Trappstegsmodellen

När jag föreläser brukar jag prata om en trappstegsmodell för hantering av våldsamma situationer. Läsaren ska veta att jag ingalunda vill ta creds för den här modellen. Det är nåt jag snappat upp under åren i karriären. Modellen är barnsligt enkel och därför passar den bra åt en enkel man som mig. Poängen med stegen är att synliggöra det faktum att det finns väldigt mycket man kan göra för att undvika att bli måltavla för flygande knytnävar innan situationen gått så långt.

Steg 1 – Undvik att gå till platser där sannolikheten för våld är stor. Är det verkligen nödvändigt att gå på den festivalen i det sällskapet? Är det verkligen nödvändigt att gå på den där efterfesten till den klubblokalen? Är det verkligen nödvändigt att ta den svarttaxin? Etc. Ofta är det spänning som lockar oss att göra dumdristiga beslut som i slutändan kan placera oss i en hotfull situation. Vi får helt enkelt placera för- och nackdelar i vågen för vårt personliga risktagande och se vad som löns att göra. Sen finns det också situationer då platser med potential för våld inte kan undvikas. Exempelvis om man arbetar på ett sådant ställe (någon måste ju göra de jobben också). Men sen ska vi komma ihåg att mycket våld sker i hemmen och det är inte så lätt att undvika sitt eget hem. Är det omöjligt att undvika stället får vi helt enkelt avancera till steg 2.

Steg 2 – Lämna stället då du märker att det börjar bli hotfullt. Det verkar självklart, men i praktiken är det ändå inte alltid så lätt. För det första är vi människor belastade med någonting som heter EGO. Och vårt ego jobbar inte alltid till vår fördel. Om man blir uppmuckad av en kille inför andra människor tror egot att man kommer att ses som en förlorare om man går därifrån. Särskilt om där finns människor (läs snygga tjejer) som man vill imponera på. Ingen vill ju vara en förlorare. Istället kommer egot att styra en längre in i konflikten, för att man inte ska tappa ansiktet inför de andra. Sedan kan det också vara så att man inte kan lämna stället för att man måste skydda en annan människa. Exempelvis om en sinnesförvirrad hålligångare skulle få för sig att din kompis tittade snett på honom och börjar mucka gräl. Då är det givetvis så att man tar kompisen med sig och går därifrån, men ibland måste man skydda ett barn, en gamling eller en handikappad. Det är illa att bli kvar i situationen när den blir våldsam, men det är värre att lämna en annan ensam i sticket.

Steg 3 – Trappa ner hotet genom säker kommunikation. När det inte går att undvika att hamna face to face med ett hot finns det fortfarande möjlighet att undvika fysiska våldsamheter. Genom att på ett medvetet och planerat sätt använda kroppsspråk och meningsformuleringar har man goda chanser att trappa ner aggressionen i en hotfull situation. Detta är en färdighet som måste övas in och ständigt underhållas, till skillnad från steg 1 och 2 som endast kräver lite eftertanke och en gnutta mod att gå emot sitt ego. Säker kommunikation är en färdighet som är mycket, mycket viktigare än färdigheter i slag och sparkar. Man vill aldrig hamna i en fysisk situation eftersom det innebär en stor risk för att bli skadad. Att kunna hantera situationer på steg 3 är mycket viktigt. Blir man oändligt skicklig på det behöver man ju aldrig slåss. Ni har säkert hört talas om människor som kan ”prata sig ur vad som helst”.  Jap, har ni lyxen att ha en sådan i din kamratskapskrets – iakta och lär dig! Det är den viktigaste färdighet du någonsin kommer att få lära dig!

Steg 4 – Försvara dig med fysiskt försvar. Ibland lyckas man helt enkelt inte. Våldet söker upp dig och har redan på förhand bestämt sig. Nu är vi på sista trappsteget och situationen är mycket allvarlig. Det råder nu stor risk för skador. När slagen och sparkarna flyger är det för sent att prata och vi kan inte längre undkomma fysiskt agerande. Därför är det bra att vi som kampsportare kan hantera det här trappsteget. Men vi får inte vara blinda för det faktum att ”äkta” våld på gatan inte alls liknar den typen av låtsasvåld som man i regel tränar i kampsportsklubbar. Kampsportare är bra på biomekaniska rörelser men ofta svaga på det mentala arbete som krävs när en våldssituation är på riktigt. Vi övar aldrig på att vara rädda för livet, bli nedvärderade och förolämpade, känna smärtan av en led som krossas, uppleva motståndarens raseri och aktiva och genuina strävan till att skada oss. Därför finns det alltid en risk att även den erfarnaste kampsportaren fryser till och inte förmår sig göra nåt.  

För att nå en konklusion på den här modellen vill jag lyfta fram de två väsentliga färdigheter som en människa som lever i en verklighet där våld kan förekomma bör träna på – steg 3 (säker kommunikation) och steg 4 (fysiska självförsvarsfärdigheter). Träna, lär dig, och bemästra dessa så behöver du inte känna oro för våld längre. I teorin borde det inte existera våld i vår utvecklade och sofistikerade värld, men ändock gör det det. Och samhället verkar helt oförmöget till att hantera det. Varför ökar våldsstatistiken varje år, trots satsning på satsning på olika projekt som ska minska våldet i landet? Man står handfallen. Därför gott folk, måste var och en av oss själva ta ansvar för vårt liv och vår säkerhet. Och det behöver inte vara sådär jättekomplicerat. Det mesta jobbet sitter nämligen innanför skallbenet på oss och är attitydsbetingat. Efter några år som intresserad kampsportare (och –nörd, väldigt mycket sådan dessutom:)) har jag hittat en formel för detta som jag tror på. Tyvärr har jag inget namn på den ännu :)

Reptilhjärnan

Det är alltid kul när man blir inbjuden att föreläsa på större tillstäningar i riket. Det är uppfriskande för både härta och själ :) Man går ju inte till en såhär stor tillställning oförberedd så man blir liksom tvungen att uppdatera sig inom substansområdet. Minnet börjar bli så dåligt på en gammal man, och dessutom har ju forskningen gått vidare. Alltid bra med refreshment. Det gäller alltså våldets psykologi. Spännande, spännande :)

Sen tror jag också att vi hade vår kära lilla reptilhjärna bara till hälften uppklarad sedan tidigare, så en liten fortsättning på den är i allra högsta grad på sin plats tycker jag. Jag tror vi börjar från början helt enkelt. 

Vår mänskliga stackars hjärna består av tre ”skikt”. Den största på ca 90% av volymen heter människohjärnan (bla cortex)och det är här vi gör våra logiska resonemang, strategiska beslut, målplanering, konsekvensbedömning etc. Sedan har vi ett skikt som heter däggdjurshjärnan som ligger under 10% av volymen. Här ligger sådant som vi också kan observera hos våra husdjur, så som känslor och minnen (hippocampus, amydgdala etc). Jag nämner dem endast kort eftersom det inte är dessa vi ska fokusera på. Sen kommer vi ner till vår kompis reptilhjärnan (eller hjärnbarken) som ligger på ca 2% av hjärnans totala volym, dvs inte mycket till volym men ack så stor till påverkan på vårt beteende. Det är den äldsta och mest primitiva delen av en människas hjärna och står för repetitiva instinktiva beteenden som tex andning och balans. Den kallas reptilhjärnan för att det är det enda reptiler har att komma med. Vi ska just återkomma till den lite närmare.

Det vi också måste vara på det klara med är att vi människor har utvecklat vår omgivning snabbare än vad vi själva utvecklats som art. Arter utvecklas genom evolution, och egenskaper som inte längre behövs försvinner och ersätts med mera lämpliga egenskaper genom generationsbyten. Individer med lämpliga egenskaper har alltså större chans att få föra sina gener vidare, och därmed försvinner sakta gener med mindre lämpliga egenskaper. Men det tar tid. Mycket längre tid än det det tagit oss att skapa vårt moderna samhälle, och därför är vi fortfarande belastade med beteenden som hör till urminnes tider.  

I vårt fina samhälle idag ska det (i teorin i alla fall) inte vara nödvändigt att använda våld, än mindre behöva vara beredda på att försvara sig mot våld. Ändå existerar våld, folk blir misshandlade, och det sitter folk inspärrade i fängelser med misshandelsdomar. Hur kan det då komma sig? – Jo, igen – det beror i huvudsak på vår lilla kompis reptilhjärnan. I reptilhjärnan finns förutom det som redan nämndes också tre grundfunktioner – 1.) födosökning, 2.) fortplantning och 3.) fight/flee. De som känner till Maslow vet att dessa är överordnade behov och styr långt våra dagliga drifter. Däremot kan människohjärnan under optimala förhållanden kontrollera drifterna i reptilhjärnan. Vi kan exempelvis i extrema fall bestämma oss för att hungerstrejka eller leva i celibat. Sådant kräver dock väldigt hård disciplin och kan skada personen i fråga, fysiskt och/eller mentalt. Det vanliga är dock att vi alla är slavar under våra drifter i olika mån. Ännu mer så när människohjärnans kontrollerande och styrande förmåga sätts ur spel. Exempelvis med rusmedel, extrem stress eller sjukdom. Vi har alla sett berusade killar försöka stöta på allt för snygga tjejer med allt för dåliga repliker, för att sedan gå till grillen och slutligen slåss med någon på gatan för att han råkade passera på samma sida övergångsstället. Reptilhjärnan in control!

Vi har alltså ALLA inbyggt i våra kroppar en automatisk reflexmässig funktion ”Fight or Flee”, som en gång var livsviktig i tider där våld var en daglig realtitet. Jag betonar att ALLA människor har den funktionen inbyggt eftersom det alldeles nyligen fördes en debatt i den lokala tidningen om att våldsamt beteende endast tillföll män. En av de lokala politikerna skrev tom med stora rubriker att ”våld har ett kön”. Nåja, det är en helt annan diskussion. Reflexmässigt potentiellt våldsamt handlande finns inbyggt i oss allihopa oavsett kön, ålder, politisk läggning, social status etc. Hmm.. eller finns det inga kvinnor dömda för misshandel? Sorry, slank dit igen J Ska försöka släppa det nu. Samma politiker skrev också att alla män är potentiella våldtäktsmän. Äuhm, ännu en stor tabbe helt utan vetenskaplig grund. Alla män OCH KVINNOR har en reptilhjärna -  ja! Men det krävs lite mera psykologiska (miss-)faktorer för att skapa en våldstäktsman. En våldtäkt kräver nämligen komponenter av sexuell störning  - och det gott folk har INTE alla män inbyggt. Men det är också ett helt eget blogginlägg. 

Den väsentliga funktionen i reptilhjärnan som vi ska fokusera på är alltså ”Fight or Flee”. Läs det igen ”fight OR flee”. Det handlar alltså om en OR-switch, för att använda en IT-ingenjörs alldeles förträffliga vokabulär. När ett hot presenteras bör personen välja mellan två ageranden – att antingen slåss eller fly. Det är här de intressanta frågorna kommer – vem väljer att slåss (och varför det?) och vem väljer att fly (och isåfall varför det?). Men innan jag går in på dessa frågor vill jag  vill jag först diskutera det faktum att det existerar ett hot. För att fight-or-flee-switchen ska aktiveras måste det ju först finnas för personen ett väsentligt hot. Det hotet behöver inte vara verkligt eller synbart. Det enda som är viktigt är att det är verkligt för personen i fråga. Vad vi andra tycker eller bedömer spelar ingen roll. Fight-or-flee aktiveras ju hos den som känner sig hotad. För oss andra kan hotet vara fullständigt fantasi. Och detta är inte begränsat till fysiskt våld. Alla har säkert märkt att också i verbala diskussioner kan ena eller båda parter gå i vad som kallas ”försvarsläge” då de känner sig hotade. Samma sak, samma funktion, samma reptilhjärna! Det är inte bara vår kropp och vårt liv som kan utsättas för hot. Även vår position, vårt anseende och vårt rykte är mål för externa hot, och dem vill vi försvara på samma sätt. 

Fight-or-flee kickar igång vårt sympatiska nervsystem som förbereder vår kropp för ett stort och kraftigt agerade. Exempelvis utsöndras adrenalin, noradrenalin och andra stresshormoner, blodtrycket ökar och blodcirkulationen omfördelas till stora muskelgrupper, matsmältningen stannar, och blodsockret höjs. Kroppen är nu beredd på såväl 100m sprint (flee) eller en kraftig fysisk sammandrabbning med den som utgör hotet (fight). Skulle hotet vara i en verbal debattsituation är det sympatiska nervsystemets agerande helt felaktigt. Blodtrycket i hjärnan sjunker ju och det gör oss defacto till en sämre debattör. Ännu ett bevis för att människan är en uråldrig varelse helt oanpassad till sin nuvarande verklighet.

Att undvika att strida är alltid det kortsiktigaste säkraste alternativet eftersom det utsätter kroppen för minst risk att bli skadad. Blev man skadad på stenåldern kunde det innebära att man svalt. Det fanns inte någon folkpensionsanstalt som betalade ut en extra hjort till en skadad jägare. Att vara försiktig med kroppen var ett måste för att överleva. Men lika viktigt var också att få bevara sin position i gruppen och att få föra sina gener vidare. Starka gener får i regel para sig i större utsträckning, och styrka visar man tyvärr inte genom att springa undan varje gång ett hot uppstår. Som jag redan nämnt har även kvinnor inbyggt att gå till strid. Det finns ingenting som är säkrare än att en kvinna väljer fight om hon ska skydda sin avkomma. Mother Nature is a mad scientist!

När det gäller valet mellan slåss och fly och vem som väljer vilket alternativ i vilken situation och varför, så påverkas valet som vi sett av flera kringfaktorer. Det är naturligt hårdkodade faktorer som jag beskrev ovan – att skydda sin kropp, sin position, säkra sina geners spridning och skyddandet av den egna avkomman. Det påverkas också av sociala normer – i vårt land är det okej att stena sin kvinna till döds, i vårt MC-gäng är det okej eller tom nödvändigt att använda våld som kommunikationsmedel, eller i vår by hatar vi grannbyn och vi brukar slåss med dem på lördagskvällar, osv osv osv. Det bygger också på biokemi, exempelvis nivåer av testosteron (någonsin hört att anabola skulle öka aggressiviteten?), glukokortikoider, seretonin och vasopressin, för att nämna några exempel. Det som är hårdkodat och biokemiskt är det svårt att rå på. Vi är ju de kroppar som vi är. Det som vi bör arbeta med, och fokusera på, är det som är inlärt och det som går att påverka. 

Nästan alltid handlar våld om balansering av det som personen uppfattar som ett underläge av makt och kontroll. Man vill ta tillbaka förlorad makt eller ta över kontrollen, och det bästa sätt man vet är att ta det med våld. Proffs menar att det samtidigt betyder att våldsbenägna människor ständigt bär med sig en känsla av dåligt självförtroende, vilket nog är sant. Människor som triggas snabbt och snabbt blir våldsamma mår sällan väldigt bra inombords, och saknar andra verktyg att hantera ett upplevt maktunderläge med. Våld är således inte trevligt för någondera part. Inte heller våldtäkt innebär någon njutning  för förövaren. Det handlar bara om balansering av makt och kontroll.

Jag tror att ALLA kan pushas till att agera våldsamt om man pushar tillräckligt långt och tillräckligt länge. Ingen är befriad från reptilhjärnans impulser, men vissa har uppenbart en lägre tröskel för att bli aggressiv och våldsam än andra. Och varför det? – Jo, vi bär alla med oss vår historia som en ryggsäck på ryggen. Vår historia, våra tidigare erfarenheter och upplevelser, och våra minnen och de känslor som är kopplade till dessa minnen. Barn som växer upp under våldsamma förhållanden löper större risk att bli våldsamma själva. Ett barn som blir nertryckt, hotat och kanske misshandlat (läs fråntas makt och kontroll) kommer kanske att skapa impulser att själv trycka ner, hota och kanske misshandla andra som vuxen (läs återta makt och kontroll). En person som mobbar andra har ofta själv blivit mobbad. Tidigare erfarenheter skapar aggressioner och sänker tröskeln för att agera våldsamt. Det är därför som jag säger att våld också handlar om hämd. Man hämnas (dock inte medvetet) tidigare förträt när man agerar våldsamt. – Jag har känt mig nertryckt hela livet, men NU jävlar!! Våldsamma människor har i sin ryggsäck sådana erfarenheter som gör dem aggressiva helt enkelt. 

När vi vet allt detta kan vi (och ska vi) när vi ställs inför ett case med en aggressiv människa tänka vad det är som gör att han upplever sig ha förlorat makt och kontroll över situationen. Kan vi på annat sätt än genom våld återge (upplevd) makt och kontroll så kan vi kanske undvika våldsamheterna helt. Kan vi göra det genom hur vi verbalt uttrycker oss, och med vilket kroppspråk vi använder? Handlar det om en sak eller tjänst som personen vill ha, som vid exempelvis ett rån? Detta måste man ha klart för sig i ett tidigt skede. För ”when violence begins it is too late to talk”. Det enda som vi med säkerhet vet är att när en människa känner sig hotad aktiveras fight or flee – och väljer personen inte flee så återstår endast fight.

Energitjuven

De flesta har säkert nångång känt hur det är att gå från ett samtal helt toma på energi. Kanske tom med en känsla att av man är dålig, otillräcklig, värdelös? Så kan det gå ibland. Ofta kanske oavsiktligt från nåndera part. Det bara blev så. Ingen menade egentligen att någon skulle bli ledsen. Men det blev så ändå. Människan är en komplicerad entitet. Det är inte alltid som det går som man planerar. Särskilt inte samtal som väcker starka känslor. Vi har olika sätt att reagera, olika höga trösklar och olika temperamentsfulla känslor. Och vi är olika kapabla att vara snälla versus elaka, olika tendens att vara själviska och olika förmåga till empati. Vi har olika stark drift att vara den ”vinnande” parten och vi har olika intresse i att lösa situationer demokratiskt genom exempelvis kompromisser. Slutligen har vi också olika förmåga att tänka rationellt framom att låta oss styras av reptilreflexer. Samtidigt som detta gör människan så oerhört intressant som studieobjekt, gör det oss oerhört komplicerade och problematiska. Inte minst för oss som är beroende av andra människor.

Som sagt – ibland går samtal på sniskan utan avsikt därför att människan reagerar som hon gör utifrån sina egenskaper, förmågor, drifter och intressen. Ibland är det två människor vars egenskaper inte synkar med varandra, ibland är det samtalsämnet som är för starkt känslomässigt laddat och ibland kan det vara externa stressfaktorer som påverkar någåndera eller båda parter i samtalet. Då skapades situationen ”i misstag” så att säga. Stora människor kan då se det faktumet, förlåta och gå vidare. Förståelsen för varandra ökar och sen behöver ”misstaget” inte ske igen.

Sen har vi de samtalen som med samma människor alltid lämnar samma bittra eftersmak. Att alltid känna sig tom till mods eller dålig och värdelös när man lämnar ett samtal med samma människa är att dräneras på energi. Jag kallar dem energitjuvar. Energitjuvar kan också vara nånting helt annat, olyckliga människor som ständigt klagar och är bittra, och aldrig bidrar till skratt eller lyckliga känslor. Man är också tom efter långa samtal med sådana, men man känner sig inte dålig eller värdelös på samma sätt. De energitjuvar jag pratar om idag är de som angriper dig, ditt psyke, självbild och sakta men säkert bryter ner dig och din inre styrka. Det sker sällan genom enskilda och intensiva samtal. Det sker ofta genom långvarigt användande av härskartekniker. Dagliga små signaler på att man inte duger eller räcker till, som är så små att det medvetna inte kan registrera dem samtidigt som det undermedvetna suger i sig för full kraft. Kritiska åsikter om beteende och metoder. Det man gör görs ofta på fel sätt. 

Vi människor har en försvarsmekanism som heter samvete. Den förhindrar oss att utföra destruktiva handlingar mot de vi tycker om. Exempelvis misshandel. Här vill jag poängtera att det i det här avseendet inte är någon skillnad mellan fysisk och psykisk misshandel. Samvetet förhindrar oss att göra det. Så när misshandel sker har förövaren (energitjuven) först kopplat bort sitt samvete , och kan på så sätt legalisera sitt beteende. Ett sätt är att skylla på den andra. Vi hittar på anledningar som ger oss rätten att agera destruktivt. - Hon förtjänade ju det. Det var ju hon som började. Det är ju hon med sitt beteende som gör mig arg. Det är ju hon som har gjort mig illa. Men faktum är att vi i 99,9% av fallen har fel. Man ska och får aldrig legalisera ett illa beteende. Fundera lite på The Wiccan Law of Return.

Bide the Wiccan Law ye must,
In perfect love and perfect trust,
Eight words the Wiccan Rede fulfill,
An ye harm none, do what ye will.

What ye send forth comes back to thee,
So ever mind the law of three,
Follow this with mind and heart,
Merry ye meet, and merry ye part.

Ta det inte för religiöst betingat, men fundera på när detta inte har varit sant i ditt liv. Det har aldrig skett att jag slängt en snöboll i någon, och inte fått en snöboll tillbaka i huvudet. Det har aldrig skett att hat inte fött mera hat. Det har aldrig skett att aggression inte fött mera aggression. Både vad gäller fysisk och psykisk misshandel. När människan blir utsatt för hat och aggression vill hon ju hämnas. Hon förlorar makt och kontroll vilket hon vill återta - genom hämnd.

Vi skulle ju aldrig skada dem vi älskar, eller hur? Men hur många kvinnor blir inte fysiskt misshandlade varje dag i Finland? – Polisen säger var femte! Och hur många blir inte psykiskt misshandlade av sina nära och kära. Allt för att vi legaliserar vårt beteende, och projicerar en bild på den andra som ger oss rätten att utföra vår handling. En man älskar sin kvinna, också han som slår henne. I det ögonblicket handen accelererar mot henne har han legaliserat, avhumaniserat, objektifierat, henne. Hon förtjänar det! Den bild vi projicerar på andra skapar vi ju själva i vårt huvud. Därför kan den aldrig vara sann. Det är ju jag som skapat den i mitt huvud. Vad ger mig rätten att skapa sanningar om andra? Jag är inte universiell uberdomare! Inte ens över min egen fru.

Men varför gör man så? Man kan gruva sig sinnessjuk på att försöka förstå varför de som älskar en vill såra, göra en ledsen eller misshandla en. Och hur en person som gör dessa saker sedan kan påstå att de älskar en. Det är inte logiskt eller hur? Så kanske vi gör oss själva en stor björntjänst att försöka resonera logiskt kring ett fenomen som inte är logiskt, och som inte enkelt kommer att låta sig förklaras genom logiskt resonemang. Det vi pratar om är nämligen en autonom reflex som sitter i vår allra primitivaste del av hjärnan – reptilhjärnan (återkommer :)).

Återbetalning

Alla börjar sin karriär som nybörjare. Man kommer till sin första träning i vanliga gymnastikkläder och en vattenflaska. I salen blir man förhoppningsvis väl mött av glada instruktörer som hälsar en välkommen och förklarar reglerna under träningen. Träningen sker i klubbens egen lokal. På golvet finns pusselmattor och som redskap använder vi mittzar att slå och sparka på. Kanske det också finns skyddsutrustning man får låna om man inte har egen. Vi tränar alltid tillsammans i par eller i grupp. Vi hjälper varandra genom att fungera som bra sparringpartners och trevliga träningskompisar.  Stämningen ska vara öppen och kamratlig. Instruktörerna finns där som guide och som hjälp när man behöver feedback och stöd. Det är inte omöjligt, men oerhört svårt att bli en bra kampsportare utan dessa ”stödresurser”. 

Efter några år har jag gjort hundratals träningar och 10.000 repetitioner av de flesta tekniker. Jag börjar bli ganska duktig. Mattorna och mittzarna i salen är lite slitna, också pga den hårda träning jag utsatt den för. Salen är alltid varm och utrutningen och instruktörerna och träningskompisarna finns alltid där, även de gånger jag bestämmer mig för att inte åka. Man orkar ju inte varje gång. Som utövare kan jag ju själv bestämma när och om jag åker. Jag betalar ju medlemsavgift till klubben. Jag betalar ju för hyran. Eller hur? :)

Efter några år till har jag gjort 100.000 repetitioner och börjar bli expert på grenen. Mattorna och mittzarna är utbytta sedan några år tillbaka. Många träningskompisar har kommit och gått under åren. Endast ett litet fåtal är kvar av de som började samtidigt som mig, men vi börjar bli ett sammansvetsat team och vi tränar mycket tillsammans. Instruktörerna är också fortfarande kvar. De kommer ihärdigt till träningen varje gång för att hjälpa mig att bli bättre. Och jag har blivit bättre. Jag är riktigt duktig nu, och jag börjar känna att det är dags för mig att börja utveckla mig själv som utövare. Mina instruktörer säger att jag ska börja stå på egna ben. Jag är mogen.

Du har tränat hårt, offrat mycket, kämpat mot motgångar och slagits med hinder. Och idag är du en mästare inom grenen. Din teknik är skarp, dina rörelser autonoma, din kämparglöd stark och din kropp i gott skick. Det är bra, för idag kommer räkningen. Det är idag du måste inse att du är återbetalningsskyldig. Det privilegium du åtnjutit under alla år – uppvärmd sal, pusselmattor, mittzar, träningskompisar, instruktörer som utan ersättning stöttat dig har genererat en skuld gentemot grenen. En skuld som vill bli återbetald. Du är idag den mästare du är tack vare den stora insats och den hårda träning du haft disciplin nog att göra. Det ska du vara stolt över. Det är endast ett fåtal utövare som har disciplin nog att avancera till din nivå. Men du skulle aldrig ha klarat det utan det stöd som grenen givit dig under alla år. Utan den skulle du ha stått ensam i dina föräldrars garage och vispat i luften enligt bästa förmåga. För din egen insats är du  skyldig digsjälv att leva ett rikt och lyckligt fortsatt liv, och för grenens insats är du skyldig att ge tillbaka med samma engagemang som grenen givit dig. 

Detta är ett ansvar alla utövare har. När man avancerat till en viss nivå, beroende på hur stor den lokala klubben är, hör det till att man börjar ta ett allt större ansvar för träningsverksamheten och för andra utövares framgång. Någon har hjälp dig och tränat dig så att du blivit den kampsportare du är. Nu är det din tur att träna någon och hjälpa någon så att denne kan bli den bästa kampsportare den har förutsättningar att bli. Helt enligt - Om jag tränar dig tränar du min dottrer. Vi börjar kanske vår karriär av egoistiska skäl, men vi bär ett solidariskt ansvar gentemot grenen. Inte olikt vår egen nationalekonomi. I medeltal tar det ungefär till 40 års ålder innan en finländare har återbetalt sin skatteskuld till riket. Först därefter börjar riket gå på vinst med dig och kan börja lyfta avkastning på sin investering i din utbildning, hälsovård etc. Du är skyldig riket en massa pengar och den skulden ska naturligtvis återbetalas.

På samma sätt ska taekwondo gå i arv från generation till generation. Utövare får inte glömma att med privilegiet att träna världens bästa kampsportsgren kommer en prislapp. Inte endast den för hyran och förnyelse av utrustning, utan den för energin, engagemanget och kärleken som du fått under träningen. Det har alltid funnits någon där för att hjälpa dig. Även de gånger när du själv stannat hemma. Även när du tittat ut genom fönstret och sett att det regnar och bestämt dig för att inte åka till kvällens träning är det en stackars sate till instruktör som åbäkat sig till salen för att få hjälpa dig. Den tiden är nu förbi – nu är det Du som är instruktören som ska ut i regn och hagel för att få hjälpa andra utveckas... och är du inte där ännu vet att du är där förr eller senare :) Grenen är inte här för enbart dig!

Återbetalning

Alla börjar sin karriär som nybörjare. Man kommer till sin första träning i vanliga gymnastikkläder och en vattenflaska. I salen blir man förhoppningsvis väl mött av glada instruktörer som hälsar en välkommen och förklarar reglerna under träningen. Träningen sker i klubbens egen lokal. På golvet finns pusselmattor och som redskap använder vi mittzar att slå och sparka på. Kanske det också finns skyddsutrustning man får låna om man inte har egen. Vi tränar alltid tillsammans i par eller grupp. Vi hjälper varandra genom att fungera som bra sparringpartners och trevliga träningskompisar.  Stämningen ska vara öppen och kamratlig. Instruktörerna finns där som guide och som hjälp när man behöver feedback och stöd. Det är inte omöjligt, men oerhört svårt att bli en bra kampsportare utan dessa ”stödresurser”.

Efter några år har jag gjort hundratals träningar och 10.000 repetitioner av de flesta tekniker. Jag börjar bli ganska duktig. Mattorna och mittzarna i salen är lite slitna, också pga den hårda träning jag utsatt den för. Salen är alltid varm och utrutningen och instruktörerna och träningskompisarna finns alltid där, även de gånger jag bestämmer mig för att inte åka. Man orkar ju inte varje gång. Som utövare kan jag ju själv bestämma när och om jag åker. Jag betalar ju medlemsavgift till klubben. Jag betalar ju för hyran. Eller hur? :)

Efter några år till har jag gjort 100.000 repetitioner och börjar bli expert på grenen. Mattorna och mittzarna är utbytta sedan några år tillbaka. Många träningskompisar har kommit och gått under åren. Endast ett litet fåtal är kvar av de som började samtidigt som mig, men vi börjar bli ett sammansvetsat team och vi tränar mycket tillsammans. Instruktörerna är också fortfarande kvar. De kommer ihärdigt till träningen varje gång för att hjälpa mig att bli bättre. Och jag har blivit bättre. Jag är riktigt duktig nu, och jag börjar känna att det är dags för mig att börja utveckla mig själv som utövare. Mina instruktörer säger att jag ska börja stå på egna ben. Jag är mogen.

Du har tränat hårt, offrat mycket, kämpat mot motgångar och slagits med hinder. Och idag är du en mästare inom grenen. Din teknik är skarp, dina rörelser autonoma, din kämparglöd stark och din kropp i gott skick. Det är bra, för idag kommer räkningen. Det är idag du måste inse att du är återbetalningsskyldig. Det privilegium du åtnjutit under alla år – uppvärmd sal, pusselmattor, mittzar, träningskompisar, instruktörer som utan ersättning stöttat dig har genererat en skuld gentemot grenen. En skuld som vill bli återbetald. Du är idag den mästare du är tack vare den stora insats och den hårda träning du haft disciplin nog att göra. Det ska du vara stolt över. Det är endast ett fåtal utövare som har disciplin nog att avancera till din nivå. Men du skulle aldrig ha klarat det utan det stöd som grenen givit dig under alla år. Utan den skulle du ha stått ensam i dina föräldrars garage och vispat i luften enligt bästa förmåga. För din egen insats är du  skyldig digsjälv att leva ett rikt och lyckligt fortsatt liv, och för grenens insats är du skyldig att ge tillbaka med samma engagemang som grenen givit dig.

Detta är ett ansvar alla utövare har. När man avancerat till en viss nivå, beroende på hur stor den lokala klubben är, hör det till att man börjar ta ett allt större ansvar för träningsverksamheten och för andra utövares framgång. Någon har hjälp dig och tränat dig så att du blivit den kampsportare du är. Nu är det din tur att träna någon och hjälpa någon så att denne kan bli den bästa kampsportare den har förutsättningar att bli. Helt enligt - Om jag tränar dig tränar du min dottrer. Vi börjar kanske vår karriär av egoistiska skäl, men vi bär ett solidariskt ansvar gentemot grenen. Inte olikt vår egen nationalekonomi. I medeltal tar det ungefär till 40 års ålder innan en finländare har återbetalt sin skatteskuld till riket. Först därefter börjar riket gå på vinst med dig och kan börja lyfta avkastning på sin investering i din utbildning, hälsovård etc. Du är skyldig riket en massa pengar och den skulden ska naturligtvis återbetalas.

På samma sätt ska taekwondo gå i arv från generation till generation. Utövare får inte glömma att med privilegiet att träna världens bästa kampsportsgren kommer en prislapp. Inte endast den för hyran och förnyelse av utrustning, utan den för energin, engagemanget och kärleken som du fått under träningen. Det har alltid funnits någon där för att hjälpa dig. Även de gånger när du själv stannat hemma. Även när du tittat ut genom fönstret och sett att det regnar och bestämt dig för att inte åka till kvällens träning är det en stackars sate till instruktör som åbäkat sig till salen för att få hjälpa dig. Den tiden är nu förbi – nu är det Du som är instruktören som ska ut i regn och hagel för att få hjälpa andra utveckas...

Klassamhället

”Vi är på väg mot ett allt större klassamhälle – skillnaderna mellan fattiga och rika blir allt större”. Ungefär så läser jag i en artikel på nätet, och i många andra artiklar med samma andemening. Jag kan inte låta bli att översätta detta till idrott och välmående. – Där om någonstans börjar vi ha ett riktigt ”klassamhälle” med allt större skillnader mellan människor i dålig kondition och människor i god kondition. Samtidigt som man på nationell nivå börjar oroa sig för medborgarnas sjunkande hälsa och kondition har gym och träning aldrig varit så populärt. Och skillnaderna mellan aktiva och passiva blir allt större...

Så... om vi läser vidare i artikeln kan vi urskilja en argumentation för att jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika, och detta skulle ske enligt hederlig Robin Hood-metod med att ta från de rika och ge åt de fattiga. Denna tanke är intressant i sig och jag har alltid frågat mig varför de rika inte kan lämnas i fred och vi istället skulle fokusera på att höja de fattigas standard. Alltså helt utan att stjäla från de rika. Jag är själv arbetarklass och allt annat än rik, men har svårt för avundsjuka och kan inte se hur man kan tycka det är okej att ta från dem som gjort det bra för sig. Det är ju stöld! Och hur blir det när gäller kondition och fysiskt välmående? – Ska vi ta kondition från dem som lever hälsosamt och ge till dem som lever ohälsosamt? Ni hör ju hur befängt det låter...

Kalle går på gymmet varje dag, och äter sin brockoli och sina morötter varje dag. Olle ligger på soffan och käkar fryspizza och stirrar på Idol. Där är det skönt. Att springa på gymmet är ju för fjantar! Efter några år syns förstås en betydande skillnad i kondition mellan de två. När det går upp för Olle att Kalle har det bättre ställt blir han förbannad – det är väl självklart att han ska ha rätt att få halva Kalles syreupptagningsförmåga och hälften av Kalles sarkomener. Vi lever ju i ett jämntställt samhälle. Den absolut katastrofala verkligheten vore ju den att Kalle mår gott och länge för att han tagit hand om sin kropp medan Olle får sin första infarkt vid 50. Alla har vi väl rätt att leva lika gott och länge...?

Så varför är det så jättefel att tänka att de som arbetar hårt kan belönas? Och få behålla det de förtjänat utan att det bildas avundsjuka och tankar på att stjäla? Vi bor i ett land där det finns fantastiska möjligheter. Utbildning är gratis! Varför utbildar du dig inte om du vill ha ett bättre jobb? Att gå ut på promenad är gratis! Varför är du inte ute och andras frisk luft om du vill komma i form?

Vår framgång vilar alltid enbart, enbart och endast enbart i våra egna händer. Det gäller för såväl vår hälsa som vår ekonomi. Men vi är fantastiskt bra på att hitta på ursäkter. Jag satt alldels nyligen i bussen och hörde ett samtal mellan två unga människor som nyligen kommit ut på arbetsmarknaden. Den ena sade ”Ja alltså jag kommer aldrig att ha ett jobb där jag måste börja innan kl.10 på morgonen. Det bara funkar inte för mig. Jag mår dåligt av att stiga upp så tidigt.” Alltså grrr!  - Jo, om människan gör en konsekvensanalys över vad ett sådant leverne innebär och sedan lever med detta utan att gnälla. Men människor gör sådana beslut, får otrevliga konsekvenser, och skyller sedan ifrån sig. – Det är DÅ som klassamhället skapas. Och det är helt förkastligt att då vrida sig mot dem som tagit sitt ansvar.

Ärligt - Jag har aldrig träffat någon människa som inte skulle kunna vara en svartbältare i taekwondo om den bara hade viljan, ansträngde sig och hade lite disciplin, men oj vad många ursäkter jag hört under åren. Jag måste nog sluta träna för... Taekwondo funkar inte för mig för att.... Blaa blaa blaa... 

Alltså, studier funkar inte för mig för att...
Nej, men i den skolan var det bara dåliga lärare...
Alltså jag tänker inte inte gå på deras kurser...
Int får jag ändå det där arbetet, så det löns inte att söka...
Jag har så tungt att...
Jag har så ont i...
Etc etc etc...

Jag tänker tillbaka på den finska damen i kön framför mig som trots sin övervikt, svårt att röra sig, och helt uppenbart sönderrökta röst beställer Punanen Nortti och Kossupullo... Undras om hon sitter hemma i soffan och är bitter på de rika?

Så vad ska man göra? Ja på samhällelig nivå måste man ju få människor att vakna upp och aktivt vilja ta ansvar för sin framgång. Och på individnivå måste man helt enkelt bara bestämma sig, göra upp ett mål, och sedan okuvligt arbeta för att uppnå det målet. Det finns ju där, rakt framför dig, TAKE IT! Men avundas inte dem som lyckas! De har förtjänat det, och vi ska vara glada för deras framgång. Och lyckades inte du var det bara du själv som inte gjorde tillräckligt!

Den allra enklaste algoritmen i ditt liv är :

WHAT IS YOUR GOAL?  = WHAT ARE YOU PREPARED TO DO?