Det är "tråkigt"

Suck... var ska man börja?!

År 2009 var jag med som en av instruktörerna på taekwondoförbundets sommarläger. Jag skulle dra tre träningar i självförsvar under en lördag. Den sista träningen var enligt planen endast för högre grader och svartbältare. När träningen skulle börja dök det ändå upp ett gäng med gul- och grönbältare och frågade om de fick vara med på träningen. Det fanns lite rum kvar i salen så jag sade ja. - Varför inte? Min filosofi har alltid varit att alla är välkomna. Även om temat skulle vara relativt utmananade så kanske de ändå skulle få nåt ut av träningen. I alla fall mer än att inte få delta alls.

Efter träningen kom en tjej ur det gänget och frågade om hon fick ge mig feedback. Jag svarade förstås ja, varpå hon framförde mycket kritiskt att träningen varit för svår och att hon upplevde att deras gäng inte fått tillräckligt med stöd. Hon menade att om man tillåter gulbältade att delta i träningen så måste träningen anpassas till deras nivå. Sen gick hon, och jag stod kvar och gapade. -Vad var det som hände där?!

Men det här ser jag mer och mer – utövare som anser att träningen (ja, hela grenen) ska anpassas till just deras personliga behov, åsikter och uppfattningar. Varifrån kommer denna egocentriska uppfattning? - Om det står tydligt och klart på ett schema att en träning är för högre grader och man trots det vill delta, borde man väl rimligtvis kunna förvänta sig att nivån på träningen kanske är för hög? Hur kan man få för sig att sedan förhålla sig kritisk till detta faktum? Och hur kan JAG skapa mig den uppfattningen att träningen för hela gruppen (80 deltagare) borde ha anpassats till just MIN nivå? Är jag så viktig som gulbältare att hela gruppen, där 95% av deltagarna tränat åtskilliga år längre än mig, borde anpassa sig till mig. Jag, jag, jag! Att man gavs tillåtelse att delta i en avancerad träning blev alltså inget positivt privilegium. Snarare något man har rätt att ställa krav på. Suck!

Och så ser det ut också på en närmare nivå – i min klubb. Jag har faktist också deltagare som ständigt anser att träningen borde anpassas till dem och deras åsikter. Inte genom positiva önskemål om att få träna mer av vissa saker, utan genom negativa önskemål om att minska de ”tråkiga” sakerna i träningen. Det har ju alltid funnits en viss mängd av sådant, men skillnaden mellan nu och tidigare är att jag börjar tröttna på det. Allvarligt! Förra veckan drog jag en renodlad sparkträning i match-anda. Eftersom det är bältesprov om två veckor bakade jag in korta inslag av de teknikkombinationer som kommer till bältesprovet i träningen. I tid mätt var dessa väldigt anspråkslösa. Efter träningen fick jag ändå den feedbacken av en deltagare att just dessa inslag varit tråkiga. Samma person ansåg också att vi skulle eliminera självförsvars- och grundtekniksträningen helt.

Det var tidigare vanligt att jag innan träningen fick meddelanden på telefonen med frågor om träningens innehåll. Om det skulle vara ett visst (tråkigt) innehåll så skulle personen ifråga inte dyka upp. Under det senaste året har jag spikat ett visst träningsschema så att deltagarna på förhand kan förvänta sig ett visst innehåll på träningarna. Vi har två grupper, taekwondo och kickboxing, men tillgång till för få träningstider i salen, så vissa träningstider har varit gemensamma för båda grupperna. Anledningen till träningsschemat har förstås varit för att tydliggöra vilka träningar båda gruppernas medlemmar kan delta i. Konsekvensen har varit att vissa deltagare endast deltagit i vissa träningar och struntat i andra (de tråkiga).

Jag har varit ganska tolerant med detta och ansett att alla ska vara välkomna. Jag har tänkt att utövare som tänker på ett selektivt sätt förr eller senare mognar och växter till sig – börjar förstå hur viktigt det är med en balans mellan alla delar av taekwondoträning. Vissa gör det, andra inte. Vissa slutar när det går upp för dem vad grenen innebär och andra hänger sig inbitet kvar med sin uppfattning om att det är grenen som ska anpassa sig enligt dem. Men när grenen inte anpassar sig blir konsekvensen den att dessa utövare blir efter i bältesutvecklingen. Kompisarna från samma grundkurs, som tränar seriöst alla delar, går ifrån dem och till och med nya utövare från senare grundkurser går ifrån dem. Det är förstås inte så kul att yngre utövare går förbi i bältesgrad när man själv anser att man ligger på en högre nivå. Men istället för att förstå hur detta har gått till och se det egna ansvaret lägger man ansvaret utanför sig själv och börjar ställa krav. - Grenen tillgodoser inte MINA behov varpå grenen borde anpassas till MIG. Jag har fått kommentarer om varför grundteknik finns med i bältesprovskraven, och att man borde modernisera bältesproven för att bättre överensstämma med ”det som gäller”. – Varför? Jo därför att JAG tycker att grundteknik är tråkigt! Och för att JAG är den som avgör vad som ”gäller”. Sen börjar de kreativa frågorna komma – får jag träna utan bälte? Varför, kan man fråga sig, men svaret är förstås för att man skäms över sin bältesgrad. Alla andra har ju gått förbi mig.

Taekwondo is what it is, och det är dags att styra upp den här skutan! Det är tre delar som ska tränas likvärdigt – traditionell kampkonst, modern sport och praktiskt självförsvar. Det är min övertygelse att dessa ska tränas i balans och harmoni med varandra. Det går inte att isolera en del och påstå sig vara en taekwondoutövare, inte i mina klubbar i alla fall. Det är som att försöka balansera en bollgrill på ett av de tre benen medan man grillar en ordentlig biff. Förr eller senare hamnar grillen omkull och biffen till marken. Om man inte kan acceptera att det är så som grenen är ska man söka sig vidare. Just det – nu uppmanar jag alla som inte kan ta till sig vad grenen är att söka sig till en verksamhet som antingen är mindre ”tråkig” eller låter sig anpassas just till DINA behov och önskemål. I mina klubbar tränar vi T A E K W O N D O, inte ”otråkigt löst sparkande utan strävan eller målsättningar”. Taekwondoutövare har hård vilja och strävar till millimeterprecision och perfektion i sin teknik. Om du inte har dessa kriterier är du inte en taekwondutövare och ska då inte delta i taekwondoträning i en taekwondoklubb.

Ni måste förstå att taekwondo är inte en medmänsklig rättighet. Och en taekwondoinstruktörs uppmärksamhet, stöd och engagemang är ingenting man per autiomatik har rätt till, eller kan ställa krav på. – Man ska förtjäna taekwondo, och man ska förtjäna instruktörens uppmärksamhet och hjälp. Men taekwondo är otroligt belönande när det tränas helhjärtat, och instruktörerna är beredda att göra stora uppoffringar för just DIG – men DIN insats måste alltid vara större och du måste älska grenen – HELA grenen. Jag tänker inte längre lyssna på kommentarer om hur tråkig min träningen är av utövare som inte ser seriöst på sin egen träning, och jag tänker definitivt inte ödsla en sekund mer tid  på sådana utövare. Det är inte jag som ska träna DIG – det är DU som ska träna och jag som ska hjälpa. Det betyder att jag kommer att ha mer tid att satsa på de som har en stark vilja. Nu måste fokus vara på dem som förtjänar det!

Vad är en svartbältare?

Svartbältets mysterier åter en gång :) – Vad exakt är en svartbältare, och vad betyder det svarta bältet?

Jag är i full färd med att coacha nästa grupp taekwondostuderande till sitt efterlängtade 1.dan-bältesprov. Frågorna är förstås många, och förväntningarna stora. Inställningen inför det här provet är alltid mycket allvarligare än inför de tidigare bältesproven. Redan nu, ett år på förhand, vill man lägga upp sitt träningsår med provdatumet i horisonten. Man vill förstå vad som förväntas av en i god tid, vilket är helt förståeligt. Jag bestämde mig därför att klottra ner lite allmän färdkost som är generell för alla inför det svarta bältesprovet. Sen har förstås alla studerande egna utmaningar och träningsmålsättningar som är personliga. Vissa behöver mer träning på självförsvar, andra grundteknik etc. Nästan alla behöver däremot mer teoretisk kunskap :)

Först och främst - Vad är en svartbältare?

Det här är förstås endast mina egna tankar och visioner. Ingalunda ett facit som representerar hela grenen. Men såhär tänker jag, och detta förväntar jag mig av mina studerande:

- En svartbältare är en utövare som behärskar grunderna i taekwondo.
  Det betyder dels  1.) mekanisk förmåga,  och dels
                              2.) förståelse för grenen.
  Dessa går jag djupare in på längre ner.

- En svartbältare är så pass mogen att hon självständigt kan fortsätta att utvecklas inom grenen utan en instruktörs omedelbara närvaro.

- En svartbältare kan utan svårighet undervisa grenen för andra utövare.

- En svartbältare uppför sig alltid artigt och respektfullt också utanför träningssalen.

- En svartbältare har en obrytbar inställning till utmaningar i livet - Fighting spirit!

- En svartbältare är analytisk, vill förstå, söker lösningar och låser sig aldrig vid ett sätt att tänka.

1. Mekanisk förmåga

- En svartbältare kan utföra grundtekniken med millimeterprecision.

- En svartbältare kan enkelt och smidigt anpassa grundtekniken och följa upp en teknik med en annan utan större svårigheter.

- En svartbältare ser fler användningsområden av en mekanisk rörelse och kan tillämpa rörelsen för flera ändamål.

- En svartbältare kan använda kroppens rörelse för att generera maximalt med rörelsemängd och kinetisk energi, samt förstår samspelet och för- och nackdelarna med att vara snabb versus tung.

- En svartbältare ser lägen i en kampsituation, kan ta snabba beslut, och tar kontroll över situationen.

- En svartbältare behärskar en omfattande arsenal tekniker och har alltid fler än en lösning på en situation (plan A och plan B).

- En svartbältare förstår och behärskar dynamiken vid en kampsituation och rör sig aldrig så att den egna kroppen utsätts för onödiga risker. Detta ombegriper exempelvis förståelse för attacklinjer, vinklar, balans, kroppens viktcentrum etc.

2. Förståelse för grenen

- En svartbältare kan grenens historia och förstår grenens utveckling och relation till andra kampsporter.

- En svartbältare förstår grenens filosofi och med vilken bakgrundstanke och strävan som stormästaren och instruktörerna har lärt ut grenen till henne. Samtidigt har svartbältaren en egen identitet och egna tankar och visioner.

- En svartbältare förstår sambandet mellan kroppens och själen för en välmående och balanserad människa.

- En svartbältare kan grunderna i muskelträning och förstår sambandet mellan muskelarbete, energi, och vila.

- En svartbältare förstår våld och dynamiken vid hotfulla situationer, kan identifiera en potentiell risk samt hantera situationen så att så lite våld som möjligt blir använt. Taekwondo handlar aldrig om att utöva våld!

- En svartbältare förstår att taekwondo pågår hela tiden, inte endast 3x90minuter i veckan.

I ett nötskal kan man säga att det svarta bältet handlar om en sorts mogenhet – att bli vuxen inom grenen :) Det handlar om så mycket mer än att imponera på brudar med en häftig snurrande krokspark – det gör man kanske som grönbältare, men sedan växer man ur det och blir mognare utmed ökad erfarenhet. Jag vill också passa på att nämna några ord om vad en svartbältare inte är, för att punkterna några av de felaktigheter som man ibland stöter på.

En svartbältare är inte:

- En svarbältare är inte färdig med sin karriär. Den har bara börjat.

- En svartbältare kan inte allting, vet inte allting och har inte alltid rätt.

- En svartbältare är ingen man behöver vara rädd för. De är inte våldsbenägna!

- En svartbältare är inget unikt eller magiskt, endast en vanlig människa som tränat en gren väldigt länge.

Du som är påväg mot bältesprovet fråga digsjälv - Är DU en framtida svartbältare?

Rätt sätt

Ah yes – Rundsparken! Knappast ett verktyg som undgått någon kampsportare. I dagens läge vet till och med de flesta icke-kampsportare vad en rundspark är. Och därmed vet vi alla vad vi ska diskutera ikväll :)

Det sägs att man aldrig ska diskutera religion eller politik på en fest, och det är sant! De flesta samtalsämnen man härleda till vetenskap är inga problem, men att diskutera sådana saker som baserar sig på personlig tro eller övertygelse blir förr eller senare ett föremål för konflikt. Alla med så långt? :)

Som nästa vill jag förklara det faktum att utförandet av en rundspark i allra högsta grad vilar på vetenskaplig grund. Dels fysiska grundlagar om förflyttning av massa och kollision, men också människokroppens biomekanik och muskelarbete. Och det är inte allt. Sen kommer det ytterligare in sekundära attribut som taktiska aspekter och poängdefinitioner. Allt det här är mätbara fakta som kan bevisas om och om igen. Utförandet av en rundspark är således INTE religion, gott folk! Jag älskar när människor argumenterar om ”det rätta sättet” att utföra en grundspark som om det vore religiöst betingat. – Man ska göra såhär, därför! Jag älskar ”därför” som förklaring, eller ännu bättre ”för att min kusin tränar thaiboxing och han skulle kunna slå dig på käften när som helst”. – Därför att det är så :)

Okej, det är faktist en ganska mänsklig företeelse att gå i försvarsposition om någon ifrågasätter ens sätt att göra något. Om det råkar handla om något man inte kan förklara varför man gör som man gör försvarar man sig på samma sätt som om det vore en religiös fråga – utifrån tro eller övertygelse. Är man inte den som driver diskussionen är det bäst att bara le och gå därifrån. Det lönar sig aldrig att gå in i de här argumentationerna, eftersom motparten ofta inte har som mål att konstruktivt diskutera olika synsätt, utan att bevisa att du har fel och förnedra dig. Och är du den som driver diskussionen, sluta genast och be om ursäkt innan du framstår som en verklig idiot!

När en utövare från en kampssportsstil betraktar utövare  från en annan stil och ser att denne utför en rundspark på ett annat sätt än som man själv är van med och anser att det sättet är fel, då är man heeeeelt ute på fel bana. För att vara övertydlig nu men... – jag pratar inte om det när en utövare inte har korrekt biomekanisk rörelse eller uppenbart inte förstår sig på acceleration och massförflyttning. Sådana saker är (ju bevisligen) fel. Jag pratar om när båda sätten att göra en rundspark är rätt, men anpassade för olika ändamål, och utövarna anser det andra sättet vara fel för det är annorlunda. Då är man inte riktigt smart! Ja, jag tänker vara så fräck i min egen blogg att jag kallar sådana utövare som inte förstår att en rundspark ser olika ut beroende på dess ändamål som inte helt smarta. Tyvärr!

Låt oss då konkretisera. Vi har två kampsporter – i den ena tävlar man i light contact och man får poäng för lätt kontakt, och i den andra tävlar man i full contact och får endast poäng för kraftiga sparkar med hård kontakt. Det betyder att man i den första kampsporten kommer att fokusera på snabba tekniker, medan man i den andra kommer att fokusera på kraftiga. Det som är viktigt att förstå är att det krävs massa bakom kraftiga tekniker, och att flytta massa tar tid. En teknik som inte kräver lika stor massförflyttning blir alltså snabbare, och också osynligare om vi tar med de taktiska aspekterna.

Den snabbaste vägen mellan två punkter är en rak linje, eller hur? För den snabba sparken kommer detta att vara viktigt. Man vill flytta foten så rakt som möjligt fram till målet. Om vi försöker föreställa oss en utövare som står i matchställning. I sparkens inledning kommer utövaren att lyfta sitt knä i en bana rakt emot målet och göra höftvridningen först i slutskedet av sparken. På så vis får sparken en så kort bana som möjligt, och tid mellan start och träff blir så kort som möjligt. Eftersom rörelsen är mindre blir sparken också mer osynlig. Men eftersom höftrvridningen är så liten blir massan bakom sparken låg och därmed inte så kraftfull.

Om vi istället vid sparkens inledning börjar med att sätta överkroppen i rotation för att sedan lyfta knät i en cirkulär bana där höften öppnar redan från sparkens början får vi istället mera massa bakom sparken. Foten får en längre accelerationssträcka och kommer därför upp i högre hastighet vid träffpunkt, men blir givetvis mer synlig för en motståndare.

Alla förstår ju att vid kollision handlar det om massa och dess hastighet. Jag vill förtydliga för de som sov bort fysiklektionerna att även om jag kallar den lättare sparken för snabbare betyder inte det att den har högre hastighet vid träffögonblicket. Sannolikt har den tyngre sparken högre hastighet vid träff eftersom den har en längre accelerationsstrecka. Den lättare sparken har kortare bana och hinner därför fram snabbare. Därför kallar jag den snabbare.

Allt handlar om vad vi vill uppnå vid kollision, och det här betyder att sparkarna kommer att se helt olika ut för en betraktare, fast det hela tiden är samma spark. Vill vi exempelvis sparka av en planka kanske det inte räcker med den snabba light contact-sparken eftersom den har för lite rörelsemängd.  Det är just här som en utövares intelligens kommer att ifrågasättas. – Om uppdraget är att sparka av en planka, men utövaren inte kan frigöra sig från religiösa uppfattning att man endast kan göra rundspark på ett ”light contact-sätt” kommer uppdraget sannolikt att misslyckas. En smart utövare inser däremot att tekniken måste anpassas för ändamålet. En smart utövare kan anpassa sig och använda en snabb eller en kraftfull spark när så behövs. Och en smart utövare skulle aldrig sitta och argumentera att det endast finns ett sätt att göra en rundspark och att det sättet är låst i den kampsportsstil man representerar. Bull Crap!

Titta på en tävling point-sparring och studera hur utövarna rör sig. Titta sedan på en tävling full contact och studera hur utövarna rör sig där. Ganska olika eller hur? -Nej, utövarna av den kampsporten du själv inte tillhör gör inte ”fel”! De gör enligt det sätt som är mest effektivt att få poäng enligt deras regelverk. All träning ska ju representera verkligheten så nära som möjligt.  Om man tränar en kampsport med point-sparring eller light contact ska träningen vara så nära tävlingsscenariot som möjligt. Det samma gäller naturligtvis för alla kampsporter (ja, alla idrotter för den delen). Då har man bestämt sig för att det grundtekniska utförandet av en teknik ska vara på ett visst sätt, ofta så nära tävlingsutförandet som möjligt. Om vi då ställer våra olika kampsportare på rad och ber dem utföra en rundspark i grundteknik kommer vi att se stora olikheter, och alla är rätt!! 

Ok, om vi pratar lite om taekwondo då? – Var befinner sig taekwondo på en skala? En av de saker som gör taekwondo så intressant som kampsport är att den strävar till att göra utövarna smarta - biomekaniskt intellgenta ja, men också mellan öronen. Eftersom taekwondo är erkänd som ”the art of kicking”, någonting man inom grenen gärna vill leva upp till, tränar man alla tänkbara och otänkbara sätt att leverera tekniker med benen. Det kan man inte göra om man låser sig vid fyra grundsparkar och tror att detta är alla sätt en människa kan sparka på. Nej, istället analyserar man människokroppen och ser på vilka alla sätt ett ben kan sträckas ut och hur muskelkedjorna ska sammadras i sekvens för accelerera foten så effektivt som möjligt mot målet. Det görs massor med mätningar och forskning inom taekwondo för att utveckla så optimala sparkar som möjligt. Det är många universitetsdoktorer involverade i detta arbete runt om i världen. Givetvis driver också det faktum att taekwondo är en OS-gren denna forskning framåt.

Enligt taekwondons tävlingsregler får man poäng för träff mot kroppen med en hård spark. Det räcker inte med en lätt smäll. Det betyder att sparkar mot kroppen ska ha en viss mängd rörelsemängd bakom sig. Däremot får man poäng för lätta träffar mot huvudet. För att bli framgångsrik måste taekwondoutövaren alltså behärska de snabba och lätta teknikerna, men också de tunga och hårda. Och därmed gör vi oss förtjänta av smeknamnet ”the art of kicking”. När man ställer tio taekwondoutövare på linje och ber dem utföra en rundspark i grundteknik så ska sparken se lika ut för alla trots att vi tränar olika tillämpningar. Taekwondo är en traditionell kampsport och man har ett bestämt grundtekniskt utförande för alla tekniker, så även för rundsparken. I grundteknik kan man säga att rundsparken är en kompromiss mellan det lätta och snabba, och det tunga och hårda sättet. I taekwondo kommer knät upp med 45 graders vinkel och höften öppnas jämnt under hela sparkens utveckling. Sen förstår varje taekwondoutövare att man bör kunna tillämpa runsparken både snabbt och kraftfullt om situationen kräver det. Det är skillnad på grundteknik och tillämpning.

Men det är helt naturligt att dessa disussioner uppstår. Föreställ dig en utövare som går tre gånger i veckan till samma klubb och lyssnar på samma instrutör prata om fördelarna med utförandet av rundsparken inom ramen för deras eget regelverk. Efter några år har man kanske gjort 100000 repetitioner av samma rundspark och kanske inte vågar tänka att det finns andra sätt. Skulle det finnas andra sätt med andra fördelar måste jag ju först erkänna att jag inte kan, och det är inte många kampsportare som klarar av det. Ju högre graderad och ju längre erfarenhet av en kampsport desto svårare är det att erkänna att man inte kan. Ofta handlar det om rädsla eller avundsjuka när en människa börjar hacka ner på andra, och berör det rundsparkens korrekta utförande saknas tyvärr också lite intelligens...

Fitnesskampsporter

Hörni vi måste sluta klaga på fitness-kampsporterna och de som sysslar med fitness-kampsporter! Det kommer aldrig något gott ur att visa kritik mot andras fritidssysselsättning eller hobbyn. Heck – det kommer aldrig något bra ur att hålla på och klaga mot andra över huvudtaget. Att trycka ner andra är ju en strävan att sätta sigsjälv på en högre nivå, och varför måste vi kampsportare sätta oss på en högre nivå än fitnessutövare? Vi håller ju inte på med samma sak. Att hålla på och argumentera att fitness-kampsporter inte är ”riktiga” kampsporter är ganska döfött. Alla vet ju det, och det enda den argumentationen bevisar är argumentatörens dumhet. 

Men allting har sin plats. Även om fitnessgrenarna saknar väsentliga delar av kamp, som tex en motståndare med en egen vilja, har de mycket att erbjuda sina anhängare även om vi diskuterar kampförberedande egenskaper. Det måste ändå varje intelligent person kunna medge. - Om du verkligen är en så hög och viktig kampsportare att du kan argumentera vad som är och icke är ”riktig” kampsport kan du börja med att beskriva kampsportens tre hörnstenar!  (Dvs teknisk, fysisk och mental styrka). Hoppsan Kerstin, vilken fitnessgren strävar inte till att öka den fysiska styrkan hos utövaren? Vissa fitnessgrenar kör superhårda kardiovaskulära pass som i allra högsta grad utvecklar de fysiska egenskaper som behövs vid kamp eller självförsvar. Det är inte helt omöjligt att tänka sig att en fitnessutövare som kör tre svintunga kardiopass i veckan är i bättre kondition än Du. Dessutom liknar ju de mekaniska rörelser som utförs under passen slag och sparkar, vilket ändå på någon nivå (om än liten) är bättre än att ligga på soffan och inte göra nåt alls (alterativt sitta vid datorn och författa hetstexter). Och visst kan man se att ihärdiga fitnessdutövares självförtroende ökar utmed träningskarriären. Jag argumenterar alltså därför att även fitnesskampsporterna utvecklar till en viss nivå de tre hörnstenar som ”riktiga” kampsporter försöker göra. Sen är jag naturligtvis medveten om saknaden i erfarenhet av tajming, avståndsbedömning, identifiering av utövarens rörelser, förutseende, balans vid inkommande krafter, grepp, försvar mot strypningar, fällningar, markstrid etc... Listan kan göras hur lång som helst. 

Jag är glad att fitnesskampsporterna finns, och det tycker jag även andra kampsportare ska vara. Det finns faktist rum för ett brett urval fritidssysselsättningar. Jag har sett flera gånger hur en ny kampsport eller kampsportsklubb ofta kan bli nerhackad av redan etablerade klubbar, naturligtvis i desperation över den ökande konkuransen. För det första borde varje klubb, gren, instruktör osv fokusera på att själv göra ett så gott arbete som möjligt för att deras anhängare inte ska söka sig vidare. Är man själv den skickligaste instruktören med den trevligaste klubben som tränar den häftigaste kampsporten behöver man inte känna oro eller rädsla över konkurerande verksamheter. Att uttrycka sig negativt gentemot andra kampsportsklubbar eller –verksamheter (tex på en scen på en idrottsgala framför hundratals människor) leder aldrig till nåt gott. Och för det andra tycker jag vi borde förstå att ju fler grenar det finns desto större chans är det att utövare eller kampsportsintresserade människor hittar rätt, hittar den gren/klubb/gemenskap/coach som passar dem bäst. Jag ser faktist hellre att utövare som inte trivs med vår gren, inte vill foga sig efter vår traditionella kultur, inte vill följa våra uppföranderegler eller på annat sätt kan anamma det vi sysslar med söker sig vidare till en annan verksamhet. Ju längre de är kvar desto längre stör de verksamheten.

Det finns många olika anledningar till att människor söker sig till kampsporter. Det vi får räkna med är att de förr eller senare kommer att hitta rätt, och försöka ha en förståelse för det. De som vill lära sig hantera våldsscenarion kommer inte att känna sig tillfredsställd med fitnesspass på gymmet, och de som tränar enbart för konditionens skull kanske hittar sigsjälv bättre i ett gym med musiken dundrande. Alla är vi olika och olika målsättningar driver oss. Vissa vill bygga sitt självförtroende och öka sin mentala styrka för våga gå rakryggad på gatan, medan andra vill stå i rampljuset och imponera på brudar. Därför är det bra att möjligheter finns för alla hitta det de trivs med. När en människa är på fel plats leder det bara till frustration och stökigheter i klubben. Så – kan vi då låta bli att fortsätta känna oss hotade av fitnessgrenar och hacka på dess följare, eller kan vi förstå att det är bra att de finns så att de som inte tränar kampsport av kampsportsskäl har en verksamhet där de kan förverkliga sigsjälva? – Knappast, för en sak har jag lärt mig - Haters will allways hate...

 

Ego

Självförsvar – förmågan att försvara sig mot en inkommande våldshandling. Åtminstone några kampsportare börjar sin bana med en strävan att förbättra sina självförsvarsfärdigheter och därmed öka sitt självförtroende.  Ändå handlar kampsportsträning om en strävan om att undvika våld och bidra till byggandet av en fredlig värld. Våld innebär alltid risk för skador (eller allvarligare) och det är inte optimalt att utsätta sig för sådana risker.

Men innan ett inkommande anfall som tvingar oss till ett fysiskt försvar äger rum har ofta andra och mer avgörande saker inträffat. Saker som kunde ha gett ett annat händelseförlopp och avstyrt hela våldsscenariot om man agerat annorlunda. Står man inför en fysisk attack har man väldigt ineffektivt använt de chanserna. Eftersom strävan är att unvika våld helt och hållet blir verktyg för att avstyra våld de facto viktigare än de själva fysiska kampfärdigheterna.  

Jag brukar beskriva detta som en trappa i fyra steg. På steg ett handlar det om att undvika de platser där våld äger rum. Eftersom det är vanligt att anfallaren är bekant går detta inte alltid att genomföra. För att vara säker skulle man isåfall tvingas bli en eremit och flytta ut till en öde ö utan kontakt med några människor. Men det finns också många våldssituationer som kunde ha undvikits om man valt att inte befinna sig på den aktuella platsen. Vissa situationer är mer riskfyllda än andra.

Eftersom steg ett inte alltid är möljligt, kliver vi upp på steg två som handlar om att avlägsna sig genast man uppfattar att våld håller på att inträffa. Det finns många signaler på ett en situation håller på att utvecklas till en våldssituation och har man möjlighet att avlägsna sig bör man naturligtvis göra det så snabbt som möjligt. Ibland går detta steg inte heller att genomföra. Exempelvis om man måste skydda en annan person mot övergrepp.  Då hamnar vi upp på steg tre. Att pga sitt ego bli kvar när en våldssituation byggs upp är däremot inte okej! Tyvärr är vårt ego ofta ett stoooort problem.

På steg tre handlar det om att de-eskalera situationen. Det betyder i praktiken att man aktivt försöker trappa ner nivån på hotet genom kommunikation, dvs man försöker ”prata ner förövaren”. Det har stor betydelse för många våldssituationer på vilket sätt man kommunicerar med motståndaren, både verbalt och med kropssignaler. Naturligtvis kan man inte skrämma eller hota ner en våldssituation.

Lyckas man inte med en de-eskalering finns ingen återvändo, då är man på steg fyra där man måste fysiskt försvara sig.

Om jag skulle få i uppgift av en människa att minimera risken att denne skadas av en eventuell våldssituation så skulle ingenjören och livvakten i mig naturligtvis fokusera på de metoder som ger mest avkastning per investerat kapital, och där kommer fysiska självförsvarstekniker definitivt på sista plats. Att hantera situationer på trappstegen 1-3 är både kostnadseffektivare och utgör mindre risk för människan. Ändå tränar de flesta inte så. För de flesta spenderas den mesta tiden i träningssalen (naturligtvis ger träningen andra fördelar som man inte ska bortse ifrån). För de som är riktigt vilse ökar egot med ökade självförsvarsfärdigheter och då hamnar man förr eller senare i risksituaioner. Skrytande och provocerande leder till alltid till våld.

Jag satt för en tid sedan och åt morgonmål på ett hotell. Jag satt djupt i mina egna tankar då jag stördes av ett impulsivt skratt från frukostserveringen. Där stod en av mina bekanta och skrattade tillsammans med två helt okända människor från ett annat land, gissar jag eftersom kommunikationen gick på engelska. Det slog mig att detta inte var första gången detta inträffade. Jag minns många, många situationer som denna, men nu först reflekterade jag över den egenskapen. Egenskapen som min bekanta besitter som gör det hur enkelt som helst att komma överens med människor. Den slog mig nu som något extraordinärt. Tänk att vara så utåtriktad att man hur enkelt som helst kan kommunicera med vem som helst om vad som helst på vilka premisser som helst. Tänk att vara en sådan människa som folk har lätt att fatta tycke för, och aldrig provoceras av. Då skulle man ju aldrig behöva slåss, eller hur? Att lära sig det sociala spelets regler står nu som viktigare än någonsin... Om målet verkligen är att förbättra sina självförsvarsfärdigheter måste man inse att det inte enbart handlar om fysiska tekniker. Man behöver inte slåss om ingen vill slå en! Det borde vara där man lägger in sin fokus och energi.

Men du kanske inte alls tränar för att öka dina självförsvarsfärdigheter? Det finns många goda anlednigar att träna och röra på sig. Kroppen är byggd för att vara aktiv, och kampsport är en väldigt social gren... men kampsport är definitivt inte ett verktyg för ditt egos skull! Då utsätter du dig och andra för onödiga risker. Inse att peace and ego cannot co-exist!