Experternas lillfinger

  Föreställ er en av tidernas största boxningsstjärnor värma upp inför en viktig tävling. Kanske den viktigaste någonsin. Uppvärmningen börjar ordentligt tidigt innan han ska upp i ringen. De första skuggboxningsrundorna kör han i gymmet innan han ens anländer till tävlingslokalen. Han har på sig en lös och bekväm overall. En favorit som varit med i många år, både sliten och smutsig, men på nåt sätt hänger den kvar. Kanske för att den för tur med sig :) I gymmet är det tyst och tomt. Han är den enda på plats. Han försöker samla mental fokus inför kvällens sammandrabbning. Han dansar runt i ringen, jabbar lite slött och försöker sätta sig i det rätta psykologiska tillståndet. Kroppen rör sig löst och ledigt och jabbarna är ganska intetsägande, symboliska men vittnar ändå om en lång erfarenhet. För tre år sedan bröt han lill- och ringfingret på vänster hand i en bortamatch, och även den högra handen har fått sin beskärda del stryk under karriären. Han har svårt att sluta handen och håller därför händerna ganska slappt när han skuggboxas. Han vill inte sätta för mycket fokusering på dem. På båda händer sprätar både lillfinger och tumme ut från resten av den slutna näven. 

  Boxningsstjärnan blir till film. Hollywood gör en mycket påkostad och romantiserad story om boxningsstjärnans uppväxt, liv och kamp till segern. Den ovanstående scenen när han står och värmer upp i den ensamma boxningsringen är en av de mest dramatiska i hela filmen. Filmen blir succee och ses av miljoner och åter miljoner tittare över hela världen. Den dramatiska scenen når många unga pojkars ögon som går och drömmer om att nångång i framtiden bli boxningsproffs.

  En pojke börjar några år senare vid en kampsportsklubb. Han har sett filmen och i några år fantiserat och visualiserat sin karriär till toppen. I hans huvud är han redan boxningsproffs. Han har ju skuggboxats hemma precis som på filmen flera gånger. Det är hur enkelt som helst. Han är en talang. Han behöver bara några korta träningspass för att finslipa sin teknik, och sedan kommer tränarna att upptäcka hans talang och göra allt för att föra honom till rampljuset. Det kommer att gå bra! Som stjärna kommer alla flickor att vilja ha honom och alla killar kommer att vilja vara honom. Han kommer att få respekt!

  Pojken hoppar ivrigt in på mattan första träningen. På sig har han sin huppari med huvan över huvudet. De har ju så boxarna gör. I luften svingar han sina händer och jabbar på samma sätt som i filmen. Det är en slående likhet i pojkens och boxningsstjärnans handpositionering. Som en kopia av den gamla stjärnan håller pojken också sina lillfinger och tummar utstickande från de övriga knutna fingrarna. Han känner en av den övriga medlemmarna i kampsportsklubben. Han dansar glatt fram till honom och uttrycker ”hoppas vi ska boxas hårt idag” mellan några snabba jabbar mot kompisens ansikte.

  Träningarna börjar på vanligt sätt med fys. Kroppen ska ju värmas upp ordentligt.-Vad är det här för tjaffs? Jag vill ju boxas? Efter 10 minuter är pojken helt förstörd. Konditionsbelastningen var kanske inte den förväntade. Så var det ju inte på filmen. Äntligen börjar teknikträningen. Första drillarna ska ske på handmittzar. Pojken intar ivrigt sin matchställning, så nära den filmatiserade versionen som möjligt. Han vet ju vad han sysslar med. Nu ska han imponera. Han måttar sitt första slag , och PANG! – AJ! Dit rök lillfingret. Pojken fick föras till akuten och gipsa sin hand. Han kom aldrig på träning igen.

  Det är inte en eller två gånger man mött 14-åriga boxningsexperter med sprätande lillfinger. Ofta är riktig träning inte det som de förväntat sig, och ofta blir karriären kort. Jag tycker personligen att det där sprätande lillfingret är en särskilt underhållande faktor. Det ser man väldigt ofta och är ett speciellt kännetecken :) Ett tecken på hur vi ser på våra idoler och hur hårt vi strävar att efterlikna dem och deras unika särdrag, helt utan eftertanke.... även om det kan placera oss på akuten.

Litteratur top-five

Ja, man inleder ofta sin kampsportskarriär med en hunger för att lära sig slå, sparka, brottas etc, dvs fysiska kamptekniska färdigheter. Olika människor har förstås olika drivkrafter, olika intresseområden och olika målsättningar med sin träning. Det kan vara allt mellan självförsvar, kondition, medaljer och personlig utveckling på det mentala planet. Alla är vi ju olika, och det är inte helt ovanligt att motiven förändras under karriären. Det liksom hör till, och på samma sätt som med Maslows behovstrappa utvecklas utövarens målsättningar vartefter olika behov blir uppfyllda.

Men under karriären utsätts utövaren för flera tillfällen av tveksamhet – ska jag fortsätta eller söka mig vidare till en annan klubb/instruktör/stil/gren/verksamhet? Första gången efter allra första träningen – ska jag komma tillbaka till denna klubb nån fler gång? Detta är synd, för jag tror inte det finns någon verksamhet som kan visas/upplevas med rättvisa under ett enda träningspass. Särskilt inte taekwondo som är en så pass bred entitet bestående av flera delområden.

Den andra tvekan kommer också ganska tidigt i karriären, typ under eller just efter nybörjarkursen. Det är då som man börjar se vad grenen/stilen består av för komponenter och ska börja ta ställning till om den här grenen/stilen med dess instruktörer och infallsvinkel kan föra utövaren närmare den personliga målsättningen – gillar jag den här typen av aktivitet överhuvudtaget? Kommer jag att bli bättre på det jag upplever att jag behöver i den här klubben?

Efter några år, beroende på aktivitet och talang, kommer den tredje tvekan då utövaren börjar ha koll på stilens/grenens alla tekniker – dvs det finns inga nya överraskningar och fokuseringen blir inte så mycket nytt utan mer att finslipa det man redan kan. Är det en person som har ett omättligt behov av att ständigt få testa nya saker kan en verkamhet då bli tråkig. Det där med upplevelsen att kunna nåt är ju väldigt olika. Jag upplever ofta att dessa rastlösa personer har en allt för låg nivå av självkritism. De är ofta nöjda med att utföra några enstaka tekniker och tror sedan att de behärskar tekniken och vill gå vidare. De förstår inte värdet i de tusentals repetitioner som det trots allt krävs för att en teknik ska bli tillräckligt ren och dessutom kunna aktiveras autonomt.

Kommer man över den tredje tvekan, kommer nästa tvekan ungefär då man klivit förbi svart bälte och man därmed uppnåt ett stort pinnhål på träningsstegen. Det är då man börjar leta efter det där omtalade filosofiska djupet som ska finnas i traditionell asiatisk kampkonst. Man börjar ställa sig frågor som – finns det inget mer? Är detta allt? Förstår man inte då att fysiska tekniker endast är en liten droppe i havet så kan det vara svårt att hitta en fortsättning i verksamheten. Det är faktist också så att vissa utövare inte vill tro att det finns. För dem är att tänka sig att det finns nåt mer djup i en verksamhet som handlar om biomekanik är att tro på hokus pokus. Tyvärr har 70/80-talets media marknadsfört och förvrängt kampsportens kärna till nån form av övernaturlig magi som också kanske bidrar till att seriösa kampsportare gärna vill ta avstånd till en djupare mening. Det är synd.

Jag har ju själv gått genom alla dessa tveksamheter under min karriär och har funnit att - jo, det finns alltid mer! Det finns alltid nya saker att lära sig, såväl biomekaniska som filosofiska. För mig tog det väldigt många år innan jag faktist förstod vad det innebar med påståendet att lära sig kriga för att undvika kriga. Vi har nyligen diskuterat detta påstående på träningarna och jag har också försökt att sätta själva man-to-man-combat i perspektiv mot alla andra viktiga faktorer som påverkar ett krigs utkomst. Krig ska i våra dagar ses som utmaningar i livet. Som exempel är det faktist viktigare för oss idag med psykologiskt manipulativa färdigheter än man-to-man-combat-färdigheter. Att få en människa att inte vilja slåss är alla gånger effektivare än att försvara oss i ett begynnande slagsmål. Lyckas vi få människor i vår omgivning att tycka om oss behöver vi ju aldrig slåss. Därmed blir att sprida glädje ett mycket effektiv vapen i livets krigsföring. Detta bör studeras noggrant!

Jag har hämtat mycket av min insikt och mitt synsätt från olika litterära verk jag tagit del av under åren. Jag tänkte därför delge en liten top-five-lista på viktigaste verken som gett mig nån form av banbrytande tankar angående krigsföring, som kan tillämpas på livets olika vardagliga utmaningar. Jag tror på nåt sätt att detta är vad kampsportsträning handlar om – att kunna manipulera omgivningen så att ett slagsmål inte kan äga rum. Om jag inte behöver uppleva rädsla över en fysisk förlust är jag fri att studera och använda andra metoder.

1.)    Fem ringars bok av Myamoto Musahi, tolkad av Stefan Stenudd

2.) The Art of War av Sun Tzu, översatt av Samuel Griffith

3.) The Grandmasters Book of Ninja Training av Masaaki Hatsumi

4.) Bubishi av Patrick McCarthy

5.) 47 Ronin, romantiserad av John Allyn

 

Alla dessa ovanstående verk, och många många fler, har något viktigt de vill signalera. Det är inte självklart att man förstår dem första gången man läser dem. Särskilt inte om man läser dem för tidigt i karriären. Man kan inte förstå ett djup av nåt man inte begriper ytan av först. Därför rekommenderar jag att man läser dem fler gånger under karriären. Jag har själv upplevt att de gett nya tankar varje gång jag läst dem, och jag har också fått en känsla av djupare förståelse för innehållet varje gång. Kampsportsträning är ständigt pågående. Är man inte i salen och tränar kan man alltid studera litteraturen (med tyngdpunkt på studera, inte enbart läsa). Sätt hellre din vilotid på nåt av dessa verk än att sitta framför datorn och ta del av diskussionsforum där en massa wannabes skyter om sina kusiners färdigheter. Eller gamla gubbars privata bloggar som berättar om deras personliga livsuppfattningar :)

Eget ansvar

I tidernas begynnelse tillät Finland fri hastighet på landsvägarna. Idag har vi  tajta hastighetsbegränsningar. Hur gick det så? Man kan förstås vara jättekritiskt till denna förändring, eller så kan man fråga sig varför. Jag måste lite provocerande påstå att det som skiljer intelligenta varelser från andra är huruvida man kan se sambandet mellan handling och konsekvens. Tom hundar klarar av en sådan tankebana. Är det verkligen så svårt då för en människa att resonera sig fram till att det är antalet olyckor i trafiken som ligger bakom hastighetsbegränsningarna? Jag börjar bli lite trött på att se folk per automatik reagera med ilska genast beslutsfattare försöker implementera en ny regel utan att reflektera över vad som initierat tanken bakom regeln från första början. Det är klart att regler inskränker på min frihet och jag känner mig kränkt att någon utövar makt över mig. Men vill jag inte skapa migsjälv förståelse för regeln, om inte av annan anledning så för att befria migsjälv från att konsumeras av ilskan? Förstår jag bakgrundstanken till regeln är det lättare att acceptera den, ty väldigt sällan kan jag genom att visa min ilska och min bitterhet få regeln upphävd. I majoriteten av fallen är det endast jagsjälv som lider av min bitterhet. Tyvärr ser jag ofta tex i mitt jobb hur fokus ligger så stenhårt på individens själv att man skapar sig blockader för att ta in och behandla den information som står till förfogande och grund för den nya regeln. Ett väldigt enkelt exempel att förstå är varför en byggnad måste låsas om natten, jo annars skulle det ske stölder. Om man då är van med att kunna fritt röra sig i byggnaden om natten så är sannolikheten stor att man blir missnöjd om någon plötsligt bestämmer att byggnaden ska tömmas och låsas ett visst klockslag på kvällen. Ibland är man en oskyldig aktör som bara drabbas av regelns implementering på ett negativt sätt, men ärligt talat gott folk, hur ofta är vi inte en skyldig part? Vi är inte alltid så skenheliga som vi vill tro. För att åter relatera till hastighetsbegränsningarna – hur ofta har inte Du brutit mot reglerna? I de flesta fall skadas ingen, men när en skada sker är det ofta på grund av att någon inte hållit sig till reglerna och då måste en skärpning ske, vilken naturligtvis påverkar alla – även oskyldiga.

Jag fick lära mig för ett par år sen att tänka i sådana banor att alla handlingar strävar till något gott, och jag vill påstå att livet har blivit enklare efter det. Jovisst kan jag också anse att vissa regler som påverkar mig negativt är tråkiga och framför allt störande, men jag inser att de beslutsfattare som implementerat dem strävat till att korrigera en bristfällig situation. The need of the many outweighs the need of the few. Allra oftast handlar det om att människor inte klarat av att hantera sin frihet på ett ansvarsfullt sätt – någon har missbrukat någon form av rättighet som gett upphov till tråkigheter för andra. I alla fall av skärpning av regler hittar vi en anledning, och analyserar vi anledningen hittar vi också någon form av brist som man försöker korrigera. Vågar vi vara ärliga så kanske vi också ser vårt eget ansvar i situationen. Stora människor vågar fråga sig – vad var mitt ansvar i det som hände? Hur kunde jag ha påverkat den annorlunda? Ynkryggar letar efter anledningar utanför sigsjälva – jo,  jag körde på den där flickan för att vägen var hal, inte för att jag hade för hög hastighet. Jag har faktist en bekant som körde motorcykel med 130km/h på en väg med hastighetsbegränsning 70km/h. Hon blev tagen i en fartkontroll och blev förstås av med körkortet. Hennes respons var ”snutjävlar”. Detta vittnar helt och hållet om oförmågan att se sitt eget ansvar. Hon var helt medveten om hastighetsbegränsingen, och gjorde ett aktivt val att överskrida den fullt medveten om de eventuella konsekvenser hon kunde möta – som i trots allt best case scenario är att bli av med körkortet, och worst case scenario skulle tex kunna vara att köra ihjäl ett barn. Trots det fanns det ändå ingen förståelse för relationen mellan det egna handlandet och konsekvenserna när konsekvenserna inträffar.

Människan har många skyddsmekanismer i sitt huvud, och hjärnan kommer att försvara individen in i det sista från att känna sig dålig och misslyckad. -Precis som självbevarelsedriften ska skydda kroppen vid hotfulla situationer. Det är antagligen därför som anledningar till rådande omständigheter måste hittas utanför individen. Man helt enkelt vill inte eller kan inte erkänna att man gjort fel, och att man är en aktiv part i händelsekedjan med ett eget ansvar. Istället får beslutsfattarna bära korset och vara ”idioter”, ”dumma i huvudet” eller min personliga favorit ”diktatorer”. Men faktum är att det är mänskligt att göra fel. Alla människor gör fel, ty det är det som gör att vi är människor. Att kalla  en annan människa dålig för ett hon begått ett misstag är att vara hycklare. Därför finns ingen verklig reell koppling mellan att erkänna att man gjort ett misstag och att som människa vara misslyckad eller dålig. Tyvärr har vissa människor ändå skapat sig den kopplingen, vilket gör det svårt att implementera regler, och ännu svårare att använda (enforce) dem. En enkel sak som de flesta kampsportsintruktörer känner igen är bältesproven. En kriterie för att få komma på nästa bältesprov är att man har ett visst antal träningar dokumenterade i sitt träningskort (plus många andra kriterier förstås). När bältesprovet närmar sig och kompisarna blir bjudna men inte man själv klarar ändå många inte av att se anledningen till den uteblivna inbjudan. Det är så enkelt att titta i träningskortet och konstatera att det saknas 20 träningar, men ändå är det som om man inte vill förstå situationen. – Jag har ju varit sjuk, jag har haft problem med ryggen, jag har tvingats jobba övertid, etc etc etc. Problemen ligger utanför personen. Alldeles nyligen var det en utövare som slutade för att han inte fick komma på bältesprov. Att det saknades 20 träningar i kortet var han helt oförstående till. Det var ju inte hans fel att de saknades. Suck!

Nu generaliserar jag till min fördel. - Jo, jag är jättemedveten och jättekritisk till alla regler och lagar som stiftats enbart pga avundsjuka, men det är inte det fenomenet jag diskuterar nu. Det är helt förkastligt enligt min mening att implementera regler på basis av nån annans avundsjuka. Avundsjuka baserar sig på en uppfattning om rättvisa, och rättvisa är subjektivt, så därmed kan en sådan regel aldrig i verkligheten bli annat än orättvis. Jag kan tex tycka att det är fantastiskt orättvist att man skattemässigt straffas med en högre skatteprocent om man skaffar sig en biinkomst. Hur är det rättvist för en person som uppskattar hårt arbete och som gärna vill leverera mer än ordinarie arbetstid? För vissa är det, för andra inte... dvs subjektivt.

Var hamnar man då som ledare om man har människor i sin skara som inte är kapabla att resonera i termerna personligt ansvar? Då kan ett exempelhändelseförlopp se ut på följande vis: Frihet missbrukas => man tvingas implementera regler => reglerna mottas negativt => ledaren försöker förklara bakgrunden till reglerna => det egna ansvaret kan inte erkännas, orsaker letas utanför självet => ledaren blir bad guy som orsakar problem i formen av regler som inte förstås => missnöje bildas hos båda parter och konflikter skapas. Nå, vem skapade konflikten? Ur ledarens synvinkel skapades konflikten när människan inte ville förstå varför regeln måste implementeras, medan den andra parten anser att konflikten startar med att regeln implementeras. Vem har rätt?

Vid förändringar, som det alltid innebär när man implementerar en ny regel, är det förstås viktigt med information så att sådana individer som inte själva är kapabla att ställa frågan ”varför?” blir matade med relevant information. A och O är information, information och åter information. De som trots allt bildar sig en mental blockad för informationen, eftersom de ändå undermedvetet känner sig involverade i ansvaret men skyddar sitt själv, kommer tyvärr inte att vara mottagliga hur mycket information man än ger dem. Det här är jag bekant med. De kommer att desperat leta anledningar som ligger utanför dem själva. Dessa personer är det otroligt svårt att nå. Här måste man vara analytisk och allert på situationen. Man kan inte åtgärda en sådan situation med ytterligare information. Det är vanligt att personen ändå argumenterar att man inte fått tillräckligt med information, men det handlar alltså om ur den personens synvinkel sett ”rätt” information = man har ju inte fått höra det man ville höra, och det är ju inte samma sak. Ok, då måste man konstatera att personen inte tar emot erhållen information. Ett sådant vittne är tex det att personen återkommer med samma argument och anklagelser gång på gång trots att man omsorgsfullt försöker förklara situationen som gett upphov till dem ur alla tänkbara synvinklar. – Att en person återkommande frågar samma fråga, trots att man gett svaret, vittnar ju om att svaret inte uppfattats. I vissa fall säkert för att man inte kunnat beskriva situationen tillräckligt väl, men i många fall också av den anledningen att personen blockerar informationen som ligger för nära det egna ansvaret (och undermedvetet skapar en bedömning av det egna värdet som människa).

I en kampsportsklubb är situationen ändock relativt enkelt – människor här måste välja mellan att acceptera situationen/regler/kultur/bestämmelser för att kunna fortsätta träna, eller kämpa emot och till slut tvingas sluta sin karriär åtminstone i den klubben. Det finns ingen diskussion om att jag kommer att ändra mina regler angående bältesprov för att en nybörjare anser att det kränker honom att han inte blir inbjuden tillsammans med kompisarna. Det hela ligger på eget ansvar, och i stark relation till konsekvenser. Det finns också exempel där medlemmar försökt sig på baktal och mobbing i klubben, och även de har till slut tvingats sluta. Jag kommer inte att acceptera mobbning i klubben, och när det sker visar jag mobbarna dörren.

I arbetslivet är det dock mycket mer komplicerat. För det första finns det starka (kanske allt för starka) direktiv som ska skydda arbetstagare från ogrundade avskedningar. Jag kan tycka att reglerna inte är rättvisa, men det handlar om hur man är som människa. Detta är endast min personliga åsikt, och ska inte ses som ett facit. Personligen är jag nämligen en människa som uppskattar hårt arbete, och jag anser att belöningar ska vara i relation till prestation. För att relatera till min tidigare kommentar om skatteprocenter för biinkomst, så anser jag att man borde belönas om man tar ett till arbete, inte straffas så som det är nu. När jag så ser hur mitt hemland besluter i skattefrågor kan jag tycka att regelverket är fel eller orättvist. Då är det mitt beslut att antingen acceptera det och bo kvar, eller flytta till ett annat land som har en vettigare politik. Så borde det också vara i mindre skala. Om jag inte kan acceptera regelverket för den verksamhet där jag befinner mig så borde jag söka mig någon annanstans. Ett annat exempel här är synen på alkoholmissbruk på arbetsplatser. Skyddsnätet för arbetstagaren är ganska starkt och sålänge arbetstagaren godtar arbetsgivarens erbjudande om vård så kan arbetsgivaren inte avskeda personen. Är det rättvist? Jag tycker inte det, men andra som jämnställer alkoholmissbruk med en klinisk sjukdom gör det. Det är därför jag har en långsiktig plan på att dra mig tillbaka till Florida J Man borde nämligen också i arbetslivet kunna hänvisa personer som inte uppfyller förväntningarna till andra verksamheter. Absolut på grund av en sådan anledning som alkoholmissbruk på arbetsplatsen. Nu glider vi iväg lite på en annan diskussion...

Det som är min poäng är att man som ledare har ett ansvar att se till att berörda parter har nödvändig information angående beslutfattning om regler som begränsar personers rörelse i en verksamhet. Men vad gör man när personerna blockerar informationen och förflyttar ansvaret utanför sig själva och gör tex ledaren till en fiende? Är det inte dags då att gå skilda vägar? Att fortsätta i en konfliktfylld situation där man aktivt utför gärningar för att skada/såra den andra är inte en hälsosam situation för nåndera part, och som inte har någon trevligt målsättning. Eller är det så att beslutsfattaren ska få rollen att agera psykolog och få ansvaret för att lösa upp de psykologiska knutarna som personerna har skapat sig för att skydda jaget från en dålig självbild. Ska kompetenskraven på en ledare vara magister i psykologi i framtiden? Hur mycket ska man dalta med och tycka synd om människor, och när kan man bara be dem att söka sig vidare? Var är gränserna för det personliga ansvaret? Vad är rätt? Vad är rättvist? Vad är moraliskt korrekt? Vad är politiskt och juridiskt korrekt? Jag tror inte att två personer delar samma åsikt... Min åsikt representeras bara av en människa på jorden, och jag tycker det är tråkigt att se att vi hellre blir arga på regler än förstår vårt eget ansvar i deras uppkomst.

Framtiden är ljus

Motion, ungdomars passivitet, nya folksjukdomar som följd, det moderna samhället som inte kräver fysisk utmaning... Ja, det är svåra frågor, men ack så viktiga. Vad jag kan se i min verklighet, ur min ytterst personliga synvinkel, är hur ungdomar successivt blir fysisk passivare. Det ser jag på med mycket kritiska ögon. Jag ser hur inställningen till idrott och motion förändras. Ungdomarna förstår inte varför man ska röra på sig, och känner en slags ovilja inför det (långt ifrån alla, men andelen ökar). Jag ser också hur motoriken och kännedomen över den egna kroppen blir sämre för varje år. Jag har hört instruktörer säga vid flera tillfällen att man på en grundkurs idag inte kan förvänta sig att ungdomarna kan göra lite mer krävande rörelser som tex kullerbyttor, och vissa påstår tom att vissa ungdomar inte ens kan springa eller hoppa. Jag har personligen ännu inte träffat på en ungdom som inte kan springa (nu menar jag ta sig framåt snabbare än gå, utan att kanske ha den absolut optimalaste löpartekniken), men däremot håller jag med om att ungdomarna idag ofta inte kan göra kullerbyttor. I allt större utstreckning möter jag också de som inte ens vill prova, som tycker det är äckligt att svettas och som inte ser något som helst nöje i att röra på sig, kanske tom löjligt.

Tittar vi på samhället idag och vad som förväntas av oss som medlemmar av det ser, åtminstone jag, en möjlighet för väldigt många att leva ett helt liv utan att desto mera röra på sig. Åtminstone inte på den nivå som kroppen är konstruerad för. Man stiger upp på morgonen, tar någon form av transportmedel till skolan/arbetet som tillåter att man sitter under transporttiden. På arbetet/skolan sitter man sig genom 8 timmar, och sedan hem igen på samma vis. Fritiden går ut på att sitta på fika med kompisarna eller hänga på internet. Det är en fullständigt möjlig verklighet. Informationssamhället kräver mer utav vår hjärna än vår kropp, på gott och ont förstås. Nu tänker jag också förklara, innan någon skjuter mig, att jag absolut inte skyller nånting på internet (det är lätt att skylla ifrån sig). Jag ser inte internet, mobila enheter, spel eller Facebook som orsaken till denna utveckling, lika lite som man kan skylla allt skjutande på skjutvapnets uppfinnande.

Jag konstaterar därmed att människan har utvecklat sin miljö snabbare än vad moder natur har hunnit anpassa arten efter. Tittar man på på kroppens konstruktion ser vi att den är byggd för att göra fysiskt arbete – vi har lemmar och muskler som är konstruerade för att klara av ganska stora belastningar (i förhållande till att sitta sig genom sin vardag). Även hjärnan är fortfarande anpassad för ett liv vi sedan länge har övergett. Vi har tex fortfarande den sk reptilhjärnan som kan ta över vårt agerande vid hotfulla situationer, och som mestadels orsakar oss bekymmer i form av onödigt våld. Moder natur har inte hunnit anpassa oss till dagens verklighet. Vi lever fortfarande kvar med våra kroppar och deras begränsningar, och dessa kroppar behöver konstant underhållas.

Ni känner till den tecknade TV-serien Futurama som utspelar sig långt i framtiden? Där har man bevarat huvuden från kändisar (vid liv) från vår tidsålder i glasburkar. I den tidsåldern behöver man bara bevara huvudet för att kunna fortsätta att fungera effektivt i samhället. Huvudet kan nämligen kopplas ihop med en robotkropp då det behövs. Kanske vi om 100 år sågar av vår mänskliga kropp redan vid födseln så att vi slipper belastas av dess begränsningar. Om det är meningen att vi enbart ska använda våra hjärnor så kan vi ju eliminera kroppen helt. På så vis skulle vi ju kunna öka vår effektivitet då vi inte behöver investera tid i underhållet av kroppen. En intressant fråga är ju förstås om vi skulle vilja/välja/önska att kroppen anpassades efter dagens förväntningar på det kroppsliga arbetet. Inte jag i alla fall, och de flesta håller säkert med. Men ändå vill inte många göra det underhåll som kroppen behöver. En välmående kropp=en välmående hjärna. Vi behöver alltså egentligen kroppen mer än vi tror trots att vi arbetar med hjärnan.

Denna negativa utveckling är inte skolornas fel. Gymnastiklärare pratar också om denna utveckling och känner sig i många fall hjälplösa. Nya utbildningsplaner minskar på gymnasiken till fördel för andra mer ”intellektuella” ämnen. Och det är säkert ingen lätt match för utbildningsministeriet heller att bolla med dessa frågor – minskad fysisk utbildning innebär stora utgifter i form av sjukskrivningar (när kroppen inte fungerar), men minskad ”intellektuell” utbildning kan innebära minskad effektivitet och duglighet inom industrin som också påverkar nationalekonomin. Nej, det är ingen lätt match för beslutsfattare. Som tränare ligger dock mitt intresse på den minskade fysiska utbildningen (=gymnastik). Men är detta enbart samhällets och politikernas problem/ansvar? Det tänker jag inte ta ställning till.

MEN lyckligtvis finns något som heter den fria marknaden, som är full med entreprenörer och innovatörer som är intresserade av att skapa behov, utveckla verksamheter och kunna leverera enligt efterfrågan! Det vi kan se idag, enligt mig med mycket positiva ögon, är hur den kommerciella marknaden tar över ansvaret för människors fysiska aktivitet. Aldrig förr har det varit populärare att gå på gym/pass/klasser (kalla det vad du vill), och aldrig har det funnits ett så stort utbud på fysiska aktiviteter, allt ifrån dans till muskelträning. Nu ska ni ha klart för er att jag pratar om en branch. Jag generaliserar inte ett mycket komplext system som kommercialismen och media, där det också finns mycket starka nackdelar, tex i hur reklam påverkar vårt skönhetsideal och vårt förhållande till den egna kroppen. Det jag pratar om är att gymmen, fitnesorganisationers och motionsklubbar har lyckats göra idrott och träning till någonting ”sexigt”, något som tilltalar människor och som får människor lockade till verksamheten. Visst är leverantörernas målsättning ofta att tjäna pengar, men so what – de får ju människorna att röra på sig – och må bra, så det har jag i alla fall mycket överseende med. Sen om det lyckas gå så väl att människan inser att det är roligare att jogga i den vackra naturen än på löpbandet på gymmet för 50€ i månaden så tycker jag det är ännu bättre.

Idrott och motion är idag erkända yrken och utbildningarna har många sökande. Det forskas, skrivs böcker, ges ut tidningar etc. Allt som ges ut är lång ifrån bra. Personligen är jag mycket kritisk till alla ”gå ner i vikt utan att göra nånting hälsosamt alls”-dieter och –metoder. Men jag tycker mig kunna se ett generellt större intresse för kroppen och en generellt större kunskapsnivå hos gemene man. De flesta har kommit i kontakt med teoretiskt material och ofta kommer ämnen som motion, kost och träning upp till diskussion i sociala umgängen. Även om de flesta gym, böcker och tidskrifter riktar sig mot vuxna så tror jag det har en dominoeffekt i det att föräldrar som är intresserade och fysiskt aktiva har en större möjlighet att få fysiskt aktiva barn. Att atmosfären i familjen blir en aktiv sådan, där man rör på sig mycket i vardagslivet.  Då är det absolut inte skadligt att man också kan få spendera tid framför datorn/Ipadden/Facebook/Warcraft osv. Det är ju trots allt den världen vi har framför oss. Att förbjuda barn att bekanta sig med sin framtid är bara att hindra dem från att lyckas i livet. Allt ska balanseras.

Summan av detta är alltså att jag ser positivare på framtiden nu. Kommerciella marknaden har lyckats bättre än från politiskt håll att påverka en negativ trend.

Snabbt till svart bälte

  För en lite tid sedan pratade jag med en gammal bekant, en kompis sedan många år men som jag tyvärr har lite sämre kontakt med dessa dagar (vilket är beklagligt). Han hade tränat kampsport nu i ett par år och vi pratade mycket om träning och sånt. Han var mycket intresserad av att låna mina erfarenheter inom området, och jag tyckte det var spännande att lyssna på hans upplevelser. Vi behandlade allt från konkreta tekniker och tillämpningar till träningskompisar, pedagogik  och den sociala atmosfären i kampsportsverksamheten. Givetvis berörde vi också bälten och gradering. I dagens kampsport är det svårt att hålla fokuseringen borta från bältena, vilket är tråkigt. Jag tycker att det råder en slags negativ bälteshysteri där graderingarna har blivit ett självändamål, mycket viktigare än själva kunskapen och erfarenheten som träningen ger.

  Anyway, min kompis frågade mig om råd om hur man snabbast kommer till svart bälte. Normalt brukar jag undvika att svara på den frågan (det är inte första gången jag hör den) och istället förklara att om man tränar för bältet tränar man av fel anledning. Men den här gången var det inte en av mina egna elever som kom med frågan. Istället var det en av mina gamla bekanta som tränar en helt annan kampsport som jag inte har någon koppling till. Vi sitter på ett mysigt hak och pratar gamla minnen och nya erfarenheter. I det ögonblicket kändes det som att jag verkligen ville hjälpa min kompis och kom istället på migsjälv med att angripa frågan från en helt annan vinkel. Istället för att snäsa av den och styra den till en mera ”korrekt” och proper diskussion angrep jag frågan som ingenjören i mig gör i yrkeslivet. – Ok, var är vi nu, vilket är målet, vilka är våra verktyg – hur kan vi nå målet med de verktyg som står till förfogande? Jag tänker nu delge denna linje av resonemang med tanke att det kanske får någon vilsen själ att halka in på rätt bana.

  Först ville jag få en bild av målet, dvs vilka krav som fanns som min kompis måste uppfylla för att erhålla det svarta bältet. Jag själv har tre krav på mina utövare – 1.) Uppförande, man måste bete sig inom och utanför klubben som trevliga och artiga människor, 2.) Kämparglöd, på varje träning ger man allt och man tar varje tillfälle som står till förfogande att lära sig och utvecklas, och 3.) Teknisk och teorietisk kunskap, man måste kunna utföra teknikerna och kunna teorin som står i graderingskraven. För att blir ”godkänd” måste man förstås utvärderas av någon, och som nästa info ville jag veta vem som är domaren, dvs den graderande instruktören. När det handlar om människors bedömning så är allting subjektivt. Därför är det så viktigt att veta hurudan människa domaren är – vad som är viktigt för honom så att man kan träna extra hårt på de viktigaste sakerna och kanske erhålla några extra poäng. Personligen ser jag punkterna 1 och 2 som viktigare än punkt 3. Man kan i någon skala kompencera dålig teknik med ett utomordentligt uppförande och enorm kämparglöd, men man kan aldrig kompencera oartigt beteende, tom kanske mobbning, med en perfekt sidospark.

  Vidare måste jag förstå i vilket läge min kompis var nu, dvs hans styrkor och utvecklingsområden i förhållande till målet. I detta exempel får mina tre punkter utgöra diskussionsunderlaget. – 1.) Hur är ditt uppförande nu? Ännu viktigare är förstås hur är ditt uppförande i domarens ögon? 2.) Hur är din kämparglöd? Och förstås hur ser domaren på din kämparglöd? Slöar du när han vänder ryggen till (det ska alla veta att man som instruktör märker mycket snabbt), etc? 3.) På vilken nivå är din tekniska och teoretiska kunskap? Min kompis menade att det fanns förbättringsmöjligheter inom samtliga, och är vi fullständigt ärliga med oss själva så finner vi kanske alla att det finns. Man blir ju aldrig fullärd i att vara en bra människa, eller kampsportare heller för den delen.

  Nästa steg är att inventera de befintliga verktygen. – Vilka vertyg behövs för att ta oss till målet? Här kommer vi att se att det mesta handlar om simpelt bondförnuft. Det är inte kärnfysik att lista ut hur man kan utveckla dessa enkla punkter. 1.) Vilka vetyg behövs för att förbättra uppförandet? – Medvetenhet och självanalys om det egna beteendet, förståelse för hur man påverkar andra med sitt beteende, samt en aktiv vilja och strävan att förbättra nuvarande beteende. 2.) Vilka vetyg behövs för att förbättra kämparglöden? – Motivation, vilja, beslutsamhet samt envishet. 3.) Vilka verktyg behövs för att förbättra den tekniska och teoretiska kunskapen? – Den största resursen som behövs är tid att träna och studera. Naturligtvis behövs också självanalys, vissa träningsredskap, studiematerial etc. Så vilka av dessa vektyg har vi redan? – Vilka behöver skaffas och vilka behöver användas effektivare eller annorlunda? De flesta av dessa verktyg besitter de flesta av oss redan. Alla kan använda orden “tack” och “förlåt” oftare och inser dessas påverkan på andra. Jag tror också att alla kan pressa sig ännu lite hårdare i sin träning. Detta är som sagt mycket enkla medel. Tid är alltid en prioriteringsfråga. Om livet ser ut så att man har för lite tid för träning kanske man prioriterar fel? Och då kanske man inte vill ha det svarta bältet tillräckligt mycket?

  Sista steget är att göra upp en plan på hur vi tar oss från vår nuvarande situation till målet med hjälp av de verktyg som står till vårt förfogande. Planen som resulterade från diskussionen med min kompis blev en checklista på enkla medel för att snabbast möjligt ta sig till svart bälte.

Eftersom domaren (den graderande instruktören) betonar uppförande är det viktigt att man som utövare försöker nå en så hög nivå som möjligt på sitt uppförande. Exempel:

-          Hälsa glatt på alla träningskompisar, fråga hur de mår. Var lika glad och öppen mot alla.

-          Säg alltid tack om någon ger dig något.

-          Säg alltig förlåt om du gör ett misstag som orsakar smärta för träningskompisen (“sorry” duger inte).

-          Var hjälpsam mot träningskompisarna. Var hurtig när det behövs frivilliga. Ställ upp för klubben om det behövs talkokrafter.

-          Var inte en besserwisser. Sträva inte efter att vinna i meningsskiljaktigheter, och sträva aldrig efter att få andra att tappa ansiktet. Lägg hellre skulden på ditt “dåliga minne" än på motpartens felaktiga kunskap.

-          Prata aldrig illa om någon, inte ens någon av dina ärkefiender.

  Ett gott uppförande i en kampsportsklubb uppfattas mycket snabbt. Inte bara av instruktören utan också av de andra utövarna. Träningskamraterna kommer snabbt att kalla dig för en “schysst kille/tjej”. Eftersom kämparglöd är det andra viktiga kravet är det lika viktigt att man försöker visa domaren att man har en helt vansinnig kämparglöd. Exempel:

-          Träna alltid så hårt du orkar. Det lönar sig inte att spara på krafterna.

-          Slarva inte med någonting. Sträva alltid efter perfektion.

-          Fråga mycket frågor för att visa ditt intresse. Diskutera gärna i pauserna och efter träningarna med instruktörerna.

-          Om du får “hemläxor” (tex du behöver strecha mer) ta dem på allvar.

-          Klaga inte på små smällar och små skador. Visa hela tiden att du har en stor vilja och en inre glöd.

-          Kom inte för sent, och kom inte med bortförklaringar.

-          Var närvarande på alla träningar, läger och andra tillställningar.

-          Visa att träningen är en viktig del av din vardag som du prioriterar.

  Att visa att man menar allvar med träningen är mycket viktigt, därför att det berättar för instruktören att det är väl investerad tid, energi och känslomässigt engagemang att träna mig. Det tredje kravet är teknisk och teoretisk kunskap. För att finslipa dessa kan man:

-          Teknik kommer genom erfarenhet. Förvänta dig inte att bemästra en teknik efter 10 repetitioner. Det krävs 1000-tals! Träna ivrigt och ihärdigt även om det ibland är tråkigt. Nöta, nöta, nöta…

-          Träna aktivt också utanför träningstid. Lägg tex upp en säck i garaget.

-          Var analytisk på din egen kropp. Sträva till att förstå varför den beter sig som den gör.

-          Studera noggrannt den teori som förväntas av dig. Kampsport är inte bara att sparka.

-          Studera de tekniska och teoretiska graderingskraven noggrannt så att du vet vad som ska uppvisas på ett bältesprov. Det lönar sig aldrig att gå till ett provtillfälle och “testa” om man blir godkänd. Det ger domaren en dålig bild av dig. Till bältesprov kommer man förberedd.

  Utöver de tre ovanstående konkreta graderingskraven tillkommer en hel del faktorer som påverkar domarens generella uppfattning om dig. En god uppfattning om en utövare kan snabba upp inbjudningarna till bältesprov. Jag har tex en avlägsen klubb där jag inte hinner närvara oftare än kanske varnannan månad. Det innebär ju att jag inte aktivt kan följa med hur utövarna lever upp till de tre graderingskraven. Detta betyder att utövarna måste vara aktiva i att upprätthålla kontakt med mig. Man kan i allra högsta grad påvisa ett stort intresse även på distans. Jag har flera utövare som ringer mig, skriver epost med frågor, och tom filmar sin teknik för mig att kommentera. Sådana saker signalerar till mig att utövaren menar allvar med sin träning och vill framåt med alla medel. Det är klart att det påverkar mig på ett positivt sätt.

  Det man ska vara försiktig med är de negativa signaler man skickar ut. Man ska aldrig visa egenskaper som tex lathet om man snabbt vill få svart bälte. En av mina 14-åriga utövare var frånvarande sista veckans träningar innan bältesprovet, vilket i sig är en mycket dålig signal. På frågan varför han varit frånvarande fick jag svaret “orkade inte”. Ni kan ju gissa i vilken riktining det påverkade min uppfattning om utövaren. Påminnelse: det här är inte högstadieskolan där man kan ha attitydproblem gentemot verksamheten!

  Och slutligen: Det som är absolut det mest effektiva sättet att inte bli bjuden på bältesprov och att förlänga tiden det tar att uppnå svart bälte till det maximal är att prata skit om domaren, ty det kommer alltid fram förr eller senare. Vill man lära sig kampsport av en lärare/instruktör är man tyvärr i den sitsen att man är bunden till den lärarens regler. Varje lärare graderar i sitt eget namn (med sitt eget rykte på spel) och kan därför skapa sina egna regler. Vill man bli framgångsrik som lärare och skapa sig ett gott rykte som kampsportare och –instruktör är man givetvis så rättvis som möjligt. Men synen på rättvisa är subjektiv, och ofta när man som utövare dömer en situation som orättvis saknar man mycket information som beslutsfattaren har haft. Det är ganska vanligt att utövare blir besvikna när de inte bjuds in till bältsprov. Det är förstås extra otrevligt när träningskompisarna blir bjudna om man själv inte blir det. Vill man då bjudas in vid nästa tillfälle är det då viktigt att den besvikelsen inte leder till ett negativt beteende som påverkar instruktörens uppfattning om utövaren, tex skitprat. Det är otäckt vanligt att utövare inte kan se det egna ansvaret i den uteblivna inbjudan. Den vanligaste anledningen är att utövaren inte varit speciellt träningsaktiv under en period, men den uppfattningen har de ofta inte själva även om man kan se det i antalet dokumenterade träningar i träningshäftet. Ofta jämför man istället sin teknik med de övrigas –jag har ju mycket bättre sidospark än nano nano, varför får hon delta i bältesprov och inte jag? Men bältesprov är ett privilegie som ska förtjänas genom blod svett och tårar. Vill man snabbt framåt – lita på domarens bedömningar och försök istället se till att bedömningarna ligger till din fördel nästa gång.

  Så, jag hoppas att denna lilla handledning hjälper in utövare på en bana som för dem närmare det svarta bältet. Om det hjälper er får ni i detta skede gärna tro att detta var huvudsyftet med texten. Tyvärr är syftet inte mer än att guida in vilsna utövare på en bättre väg som gör dem till 1.) artiga människor 2.) med stor kämparglöd som inte låter sig slås ner av motgångar i livet, och som 3.) älskar kampsport med hela dess bredd. Om motivationen för dem att bli bättre människor är det svarta bältet så må det vara hänt (den här gången....:)).

Etik forts.

Det är inte enklelt det där med våld och självförsvar. Det är fantastiskt svårt för en människa att skapa sig en bild av vad som är ett perfekt agerande vid en attack, och ännu svårare är det att följa en sådan bild till punkt och pricka pga alla stressfaktorer ifall man skulle bli attackerad. Dels har vi problematiken med rädsla som förhindrar oss från att agera. Sedan har vi den diskuterade etiken som sätter gränser för vad vi är kapabla till. Om vi dessutom tar med komponenten juridik i ekvationen så finner vi snabbt att det blir en oerhört komplex situation. Det är tyvärr så att juridiken inte alla gånger ligger till försvararens fördel. Det finns en stor överhängande risk att man själv kan bli dömd för misshandel om man blir utsatt för en oprovocerad attack. Det kan kännas ytterst otacksamt. Lagens långa arm har ju inte gjort sitt beskyddande jobb när en person blir attackerad. Om lagen kunde skydda oss proaktivt så skulle vi inte ha det problemet med våld som vi har idag. Nej, istället placeras individens säkerhet i hennes egna händer (lära sig försvara sig). När man sedan tvingas använda sig av den säkerheten är det inte självklart att man går fri från straff. Då passar det för lagens långa arm att i efterhand komma med fingervisning, men var är du när du behövs?!

Lagarna ser olika ut per land. På seminariet jag besökte behandlade man amerikansk lagstiftning där faktist lagen om självförsvar varierar per delstat. Man gjorde en grov indelning på två grupper - ”obligated to leave”- och ”stand my ground”-lagstiftning. I Finland ligger vi mera mot ”obligated to leave” vilket betyder att om vi presenteras med en farlig situation är vi bundna att försöka ta oss därifrån med alla medel innan vi börjar med fysiskt självförsvar. Har vi haft möjligheten att avlägsna oss men inte tagit tillfället i akt det kan vi bli dömda för misshandel. Det betyder att om vi utsätts för inbrott så ska vi först och främst avlägsna oss från byggnaden, inte gå in i en kamp med inbrottstjuven. Vi har ingen laglig rätt att försvara vår egendom med fysiskt agerande, som man har i ”stand my ground”-lagstiftning. Vi har heller ingen rätt att försvara vår heder. Vi bör svälja alla förolämpningar och avlägsna oss från området. Det kan till och med vara så att vi kan bli dömda om vi försvarar oss verbalt i en situation om det i slutändan leder till att situationen eskalerar till våld (även om det inte är vi själva som går över gränsen). Frågan är alltid – hade du chansen att avlägsna dig från platsen? Ett undantag är naturligtvis om vi skyddar en annan människa, då behöver vi inte avlägsna oss från platsen sålänge hotet kvarstår.

Så var placerar detta oss på kartan som små individer i en stor värld som ska klara oss själva? – Jo, först och främst måste vi bygga ett starkt krigarhjärta så att vi kan stå emot rädslan och förmår oss att göra ett aktivt motstånd. Detta är kanske den största tröskeln för många människor, och det kräver mycket arbete att bygga ett sådant självförtroende. När vi sedan drabbas av våld stiger som bekant adrenalinnivån i kroppen vilket tyvärr har en inte så positivt effekt på blodtrycket i hjärnan, som sjunker och gör det svårare för oss att tänka logiskt. Kroppen kommer således att agera som den är van/tränad att agera. Har vi tränat någon kampsport så agerar den autonomt enligt detta ramverk. Har vi då ägnat år på att träna ett ”hårt” självförsvar kommer vi att reagera hårt, vilket medför risken att vi skadar anfallaren mer än nödvändigt (vilket sätter oss i ett dåligt juridiskt ljus). Har vi tränat ett ”mjukt” självförsvar kanske försvaret inte är tillräckligt och vi själva blir skadade.

Vidare har vi då vår etik med rötter i en uppfattning/moral om vad som är rätt och fel. Jag tycker personligen det är rätt att försvara min egendom med fysiskt agerande. Om jag ser en cykeltjuv ifärd med att stjäla min cykel så vill jag gärna kunna stoppa honom direkt på platsen, och jag tycker det är moraliskt korrekt att göra så. Att ringa polisen ser jag som ganska ineffektivt  i en sådan situation. Likaledes om jag vaknar av en inbrottstjuv i huset så kan jag tycka att det kan vara på sin plats att handgripligen slänga ut honom (i vårt land kan inbrottstjuven stämma husägaren om han halkar på uppfarten under inbrottet). Här ser vi att min etik går i kors med juridiken i mitt land. Jag kan tycka att juridikens fokus ligger alldeles för mycket på att skydda förövarna. Detta ser jag på med mycket kritiska ögon. Det skapar ett oerhört dilemma för många kvinnor som blir utsatta för våldsamheter. De borde ju inte behöva ta anfallaren i försvar utan istället kunna förlita sig på att lagen skyddar dem som är offer. Lagen ska ju återspegla samhällets gemensamma moral och det är viktigt att utsatta kvinnor kan känna att de är mer värda (och ska skyddas) än den idioten som går dem till anfall och vill skada dem. När jag drar självförsvarskurser hamnar jag alltid i dessa diskussioner berörande de juridiska konsekvenserna som kan komma av ett fysiskt självförsvar. Dessa tankar ger upphov till spärrar som förhindrar oss från att agera. Människor är rädda för att få ett brottsregister i en situation där man egentligen är ett offer. Av kuriosa kan också nämnas att det sägs att kampsportsutövare har det tuffare (svårare) i en rättegång. Det sägs att rätten ofta anser att man ”borde ha vetat bättre” eller ”borde ha kunnat försvara sig med mindre våld” etc genom erfarenheten man fått i träningen. Detta är ytterligare en försvårande faktor, oavsett om påståendet är rätt eller inte. Det räcker med att man tror att påståendet är rätt för att man ska skapa spärrar.

Summa summarum:

Den viktigaste komponenten i en självförsvarssituation är alltid tid. Tid ger försvararen möjlighet att agera med någon form av handling för att försvara sig (eller nån annan) mot attacken. Det kan vara att helt enkelt springa iväg. Mycket tid kan också ge försvararen lite större möjligheter att tänka genom ageranden innan de utförs, så att man inte utför handlingar i panik som får ett otrevligt resultat. => Man bör alltså fokusera på att skaffa sig så mycket tid som möjligt, exempelvis på följande sätt:

1.)    Det viktigaste är förstås att kunna identifiera ett våldsamt agerande så tidigt som möjligt. Ju tidigare man kan identifiera det, desto mer tid har man på sig. Att kunna springa iväg kräver ganska mycket tid om man inte vill att anfallaren springer ikapp en från ryggsidan.

2.)    Vidare på listan så ska man ha klart för sig var gränserna för sitt agerande ligger - juridik vs. etik. – Om någon gör si eller så, så är jag beredd att göra si eller så TROTS att det strider mot lagstiftningen och kan orsaka bekymmer i efterhand. Det viktiga är inte huruvida den personliga etiken följer lagstiftningen eller inte. Det viktiga är att man på förhand har resonerat klart kring dessa frågor så att man är fri att agera när situationen är överhängande. Då är det för sent att fundera på handlande, då ska handlingen redan vara i full färd. Det tar mindre än en sekund för att slag att accelerera och träffa en människa i ansiktet. Ämnar man försöka blockera så ska det ske omedelbart.

3.)    Det f ysiska agerandet måste vara autonomt. Man måste ha tränat in responsrörelser mot olika attacker så djupt att kroppen gjort dem till reflexer. Det krävs tusentals och åter tusentals repetitioner får att åstadkomma sådant agerande.

Självförsvar är alltså inte så enkelt som man kan tro. Och det handlar definitivt inte bara om att träna upp en effektiv teknik. De mentala komponenterna är faktist av större betydelse. Jag uppmanar därför alla att tänka genom detta från alla vinklar så att det inte finns några oklarheter som kostar värdefulla sekunder när våldet inträffar. Hur man ska brottas med själva rädslan är ett helt annat kapitel :)