Åtgärder vid baktal

Jag har den senaste tiden försökt att få grepp om situationer när det i klubben eller träningsgruppen förekommer handlingar mellan utövare som leder till att någon känner sig angripen på ett negativt sätt (och då menar jag inte träningsmässigt). Rent konkret har diskussionen kretsat king baktal och smutskastning, eftersom jag har ett sådant verkligt exempel att referera till och i ganska färskt minne. Generellt tycker jag mig kunna se folk överallt som är frustrerade och behandlar andra illa – grannfejder, konflikter på arbetsplatser, kunder i servicenbranscher, insändare i tidningar, mobbning på nätet etc etc etc. Listan kan göras hur lång som helst. Det verkar tyvärr som om det inte krävs speciellt mycket för att vi människor ska tappa omdömet och glömma bort hur man beter sig mot andra. Det är redan länge sedan vi lyckades ta oss till månen, och idag kan vi till och med transportera elektroner med ljusets hastighet, men ändå verkar det så svårt för oss att komma ihåg hur man beter sig bland människor – alltså vanligt bondförnuft. Lyckligtvis är det ändå ganska sällsynt med problem av den här karraktären i kampsportsklubbar. Nu vet jag inte om jag med rätto kan representera hela kampsportsväsendet, men jag pratar åtminstone om utövarna i mina klubbar, men också på en nivå om hela grenen i vårt land. Det har alltid varit en av grundpelarna för verksamheten att handlingar av denna typ inte får existera. Inte i mina klubbar i alla fall. Själva definitionen av klubbarna har varit att vi är en kamratklubb (med betoning på kamrat) som tränar kampsport för att vi tycker det är roligt. I en sån klubb är alla välkomna – oavsett intressen, läggning,åsikter etc. Det hör inte till kampsportare att skada andra, och det gäller inte bara fysiskt. Det gäller lika mycket mentalt. Kampsportare är harmoniska människor, utan högfärd, som strävar till att leva sitt liv i lugn or ro.

Det är så att en viss typ av aktivitet attraherar en viss typ av personlighet, vilket vi kan se i tex i yrkes- eller studieval. Detta är också mycket tydligt när det gäller kampsportare. En viss typ av människa fastnar för en viss typ av kampsport. Jag är dock mycket övertygad om att kulturen i klubben är en större avgörare än kampsportens teknikomfång (alltså kampsportsstil). Det är säkert så att media (där också internet är stort) och andra marknadsföringsansträningar kan attrahera en viss typ av utövare, men hur de långsiktigt trivs i klubben ligger definitivt på klubbens atmosfär och kultur. Det finns utövare som trivs i hårda och nästan aggressiva miljöer och det finns utövare som trivs i lugna och lättsamma miljöer, och allt där emellan. Miljöerna är knappast grenspecifika utan finns av alla modeller inom alla kampsporter, och ingen av dem är bättre än den andra. Alla kulturer behövs, för alla utövare bör hitta en klubb de trivs i. Passar ens egen personlighet inte överens med klubbens atmosfär och kultur går man vidare till en klubb där man känner sig mer hemma. Så enkelt är det. Det är många människor som har provat på mina klubbar, och konstaterar att verksamheten antingen var för hård eller för mjuk. Det brukar vara ungefär lika många av varje, så jag tolkar det som att vi befinner oss i mitten på skalan någonstans.

I mina klubbar ska det inte få existera baktal och skitsnack om andra medlemmar. På den punkten är jag ganska bestämd. Vi är alla träningskompisar/-kamrater och så ska vi bete oss mot varandra. Det gäller naturligtvis inte bara på träningstid utan alltid. Är det då utövare som kommer och testar på vår verksamhet och inte passar in i den sortens atmosfär så slutar de självmant och går vidare. Det ser jag inte som en förlust, utan helt enkelt som ett neutralt konstaterande. Vissa vill gå någonstans tre gånger i veckan och sparka och slå av sig arbetsdagens frustration utan att vilja ha någon social kontakt, och då passar inte vår verksamhet för den människan helt enkelt.  Alla är vi olika. Samma sak gäller de som vill lära sig slåss. Då passar inte mina klubbar för den personen eftersom det inte är det vi fokuserar på. Är man inte intresserad av kampsportsträning i en kamratmiljö med målsättningen att bli en bättre människa så finns de alltid andra alternativ, och jag är genuint glad för alla de som lyckas hitta en klubb de trivs i och där de vill träna ofta. Det är det som möjliggör utveckling.

Trivs man inte i en kamratmiljö och klarar av att acceptera andra människor som likvärdiga, trots skiljaktigheter i åsikter, utseende, läggning etc, så trivs man inte i mina klubbar. Det är så det går om man försöker sig på att splittra gruppens interna sammanhållning med tex baktal. Det är också så det gick för baktalerskan i mitt exempel. Baktal leder ju till skvaller och ryktesspridning, och i en liten grupp når det förr eller senare de som står som mål för baktalet. För att det inte ska leda till motåtgärder och sätta igång ett ekorrhjul av hämndaktioner som inte kan stoppas måste man försöka reda ut situationen i ett tidigt skede. Tyvärr är det enda man kan göra i ett fall som detta att förklara vad förhållningsreglerna i klubben säger om baktal och hur vi ska behandla våra träningskompisar, och sen får varje utövare själva bestämma om det är regler de anser att de kan leva efter. Jag gjorde tyvärr den missen i min situation att jag började gå in i en detaljdiskussion med berörda parter i substansen för baktalet, i ett försök att hitta lösningar på problemet. Jag ville lösa det som baktalet handlade om genom att belysa det faktum att det rörde sig om missförstånd baserat på subjektiva tolkningar. Just då slog det mig inte att substansen för baktalet inte var det väsentliga, utan att det handlade om ett tvångsmässigt beteende som skulle komma att upprepa sig även om jag kunde eliminera den första situationen. Det skulle nämligen inte ta länge innan en dylik situation dök upp igen.

Slutresultatet blev förstås att personen i fråga lämnade verksamheten för egen kraft, vilket jag  enbart ser som något positivt. Det behövdes inte någon stor dramatisk diskussion som skulle konsumera fantastiskt mycket energi av alla parter. Jag vill syssla med kampsportsträning, inte slösa energi på onödig konflikthantering. Tyvärr tilläts det inte att situationen lämnade på en ”snygg” nivå. Jag hör lite med jämna mellanrum att det förekommer saker i vår klubb som inte är sanningsenliga och vars härkomst alltid leder till samma människa. Överjaget skyddar självet från att se det egna ansvaret och därmet från att känna sig dålig. - Det är alltid de andras fel. Det är mycket synd. Jag hoppas en dag att damen hittar en mijö som hon trivs i och där hennes potetial kommer till sin fulla rätt, ty hon har absolut talang på många områden. Det är tråkigt att höra att det finns så många fallit offer för hennes baktal, att ganska omfattande baktal börjat existera om henne.  Det är tyvärr en utkomst som kan ske av att man ger sig in i den leken. Verkligheten hinner alltid ikapp. Det finns en datumstämpel på hur länge folk har förtroende för en baktalare.

Så för att komma till punkt och kunna ge någon konkret åtgärd för när man upptäcker baktal i en förening eller klubb, kan jag rekommendera  det att poängtera och bestyrka förhållningsreglerna. Försök att inte gå in i detaljdiskussioner, för det som kan hända är att du själv snärjs in och görs till mål för nästa attack. Det behövs väldigt lite för att sätta igång de här människorna. Handlar det om en person med tvångsmässigt beteende så kommer naturen att sköta sitt, och personen slutar självmant när det går upp för denne att detta beteende inte passar i den här klubben. Räkna dock med att få höra att det var ditt och klubbens fel efteråt, aldrig baktalarens. Försök också att stöda de andra utövarna i klubben som blivt mål för baktalet. De kan behöva veta att du står på deras sida, och inte stöder eller hjälper baktalet ett växa.

Mer om baktal

Det är en sanning att saker och ting inte alltid är som man uppfattar dem. Det är väldigt vanligt att man gör en bedömning på basen av allt för lite information och därmed en felbedömning. Det är mycket vanligt förekommande och i allra högsta grad mänskligt. Det är när folk reagerar och agerar otrevligt på basen av en felbedömning som jag tycker att det är orättvist. Åsikter, känslor och tankar har alla rätt att ha, men jag har svårt att acceptera ett beteende vars målsättning enbart är att såra eller skada andra. Särskilt när det är baserat på en felbedömning. Det kan utmynna i ett krig som är helt onödigt med tanke på att motparterna med stor sannolikhet har samma uppfattning om saker och ting, men inte vet om det. Om jag är en aktör måste jag väl ändå kunna vänta mig ett motagerande/försvarsagerande från de jag utsätter med mitt agerande? Ganska simpel logik – for every action there is a reaction. Förställ dig följande: A gör en missbedömning av B, och startar ett baktal som sprider sig till de gemensamma bekanta C, D, E och F. Det är helt oundvikligt att A till slut får veta det, blir förbannat och tar ut hämnd på nåt sätt, eventuellt sprider ut nåt otrevligt om B. B får höra det, men lyckas inte se att hon själv skapat situationen och anser att hon har legitim rätt att hämnas och åter igen göra ett agerande mot A. Sen har vi ekorrhjulet igång... Först några år, mycket baktal, ryktesspridning (kanske krossade vindrutor, sprayade motorhuvar etc) senare får B veta att informationen hon gjorde sin ursprungliga bedömning på var felaktig, men nu är det för sent. Nu har de två parterna krigat så länge att anledningen till krigets start är orelevant. De har istället hunnit skapa sig massor med anledningar att fortsätta det, och båda anser förstås att den andra är idoten, ”sjuk i huvet”, etc. Om man rannsakar sig själv så finner man att man har erfarenheter från liknande situationer ur eget liv, så jag utgår helt kallt ifrån att de flesta vet vad jag menar. Jag tror också att de flesta håller med mig om att ovanstående situation är helt onödig med tanke på att det startat från en felbedömning.

MEN (det stora MEN:et :)), om vi håller med mitt ovanstående resonemang så gör vi också fel (och är därmed lite av en hycklare). Ty, det är nämligen så att det finns information om B vi inte känner till, och i enlighet med hennes eget agerande gör vi bedömningen att agerandet är felaktigt. Låt säga att den enda sanningen som finns ovan är att det finns ett motagerande för varje agerande. Tänk om B’s agerande inte alls är ett agerande utan ett motagerande mot något, som tyvärr inte råkar vara A trots att A får ta skulden? Om vi jämför med våldsamma personer så är det vanligt att våldet är en hämnd mot nåt som hänt dem tidigare i livet, som de försöker hantera genom att hämnas. Givetvis är hämnden inte riktat mot rätt person (är hämnd någonsin rätt?) och samhället ska givetvis inte tolerera sådant beteende. Det jag försöker säga är att vi måste samla på oss information innan vi gör vår bedömning om människan – endast på så sätt kan vi kanalisera våra försök att reda upp problematiken på rätt sätt. Ska en person som agerar våldsamt pga förtryck i barndomen utsättas för mer förtryck? Tror vi att ett sådant straff leder till en förbättring? På samma vis kan vi resonera huruvida en person som maniskt baktalar andra pga utstötthet i barndomen ska stötas ut ytterligare. Tyvärr har vi en tendens att tro att vi kan bota felaktiga (enligt våra samhällsnormer) beteenden genom att orsaka mer av den smärta som leder till beteendet. Så vem är egentligen idioten?

Jag hade nämligen den otroliga turen att sitta och filosofera med en guru inom personlighetsstörningar över ledigheterna, och det gav mig lite nya och synnerligen intressanta infallsvinklar på saker och ting. Vi pratade om ditt och datt och vi kom in på baktal och ryktesspridning eftersom min tidigare debatt var för mig i färskt minne. Jag blev ganska häpen över hur man kunde se saken ur ett helt annat perspektiv, och jag blev förstås bestämd på att jag skulle försöka lära mig att bli bättre på det:) Personer som startar baktal drivs alltid av något –  med vad? Det är nämligen så att i allt agerande finns en strävan till någonting positivt. Att baktala andra kan tex tillfälligt stärka den egna positionen i gruppen och ge en känsla av att få vara i centrum och känna sig viktig. Det kan också stärka gruppens gränser mot yttre människor, som baktalaren upplever som fientliga eller som hot mot den egna positionen. Så den baktalandes egentliga strävan är att få sin egen ställning säkrad och bekräftad, och det får gå på konsekvensen av någon annans välmående – en attack i formen av baktal. Och det får det kosta för baktalaren. Dock kan man inte se hennes agerande som enbart ont eftersom där finns en aktiv men inte alltid så tydlig strävan till något positivt (för henne själv). Det gäller att identifiera det. Här kan nämligen ett krig undvikas om gruppen förstår situationen och kan tillfredsställa baktalarens egentliga trygghetsbehov innan krig uppstår.

Baktal är en kortsiktig fix för den som är belastad av den läggningen, för i långa loppet tröttnar kompisar och vänner i omgivningen på det konstanta baktalet, och det börjar sakta bli klart för dem att de inte heller går förbi fria från baktal. För den notoriske baktalaren pratar nämligen skit om alla i sin omgivning. Ingen går fri, och till slut tröttnar omgivningen och börjar ta avstånd till personen. Och hur reagerar personen då? Nu blir hon åter igen utsatt för det trauma som hon har i barn/ung-domen, och smärtan börjar känna sig vid igen. Åtgärden blir att byta kamratkrets och baktala de tidigare kompisarna. Detta är åter igen en kortsiktig plan för inom kort befinner hon sig där igen, och ekorrhjulet spinner på. Det som de notoriska baktalarna gärna säger är meningar som ”alla är emot mig”, eller ”alla min förra kompisar svek mig”. Det är ju inte sant, men för baktalaren är det sant. För henne svek kompisarna henne då de började ta avstånd, men för kompisarna är det baktalaren som svek dem när hon började baktala dem.

I yngre år tog jag väldigt stort avstånd till psykologiskt babbel och ”struntprat”, men ju äldre man blir detso intressantare blir ämnet. Kanske för att man fått mer livserfarenhet och alla egna erfarenheter ger ju något att jämföra teorierna med. I det aktuella fallet är det nämligen så, har jag fått veta i efterhand, att den stackars tjejen mycket väl passar in i den teoretiska ramen – hon har också väldigt få nära vänner, och många som känner henne anser att hon konstant sitter och baktalar andra. Hon har skapat sig konflikter mot alla fronter – släkt, vänner, kollegor. Och varför? Jo en oändligt stark drift att få vara i centrum. Tyvärr har människan så många skyddsprocesser mot det egna jaget att hon är helt oförmögen att se att hennes metod inte fungerar – det är alltid de andra det är fel på. Trots att erkorrhjulet upprepas gång på gång, och hon tvingas byta kamratkrets , och fienderna ökar, ser hon inte det egna ansvaret. Definitionen på idioti lär ska vara att gång på gång upprepa samma försök på samma vis och med samma variabler och förvänta sig olika resultat.

Så vart för den här diskussionen oss? Bör vi nu när vi förstår baktalerskan bättre acceptera hennes beteende, och för att bespara oss själva ett eventuellt krig anpassa oss kring hennes behov av bekräftelse och låta henne stå i centrum? Jag svarar nog nej på den frågan. Man kan inte förändra andra människors beteende, trots att man många gånger vill försöka. Man kan bara påverka vem man har i sin umgängeskrets och vem man kallar vänner. Min rekommendation är att inte släppa personer som konsumerar energi för nära inpå. Hälsa artigt (det är onödigt att ha ovänner), men bestäm var gränsen går. Det är onödigt att släppa sådana personer nära inpå och servera dem de vapen de sedan oundvikligen kommer att använda emot en. Var försiktig!

Problematiken får en helt annat dimension när man leder en klubb och man upptäcker att det finns en medlem som börjar syssla med baktal i klubben för att splittra den interna sammanhållningen... mer om detta... same Bat Time, same Bat Channel...

Tränarens roll

Jag sitter på julfest och diskuterar med en annan tränare, från en helt annan idrott. Vi har en sällsynt intressant diskussion angående tränarens roll och relationen till utövarna/medlemmarna. Det finns ju inget absolut facit på hur en människa ska vara och agera i sin närmiljö. Visst har vi kulturella moraliska ramar för vad vi anser är ett okej beteende, men inom dessa ramar fungerar människor ändå olika. Vissa är t.ex. introverta andra extrovera, och när vi kritiserar någon är det ofta endast våra egna personliga åsikter vi har att komma med. Vår grundläggande infallsvinkel är ju att alla måste få vara sig själva, så tillvida att man inte skadar eller sårar någon annan. På det sättet kommer de personliga egenskaperna att påverka vårt sätt att vara gentemot andra, och vidare vårt sätt att utföra de uppdrag vi ställs inför. Är man en tränare står man i en ledarroll, men hur man fungerar som ledare är ganska personligt och går hand i hand med personens övriga personlighetsdrag. Vissa tränare/ledare är auktoritära andra demokratiska, och olika ledartyper passar bra i olika miljöer (jmfr. militären och riksdagen). I denna diskussion är jag ganska neutral vad gäller vilka egenskaper som är bäst, och ser istället att alla har sin plats.

Vi konstaterar till en början att den andra tränaren och jag är ganska lika som ledare – vi båda har starka åsikter och vill gärna att verksamheten tar den riktning vi själva önskar, men samtidigt vill vi inte köra över andras åsikter vilket gör oss till notoriska argumenterare. Trots att vi i vår ledarroll har auktoritet att bestämma vill vi gärna att de som påverkas håller med oss, så vi är noga med att förklara, tydliggöra och argumentera. Först i sista hand dikterar vi, och ofta plågar det oss att göra andra besvikna som konsekvensen på våra beslut.

Men sen kunde vi konstatera att vi har olika uppfattning om den accepterade distansen mellan tränaren och utövarna. Det finns lika mycket studier som påstår att ett autkoritärt ledarskap där tränaren har stor distans till utövarna/idrottarna har goda tävlingsframgångar som ett demokratiskt ledarskap med nära relation till idrottarna. Jag vill påstå att varje tränare/ledare måste hitta sin plats, sin distans, och sitt sätt att agera. Och detta kommer endast genom erfarenhet. Om man är storsint kan man i efterhand konstatera att man kanske kunde ha gjort någonting annorlunda. Men det är en av alla charmer med att vara människa – att kunna misslyckas för att förbättras.

Personligen vill jag gärna vara nära utövarna och bryr mig om dem också på ett personligt plan. Det är ett av mina personlighetsdrag. Jag blir gärna deras kamrat och ibland t.o.m. vän i det civila. Jag har otaliga vänner idag som idrotten/kampsporten har fört ihop mig med. Min tränarkollega föredrar istället att ha en tydlig distans till sina utövare, vilket jag inte alls har svårigheter att förstå. Han berättade bland annat hur han upplever sitt tränarbete energimässigt. Han vill gärna koppla bort tränarskapet under ”fritiden” (har en tränare någonsin tritid? :)) för att kunna ladda batterierna så att hans roll inte konsumerar slut honom. En tränarroll handlar ofta om personliga motivatorer eftersom den ekonomiska ersättingen inte är att tala om, och om den personliga motivationen för arbetet försvinner bränner man ut sig. Jag har inte alls svårt att förstå hans argumentation, och det känns som om jag pratade med en vis man som har hundra år mer erfarenhet än mig, och redan har gjort alla misstag jag har framför mig. Fortfarande går jag i en novis stövlar och kämpar med svårigheter med att kombinera roller som tränare och kamrat. Ofta känns det som att jag med våld försöker få två olika pusselbitar att passa ihop, och det konsumerar massor med känslomässig energi. Som exempel kan nämnas det eviga problemet med att underkänna en vän på ett bältesprov, och känna att hela vänskapen står på spel.  Frågan är – kunde jag vara en annorlunda tränare? D.v.s. vara en annan person? Skulle jag må bra och trivas i en ledarroll med mycket distans, eller skulle jag omedvetet sakta glida iväg mot denna verklighet igen, och igen, och igen... Är rätt väg att gå att förändra distansen, eller att hitta verktyg för att få min distans att fungera bättre?

Den andra tränaren pratar också om svårigheterna med en nära distans om utövarna är av det andra könet, och även där får jag samtycka en hel del. Personligen kommer jag från en miljö där kön har en väldigt liten betydelse när man skapar sig kamrat- och vänrelationer, och är helt van med att ha vänner av båda könen.  Enda sedan barnsben har man lekt med flickor lika mycket som med pojkar, och genom alla åldrar har verkligheten varit densamma. Man tycker väl om människor för deras goda och trevliga personliga egenskaper inte deras kön? Detta är kanske ett naivt sätt att tänka från min sida, eller så är jag helt blind, men jag vill väl någonstans fortfarande tro att vi människor idag kan se bredare än på stenåldern. Jag tycker det är tragiskt när människor bygger sig själv virtuella gränser och låter sig styras av någon annan. Det är nämligen så att könssynen är kulturellt betingad vilket betyder att samhället bestämmer vad man ska tycka, d.v.s andra  – och sådant stör mig extra mycket. Jag vill tycka vad jag själv tycker. Ingen annan ska bestämma min åsikt (men detta är en helt egen diskussion för framtiden)!

Jag får hålla med min tränarkollega och konstatera svårigheterna med kön – för samhället idag är inte lika tolerant som man skulle kunna tänka sig. Nära relation till människor av andra könet är inte alltid så accepterat och kan leda till mycket olyckliga situationer, med bl.a. svartsjuka, ryktesspridning, baktal, utfrysning, stämningar för sexuella trakasserier etc. Detta är en verklighet på alla områden, och särskilt utsatt är man som manlig tränare för kvinnliga utövare. Min tränarkollega, som kommer från en kvinnodominerad idrott, säger att han varken vill skapa sig själv eller någon annan problem av den karraktären och det hjälper honom också att hålla sin distans till utövarna. Jag har hört många fall av tråkigheter av ovanstående exempel, och har faktist en ganska nyligen inträffad erfarenhet.  - Det var ett klassiskt fall av en kvinnlig utövare som började föra ryktesspridning i klubben om att det skulle finnas någonting ohederligt på gång mellan två medlemmar som var av olika kön. Det enda hon hade i bevisväg var hur hon tyckte att hon uppfattade de involverade personernas kommunikation mot varandra. Det handlade alltså om en jämförelse av de egna normerna mot en yttre pågående situation – vilket gör hela situationen till en subjektiv upplevelse. Detta kan knappast kallas för bevis, och det som är synd är hur mycket skada en sådan person kan orsaka genom påstående förankrade i subjektiva bedömningar. Lyckligtvis bryr sig inte vettiga människor om skitprat, och man kan alltid räkna med deras stöd, men vissa faller i fällan och gör påståenden till sanning (med stor sannolikhet för att det är mer spännande, och de saknar spänning i sin tillvaro).

Problem av den här karraktären är helt onödig säger den andra tränaren, och det får jag hålla med om. Att fungera som tränare handlar om att göra ett stort jobb för lite betalt (om ens något) och då vill man inte få onödiga problem på halsen som tack. Då hamnar man in i tankar om huruvida arbetet är värt belöningen, om belöningen är konflikter och oroligheter, och kanske intresset för att fortsätta helt försvinner. Det är en svår balansgång man går som tränare. Arbetet borde vara roligt och på nåt sätt givande för att man ska vilja/orka fortsätta. Jag får konstatera att jag har mycket att lära mig ännu, och ser fram emot många fler samtal med erfarna tränare som har erfarenheter jag kan lära av.

Troll är underhållare

Man hittar lätt mycket filmklipp om taekwondo ute på nätet, och i regel är det alltid nåt troll som orkat engagera sig och kritiserat klippen. Ofta handlar det om mycket oseriösa kommenterar, som i sig nog har ett underhållningsvärde, men inte bidrar till någon konstruktiv dialog mellan upphovsmannen eller andra utövare. Och som knappast får upphovsmannen motiverad att publicera fler klipp. Förr, när jag var yngre och naivare, blev jag ofta mycket förvånad över kommentarerna, och ibland kunde man tom bli frustrerad. Numera ser jag det enbart som underhållning. Ju dummare kommentarer desto större underhållningsvärde.

Det som förvånar mig är situationer när exempelvis en skicklig och begåvad taekwondoutövare sätter ut ett litet klipp på en avancerad spark, där han kanske tom har bemödat sig att göra lite instruktioner på hur sparken går till, hur människor känner sig tvugna att totalt och offentligt såga utövarens klipp med elaka kommentarer. Argumentationen är mycket sällan huruvida utövaren behärskar tekniken eller inte, utan huruvida tekniken är användbar “på gatan”, och ibland kanske kommentarerna innehåller rena hot – min kusin skulle nog slå dig på käften om du kom hit. Förvisso finns det olika psykoligiska teorier om tex avundsjuka som drivkraft för dessa skribenter, och olika profileringar om varför man känner sig hotad av andras färdigheter etc. Men jag tänker gå in i den här diskussionen ur den vinkeln att man kanske inte riktigt förstår oss taekwondoutövare fullständigt, kanske  eftersom kampsporten isig befinner sig i ett slags ingenmansland gentemot andra. Taekwondo är inte den kampsport med djupaste traditionerna, och vi är heller inte de som är närmast rått våld. Det är en stor skillnad mellan tex karate och mma (egentligen ogillar jag att nämna kamportsstilar vid namn, men här behövs tydligheten). Taekwondo befinner sig i ett mittläge som kanske gör att andra känner sig provocerade av oss. Vi är både en traditionell kampkonst samtidigt som en effektiv självförsvarsgren. Dessutom profilerar taekwondo sig som en olympisk gren med ett ganska unikt regelverk, som förvisso gör tävlingsmomentet ganska långt ifrån självförsvar, men ger taekwondotävling ett eget ansikte bland alla andra kampsporter. Så det är inte helt svårt att föreställa sig att utövare från andra stilar inte riktigt förstår vad taekwondo handlar om – och det människan inte förstår är hon rädd för.

Det som trollen ofta debatterar är huruvida match-taekwondon eller en avancerad flygande snurrspark skulle effektivt fungera i ett slagsmål mot kusinen, som ju har gått grundkurs i whatever kampsport. Taekwondons teknik provocerar honom av någon anledning. Men grejen är den att ingen taekwondoutövare anser att match-taekwondo är självförsvar, eller skulle argumentera att regelverket skulle representera en verklig våldssituation. Matchtaekwondo handlar om vem som har snabbare sparkar - enkelt och simpelt. Det är ingen som tror att taekwondomatch är fri fighting. Därför pratar vi inom taekwondon om tre områden – traditionell kampkonst, modern sport, och praktiskt självförsvar. Matchandet är bara en del. Taekwondo innehåller alltså en avgörande mängd träning som inte är match-centrerad, och som har syftet att bli effektivare enligt gatans regler. Trollens argumentation måste ju komma från bristande information om detta upplägg, och därmed blir hela deras argumentation ett bevis på deras egen okunskap (dumhet?).

Gillar man att hellre titta på actionfilm än befinna sig i träningssalen är det ju lätt att man får uppfattningen att flygande snurrsparkar är användbara i våldssituationer. Men en taekwondoutövare som tränat så länge att han bemästrat de mest avancerade teknikerna förstår också vilket användningsområde de har, och att de inte utgör de mest effektiva vapnen i självförsvar. Jag har ingen aning om varför trollen skapat sig en uppfattning om att taekwondoutövare som tränar flygande snurrsparkar eller siktar på medaljer i matchtaekwondo skulle tro att de tränar de mest effektiva vapnen i självförsvar. För det är defacto inte så. Alla tränar av olika personliga anledningar, och vad som uppfattas som intressant och motiverande är också personligt. Jag kan bara berätta om mina egna  åsikter. Personligen  strävar jag aktivt att bli skickligare på självförsvar, ja, men jag tycker också det är otroligt intressant, roligt, utmanande och motiverande att ibland träna fysiskt komplicerade tekniker även om de inte har något direkt värde i självförsvarsscenarion. Varför? – Jo, bara för att det är roligt. Måste det finnas någon mer anledning?  Jag spelar också golf ibland, och simmar gärna. Det har också väldigt liten anknytning till självförsvar, men livet handlar också om att njuta av saker som är roliga. Det som oroar mig är varför det rör (och stör) någon annan vad någon annan sysslar med. Varför stör det trollen så mycket att en taekwondoutövare laddar upp filmer om de anser dem vara odugliga? Det är ju bara att surfa vidare. Det är ju ingen som tvingar någon att titta genom andras filmklipp. Men personligen är jag tacksam – idiothumor ligger mig varmt om hjärtat och jag är så glad för alla skratt trollen har gett mig J

Nej – jag är ganska övertygad om att hela situationen är en kombination av okunskap om taekwondo och rädsla för något man inte förstår sig på. Jag gör därför kopplingen troll = wannabe, och jag kommer att sträva till att få den formeln inskriven i Maols tabeller. Wannabes är den mest störande typen av kampsportare (soffsportare). Skulle de tillbringa ens en bråkdel av den tid de sätter framför dator i träningssalen skulle det kunna bli riktigt duktiga.

Klarar du motgångar?

Med stort intresse sitter jag och lyssnar när en ishockeytränare för ett juniorlag berättar hur de använder utvecklingssamtal som kommunikationsverktyg med barnens föräldrar. Han berättar att man redan innan barnet börjar träna i klubben har ett första samtal. Den saken som särskilt fångar mitt öra är hur man diskuterar med föräldrarna om motgångar och besvikelse. Tränaren frågar föräldrarna rent ut om barnet kommer att klara av motgångarna och besvikelserna som det innebär att träna ishockey idag. De kan handla om att inte platsa i laget, eller att få spela i en viktig match. Tränaren frågar också hur föräldrarna själva kommer att hantera besvikelserna. Som kuriosa kan jag nämna att tränaren anser att föräldrarna ofta är de som är mest besvikna och tar motgångarna sämst.

Jag tanker på min egen verksamhet och försöker se hur ett sådant verkytg skulle passa i den miljön. Kampsportsträning är ju som bekant full med motgångar och besvikelser som utövarna ska hantera och komma förbi. Man kan ju tex blir underkänd i ett bältesprov, eller kanske inte alls bli bjuden medan träningskompisen blir bjuden. Eller kanske man förlorar en viktig tävling, eller inte kvalificerar i kvaltävlingarna.

Min åsikt är nog den att man som kampsportare ska kunna ta besvikelser och motgångar med ett starkt hjärta och finna sätt att komma förbi dem, lära sig av dem och till slut utvecklas och bli starkare. Vi tränar ju oss i att hantera farliga och våldsamma situtioner, och klarar vi inte av lite världsliga lyxproblem så saknar vi det krigarhjärta som krävs för att effektivt kunna försvara oss också i en farlig situation där livet kan stå på spel. Med ordspråket “ger man upp så dör man” i bakhuvudet möter man fienden/hindren/motgångarna. Slås man ner borstar man av sig och fortsätter mot sitt mål med ännu större dedikation än tidigare.

Jag har bildat mig den tråkiga uppfattningen att ett underkänt bältesprov är den största besvikelsen som de flesta utövare kan möta på sin väg. Många reagerar starkt med besvikelse, avundsjuka, ilska eller frustration, och för en del står hela den fortsatta träningskarriären under ifrågasättande. Jag tycker detta är väldigt tråkigt – att man kan tänka “om jag inte klarar det här bältesprovet slutar jag träna”. Det är en oerhörd otacksamhet som man projicerar mot instruktören som trots allt gjort allt man kunnat för att guida utövaren framåt. Är man dessutom instruktör i en klubb straffar man också orättvist de andra utövarna som behöver ens handledning. Alla kan ju bli svartbältare. Vad har det för betydelse om det sker tre eller sex månader senare? Jag misslyckades idag, men nu tränar jag några månader till och gör om provet ännu bättre nästa gång. Man måste lära sig finna energi och motivation i motgångarna. De flesta ser det svarta bältet som en viktig milstolpe, men utövare på den nivån ska inte längre visa omogna tankegångar. Sådana tankar hör till nybörjare.

Jag tar graderingar väldigt allvarligt, och försöker hålla en mycket hög standard i mina klubbar. Ska jag vara ärlig så försöker jag tom hålla en standard som är högre än på andra ställen i landet. Utövare från mina klubbar ska vara likvärdiga eller bättre än andra med samma grad, och de ska inte behöva känna sig orsäkra när de deltar i träningsläger eller tävlingar. Det är en garanti som jag håller också för utövarnas egen trygghets skull. De ska kunna känna sig stolta över sina grader och veta att de förtjänat dem. Därför kommer jag aldrig att gradera en utövare som inte gjort sig förtjänt av graden. Till graderingskraven hör mer än snygga sparkar, och detta faktum glöms ofta bort, särskilt av lite mindre erfarna utövare. Mina krav består av tre huvudsakliga komponenter (till vilka jag med stor sannolikhet kommer att återkomma i framtiden) : a) teknisk förmåga och teoretisk kunskap, b) krigarhjärta och kämparglöd, och c) uppförande. Rent ärligt betyder det att utan krigarhjärtat blir man aldrig svartbältare i mina klubbar. Jag kommer således inte att gradera någon till svart bälte utan att vara helt säker på att personen inte skulle ha låtit slås ner av tex ett underkänt resultat i bältesprovet. Jag brukar säga att det är hälsosamt att bli underkänd åtminstone en gång under sin karriär (det har jag själv också blivit), så att man får lära sig hantera besvikelsen. Som instruktör måste man också på nåt sätt kunna testa utövarens vilja, och ett underkänt bältesprov utgör isig ett sådant test. Jag har informerat mina närmaste elever redan sedan länge tillbaka att jag kommer att underkänna dem åtminstone en gång innan svart bälte, bara för att testa deras vilja. För när de väl klarar det svarta bältesprovet ska de kunna känna stor stolthet över sin prestation, ty vägen dit har inte varit enkel.

Ishockeytränarens ord ringer i mina öron – klarar ni inte av besvikelse och motgångar ska ni inte hålla på med den här idrotten. Jag håller med… och till mina elever säger som Jigsaw – You will not go untested :)

Instruktörens uppmärksamhet

Kampsport är inte grundskolan, och man ska inte missta sig för att undervisningen sker under samma premisser som man är van med från sin egen skolgång. Principen i grundskolan är att alla elever är likvärdiga och alla har samma rätt till lärarens uppmärksamhet. Naturligtvis är läraren inget mer än en människa och det är fantastiskt svårt att vara rättvis (rättvisa är dessutom en subjektiv uppfattning), och jag har full respekt för de människor som har grundskollärandet som sitt kall. Min personliga erfarenhet från grundskolan är tyvärr den att det är de omotiverade eleverna som får den mesta uppmärksamheten, och de duktiga eleverna får mer eller mindre klara sig själva. Riktigt stökiga elever konsumerar dessutom massor med “onödig” tid när läraren konstant måste bestyrka regelverk och uppmuntra gott uppförande. Tid som egentligen borde gå till att handleda (och belöna) de duktiga eleverna, som samvetsgrannt jobbat med sina hemuppgifter och har en genuin vilja att lära sig. Det känns lite fel att man inte kan satsa mer på de som verkligen vill lära sig, och göra de redan duktiga ännu duktigare.

Kampsportsträningen bygger på ett annat system som baserar sig på österländsk kultur. Grunden är fortfarande den att alla elever (människor) är lika värda. Detta syns också genom våra träningskläder (dobok) som jämnställer alla utövare, och ger alla tillhörighet till gruppen. Men till skillnad från grundskolan har eleverna i en kampsportsklubb inget ursprungligt anspråk på lärarens uppmärksamhet. Uppmärksamheten ska förtjänas – genom att träna fokuserat och dedikerat, och på så sätt visa för läraren att denne verkligen vill bli skicklig och nå långt. - Att investera tid och energi på mig är en bra investering. Detta kan ha ett visst historiskt ursprung i att krigarskolor endast ville lära ut sina konster till elever som hade förutsättningar att bli de bästa. Skolans, och lärarens, goda rykte stod på många sätt i händerna på elevernas framgångar. Därför valde man att investera sin tid endast i de som man trodde skulle ha störst framgång. Detta fick eleverna på mer eller mindre kreativa och otrevliga sätt bevisa för läraren.

Jag har alltid gillat de kampsportstränare som öppet och varmhjärtat tar emot nya elever med intresse för dem och brinnande iver att lära känna dem som människor. Jag trivs i en sådan miljö, och har haft privilegiet att träffa väldigt många sådana under min karriär, och jag strävar hela tiden själv till att mer och mer bli en sådan instruktör. Jag stör mig på snorkiga instruktörer med storhetsvansinne som låtit makten stiga dem åt huvudet. Sådana undviker jag eftersom jag inte tycker att en sådan person kan ha något jag vill lära mig. Precis som med alla andra substansområden kan man vara en väldig auktoriet inom kampsporten, men förr eller senare måste man lämna den (trygga) miljön och bli en “vanlig” människa, och då är man inget mer än just en “vanlig” människa. Det måste man komma ihåg. Alla människor står i beroendeförhållande till andra, och man får visa ödmjukhet inför detta faktum.  Beter man sig illa mot någon kommer förr eller senare den personen att stå “på andra sidan disken” i något annat samband – taxichaufför, byggnadsinspektör eller hälsovårdare. Universum har en tendens att balansera ut olika situationer.

Jag tycker det österländska tänket är bra, och det står också för grunden för mitt personliga sätt att undervisa kampsport. Jag vill satsa min tid och engagemang på de elever som är seriösa med träningen och som visar mig att de menar allvar. Jag vill hjälpa utövare att bli så sklickliga som de kan bli med sina förutsättningar, men mitt engagemang kan inte vara större än deras eget. Då går min känslomässiga energi på minus, och kampsport är något jag brinner för så jag vill bervara energin på den positiva sidan. Vi får ju ingen annan lön. Jag har träffat en del tränare som har detta dilemma – de har hittat en talang som kunde bli något stort och som tränaren väldigt gärna skulle vilja satsa på, men talangen själv har tveksamt intresse. Kanske tränaren redan har satsat många år på talangen, och i puberteten blir andra saker viktigare för utövaren. Dessa situationer kan driva en tränare eller instruktör till ett känslomässigt negativt stadie, som länge kan plåga dem. Jag har själv varit med tillräckligt länge för att ha erfarenhet av fenomenet. Numera för att bespara mina egna känslor vill jag därför ha en distans till de utövare som är mindre seriösa. Jag måste ha ett förtroende för utövarna, baserat på bla deras seriositet, innan jag känslomässigt engagerar mig. Finns där en historia av ostabilitet kan det krävas lite arbete att bygga det förtroendet. Men alla utövare är välkomna i mina klubbar oavsett nivån på intresset, och jag vill hjälpa alla, men det där “lilla extra” som jag tar med mig hem och som jag blir känslomässigt involverad i vill jag begränsa till de seriösa - de som förtjänar det. Jag inser att alla utövare är viktiga för klubben. Även de mest oseriösa kan ofta bidra med andra viktiga saker som får verksamheten att gå framåt. Därför får alla själva bestämma hur seriöst de vill träna. Dessutom kan intresset hos utövaren växa, och man har ju en stor möjlighet att som instruktör försöka motivera och påverka utövarna i en positiv riktning.

Det är på detta sätt jag väljer mina närmaste elever - genom vilka jag kommunicerar ut till klubbarna, ger instruktörsansvar, tar med mig på som hjälpinstruktörer på kurser och lager, eller väjer som egen träningskompis. Deras engagemang ger mig energi, driver mig framåt på min egen väg, och dem vill jag tacka med att hjälpa dem på deras väg så gott jag kan. Så tack till er alla!!

Roligt på träningarna

Jag känner att jag vill fortsätta min dialog från förra inlägget där jag gjorde påståendet att det är viktigt för utövarna att det är roligt på träningarna. Jag vill nästan sträcka mig till att påstå att det är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller utövarnas motivation att återkomma år efter år till verksamheten. Det finns naturligtvis också andra viktiga faktorer också, som t.ex. att verksamheten är seriös och att instruktören är kompetent, och att träningen ger resultat och för en närmare de personliga målsättningarna. Men måste vi rangordna många viktiga faktorer så kommer roligheten först enligt mig. Andra får gärna resonera annorlunda. Min mening är att ska man trivas en livstid i en verksamhet måste det man gör vara roligt. Man kan drivas av olika inre psykologiska faktorer under en kort tid, men de håller inte en livstid, och kampsportsträning är en livssysstelsättning. Mina egna målsättningar har varierat väldigt mycket under åren, men jag har alltid tyckt och tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt att träna med trevliga och seriösa människor.

Man kanske börjar träningskarriären, som många gör, för att öka sina självförsvarsförmågor och få ett bättre självförtroende så man slipper begränsa sitt liv genom att undvika olika jobbiga situationer i livet. Tränar man kampsport hårt och dedikerat kommer självförtroendet att öka, och därmed närmar man sig det målet. Men vad händer när målet är nått? Om man inte har någon annan målsättning kommer man då att lämna grenen. Ofta utvecklar de flesta seriösa utövare en kärlek för verksamheten utefter sin träning, som består även efter att den ursprungliga målsättningen enligt egen måttstock mätt uppnåtts. Därför ser jag ingen risk med utövare med den målsättningen från början, eftersom jag räknar med att den kan påverkas under verksamheten. Men kärleken och intresset för verksamheten fundamenteras inte bara I kampsportsstilens fysiska tekniker och drillar, utan också till stor del i själva klubben och dess medlemmar. Om vi utgår ifrån att mitt ursprungliga påstående är sant – att det ska vara roligt på träningarna, så blir nästa tanke vad exakt det är som gör att träningarna är roliga. Det är kombination av ett stort antal faktorer som naturligtvis är olika för alla utövare. Viktiga faktorer som många verkar poängtera är ändå miljön och atmosfären i klubben – att alla ses som kompisar och att det råder god kommunikation mellan utövarna. Man hjälper och stöder varandas utveckling och bryr sig om varandra. Man skämtar med varandra och helt enkelt trivs tillsammans. Man kan ju undra varför skadade utövare kommer och tittar på träningarna även om de själva inte kan delta?

Därför ser jag det som otroligt viktigt att upprätthålla den goda atmosfären under verksamheten, och då kommer man onekligen in på instruktörens roll och ansvar för de faktorerna. Den största påverkaren I en kampsportsklubb är trots allt (huvud-)instruktören. Det är han/hon som sätter stämningen och atmosfären I klubben – hur man uppför sig, vilken disciplin som råder, träningstempot, attityden, kamratskapen etc. Människan i den rollen har en otrolig påverkningsmöjlighet, och verksamheten återspeglar ofta instruktörens personlighet. Både vad vad gäller kampsportens vinkling och tyngdpunkt men också stämning och atmosfär. Som sidospår vill jag bara nämna att när folk frågar mig om vilken kampsport som är den bästa, så svarar jag – den klubb där du trivs och vill träna ofta. Stilarna har mindre skillnader än intruktörerna. Så för att det ska vara roligt på träningarna måste instruktören medvetet vilja skapa en miljö som möjliggör detta. På sikt kommer instruktörens inriktning att återspeglas i utövarnas och då kommer de själva att upprätthålla miljön och inskola nybörjare i hur vi är i vår klubb.

En fysisk rörelse är bara en fysisk rörelse, och många inser inte först att många fysiska rörelserna är samma i väldigt många kampsporter och idrotter. Varför kan då någon svara att taekwondo är roligt, men inte karate? Det är ju helt samma fysiska rörelser. – Jo, jag tror att det är instruktören som påverkar svaret, mer än själva stilarna i sig. Därför vill jag bara uppmana alla instruktörer där ute att kasta ett snabbt getöga (:)) på sin klubb nästa träning och fråga sig själv – har utövarna roligt? Fortsätt att träna utövarna hårt, undervisa dem väl, ge dem utmaningar att vinna över, men gör det på ett sätt så de har roligt.