen är inte här för enbart dig!

Återbetalning

Alla börjar sin karriär som nybörjare. Man kommer till sin första träning i vanliga gymnastikkläder och en vattenflaska. I salen blir man förhoppningsvis väl mött av glada instruktörer som hälsar en välkommen och förklarar reglerna under träningen. Träningen sker i klubbens egen lokal. På golvet finns pusselmattor och som redskap använder vi mittzar att slå och sparka på. Kanske det också finns skyddsutrustning man får låna om man inte har egen. Vi tränar alltid tillsammans i par eller grupp. Vi hjälper varandra genom att fungera som bra sparringpartners och trevliga träningskompisar.  Stämningen ska vara öppen och kamratlig. Instruktörerna finns där som guide och som hjälp när man behöver feedback och stöd. Det är inte omöjligt, men oerhört svårt att bli en bra kampsportare utan dessa ”stödresurser”.

Efter några år har jag gjort hundratals träningar och 10.000 repetitioner av de flesta tekniker. Jag börjar bli ganska duktig. Mattorna och mittzarna i salen är lite slitna, också pga den hårda träning jag utsatt den för. Salen är alltid varm och utrutningen och instruktörerna och träningskompisarna finns alltid där, även de gånger jag bestämmer mig för att inte åka. Man orkar ju inte varje gång. Som utövare kan jag ju själv bestämma när och om jag åker. Jag betalar ju medlemsavgift till klubben. Jag betalar ju för hyran. Eller hur? :)

Efter några år till har jag gjort 100.000 repetitioner och börjar bli expert på grenen. Mattorna och mittzarna är utbytta sedan några år tillbaka. Många träningskompisar har kommit och gått under åren. Endast ett litet fåtal är kvar av de som började samtidigt som mig, men vi börjar bli ett sammansvetsat team och vi tränar mycket tillsammans. Instruktörerna är också fortfarande kvar. De kommer ihärdigt till träningen varje gång för att hjälpa mig att bli bättre. Och jag har blivit bättre. Jag är riktigt duktig nu, och jag börjar känna att det är dags för mig att börja utveckla mig själv som utövare. Mina instruktörer säger att jag ska börja stå på egna ben. Jag är mogen.

Du har tränat hårt, offrat mycket, kämpat mot motgångar och slagits med hinder. Och idag är du en mästare inom grenen. Din teknik är skarp, dina rörelser autonoma, din kämparglöd stark och din kropp i gott skick. Det är bra, för idag kommer räkningen. Det är idag du måste inse att du är återbetalningsskyldig. Det privilegium du åtnjutit under alla år – uppvärmd sal, pusselmattor, mittzar, träningskompisar, instruktörer som utan ersättning stöttat dig har genererat en skuld gentemot grenen. En skuld som vill bli återbetald. Du är idag den mästare du är tack vare den stora insats och den hårda träning du haft disciplin nog att göra. Det ska du vara stolt över. Det är endast ett fåtal utövare som har disciplin nog att avancera till din nivå. Men du skulle aldrig ha klarat det utan det stöd som grenen givit dig under alla år. Utan den skulle du ha stått ensam i dina föräldrars garage och vispat i luften enligt bästa förmåga. För din egen insats är du  skyldig digsjälv att leva ett rikt och lyckligt fortsatt liv, och för grenens insats är du skyldig att ge tillbaka med samma engagemang som grenen givit dig.

Detta är ett ansvar alla utövare har. När man avancerat till en viss nivå, beroende på hur stor den lokala klubben är, hör det till att man börjar ta ett allt större ansvar för träningsverksamheten och för andra utövares framgång. Någon har hjälp dig och tränat dig så att du blivit den kampsportare du är. Nu är det din tur att träna någon och hjälpa någon så att denne kan bli den bästa kampsportare den har förutsättningar att bli. Helt enligt - Om jag tränar dig tränar du min dottrer. Vi börjar kanske vår karriär av egoistiska skäl, men vi bär ett solidariskt ansvar gentemot grenen. Inte olikt vår egen nationalekonomi. I medeltal tar det ungefär till 40 års ålder innan en finländare har återbetalt sin skatteskuld till riket. Först därefter börjar riket gå på vinst med dig och kan börja lyfta avkastning på sin investering i din utbildning, hälsovård etc. Du är skyldig riket en massa pengar och den skulden ska naturligtvis återbetalas.

På samma sätt ska taekwondo gå i arv från generation till generation. Utövare får inte glömma att med privilegiet att träna världens bästa kampsportsgren kommer en prislapp. Inte endast den för hyran och förnyelse av utrustning, utan den för energin, engagemanget och kärleken som du fått under träningen. Det har alltid funnits någon där för att hjälpa dig. Även de gånger när du själv stannat hemma. Även när du tittat ut genom fönstret och sett att det regnar och bestämt dig för att inte åka till kvällens träning är det en stackars sate till instruktör som åbäkat sig till salen för att få hjälpa dig. Den tiden är nu förbi – nu är det Du som är instruktören som ska ut i regn och hagel för att få hjälpa andra utveckas...

Klassamhället

”Vi är på väg mot ett allt större klassamhälle – skillnaderna mellan fattiga och rika blir allt större”. Ungefär så läser jag i en artikel på nätet, och i många andra artiklar med samma andemening. Jag kan inte låta bli att översätta detta till idrott och välmående. – Där om någonstans börjar vi ha ett riktigt ”klassamhälle” med allt större skillnader mellan människor i dålig kondition och människor i god kondition. Samtidigt som man på nationell nivå börjar oroa sig för medborgarnas sjunkande hälsa och kondition har gym och träning aldrig varit så populärt. Och skillnaderna mellan aktiva och passiva blir allt större...

Så... om vi läser vidare i artikeln kan vi urskilja en argumentation för att jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika, och detta skulle ske enligt hederlig Robin Hood-metod med att ta från de rika och ge åt de fattiga. Denna tanke är intressant i sig och jag har alltid frågat mig varför de rika inte kan lämnas i fred och vi istället skulle fokusera på att höja de fattigas standard. Alltså helt utan att stjäla från de rika. Jag är själv arbetarklass och allt annat än rik, men har svårt för avundsjuka och kan inte se hur man kan tycka det är okej att ta från dem som gjort det bra för sig. Det är ju stöld! Och hur blir det när gäller kondition och fysiskt välmående? – Ska vi ta kondition från dem som lever hälsosamt och ge till dem som lever ohälsosamt? Ni hör ju hur befängt det låter...

Kalle går på gymmet varje dag, och äter sin brockoli och sina morötter varje dag. Olle ligger på soffan och käkar fryspizza och stirrar på Idol. Där är det skönt. Att springa på gymmet är ju för fjantar! Efter några år syns förstås en betydande skillnad i kondition mellan de två. När det går upp för Olle att Kalle har det bättre ställt blir han förbannad – det är väl självklart att han ska ha rätt att få halva Kalles syreupptagningsförmåga och hälften av Kalles sarkomener. Vi lever ju i ett jämntställt samhälle. Den absolut katastrofala verkligheten vore ju den att Kalle mår gott och länge för att han tagit hand om sin kropp medan Olle får sin första infarkt vid 50. Alla har vi väl rätt att leva lika gott och länge...?

Så varför är det så jättefel att tänka att de som arbetar hårt kan belönas? Och få behålla det de förtjänat utan att det bildas avundsjuka och tankar på att stjäla? Vi bor i ett land där det finns fantastiska möjligheter. Utbildning är gratis! Varför utbildar du dig inte om du vill ha ett bättre jobb? Att gå ut på promenad är gratis! Varför är du inte ute och andras frisk luft om du vill komma i form?

Vår framgång vilar alltid enbart, enbart och endast enbart i våra egna händer. Det gäller för såväl vår hälsa som vår ekonomi. Men vi är fantastiskt bra på att hitta på ursäkter. Jag satt alldels nyligen i bussen och hörde ett samtal mellan två unga människor som nyligen kommit ut på arbetsmarknaden. Den ena sade ”Ja alltså jag kommer aldrig att ha ett jobb där jag måste börja innan kl.10 på morgonen. Det bara funkar inte för mig. Jag mår dåligt av att stiga upp så tidigt.” Alltså grrr!  - Jo, om människan gör en konsekvensanalys över vad ett sådant leverne innebär och sedan lever med detta utan att gnälla. Men människor gör sådana beslut, får otrevliga konsekvenser, och skyller sedan ifrån sig. – Det är DÅ som klassamhället skapas. Och det är helt förkastligt att då vrida sig mot dem som tagit sitt ansvar.

Ärligt - Jag har aldrig träffat någon människa som inte skulle kunna vara en svartbältare i taekwondo om den bara hade viljan, ansträngde sig och hade lite disciplin, men oj vad många ursäkter jag hört under åren. Jag måste nog sluta träna för... Taekwondo funkar inte för mig för att.... Blaa blaa blaa... 

Alltså, studier funkar inte för mig för att...
Nej, men i den skolan var det bara dåliga lärare...
Alltså jag tänker inte inte gå på deras kurser...
Int får jag ändå det där arbetet, så det löns inte att söka...
Jag har så tungt att...
Jag har så ont i...
Etc etc etc...

Jag tänker tillbaka på den finska damen i kön framför mig som trots sin övervikt, svårt att röra sig, och helt uppenbart sönderrökta röst beställer Punanen Nortti och Kossupullo... Undras om hon sitter hemma i soffan och är bitter på de rika?

Så vad ska man göra? Ja på samhällelig nivå måste man ju få människor att vakna upp och aktivt vilja ta ansvar för sin framgång. Och på individnivå måste man helt enkelt bara bestämma sig, göra upp ett mål, och sedan okuvligt arbeta för att uppnå det målet. Det finns ju där, rakt framför dig, TAKE IT! Men avundas inte dem som lyckas! De har förtjänat det, och vi ska vara glada för deras framgång. Och lyckades inte du var det bara du själv som inte gjorde tillräckligt!

Den allra enklaste algoritmen i ditt liv är :

WHAT IS YOUR GOAL?  = WHAT ARE YOU PREPARED TO DO?

Dagens fråga

Ett påstående:

- Hur ska jag lära mig en frontspark? – Jo, genom att träna...

- Hur ska jag lära mig ett höftkast? – Jo, genom att träna...

- Hur ska jag få starkare ben? – Jo, genom att träna...

- Hur ska jag få stabilare bål? – Jo, genom att träna...

Logiskt eller hur? Fattar ju vem som helst :)

MEN:

- Hur ska jag lära mig tålamod? .... Vågar man gissa på: - Jo, genom att träna... ? :)

- Hur ska jag lära mig envishet? .... Kan det månne vara: - Jo, genom att träna... ? :)

Vad lär jag mig då om jag alltid flyr från det som är tråkigt, tungt, motbjudande? 

– Ja, definitivt inte tålamod, envishet eller mental uthållighet... dvs de komponenter som bygger Fighting Spirit!

Du som kampsportsintresserad fråga dig själv - vill du bli en Fighter eller är du bara en wannabe?

The Rules of the Game

Under min studietid på andra stadiet var jag likt mina studiekompisar på sommarpraktik ett par perioder. Jag fick praktikplats på ett stort företag, och de hade många sommarvikarier. På min avdelning var vi två. Den andra sommarvikarien var mycket social och hade lätt för att skapa kontakter och nya bekantskaper. Han blev naturligtvis snabbt en favorit bland cheferna och fick därmed en massa personliga fördelar. Fördelar som jag aldrig fick. Jag var själv nämligen ganska försiktig och blyg och kom därför inte att stå i chefernas strålkastarljus på samma sätt som min sommarkollega. Min styrka var istället en högre yrkesskicklighet, och jag var både noggrannare och snabbare på de sysslor vi var anställda för. Därför kunde jag inte inte förstå varför min sommarkollega var den som hela tiden blev favoriserad. Jag drog ju in mera pengar till företaget. Jag tyckte jag borde ha blivit belönad för min arbetsinsats. Jag tyckte det hela var orättvist. 

Men det var inte orättvist. Ingalunda! Inte det minsta! Inte ens i närheten! Ja förstod det inte då, men det förstår jag idag. Jag försökte vinna i ett spel där jag inte spelade enligt de givna reglerna. Och jag hade inte ens bemödat mig att analysera reglerna och fundera på varför spelet inte gick till min fördel. Jag ville så gärna att reglerna skulle vara de jag ville att de skulle vara att jag blev blind för själva spelet. Jag tyckte det var orättvist och jag ansåg att jag borde ha blivit belönad för mitt hårda arbete – men sådana var inte reglerna, oavsett hur hårt jag ville att det skulle vara så. Jag var bara en sommarpojke, och då är man inte den som bestämmer reglerna på ett stort företag. Oavsett hur orättvist det än må kännas kan man inte vinna ett spel vars regler man inte följer, eller ännu värre inte ens känner till. En som spelar enligt pokerregler kan omöjligen vinna i en chackturnering, lika lite som en som spelar med kickboxingregler kan vinna i en brottningsturnering.

Vill man vinna i ett spel måste man först identifiera spelets regler – det jag idag kallar för ”the Rules of the Game”. Och dessa regler är inte samma i alla situationer, i alla scenarion, på alla arbetsplatser, i alla länder, med alla människor eller i alla kulturer. De ändras hela tiden utmed att variabler byts ut eller förändras. Därför är det så viktigt att man gör analysen till en ständigt pågående process. Om jag som sommarvikarie ville komma åt de fördelar som fanns att få som chefernas favorit så var det inte genom hög produktivitet. Det stod mig ganska klart. Men istället för att sura över att detta var den bittra verkligeten borde jag ha insett och anammat att chefernas gunst fanns att vinna genom social kontakt och nätverkande. Må hända utanför min expertis, men det man inte kan får man helt enkelt lov att lära sig om man vill nå sina mål! Det skulle ta mig många år innan jag kom detta till insikt. Alldeles för sent för att göra nåt åt min situation på den arbetsplatsen.

Det var min morfar som lärde mig chackspelets ädla konst, även om jag aldrig kom att bli någon större expert. Jag var då sex år gammal. Morfar sade alltid: -Du måste veta vem du spelar mot. Du måste förstå hur din motståndare tänker så att du kan förutspå hans ageranden. Även i chack spelar man offensivt eller defensivt, och spelarnas personlighet, temperament, värderingar etc spelar roll i spelet. För det är just detta allt handlar om – att kunna förutse hur spelet kommer att gå, hur händelserna kommer att falla, och hur jag kan påverka spelets gång till min fördel. Jag måste känna till alla variabler och styrande faktorer. I strid kan det betyda väder, solens position, terräng och naturligtvis fiendens styrkor och svagheter. Lika viktigt är det förstås också att känna till sina egna styrkor och svagheter. Sun Tzu skriver ju i verket The Art of War följande:

“If you know your enemy and yourself you will not be imperiled in a hundred battles.
If you know yourself but not the enemy for every victory gained you will also suffer a defeat.
If you know neither the enemy nor yourself you will succumb in every battle.”

Varje människa måste vara beredd att ta ett hundraprocentigt ansvar för sin egen framgång i livet. Ingen kommer att spontant komma fram till dig på stan och fråga om du vill ha några extra miljoner! Du måste jobba för det, och jobba räcker inte! - Det är just det jag försökt att förklara. Att jobba hårt innebär inte alltid att du får någon framgång – du måste jobba rätt, enligt rätt regler. – Enligt det spel som spelas just nu, med dessa variabler, med dessa spelare. Det duger inte att klaga, gnälla och skylla ifrån sig för att du inte når dina mål. Ansvaret är fullständigt ditt, och enbart ditt! Jag är så förbryllad över människor som hotar sina chefer men ändå blir förundrade över att de inte får löneförhöjning. Likaså förbryllas jag över människor som förundras över sina dåliga vitsord i kurser där man betett sig illa och kallat läraren för könsord. Hur ser man inte hur det egna agerandet påverkat resultatet av spelet? Hur förstår man inte dessa självklara regler? – Därför att man skyller ifrån sig! Chefen är ju narcissist, och läraren är en idiot! .... eller?

Så, om vi är ärliga:
- Varför fick du inte fullt vitsord i senaste kurs?
- Varför har du inte gått upp/ner de kilona du ville?
- Varför har du inte uppnått svart bälte?

Är det läraren som är en idiot? Svarar inte din kropp på träning? Har du gjort alla repetitioner?

Så nästa gång du har ett mål, vad som helst – analysera spelets variabler, läs reglerna och se sedan till att du kan spela enligt reglerna bättre än din/dina motståndare. Precis det som vi tränar på i min klubb varje dag. – Vill du vinna i ringen, se till att du är jävligt bra på de tekniker som ger mest poäng! – Vill du vinna på gatan, inse att du behöver träna bredare än bara matchteknik! – Vill du ofta låna bilen, förstå att det ökar dina chanser om du inte alltid lämnar tillbaka den med tom tank! – Vill du bli populär bland cheferna, tänk på hur ditt beteende påverkar relationen! – Vill du uppnå svart bälte, acceptera det faktum att det enda sättet är genom hård träning!

1. Vad vill du uppnå?
2. Vilka är hindren för att du ska uppnå det?
3. Vilka resurser/verktyg står till ditt förfogande?
4. Hur ska du komma runt hindren med de verktyg som står till förfogande?
    (att inte komma runt dem är inte ett alternativ)
5. GO!